Burkor som rädslans och intoleransens åskledare

Intoleransens spöke drar genom Europa och rasslar med otäcka kedjor. Det är sannerligen inte första gången, tydligen har vi föga lärt från dess tidigare besök. Nu är det muslimer som ska buntas ihop och trängas upp mot väggen. 

Här hemma sprider Sverigedemokraterna fientlighet, odlar misstro, sår hat. Det sker öppet och ogenerat. Alla människor som på något sätt har fäste inom den muslimska kultursfären är måltavla. Deras blotta existens inom våra gränser påstås hota nationens överlevnad. Takterna sitter i. Den rörelse varur SD kommer, gjorde sig en gång breda med samma budskap om en annan folkgrupp. Judarna. 

Nere på kontinenten är den antimuslimska hetsen ännu påtagligare. I Schweiz folkomröstade invånarna nyligen om att förbjuda minareter. I Belgien har ett parlamentsutskott precis beslutat att förbjuda burka på offentlig plats. Även i Frankrike är heltäckande slöjor en het potatis, högljudda krav på förbud hörs inom den politiska klassen. 

Just dessa intensiva förbudsdiskussioner är lika avslöjande som symptomatiska. Ty är minareter något bekymmer? Deras antal är försvinnande få, särskilt om man jämför med antalet europeiska kyrktorn. Några böneutrop flera gånger om dagen förekommer i princip aldrig, medan det väsnas desto mer från de kristna kyrkornas klockor. 

Är heltäckande slöjor något bekymmer? Endast en marginell andel kvinnor bär dem. Av Frankrikes fem miljoner muslimer är det cirka tvåtusen som gömmer sig i burka. Personligen tycker jag burkor är frånstötande. Men vill någon kvinna frivilligt klä sig så, är det upp till henne. Sedan får hon då snällt acceptera att vissa yrken blir ganska svåra att utöva.

Att exempelvis jobba som polis, dagisfröken eller gogo-dansös i burka lär knappast funka särskilt bra. Fast hur ofta uppstår dylika problem i praktiken? Fallen kan räknas på ena handens fem fingrar. Om ens det. (Kan inte också män använda burka förresten? Det vore väl ett innovativt slag för jämställdheten?) 

Vad det handlar om är att två icke-frågor blivit symboliska åskledare för allt mer markerade stämningar av främlingsrädsla, fobier och allmän osäkerhet i ett Europa som börjat tvivla på sig själv.

I Danmark, numera snarare präglat av kyla och rasism än varmt liberalt gemyt, beordrade regeringen för några år sedan sammanställandet av en statlig kulturkanon. 108 verk inom litteratur, design, bildkonst, arkitektur, teater, film och musik plockades fram som normerande för ”danskheten”. 

I Sverige har Folkpartiet – av alla partier! – slagit på trumman för en liknande kanon. Varför upplevs det plötsligt som tvingande nödvändigt att officiellt definiera vad som är ”riktigt svenskt” eller ”renodlat danskt”?

Mest patetisk i genren är Frankrike, där oändlig energi ägnas åt att debattera vad den nationella identiteten består i. Som om ett av världens främsta och rikaste kulturländer skulle behöva spilla tid på sådant! Ett tydligare tecken på uselt kollektivt självförtroende får man leta efter.

Fångade i denna vilsna, insulära mentalitet måste det ”artfrämmande” europeiska stämplas ut: minareter, burkor, muslimer rakt av. Hotet från islamismens totalitära terrorideologi förstärker känslorna – är inte alla muslimer potentiella femte-kolonnare? Faran som al-Qaida representerar synes mig dock begränsad i jämförelse med vad vår egen intolerans bär i sitt sköte. 

Inte statens ansvar att vaka över godispåsen

Vid påsken spikades Jesus upp på ett kors (också öde för en snickare). Denna händelse firar vi på gammalt kärt traditionellt vis genom att vräka i oss godis. Kanske målas det ett och annat ägg mellan tuggorna. En del ungar spökar även ut sig till häxor.

Lätt bisarr kultur vi lever i, om man tänker efter. 

Nå, problemet är att vi inte längre nöjer oss med att frossa i choklad, karameller och läsk som en hyllning till den lidande Kristus bara under påskhelgen.

Ska man tro statistiken verkar Sverige bada i godispapper och kolsyrat sockervatten året runt. Konsumtionen uppges ligga på 17 kilo godis och 90 liter läsk per person, vilket skulle vara dubbelt så mycket som EU-genomsnittet. 

Om konsekvenserna av detta varnar med rätta idag några folkhälsoaktivister på DN Debatt. Övervikt, dålig kosthållning och bristande motion bäddar för sjukdomar och risig livskvalitet. I synnerhet oroas debattörerna av att barn och ungdomar drunknar i konfektyrträsket.

Utmärkt att det larmas. Utvecklingen förefaller ju inget vidare. Men vilken lösning förordas? Svaret är ”söt skatteväxling”. Alltså att skatten sänks på nyttigheter som grönsaker och frukt, istället höjs skatten på sockerintensiva produkter.  

Artikelförfattarna jämför med hur staten använder skatteinstrumentet för att begränsa konsumtionen av ännu hälsovådligare ting som tobak och alkohol.

Okej, visst. De har en poäng där. Men även om punktskatt på cigg och sprit är motiverat, behöver det inte automatiskt betyda att särskild sockerbeskattning är det. 

Någon måtta får det vara på tilltron till paternalismens välsignelser. Signalen med sockrad skatt på socker vore dessutom starkt missvisande. Ty det varken kan eller bör vara statens uppgift att hindra barn från att proppa magarna fulla med snask och läsk.

Detta ansvar är oåterkalleligen föräldrarnas och ingen annans. Likaså är det deras plikt att inpränta betydelsen av goda kostvanor i sina ungars huvuden. Gällande vuxna individer åligger det dem själva att ta hand om sin egen kropp efter bästa förmåga och undvika destruktivt sockermissbruk. Gärna råd och stöd från samhället vid behov. Men där går gränsen. 

Om staten och dess myndigheter ska ta något ansvar i godisfrågan, är det då att ordentligt hamra fast detta osötade budskap på kyrkporten mitt i byn. 

Punken befriade Sverige

”Den förändrade samhället inifrån och gjorde oss tolerantare: Du kan ha grönt hår om du vill idag – till och med Mona Sahlin är ju punkklippt och rödfärgad. Sådant fick vi stryk för.”

Deep-Torkel Knutsson, filmare och f d sångare i Stockholmsbandet The Stoodes, om betydelsen av den första svenska punkvågen 1977-81 (DN 1/4).

Mer att läsa:
Bli ung och arg igen!

Beethoven överfallen och mörbultad

Kulturen ska ha stryk. Det tycks vara tidens lösen. Exemplet Dagens Nyheter är illustrativt. Inte nog med att dess välrenommerade kulturredaktion ska hårdslaktas. Nu ger sig DN även på att misshandla Ludwig van Beethoven. 

Av någon bisarr anledning har man låtit ”electronicaveteranen och radioprofilen” Håkan Lidbo köra några takter ur Beethovens berömda femte symfoni genom en industriell cementblandare. Det hela ingår i tidningens webbsatsning att ”presentera klassisk musik i modern tappning”.

Fast om baktanken är att försöka locka yngre lyssnare till de gamla mästarna, undrar jag om det framstår särskilt lyckat att presentera Beethoven blåslagen med järnrör. 

Hör eländet på egen risk här.  

Håkan Lidbos så kallade remix är en öronskärande kakafoni av oljud, som bara får mig att vilja springa vilt primalskrikande in i en skyddande cell med madrasserade väggar. Vilket lustigt nog ganska exakt motsvarade mina föräldrars reaktion när jag första gången spelade Led Zeppelin på mördarvolym hemma i pojkrummet back in the days.

Skillnaden är dock enorm i så måtto att Beethoven inte var inblandad och att Zeppelin är högkulturell, progressiv hårdrock. Electrohouse är däremot enbart ondska. Rå och oförfalskad. 

Skämt åsido, vad är nytt under solen? Beethovens femma har gjorts i populärversion förr. Den mest lyckade varianten tycker jag är Walter Murphys härligt pumpande discotolkning A Fifth of Beethoven. Finns på soundtracket till kioskvältarrullen Saturday Night Fever (1977).

Har ni händelsevis inte detta album hemma – som borde vara obligatoriskt i varje hushåll – kan ni lyssna på Beethoven goes Travolta här. Nog klär han väl bättre i utsvängd 70-talskostym? 

Oslagbart hottast är annars Luddes nummer fem i sin tidlösa originaltappning. Förstås!

Mer att läsa:
Alla älskar Beethoven – nästan…

Flaskans miljonärer – myt eller sanning?

Jag vet inte hur det är numera. Men under min egen uppväxttid i Kungsbacka spreds ett återkommande rykte om en vinddriven existens i samhällets marginal, som brukade ses rota efter pantflaskor ur stans papperskorgar. Denne härjade man i trasiga kläder må ingett sken av fattigdom och allmän misär.

Fast egentligen, viskades det initierat i kompisgänget, var han stenrik. Bergsäkert, alltså!

Samma story hörde jag av vännerna i stora stygga grannkommunen Göteborg. Men då var den hemligt förmögne pantsamlaren en luggsliten äldre kvinna som drog omkring på Avenyn. 

Jag antar att varje ort hade sin variant på den här visan. En klassisk vandringssägen, typ ”råttan i pizzan” som folklivsforskaren Bengt af Klintberg skrivit roande böcker om. 

Häromdagen såg jag en av Karlskronas uteliggare leta buteljer och burkar nere vid Hoglands park. Jaha, också en av dessa excentriska miljonärer i förklädnad? Tänkte jag vid minnet av barndomens skepparhistorier och skakade bistert på huvudet. 

Döm sedan om min monumentala förvåning. I tidningen snubblar jag över notisen rörande en arvstvist kring en hädangången herre i Skellefteå:

”Mannen som kallades för Burk-Curt samlade under många år flaskor och burkar och fick ihop pengar som han förvaltade så bra att han lämnade drygt 12 miljoner kronor efter sig när han dog hösten 2008.”

Oj, vad ska man tro? Fanns det kanske substans i de gamla ryktena ändå?
Tomma flaskor klirrar mest…

Uppdatering:
Burk-Curts förmögenhet var inte 12 miljoner. Nya uppgifter om vinsterna efter hans pantsamlande pekar på ett annat belopp. 18 miljoner. Läs mer här

Den evige ljusbäraren ger Cern upplysning

Stoppa pressarna! Breaking news från vetenskapens frontlinje!

Svenska Dagbladet rapporterar

Historia skrevs i dag vid partikelfysiklaboratoriet Cern. Forskarna lyckades för första gången kollidera Björn Ranelid med nära ljusets hastighet i den berömda Big Bang-maskinen. Därmed har fysikernas sökande efter att förklara universums uppkomst börjat på allvar.

(Detta var ett typiskt internt kulturmaffiaskämt. För er som upplever en känsla av exkludering finns nyckeln till förståelse här.)

Klimatfantast med resfeber

Om man råkar vara i Luleå idag kl 14.00 finns tillfälle att lyssna på ett föredrag av Magnus Andersson. Han är förbundsordförande i Centerpartiets ungdomsförbund och ska enligt pressmeddelandet som jag precis läser ha gjort en ”klimatresa till jordens alla hörn”.

Killen har ivrigt transportera sig själv till länder som Tanzania, Bangladesh, Bosnien, USA, Brasilien, Kina. Kors och tvärs, hit och dit har han åkt. Allt i syfte att rädda klimatet från växthuseffekten. 

Det trodde jag att Al Gore-lärljungarnas obekväma sanningssägare brukade hävda att vi gjorde bäst genom att stanna hemma.

Samtidskulturen triumferar

Den internationella översättningsbyrån Today Translations har undersökt vilka nya uttryck som satt störst prägel på engelska språket.

I topp kom D’oh! som det lata, öldrickande matvraket Homer i tecknade TV-serien The Simpsons brukar vråla med jämna mellanrum. 

Jurga Zilinskiene från Today Translations kommenterar: 

”Homer Simpson måste vara den mest inflytelserika ordskaparen sedan Shakespeare.”

Ur led är tiden, för att tala med Hamlet. 

Paljetten som satte galoscher på Ny demokrati

Minns ni Paul Paljett? Den forne ungdomsidolen och flicktjusaren fyller 55 år på onsdag. Sahlin är det riktiga namnet, dock ej släkt med Mona – vilket hon nog är glad för. 

Under 70-talet var han killen som bidrog till att ge Bert Karlsson luft under vingarna. Paul Paljett blev en av skivbolaget Marianns första kontrakterade artister och levererade schlagerpoppiga lättviktshitar som C´est la vie, Guenerina och Little Cherry. Några somrar glittrade Paljett i folkparkerna medan Skara-Bert räknade ihop intäkterna till sitt gryende imperium. 

1980 gav Paul Paljett ut albumet ...passar galoscherna? En smått profetisk titel. Ty ett antal år senare, när solokarriären falnat och han hoppat in i dansbandssvängen istället, blev det dags att hjälpa Bert till nya höjder. Tillsammans med Ian Wachtmeister hade Skaramogulen bildat ett populistiskt missnöjesparti: Ny demokrati. 

Inför lanseringen till riksdagsvalet 1991 behövdes en kampanjsång för att elda massorna. Resultatet blev singeln Drag under galoscherna (Häng med, häng med) av Ny demokratis officiella ”husband” Bert-Ians. Som i realiteten var Paul Paljett. Han hade också komponerat låten (finns att höra som en otrevlig påminnelse här). 

Dessa musikaliska galoscher ackompanjerade sedan Ny demokratis väg genom valrörelsen till en vågmästarställning i riksdagen. Där utmärkte sig partiet främst genom allt hämningslösare främlingsfientliga utfall. 

Bert Karlsson påstod  exempelvis i tal efter tal att invandrare begick 80 procent av all kriminalitet i Sverige, att ”zigenare” gjorde sig skyldiga till 90 procent av brotten mot pensionärer, ”att det finns många som utnyttjar vårt system genom att turista här”, att flyktingpolitiken kostade allt mellan 40 till 80 miljarder kronor om året (siffrorna varierade beroende på grad av ilska och dagsform), att Bengt Westerbergs dotter förhoppningsvis skulle bli ”smittad av en flykting” med hiv, etc. 

Idag är Ny demokrati lyckligtvis dött och begravet. Själv jobbar Paul Paljett på Fonus. Man kan väl se det som ett litet utslag av poetisk rättvisa.

Men förklara den kollektiva minnesförlust som gjort att Bert Karlsson till synes obefläckad kunnat segla vidare i offentligheten! Det som skiljer Skara-Berts främlingfientliga uppviglingsretorik då, från Jimmie Åkessons nu, är ju praktiskt taget bara en fråga om millimetrar. 

Volvobilar är inte längre framtiden

Volvos värde varar. Så hette det i folkhemsreklamen på 60-talet. Sedan dess har många bilar rullat över Hisingens broar. Volvo framstod länge som en juvel i industrinationen Sveriges krona och blev under 80-talet världens lönsammaste personbilstillverkare. 

Men tillfället att bygga vidare på framgångarna förlorades av PG Gyllenhammar, som aldrig riktigt trodde på Volvo som bilproducent. Inga starka ägare fanns heller, vilka kunde utgöra en hälsosam motvikt till koncernens tjänstemannavälde och kräva målmedveten fokusering på personvagnsrörelsen likt BMW i Tyskland (bakgrund här). 

1999 såldes Volvo PV för 50 miljarder kronor till amerikanska Ford. Igår blev det slutligen klappat och klart att Ford – som väntat – säljer vidare det anrika blågula bilmärket till kinesiska Geely. Summan är en bråkdel av vad Ford gav, 13 miljarder. Volvos värde varar uppenbarligen inte särskilt bra numera. 

Köpeskillingens drastiska skillnad mellan 1999 och 2010 är i sig en tydlig pedagogisk illustration av bilbranschens globala kris och strukturproblem. Det visar lika tydligt på hur utvecklingen kräver förnyelse av Sveriges traditionella försörjningsbas. Under 70-talet försvann vår stolta varvsindustri, en gång världsledande i teknik och ingenjörskonst. Biltillverkningen låg på en mer avancerad nivå i näringskejdan, men i princip är också denna industrigren redan yesterdays news

Den inhemska känslostormen kring Saabs hotande likvidation och förhoppningarna på en mirakelräddning mot alla odds av minst sagt dubiösa Spyker, indikerar tyvärr att vi mentalt fortfarande gärna håller fast vid gårdagen, när vi hellre borde ta ogrumlat sikte mot framtidens utmaningar.

Olle Wästberg skriver träffande i sitt senaste nyhetsbrev

”Nyligen kom beskedet att Astra Zeneca lägger ner den hypermoderna forskningsanläggningen med 900 anställda i Lund. Det är ett slag mot svensk framtidskraft som blivit förvånansvärt lite uppmärksammat. Nedläggningen betyder långt mer för Sverige än Saab.”

Även om det finns betydande frågetecken kring orutinerade Geely, är Volvo ett mycket sundare företag än Saab och har avsevärt bättre överlevnadschanser i jämförelse. Ska Sverige hålla ställningarna i marknadsekonomins högre sfärer gör vi dock som modern industrination bäst i att använda energin till fräschare ting än bilmontering.

Mer att läsa:
Jan Jörnmark: Göteborgs globalisering  (2005)