Är det någon som vet vilken flåshurtig politiker som började tjata om ”ända in i kaklet”?
Stryp då den personen.
Efter att ha hört denna mördande infektionshärd till smittokliché femtusensexhundrasjuttiosju gånger (minst) av aktiva i valrörelsen, har jag god lust att tippa en långtradare full med kakel över närmaste valstuga.
Mona Sahlin brottas både med vissna opinionssiffror för sitt parti och risigt förtroende för sin person. Orättvist? Förmodligen.
Ty detta besked är något av det klokaste som hittills levererats i valrörelsen – i Expressen säger hon sig vilja se ny blocköverskridande reformering av skattesystemet enligt 1990-91 års modell:
”Det var ganska många principer som var bra, också det här med lika beskattning och få lika skatt mellan arbete och kapital. Jag tycker fortfarande att de principerna i grunden var rätt och riktiga.”
Och det inkluderar även att den ”tillfälliga” värnskatten bör försvinna, om än på sikt. Äntligen en tung, ledande politiker som står upp för rationalitet, förnuft och helhetssyn i skattepolitiken. Inte minst Folkpartiet, som tillsammans med Socialdemokraterna ansvarade för ”århundradets skatterreform” en gång i tiden, borde väl jubla.
Men nu är det ju Mona Sahlin som säger det. Så låt mig gissa. Who cares?
Tragiskt.
Mer att läsa:
Maud är ute och cyklar
Jag botaniserar lite allmänt i klippboken Crazy, man, crazy! – en samling av Beppe Wolgers’ kulturartiklar i Stockholmpressen åren mellan 50- och 60-tal.
Råkar fastna för en intervju med Per Wästberg, den är från februari 1959. Han är mitt i steget, ska strax göra en längre resa till södra Afrika, och förklarar:
”Det är farligt att läsa tidningar, svenska vill säga, om man är intresserad av politik. Man blir så lätt föraktfull. Höga skatter eller låga, ett eller två barnbidrag, fördummar TV mer än Vilhelm Moberg, jag vet inte – allt är med i samma hopplösa trista byk. Hamnar man i sörjan förlorar man sin själ.”
Betrakta auktionsutroparna som försöker överrösta varandras rubriker i rapporteringen från dagens valrörelse. Vad har egentligen förändrats på 50 år?
Själv överväger jag att segla till Kap Verde.
Born in the USA släpptes på min födelsedag den 4 juni 1984. En bättre present när man fyller femton år kan man väl knappast få? Tack än en gång, Bruce! You made my day.
Albumet innehåller dessutom en av de låtar jag håller högst i Springsteens repertoar; Bobby Jean. Jag trodde förstås länge att låten handlade om en tjej. Och för mig kommer det alltid att vara så. En sång att spela i bitterljuva stunder när tankarna råkar vända till flickor som man mött, älskat och som av en eller annan anledning försvunnit ur ens liv. Tja, vi har väl alla varit med om trallen.
Men egentligen är Bobby Jean skriven som ett farväl till gitarristen och polaren Steven Van Zandt. Han hade då nyligen hade lämnat E Street Band för att satsa på en egen karriär. Enligt uppgift missnöjd med Springsteens mer kommersiella inriktning.
Fast som The Boss sjunger i Atlantic City på den föregående skivan Nebraska (1982):
Well now everything dies baby that’s a fact
But maybe everything that dies someday comes back
Och för paret Springsteen och Van Zandt blev det faktiskt så. ”Little Steven” gjorde comeback i E Street Band 1999 och har lirat där sen dess. Vem vet? En dag kanske din egen Bobby Jean återvänder till kvarteret… Rock on!
”My mother, at 14, was in the concentration camps of Nazi Germany. And saw her whole family incinerated in the ovens. Her philosophy has always been: every day above ground is a good day. Life is a gift, not a birthright. Don’t waste it.”
Gene Simmons, demonbasist i KISS, förklarar vad som gäller.
En pistol sätts mot pannan. ”Välj EN låt!”
Det är ingen diskussion.
Måste bli den här. Från Kind of Blue, 1959.
Miles Davis – coolast i universum.
E’nuff said.
Favoritmedlem i The Beatles? Min är George Harrison, coolast i gruppen. Men skulle jag tvingas välja mellan John Lennon och Paul McCartney, tar jag Paul. Och får därmed leva med stigmat att det bland mainstreamfansen naturligtvis är oerhört mycket creddigare att digga Lennon.
Än sen? Vissa fakta går inte att bortse ifrån. Det var inte Lennon, utan McCartney som var den djärvaste och mest insatta musikaliska pionjären bland beatlarna. Före Lennon intresserade han sig för avantgardister som Stockhausen, och var drivande kraft bakom banbrytande formexperiment som Sgt Pepper och den långa, utsökta medleykompositionen på Abbey Road.
Dessutom svarade McCartney för The Beatles råaste insats; Helter Skelter (så nära punk eller hårdrock man kunde komma 1968). Vidare var det Paul som först officiellt lämnade bandet, ett utmärkt beslut. The Beatles hade nått artistisk zenit och bevarande sin konstnärliga integritet genom att fördömligt lägga av precis i rätt tid.
Och hade gruppen ändå fortsatt, skulle Paul McCartney sannolikt aldrig levererat den magnifika Maybe I’m Amazed. Låten ingick på hans första soloalbum McCartney (1970) och skrevs som en hyllning till nyblivna hustrun Linda. Hon hade – enligt Paul själv – räddat honom från att ohjälpligt sjunka ner i depressionens drogmissbruk när bolaget Apple ruttnade ihop till en enda enorm härva av trassel och bråk.
Maybe I’m Amazed är en fantastisk kärlekssång. Men också en frihetsdeklaration från en nyförlöst McCartney, som återvunnit sin inre jämvikt och nu tar sats mot en egen karriär, bortom The Beatles och in i framtiden.
Jag älskar den här låten – på en gång så överväldigande, gripande, smittande, härligt drabbande. Tveklöst bland det bästa Paul McCartney någonsin gjort, om inte det bästa. Själv rankade han nyligen Maybe I’m Amazed som den sång han helst vill bli ihågkommen för. Det är inte svårt att förstå honom.
Efter regnet,
gatorna blänkte av silver
I lyktornas allé
kom vandraren,
andeskådaren
Han väntar på bänken
utanför ditt fönster,
väntar, väntar
– din apostel,
en gäst på jorden
Jag kom till Vikens kapell en julimånad för fyra år sedan. En liten, rödkritad helgedom vid Ströms vattudal i norra Jämtland. Uppförd av sammanbitna, strävsamma nybyggare i vildmarken under 1700-talets sista decennium, utan ritningar, helt på gehör.
Det måste vara den vackraste kyrkan på jorden. Kärvt ödmjuk, enkel och opretentiöst välkomnande fromma som syndare lika.
Kristen är jag inte, alls icke religiös på något sätt. Ändå fanns där en skör, varm, omslutande poesi kring platsen och kapellet som var omöjlig att värja sig mot. Andlighet, kanske? Jag vet inte.
Jag vet bara att det finns en vrå i mitt bröst som ständigt när en längtan dit igen. Som vore Viken en slags godhetens oförstörda oas, en trygghetspunkt, en märklig sorts materialisering av känslan från ett svunnet barndomens Arkadien.
Beppe Wolgers kom dit från Jorm, också en julimånad, det var 1972. Även han blev starkt gripen, lät upplevelsen bli en diktsamling, Episod i Vikens kapell – om en händelse i somras, utgiven av Bonniers 1973. Försök gärna leta upp boken på något antikvariat. Det är den värd. Beppes skenbart okomplicerade lyrik är ett vildmarkstempel mitt i livet, rymmande fina strofer som den här:
Du behöver inte säga någonting.
Ensamheten är den vanligaste
och största av alla sjukdomar.Gud har ingen hand
så du får hålla i din egen hand.Fast,
om du vill,
kan vi hålla om varann.
Jag kan viska alla väldiga planer
jag har för oss
för vintern.
Den dikten tycker jag väldigt mycket om.
Mer att läsa om Beppe:
Och du Beppe! Jo, just Du, alltså…
Tillbaka från
atmosfären.
Asfaltsmark och klocktornsklang,
slutna vingar.
Christian Dahlgrens Blogg 