”En av anledningarna till att Sovjet gick åt helvete var att de sysslande med sådan idioti som att censurera dikter som handlade om själen.”
Bengt Jangfeldt, översättare och docent i slaviska språk (DN 10/4), aktuell med boken Språket är Gud som handlar om den ryske poeten och Nobelpristagaren Joseph Brodsky. Han landsförvisades av kommunistregimen i Kreml 1972.
Att påstå att det så kallade ”parkeringsmordet” i Landskrona väckt heta känslor är en mild underdrift. Stormar av hat är nog mer korrekt.
Det var i måndags förra veckan som en bagatell blev orsaken till en 78-årig kvinnas död. Lunds tingsrätt har nu begärt den misstänkte gärningsmannen häktad. En ung kille med invandrarbakgrund. Hans brott är lika svårbegripligt som upprörande.
Men vad säger det om vårt land när denna tragedi samtidigt blir till intäkt för en veritabel internetexplosion av främlingsfientliga utfall och rå, rasistisk hets? Den nakna pöbelmentaliteten på bloggar och hemsidor är skakande. En isande vind från det nära förflutna gör sig påmind.
Jag känner igen stämningarna från 90-talets början. Intoleransen höll Sverige i ett stadigt grepp. Ny Demokrati spydde ut avsky mot muslimer och invandrare. Flyktingförläggningar och moskéer brann. Lasermannen härjade. Är vi på väg dit igen?
Sverigedemokraterna skär naturligtvis pipor i vassen. Landskrona är redan en av deras starkaste bastioner. Drygt var femte väljare röstade på dem i valet 2006. Kommer SD att kunna flytta fram sina positioner ytterligare i höst?
Civilisationens fernissa är tunn. Det vet vi sedan gammalt. Likaså att det alltid finns politiska aktivister som är redo att vädja till våra lägsta och mest primitiva instinkter. Lågkonjunktur och massarbetslöshet är deras bästa grogrund. Så var det under 90-talets inledande år, så är också idag.
Hade ”parkeringsmordet” orsakat samma lynchaktiga hätskhet bland nätets vulgärnationalister om en helsvensk kille med helsvenskt klingande namn, blåa ögon och blont hår varit ansvarig för dådet? Den frågan har ställts flera gånger i kommentarerna till träskbloggarnas rasistiska hatkampanjande. Svaret torde tyvärr vara alltför uppenbart.
Under tisdagen var migrationsminister Tobias Billström (M) i Karlskrona. Han gjorde då ett studiebesök på kommunens gruppboende för ensamma flyktingbarn. Och blev påtagligt imponerad av verksamheten.
Till lokaltidningen BLT säger han berömmande:
”Jag ska göra reklam för det här till andra kommuner som vill starta gruppboende… Det var väldigt intressant. Framför allt att få se hur bra och välfungerande kommunens mottagande är.”
Det är verkligen hedrande för Karlskrona. Särskilt i ljuset av att stan länge plågats av främlingsfientliga stämningar. Sverigedemokraterna fick närmare tio procents väljarstöd i senaste valet, blev tredje största parti och vågmästare i fullmäktige. Rena rysaren.
Men det går att driva en förebildlig humanitär politik ändå. De anständiga partierna, från höger till vänster, förtjänar en stor och varm eloge. Samt inte minst personalen på flyktingmottagandet, vars fina insats förhoppningsvis nu kan bli mönsterbildande.
Med Victor Muller bakom ratten ska Saab lägga in backen mot framtiden. Som ny ägare drömmer han om att låta gamla Saab 92 återuppstå. Modellen var närmast chockerande futuristisk när den första gången lanserades 1947. Utseendemässigt i alla fall.
På grund av tvåtaktsmotorns karaktäristiska ljud fick 92:an snart öknamn som Trollhättemopeden och Putt-putt i folkmun. Gissningvis lär dock retroversionen få vissa nödvändiga standardförbättringar. Om den någonsin ser dagens ljus.
Förutsättningen för att uppgraderade nostalgi-92:or ska börja rulla på vägarna kräver nämligen något som Saab i princip aldrig haft. Vinstsiffror i bokföringen. Därtill ordentliga sådana.
Sannolikheten att Putt-putt hinner göra comeback innan Trollehättefabriken går i putten är nog dessvärre ganska begränsad.
Förakta aldrig gamla debattböcker. De kan stundtals ha riktigt högt underhållningsvärde. Liksom även bjuda på en hel del intressanta upplysningar. Ibland händer det dessutom att man tvingas fråga sig hur mycket som egentligen är nytt under solen.
Själv sitter jag nu och bläddrar i en sliten Panpocket med gulnade sidor. Titeln är Kulturattityder, författad av duon Björn Häggqvist och Harry Schein. Boken redovisar och diskuterar en kulturpolitisk attitydundersökning, gjord av opinionsinstitutet Sifo på uppdrag av Svenska Filminstitutet 1967.
Slutsatsen vad gäller kultursynen hos den kategori personer vilka röstar på Kristdemokraterna (eller Kristen Demokratisk Samling som partiet hette då) är tämligen dräpande:
”Vår KDS-grupp är en kulturpolitisk extremistgrupp. Den har genomgående negativa kulturattityder om man bortser från den relativa välvilligheten till statliga kulturanslag… I flertalet fall är KDS-sympatisörernas negativa attityder mer negativa än någon annan grupp.
Det är därför väl motiverat att beteckna denna negativism som explicit kulturfientlig.”
Se där. Den inställningen har tydligen inte ändrats mycket sedan 60-talet. Kristdemokraternas nyligen proklamerade korståg mot den svenska kultureliten visar väl snarare hur ömt partiet vårdar sina traditioner.
Men hur pass ingrodd är Göran Hägglunds egen konservatism på området? Den som följer honom på twitter kunde under påskhelgen läsa:
”Har joggat 8 km och färdats 31 år tillbaka i tiden. I lurarna fantastiska London Calling.”
Med en partiledare som diggar den radikala punkrockgruppen The Clash måste det finnas gott hopp om friskare attityder framöver.
”FRA-diskussionen var min svåraste politiska strid. Jag lade ned min röst. Politiken är svår på personplanet på många sätt. Jag kommer säkert skriva mer om det i mina memoarer i framtiden. Men visst, jag gjorde nog avkall på mina principer då i viss mån.”
Birgitta Ohlsson, EU-minister (FP), ställs till svars i SvD om hur hennes kampanj mot Storebrorssamhället rimmar med duckandet i FRA-frågan.
”The best ever album of it’s genre… Tommy Bolin’s underrated guitar work is sensational.”
Dave Davies, gitarrist i The Kinks, pratar ut i senaste numret av amerikanska musikmagasinet Goldmine om skivorna som förändrade hans liv. En av dessa är fusionstrummisen Billy Cobhams Spectrum (1973) med makalösa strängbändarfantomen Tommy Bolin, one of a kind indeed.
Lyssna nu! Har ni inte hört den här plattan, har ni helt enkelt inte levt. Det är som en tillvaro utan, tja, Miles Davies Kind of Blue eller David Bowies Ziggy Stardust. Och så kan man ju inte ha det. Lämna allt, spring iväg och köp. Inget blir längre som förut. Promise!
Igår gjorde jag en liten resa. Till lilla Ronneby, gråa hus och helgödsliga gator.
Det hölls jazzkonsert på en liten, liten teater. En handfull personer i publiken.
Men musiken. It was big.
Cæcilie Norbys förtrollande röst, lyrisk, subtil, kraftfull. Ulf Wakenius med sin magiska elgitarr. Lars Danielsson, finurligt lekande baskonstnär.
Plötsligt satt vi på en klubb i New York. Tonernas mirakel.
”Man får ju höra från alla håll och kanter att CD:n är döende och då tror jag att lyssnare blir intresserade av att leta efter nya medier. Då är det väldigt tacksamt att lansera en fossil som kassettbandet.”
Joakim Nordwall, ägare till skivbolaget Ideal Recordings i Göteborg, som tycker sig upptäckt en spännande marknadsnisch genom att börja släppa musik på retrovis. (GP 4/4).
Tja, varför inte? När LP-skivan smugit sig tillbaka, kan det väl funka för gamla C90-kassetter också. Den riktigt framsynte trendspanaren ser möjligen en ny vår även för rullband och 8-track. Eller vad som rimligen borde vara den ultimata ljudbäraren för de allra hippaste non-konformisterna: fonografcylindrar i vax. Kom ihåg var ni läste det först!
Statsminister Fredrik Reinfeldt tycker det är dåligt att Sverige inte bytt kronan till euron. Denna åsikt har stärkts av kraschen i den globala ekonomin, berättar han i Sydsvenskan:
”Att vara en liten valuta i närheten av en stor är inget problem i soligt väder. Men när det blåser storm ökar trycket på den mindre valutan. Det var det som skedde i inledningen av finanskrisen.”
Märkligt då att Reinfeldt fortsatt att hålla så låg profil om euron, även sedan han fick denna klarsyn. Logiskt sett borde väl en statsminister ta vissa konsekvenser av vad han anser vara rätt och riktigt för landet? Som exempelvis att omsätta sina övertygelser i någon form av handling.
Annorlunda är det med alliansbröderna Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD). Även de tycker att Sverige ska vara en fullvärdig medlem i det europeiska intergrationsprojektet, och att finanskrisens omskakande verkningar stärkt betydelsen av en snar euro-anslutning.
Men de bägge herrarna drar också en praktisk slutsats utifrån detta: Sverige ska hålla en ny folkomröstning om EMU innan nästa mandatperiods utgång 2014. Det ska Alliansen gå till val på, fram med eurosedlarna på bordet och låt diskussionen ta fart!
Tvärstopp. Sådant vägrar den moderate statsministern att vara med på:
”För mig finns ingen anledning att förnya frågan till svenska folket förrän vi har ett entydigt underlag som visar att opinionen har svängt.”
Han motiverar även sitt nej med hänvisning till inställningen hos Socialdemokraterna:
”Mona Sahlin har gett besked att det inte är aktuellt med folkomröstning nästa mandatperiod. Då måste jag lyssna.”
Beklämmande. Istället för att driva EMU-frågan, skapa tryck i debatten, agitera, försöka leda och forma opinionen, väljer alltså Fredrik Reinfeldt att passivt lägga örat mot marken.
Mer borde vi kunna begära från landets mäktigaste politiker.
Reinfeldt har i andra sammanhang deklarerat att Moderaterna ska vara ett statsbärande parti. Då bör man även kunna visa statsmannaskap. Och sådant är knappast att lojt låta avgörande spörsmål hållas som gisslan av Sifo och oppositionen.
Christian Dahlgrens Blogg 