Ramadan, snart lika svenskt som julen

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (12/8):

Förra hösten fick Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson publicera en brett uppslagen debattartikel i Aftonbladet (19/10, 2009), där han påstod att den muslimska invandringen till Europa representerade: ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

Snarlikt, men hårdare, formulerade sig Richard Jomshof, tung SD-politiker och en av Åkessons närmaste förtrogna, på sin blogg några veckor tidigare. Jomshof drev tesen att muslimernas fortsatta närvaro ”oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism” (28/9, 2009).

Tydligare än så går det väl inte att uttrycka sig. Under senare år har SD omsorgsfullt putsat upp fasaden i syfte att bli aptitligare för bredare väljarskaror. Man vill sälja in sig som ett rumsrent, icke-stöveltrampande alternativ med en agenda av beska ”sanningar” som de etablerade partierna av olika skumma skäl skyr att tala om (främst invandringspolitiken). Taktiken har uppenbarligen fungerat ganska bra, eftersom SD idag surfar på spärren till riksdagen.

Men i Åkessons och Jomshofs formuleringar ovan blottas den råa kärnan i SD:s föreställningsvärld; avskyn för människor från andra kulturer än vår egen och islam i synnerhet. Observera hur grovt alla med muslimsk trosbekännelse klumpas samman och avhumaniseras. De utmålas som ett exempellöst ondskefullt kollektiv, som till och med överträffar Hitlers och Stalins barbari.

Sverige beräknas ha omkring 400 000 muslimer, alla är dock inte utövande och många är muslimer enbart till namnet. Vilket ”hot” mot vår nation utgör dessa människor i realiteten? Ramadan, den islamska fastmånaden som precis inletts, är ett belysande exempel.

Det är en högtid där muslimer avstår från föda mellan solens uppgång och nedgång, dels för att hedra Gud, men också för att visa solidaritet med fattiga. Att idka välgörenhetsarbete till utsatta gruppers förmån är därför vanligt.

När mörkret infaller brukar släkt och vänner samlas till en gemensam festmåltid, iftar. Lammkött är populärt att äta. Så populärt att slakteriföretaget Scan förra året inte kunde möta efterfrågan och därför betalar sina leverantörer extra för att öka produktionen.

Dessutom tenderar typiskt svenska inslag, som västerbottenost, att dyka upp på iftarbufférnas matbord. Ramadan innebär även ofta att man ger varandra påkostade presenter. Kommersen kring ramadan beräknas årligen värderas till en miljard kronor i ökad omsättning för handeln.

I praktiken håller alltihop på att bli en lika trivsam och naturlig svensk tradition som julaftonen är. Vilket i sig är ett slående bevis på hur mångfalden gör oss rikare, inte fattigare. Det visar också att SD:s budskap bara bygger på en serie inkrökta, vulgärnationella ramsor och besvärjelser.

Om ramadan ska vara uttryck för islams bottenlösa ondska, skulle man lika gärna kunna säga samma sak om jultomten.

”Mama don’t take my Kodachrome away”

Publicerad den av
2

Ack, ur led är tiden. Vem ska vrida den rätt igen? Ingen. Den digitala epokens ettor och nollor invaderar tillvaron med full kraft och förpassar färgfilmen till ett sorgligt spindelvävshörn i historiens dammiga arkiv. 

Jag läser i tidningen om Kodachrome, som tillverkaren Eastman Kodak tydligen gett upp hoppet om. Den sista rullen, den bokstavligt sista från fabriken, gavs till fotografen Steve McCurry. 36 bilder kunde han ta och han valde självklart motiven med stor omsorg.

Ett av dessa var förstås givet: Paul Simon. Här är låten. Farväl, Kodachrome and those nice bright colors…

Maud är ute och cyklar

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran (11/8):

En avkopplande kulturhelg i Stockholm hade jag tänkt mig. Efter några tröttsamma timmars tågresa checkar jag in på Clarion, Södermalm. Och vad är det första min blick möter? Maud Olofsson, spralligt leende.

Hon liksom studsar fram genom lobbyn, äppelkäckt och högljutt förkunnande att hon nu ska cykla (!) en sväng på stan. Stället visar sig vimla av valfebriga centerpartister. De har visst något slags konvent på hotellet. Så mycket för lugn och ro. Jag flyr in i hissen tillsammans med två andra lätt omtumlade och intet ont anande gäster. Vi tittar på varandra i medlidande samförstånd.

När jag efteråt läser nyheterna om vad Centern haft för sig våningarna under mig, kan konstateras att intresseorganisationen Sveriges hotell- och restaurangföretagare är att hjärtligt gratulera. Deras kampanj om halverad restaurangmoms har Maud Olofsson köpt rakt av och gjort till sitt. Dessutom vill hon utöka RUT-avdraget för hushållsnära tjänster och ge speciella skatteförmåner till pensionärer över 75 år.

Suck. Meningen är förstås att stimulera framväxten av fler jobb. Men detta klåfingriga dribblande med olika skattesatser, kombinerat med den tilltagande avdragsdjungeln, gör skattesystemet snårigt och svårbemästrat. Dagens situation börjar likna 80-talets. Ständiga ingrepp hade gjort systemet till ett oformligt, omöjligt lapptäcke.

Ingvar Carlssons S-regering tog tjuren vid hornen. Med det då fortfarande socialliberala Folkpartiet gjorde man upp om den stora skattereformen 1990-91. Dess bärande idé var att skattesatserna skulle vara relativt låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Klokt tänkt.

Dessutom en seger för rationaliteten i svensk politik, där den blocköverskridande överenskommelsen tycktes garantera en långsiktigt hållbar lösning.

Så blev det naturligtvis inte. Från höger till vänster har partierna lyckats göra en härva av alltihop igen. Ingen vet om de regler och principer som gäller idag, även gäller imorgon. Företag och enskilda får problematiskt att planera för framtiden, vilket hämmar dynamiken i samhällsekonomin.

Ja, Maud Olofsson är verkligen ute och cyklar. Ty vad som istället skulle behövas är en ny genomgripande skattereform som gör systemet rättvist, förutsägbart och lättbegripligt. Men det kanske är för mycket begärt att ett parti ska föreslå något sådant i en valrörelse?

Ta på dig skorna!

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (11/8) med anledning av att skoförsäljningen ökar i Sverige:

”Varje gång du tar av dig skorna så medge att det känns skönt. Det betyder att apan i dig har än en framgång rönt”, sjöng Povel Ramel i en av sina mest älskade låtar från mitten av 60-talet.

Även om Ramels uppmaning fortfarande låter frestande, så tycks den numera klinga ohörd i folkhemmet. Tvärtom vill svenskarna ha allt mer på fötterna, vilket gett skobutikerna glada dagar. Även försäljningen av kläder visar ljusa siffror.

Att konsumtionen ökar är en viktig indikator på förnyad framtidstro efter finanskrisens bottenkänning. Svensk ekonomi verkar återhämta sig snabbt. Många branscher börjar få snurr på affärerna igen, vilket förhoppningsvis snart ger positiva effekter på det allmänna sysselsättningsläget.

Politiskt är vändpunkten guld för regeringen, som måste sägas ha skött den ekonomiska skutan väl genom krisen. Inför valet kan jag därför inte låta bli att föreslå att finansminister Anders Borg reviderar Ramels klassiska text en smula.

Ungefär så här:  ”Varje gång du tar på dig nya skorna så medge att det känns skönt. Det betyder att konjunkturen för oss har än en framgång rönt.”

Var kommer barnen in?

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (10/8) om att den populära lekplatsen på Valla i Linköping tillåtits förfalla:

Barn har ingen rösträtt. Som bekant. Hur ska de då göra sina röster hörda? Barnen får helt enkelt hoppas på att vuxenvärlden är välvilligt inställd till deras behov.

Annars får de göra som i Tage Danielssons underbara filmsatir Sopor från 1981: ockupera kungliga slottet i Stockholm och låta kronprinsessan Victoria (då fyra år, spelad av Lena Nyman) bli deras språkrör.

Sopor var förkortningen på de upproriska barnens egen aktionsgrupp och ska uttydas ”Sveriges onödigförklarades protestorganisation”. Humanisten Tage Danielssons budskap var att vi måste ta bättre hand om varandra och skapa ett varmare samhälle där alla kan få plats.

Jag tycker nog det är lite skruttigt att Tages egen hemstad nonchalerat att hålla lekparken på Valla i ordentligt skick och sedan skylla på bristande resurser. För barnen är lekparken viktig. Onödigförklara dem inte.

Det vore mig främmande att uppmana barnen till ockupation av kommunhuset i protest. Men det skulle inte skada att visa Sopor där vid nästa fullmäktigesammanträde.

I svampmolnets skugga

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (10/8) om kärnvapenhotet:

Igår, för 65 år sedan, singlade ”Fat man” genom skyn. Det var namnet den amerikanska militären kallade bomben som utplånade Nagasaki den 9 augusti 1945. Tre dagar innan hade ”Little boy” gjort samma sak med Hiroshima.

Bägge bomber detonerade en halv kilometer ovan marken för att nå maximal, destruktiv effekt. Sammanlagt dog ungefär tvåhundratusen människor direkt. Många fler avled senare av strålskador. Ännu idag fortsätter ”Fat man” och ”Little boy” att skörda offer.

Några fler atombomber har aldrig använts i krig sedan dess. Hittills, bör understrykas. Ty hotet från dessa domedagsvapen är långt ifrån över.  Märkligt nog förs det sällan eller aldrig någon verkligt bred och intensiv diskussion om detta.

Annat var det under kalla krigets epok, då supermakternas kärnvapenmissiler var ständiga föremål för debatt, demonstrationer och uppmärksammade politiska initiativ. Inte minst i Sverige, där Olof Palme satte kampen mot kärnvapnen högt på agendan och gjorde flera internationella utspel i frågan.

När kalla kriget upphörde var det många som andades ut. Risken för kärnvapenkrig ansågs undanröjd och engagemanget bleknade bort. Dock har faran för nukleära katastrofer tvärtom ökat efter Berlinmurens fall.

USA och Sovjet insåg att det låg i deras gemensamma intresse att inte begå ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.

Numera är vi, trots internationella avtal för att begränsa och kontrollera kärnvapenspridningen, på väg mot en situation som liknar rena anarkin. Ta exempelvis Iran, styrd av en fundamentalistisk islamistisk regim som kommit långt i utvecklingen av egna kärnvapenladdningar. Omvärldens försök till sanktioner och förhandlingar tycks inte förmå hejda de beslutsamma mullorna i Teheran.

Eller ta Nordkorea, också det en järnhård, militaristisk diktatur baserad på irrationella ideologiska föreställningar. Där är besattheten av atombombskortet nära nog total. Eller ta Pakistan, en instabil kärnvapenmakt vilken snart kan falla i händerna på krafter som står Afghanistans talibaner nära. Därutöver kommer Pakistans gamla ingrodda konflikt med grannstaten Indien, också det en kärnvapennation.

Samtidigt pågår en omfattande illegal handel med material och teknik för att framställa atombomber, som bland annat Nordkorea dragit stora fördelar av. Syrien och Burma är två andra tyrannier som är mycket aktiva på denna apokalypsens marknad. Även hos terrornätverket al-Qaida finns ambitioner.

Ett regionalt atomvapenkrig, låt säga mellan Iran och Israel (vars innehav är en officiell hemlighet), är blott det en fasansfull tanke. Men ett sådant krig kan snabbt eskalera till att få globala följder.

65 år efter Hiroshima och Nagasaki tycks dessvärre drömmen om en kärnvapenfri värld vara mycket långt borta. Ett nödvändigt steg på vägen vore dock om medvetenheten kring denna ödesfråga ökade. Där bär vi alla ett ansvar.

Tingsten skulle bultat Björklund?

Publicerad den av
5

”Karl Staaff bjöds in till socialdemokratins förtroenderåd. Numera allierar sig det liberala partiet med kristdemokrater och bigotteriet. Man kan ana det hån som skulle strömma ur Herbert Tingstens skoningslösa, liberala penna.”

Olle Svenning, ledarskribent på Aftonbladet, avfyrar en bredsida mot Jan Björklund och Folkpartiet. Som ivrig NATO- och kärnvapenförespråkare hade Tingsten nog ändå funnit vissa förmildrande drag hos dagens Björklundliberaler…

Grisar – eller skulpturer?

Publicerad den av
Svara

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (7/8) om Motala, som brottas med hur kommunen ska få fart på besöksnäringen. Bland annat satsas det på ”grissafari”:

På kartan! Där vill Motala vara för att locka turister och få snurr på hjulen. Nog finns en del bra förutsättningar med Göta kanal, etc. Räcker det?

Avgörande för att hävda sig inom besöksnäringens hårda konkurrens är bilden, känslan, vibrationerna som kommunen förknippas med. Jag vet inte vad grissafari innebär för Motalas varumärke, men låt mig ge ett annat exempel på vågat nytänkande.

Liksom Motala är Borås en gammal industristad där traditionella näringar sett bättre tider. Vidare är Borås ofta stämplat som trist och regnigt. Den bilden är i förändring.

Politikerna, näringslivet och kultursektorn samverkar framgångsrikt för att profilera Borås som skulpturstad. Verk av spännande konstnärer som Jim Dine, Tony Cragg och Carl Fredrik Reuterswärd tar plats på gator, torg och i parker.

Snarare än tråkig och grå, omtalas kommunen idag som intressant och progressiv. Från att ha varit i kartans marginal gällande attraktionskraft glider Borås mot ett betydligt centralare läge.

Motalas beslutfattare borde göra ett studiebesök.

Friggeboden – en liberal frihetssymbol

Publicerad den av
Svara

Ledare i Östgöta Correspondenten (7/8):

Vad gör FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan numera? Svaret stod i tidningen Sydöstran förra veckan. Han bygger en friggebod på sitt sommarställe i Blekinge.

En händelse som ser ut som en tanke. I år är det nämligen 30-årsjubiluem för friggeboden, en av svensk politiks populäraste reformer. Hur många av dessa små stugor som snickrats ihop sedan 1980 är svårt att uppskatta, men idag lär det finnas långt över en halv miljon.

Det var dåvarande bostadsminister Birgit Friggebo (FP) som drev igenom beslutet att liberalisera den överbyråkratiska plan- och bygglagen, samt förenkla de nitiskt segdragna tillståndsprocesserna. Under 70-talet krävdes till och med bygglov för lekstugor.

Över hela det svenska samhällsfältet låg vid denna tid en tung, grå filt av detaljregleringar, myndighetskontroll och statsförmynderi. Tron på politikens allmakt och ingenjörsmässiga styrning hade ännu ett starkt grepp om sinnena. Friggeboden blev ett trendbrott. Plötsligt fick vem som helst – med ett minimum av restriktioner – möjlighet att smälla upp ett litet hus på 10 kvadratmeter (senare ökat till 15) på sin egen tomt. Det betraktades som mycket radikalt.

Föga förvånande hade remissrundan innan lagen trädde i kraft bjudit på starkt motstånd. Var inte detta att ge medborgarna ett ansvar som de inte kunde axla? Instanserna oroades bland annat för ett anarkistiskt byggande som hotade att förfula hela den svenska landskapsbilden.

Men Friggebo backade inte och succén blev omedelbar. ”Folk tyckte att de fått en frihet som var bäst att utnyttja snabbt som ögat innan den togs bort”, minns Birgit Friggebo i en tillbakablick (Expressen 21/7). Bara det är väl ganska talande för hur trånga folkhemmets väggar hade blivit. Detta inträffade alltså ungefär samtidigt som politikerna på fullaste allvar diskuterade ett förbud mot parabolantenner…

Elaka tungor säger stundtals att friggeboden är det enda lyckade inslaget från den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Nog kan dagens alliansministär framstå som ett mirakel av sammanhållning och effektivitet i jämförelse.

Ständiga regeringsombildningar, grälsjuka bråk och splittring om kärnkraften, kombinerades med valhänt hantering av en drabbande lågkonjunktur med arbetslöshet, varvs- och tekokris. Fälldin, Ahlmark, Bohman, Ullsten & Co har sällan fått ett direkt bländande betyg av eftervärlden.

Men då bortses från något högst väsentligt. Innan 1976 hade Socialdemokraterna regerat i 44 år, unikt i den demokratiska världen. Kollektiviseringen, monopoltänkandet, byråkratiseringen och pampväldet började bli alltmer kvävande. 70-talets maktväxling innebar i sig en mental förändring.

Ett fönster slogs upp mot ett friskare klimat, de värsta vänsteranspråken hejdades. Utvecklingen mot ett friare, mer pluralistiskt samhälle inleddes och gick inte att rulla tillbaka. Det blev heller inte något parabolförbud och friggebodarna står här än.

Som symbol för en öppnare epok – vår egen – är den lilla stugan helt klart värd att fira. Lycka till med hammaren, Kofi Annan!