Låt spårvagnarna rulla!

Ledare i Östgöta Correspondenten (6/8) om spårvagnens comeback:

Stockholm hade länge Sveriges största spårvagnsnät. I samband med högertrafikomläggningen i september 1967 försvann nästan alltihop. Beslutet kom genom åren att orsaka nästan lika mycket tandagnisslan som resultatet av rivningsraseriet i citykvarteren. Inte så få stockholmare, och även många utsocknes, har sörjt de rullande vagnarna genom huvudstadens gator.

Nu kan de sluta med det. Igår började testkörningen av en ny generation spårvagnar i Stockholm. Det sker på den första etappen av Spårvagn City, en linje med reguljär trafik mellan Sergels Torg och Waldemarsudde, via Nybroplan. Premiär för allmänheten blir den 23 augusti.

Händelsen kan ses som ett svenskt trendbrott. Förutom Stockholm har ett försvarligt antal kommuner ett förflutet med egna spårvagnslinjer – som Gävle, Karlskrona, Kiruna, Sundsvall. Men i takt med att bussar sågs som ett bättre och flexiblare alternativ skrotade alla sin rälsbundna gatutrafik under efterkrigstiden.

Endast Göteborg och Norrköping gick mot strömmen. Där satsade man istället vidare på denna kollektiva transportform. Det var ett ovanligt framsynt drag. Numera rullar nämligen spårvagnen en renässans till mötes. Tydligast märks det internationellt. De senaste decennierna har det på åtskilliga håll i Europa och USA växt fram nya linjer, trafikerade av toppmoderna spårvagnar som är tysta och smidiga, kapacitetsstarka och energisnåla. Samt helt avgasfria.

I Sverige är Stockholm långt ifrån den enda staden som återupptäckt spårvagnens fördelar. I Malmö, Lund, Uppsala, Jönköping och Helsingborg är spårvagnens comeback antingen redan beslutad, eller under utredning.

Även från Linköpings sida finns framskridna planer. Enligt vad kommunstyrelsens ordförande Paul Lindwall (M) sa till Corren tidigare i år, hoppas han att beslut om en tidsplan för bygget kan tas under kommande mandatperiod. Omkring 2020 kan Linköpings gator vara trafikerade med rälsbunden kollektivtrafik.

Linköping har också manifesterat sitt intresse genom att bli medlem i det landsomfattande nätverket ”Spårvagnsstäderna” – bildat förra sommaren – där många tongivande kommunpolitiker ingår i syfte att verka för spårvagnarnas fromma.

Förvisso är de ingen billig investering. En finansieringsmodell som inkluderar statsbidrag lär behövas. Men väl på spåret är spårvagnarna miljövänliga, säkra och effektiva. Samt inte minst mysiga. Deras positiva inverkan på stadsutvecklingen och kommuninvånarnas trivsel bör inte underskattas.

Busslinjer kan över en natt ändras, eller dras in. Det sker inte lika lätt med spårvagnar, vilka därför ofta förknippas med starka symbolvärden av trygget och kontinuitet. Hållplatserna blir en slags fasta bastioner i en förändlig omvärld och som sådana naturliga samlingspunkter kring vilka gärna affärer, kiosker och annan verksamhet frodas. Nog har vi goda skäl att hälsa spårvagnen välkommen även till Linköping.

Trumpetstöt för Erik Lindegren

På kulturfronten gör vi en fanfar för ”mannen utan väg”, poeten Erik Lindegren, som denna dag skulle fyllt hundra år jämt om han inte avlidit under majrevolten 1968. En liten ironi måhända, eftersom han ju själv var en banbrytande modernist. Och stundtals även eldfängd.

Berömd är episoden då han kastade en grogg i ansiktet på Lars Forssell, efter att denne dristat sig till att hylla Evert Taube (detta var innan Taube blivit en allmänt folkkär, överskattad nationalklenod).

Erik Lindegrens produktion är sparsmakad men utsökt, och har precis utkommit  i en samlingsvolym på bokförlaget Themis. Lars Gustafsson skriver en uppskattande och mycket läsvärd artikel om Lindegren i Expressen (här) och citerar bland annat Promenad i vinterskymning:

Vi går i stelnad, glasklar
svindel
(det blå är outsägligt,
skymtar fram som havet)
vi går som svalan flyger med
sitt hjärta
(i en enda kropp)
ty vi har växlat våra
kroppars guld
och vintersolen smälte sitt
silver i våra lemmar
och som en månes stigande
fullhet lyser nu våra sinnen
över skymningens uråldrigt
strålande, stigande hav
                Thalatta

Har kärlekens och erotikens låga någonsin fångats bättre på svenska språket?

Reklam i skottgluggen

”Branschen kallar det inslag eller avbrott. Jag föredrar termen inbrott. Det är så det känns. Reklaminbrott. Man blir berövad någonting – sin tid, men också sin värdighet.”

Lars Ryding, journalist på SvD, om den nya lagändringen som gör det möjligt sända längre reklaminslag per timme i svenska kommersiella kanaler (en lag som i praktiken är skräddarsydd för TV4).

Rekommenderad vidareläsning för den kritiske radikalen: Reklamen är livsfarlig av alarmisten Sven Lindqvist, utgiven redan 1957. En underhållande stridsskrift som finns i nytryck – vad sägs exempelvis om följande rader:

”Reklamen är mördande farlig, ett hot mot ett naturligt liv. Den lurar oss att köpa saker vi inte vill ha, lockar våra barn att driva utpressning hemma och tvingar oss att byta ut saker vi trivs med.”

Eller som Nationalteatern uttrycker det:

Ett piller till kaffet?

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (5/8) angående pensionärsorganisationen SPF:s kampanj mot övermedicineringen i vården:

Att SPF reagerar mot övermedicineringen är förhoppningsvis en väckarklocka som får gehör. Den generösa utskrivningen av all slags mediciner är dock ett bekymmer som inte enbart berör våra äldre. Snarare tycks förtjusningen i piller vara uttryck för en generell samhällstrend.

Ty vad kan inte ”botas” med färggranna små kapslar idag? Ångest, potensproblem, snuva, onda leder, baksmälla. Tja, säg något och nog finns en tablett mot det också.

Vi börjar vänja oss vid kemiska lösningar som en snabb och enkel universaldoktor. Ibland fungerar det också utmärkt. Det är i vanlig ordning överdriften som ställer till det. Stressade läkare som slentrianmässigt tar fram receptblocket till närmaste apotek hellre än ordinerar en krävande behandling, som kanske är långsiktigt effektivare men kostar mer i tid och pengar. Sådana exempel är inte ovanliga inom psykvården.

Men även vi andra, normalt sett friska, har skäl att tänka till. Vägen till en bättre livskvalitet går inte alltid genom en pillercocktail.

Osund biogas i Linköping

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (3/8) om det expanderande privata företaget Swedish Biogas International, startat och drivet av kommunala Tekniska verkens vd Stig Holm:

Att satsa på biogas är utmärkt. Som alternativt bränsle är det bättre än exempelvis etanol. Biogas tillverkas av avloppsslam och livsmedelsavfall, vars nytta i övrigt är noll. Etanol tillverkas däremot av grödor och tenderar därmed stjäla utrymme från livsmedelsproduktion.

Men ska det satsas, ska det satsas med ekonomiskt och affärsmässigt sunda metoder. Så kan knappast sägas vara fallet med Swedish Biogas International– ett privat bolag som i praktiken byggt hela sin verksamhet med Linköpingsbornas skattepengar som riskkapital.

Det är tekniken som utvecklats i kommunala Tekniska verken som Swedish Biogas International nu skördar framgångar på. En teknik som Tekniska verkens vd Stig Holm exploaterat vid sidan av sin offentliga verksamhet – och detta med politiskt tillstånd.

Följden blir inte bara att andra aktörer trängs ut i illojal konkurrens. Det fläckar även Linköping som en kommun där man inte är främmande för något som liknar vänskapskorruption.

En populistisk skenåtgärd

Suck. Skolpartiledaren Jan Björklund förnekar sig inte. Skolk ska skrivas in i betyget.

Innovativt tänkt där, Batong-Janne. Hjälper säkert jättemycket. En tydlig signal, att ställa krav är att bry sig, vi gör upp med snällismen, bort med flummet, hårda puckar och raka rör, etc.

Hur vore det om Folkpartiet slutade att skolka från socialliberalismen istället?

(”Utbildningsministern har bara skolk på hjärnan”, skriver Expressen, läs här.)

Blott byråkratin är odödlig

Ledarkommentar i Östgöta Correspondenten (31/7) med anledning av inrättadet av den nya Försvarsexportmyndigheten:

Jag hittar ett gammal pressmeddelande på Folkpartiets hemsida. I alarmistisk stil utropar riksdagsledamoten Tobias Krantz att det krävs krafttag mot tillväxten i den statliga byråkratin. ”Det är dags att sätta stopp för det socialdemokratiska myndighetsraseriet”, slår han fast.

Detta var innan valet 2006. Idag sitter Tobias Krantz inte längre i opposition, utan är statsråd i alliansregeringen och kollektivt ansvarig för tillkomsten den nya Försvarsexportsmyndigheten. Intentionerna bakom den låter ju bra. Som det brukar när nya myndigheter skapas.

Dock har Krantz och hans kamrater försökt rensa i byråkratirabatten. 2007 var antalet statliga myndigheter 468, i våras var de 390 stycken. Men enligt Statskontoret är siffrorna skenbara. Verksamheterna i sig har inte minskat, det handlar främst om ändrade organisationer.

Sorry, Folkpartiet. Ronald Reagan hade nog ändå rätt: ”Det närmaste vi kommer evigt liv på jorden är en statlig myndighet”.

Sensommar i Kålösundet

Augustisöndag,
några sista varma andetag
en övergiven brygga i sundet,
väderbitna plankor, sneda pålar
vid vattnet vilar jag
i glitterspelande solblänk
vassens vajande sus
en gungande, vaggande färjesång
under mig kluckande vågor,
drivande långsamt västerut
mot fjärden
och skärgården
och Östersjön
och bort

Livet efter FN

För alla som undrar vad Kofi Annan egentligen sysslar med nu för tiden, så finns svaret i dagens Sydöstran. Han har tagit hammaren i vacker hand och bygger sig en friggebod i Blekinge.

En stilla hyllning till Birgit Friggebo månne? I år firar nämligen friggeboden 3o-årsjubileum och det kan vi alltså tacka tidigare FP-statsrådet Friggebo för.

Giftiga tungor brukar hävda att hennes reform också är den enda minnesvärda insatsen under den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Men eftersom Sverige är ett land befolkat av hemmasnickrande Martin Timelltyper kanske det inte är så dåligt ändå. Till och med Kofi verkar ju blivit inspirerad.

Åsikt som verklighetsflykt

”Åsikter har blivit en ‘Matrixmur’ som folk använder för att slippa möta verkligheten. De kan sitta hemma och njuta av sina åsikter istället. Tänk om Carl von Linné hade skrivit sina åsikter om växtriket istället för att ta reda på hur det fungerar.”

Ernst Billgren, konstnär, om åsiktsinflationen i Sverige (DN 30/7). Onekligen något för en gammal ledarskribent att tänka på (jag…).