Recension publicerad i Borås Tidning den 3/10:

Bok: BLUFFEN
Författare: Unni Drougge
Förlag: Modernista

Okej, här ska det häcklas och rafflas. Riktigt rejält, minsann. Häng med! Ni vet bokmässan i Göteborg? Denna kommersiella soptipp av cyniska förlagskapitalister och svårartat narcissistiska författare som samlas varje höst för att kränga, kröka och knulla. Herregud, alla är bakfulla innan festen ens startat!

Jo, alltså. Mitt under denna hopplösa tillställning mördas Jan Guillou. Eller nästan. Han överlever, men knappt. Nedstucken med en penna (!) bland sina skaror av enfaldiga beundrare.

Tur att Berit Hård intar scenen. En nedsupen journalist, ordentligt på dekis med övervikt och ett omåttligt begär efter korkade killar att ragga upp för natten.

Hon har en orm som husdjur hemma också. Bara en sån sak. Nå, förvisad till att jobba på en usel skvallertidning befinner hon sig på bokmässan för att nosa upp dynga om kändisarna. Ett uppdrag hon givetvis hatar.

Med attentatet mot Guillou dras antihjälten Berit Hård in i en helt otroligt rutten härva. Hon hamnar dessutom i klorna på den girige pösmunken Leif G W Persson, som anlitar henne för att spionera på hans dödsfiende Unni Drougge. Javisst, författaren till boken är med också. Drougge, denna charmigt bohemiska människa, är på korståg för att avslöja en ny bordellskandal där maktens toppar är djupt insyltade.

Och så rullar det på i en vild historia där kultur- och mediavärlden kölhalas på ett sätt som Sverige inte sett maken till sedan Strindberg var i farten. Haha, gissa om raden av verkliga personer som Guillou och G W kommer att rasa över de infama porträtten! Nu är ni allt väldigt nyfikna, va?

Bli inte det. Denna ”spänningsroman” är menad som både en bitande satir över vår eländiga samtid och en parodi på den grasserande svenska deckarlitteraturen. Vilket i sig vore väldigt välkommet (tycker jag i alla fall). Men sådant kräver tanke, handlag och finess. Och det har Unni Drougge uppenbarligen inte bemödat sig ett skvatt om. Hon tycks ha börjat skriva på ren adrenalin och med tiden blivit less på sitt eget projekt.

Intrigen är slappt och snårigt ihopslängd, packad med oraffinerade skamgrepp, ett medvetet staplande av klichéer och mängder av övertydliga blinkningar åt läsaren.

Resultatet blir bara tröttsamt, plumpt och billigt sensationslystet. Att vara elak är en konst och det mest upprörande med detta alster är hur den konsten lyser med sin frånvaro.

Klädsamt nog tar Unni Drougge livet av sig själv under berättelsens gång (möjligen dödad av Jan Guillou för övrigt). Det hindrade dock inte boken från att publiceras. Faktiskt har jag svårt att fatta hur ett kvalitetsförlag som Modernista kunde släppa igenom sidorna till tryck.

Bluffen är uppriktigt sagt något av det absolut sämsta jag läst i hela mitt liv. Ett omdöme vilket förmodligen gläder feministen Unni Drougge som en slags bekräftelse på den snobbiga manliga kulturhierarkins härskarmekanismer. Men det bjuder jag på.

Recension av mig i Östgöta Correspondenten den 27/9:

Bok: PROGGIGA BARNBÖCKER
Författare: Kalle Lind
Förlag: Roos & Tegnér

Mitt barndomslandskap är 70-talet. Det var där jag växte upp och tog mina inledande steg som aktiv kulturkonsument. En av de första böcker jag fick i handen hette Filip frågar. Den gav i mycket explicit text och bild svar på hur barn blir till (glöm storken, glöm verkligen storken!).

När jag senare började plugget fanns en ivrig skolbibliotekarie som lassade famnen full med andra rafflande alster. Vissa innehöll målande skildringar av jämnårigas dystra vardag bland flipperspel, thinnertrasor och frånskilda föräldrar i folkhemmets asfaltsdjungel. Eller berättade om barn som trots extrem fattigdom och kapitalistisk utsugning höll humöret uppe i u-ländernas autentiska djungler.

Det kunde även påfallande ofta handla om vikten av att ta gemensam kamp mot miljöförstörande industrier, dumma rektorer, maktfullkomliga kommunalgubbar och liknande bovar.

Typiskt 70-tal, inte sant?

Kalle Lind har botaniserat i denna epoks proggiga barnboksvärld och samlat en generös provkarta av både högt och lågt. Det är intressant och skojig läsning, särskilt för oss som en gång var målgrupp för dessa böcker. Jag känner själv igen åtskilliga. Dock stör jag mig på Kalle Linds stundtals onödigt putslustiga ton i genomgången. Visst. Nog kunde böckerna vara träiga, överdrivet pedagogiska och närmast parodiskt starkt vänsterfärgade.

Samtidigt finns något bedårande naivt och uppriktigt över dem. Författarna tog ändå oss barn på allvar, skydde inga svåra ämnen och trodde ärligen att vi – trots vår ringa ålder – faktiskt kunde bidra till ett rättvisare och mer solidariskt samhälle. Åt detta kan man garva många år senare.

Men handen på hjärtat, lite av den tidsandan skulle kanske inte skada idag?

Christians fem proggfavoriter:
1.  Siv Widerberg: Klass 6D, Sverige, Världen (1977)
2. Gun Jacobson: Peters baby (1973)
3. Kerstin Thorvall: Vart ska du gå? – Ut! (1969)
4. Hans-Eric Hellberg: Puss (1975)
5. Margareta Lööf Eriksson: När Robert hade barnvakt (1970)

Recension av mig publicerad i Östgöta Correspondenten den 25/9:

Bok: OMEGAPUNKTEN
Författare: Don DeLillo
Översättning: Rebecca Alsberg
Förlag: Atlantis

Han är en äldre intellektuell som varit rådgivare åt Pentagon när USA planerat kriget mot Irak. Desillusionerad har han nu flytt världens larm, sitter i en stuga någonstans i öknen och låter veckorna flyta förbi.

Dit kommer en yngre regissör som med kameran vill fånga det nakna vittnesbördet om kriget. De bägge fastnar i dunkla samtal, dagarna går, ingen film blir gjord. Regissören träffar mannens unga dotter och dras vagt erotiskt till henne. Plötsligt försvinner hon spårlöst, som bortsvept av ökenvindarna, sökandet är förgäves, katastrofen ett faktum.

Det är ytligt sett intrigen i Don DeLillos förtätade roman Omegapunkten, vilken börjar och slutar hos en besatt åskådare på ett konstmuseum i New York, där Hitchcocks Psycho visas i extrem slowmotion.

En lockande historia i höstmörkret? Tja, det beror faktiskt på. Jag kan förstå om DeLillos senaste alster kan upplevas som kryptisk och otillfredsställande. Karaktärerna i boken är gåtfulla solitärer i en berättelse utan givna svar. Men den som förutsättningslöst utlämnar sig åt Omegapunkten blir nog inte densamme.

Titeln syftar på en term i kristen mysticism när skapelsen och Gud förenas i ett harmoniskt, allomfattande medvetande. Fast här i en slags inverterad version där medvetandet töms och det högsta (eller lägsta) stadiet är biologins återgång till oorganisk materia, likt ”stenar på ett fält”. I någon mening är också det vad som händer romanens gestalter, samtliga når sitt omegatillstånd.

Det DeLillo ger oss är en märklig, förrädiskt sugande meditation över tid, rum och mänsklig perception i ett retarderat samhälle på randen till upplösning. Tror jag.

Ärligt talat är jag osäker på hur denna raffinerat mångbottnade och språkligt virtuosa komposition egentligen ska tolkas. Men vaddå? Jag vet bara att det var länge sedan en roman gjort mig så omtumlad. Känslan av nervig ödslighet har en närmast filmisk, hallucinatorisk effekt – som vore detta en korsning mellan Ingmar Bergmans Persona och Michelangelo Antonionis Blowup. Outstanding.