Glömskan får inte segra

Publicerad den av
1

Inför Förintelsens minnesdag på torsdag har jag skrivit denna krönika i Sydöstran (26/1):

Rester av järnvägsspår till ett ödsligt fält i skogen är numera i stort sett allt som återstår. Här, tio mil öster om Warszawa i Polen, var platsen för nazisternas utrotningsläger Treblinka. Ständiga tåg anlände hit mellan juli 1942 och augusti 1943. Vid perrongen tömde de sin last på människor, vilka efter ankomsten fick marschera rakt in i tretton väntande gaskammare.

Totalt blev Treblinka evig slutstation för 800.000 män, kvinnor och barn. Samtliga dömda till döden av blott ett skäl: de hade fötts som judar. En av dessa dömda var Jankel Wiernik. Han tillhörde Treblinkas Sonderkommando, den grupp som av nazisterna tvingades vara behjälpliga med att gasa och bränna sina judiska olycksbröder.

Wiernik lyckades dock fly Treblinka innan lägret revs och nazisterna dirigerade om tågen till Auschwitz. Men minnet av de skräckfyllda ögonen på barnen han varje dag ledde till gaskamrarna undkom honom aldrig. Han skriver:

”Idag är jag en hemlös gammal man utan familj. Jag är en vandrare. Det är med känslan att alla mina erfarenheter stämplats in i mitt ansikte som jag vandrar. Tre generationer såg jag utplånas. Jag måste få fortsätta leva för framtidens skull. Världen måste få veta.”

Jankel Wiernik avled 1972, han var då 83 år och hade vigt resten av sitt liv efter Treblinka åt att vittna om det ofattbara. Nu, några decennier senare, finns snart inga överlevande offer kvar av de miljoner judar som Hitler gav enkel biljett till sina dödsfabriker.

Förintelsens minnesdag, imorgon den 27 januari, är ett försök att hindra glömskan från att segra. Kunskapen om Förintelsen måste bäras vidare till åminnelse av det judiska folkets katastrof och som en vaccinering mot historielöshetens faror.

Men räcker det för att hindra nya utbrott av ondska, nya massmord, nya exempel på omvärldens passivitet när bödlarna löper amok? Aldrig mer! Denna försäkran brukar vi ofta höra i högtidstalen. Aldrig mer Treblinka eller Auschwitz.

Ändå fogas plågsamma namn från vår egen samtid till raden: Srbrenica, Rwanda, Darfur… Där har intoleransen åter visat sitt grymmaste ansikte. Även i vårt eget land misstänkliggörs människor fortfarande för sin hudfärg, etnicitet och religion. De kan vara judar, muslimer eller något annat.

Förintelsen illustrerar vilka ohyggliga konsekvenser det kan få om vi låter fördomar, främlingsfientlighet och rasism att slå rot. Kan det hända igen? Absolut. Att resa motstånd är därför varje människans ansvar.

Rosens namn

Publicerad den av
Svara

Spekulationer, intriger. Detta tragikomiska skådespel. Pär Nuder? Veronica Palm? Sven-Erik Österberg? Lena Sommestad? Mikael Damberg? Hjalmar Brantings dödsbo?

Socialdemokraterna fortsätter att välja partiledare som katolska kyrkan väljer påve bland sina kardinaler. En bysantinsk process med mysticistiska drag, som bara denna är symptomatisk för ett parti i skriande behov av modernisering. Hur vore det med företrädare som faktiskt sa: Jajamen! Jag kandiderar. Och detta är vad jag vill, vad jag står för.

Sedan kunde medlemmarna ta ställning. Gärna genom primärval. Öppet och rakt. Det vore ett folkrörelseparti värdigt 2000-talet. Men istället ska vi sitta och invänta den vita röken från Sixtinska kapellet på Sveavägen.

Patetiskt.

Stefan Eklund: Kulturministern är ett hån

Publicerad den av
Svara

”För den som har följt Lena Adelsohn Liljeroths gärning som kulturminister är förstås den här dumheten ingen överraskning.

Hennes defensiva och ekonomistiska kulturpolitik är ett hån mot moderaternas kulturkonservativa tradition. Ord som bildning och kvalitet verkar inte ingå i hennes vokabulär.”

Stefan Eklund, bildad chefredaktör på Borås Tidning, kommenterar kulturministerns famösa uttalande om att kulturjournalister borde skriva mera lättläst. Så att inte näringslivet skräms bort från att sponsra konstens ”entreprenörer” (BT 21/1).

Lyrikens makt

Publicerad den av
3

Morgon med kaffe och Karin Boye. Behövde lite lyrisk inspiration, bara sådär rent allmänt, för att lyfta texten till en kommande bokrecension i ett annars mycket prosaiskt ämne. Så jag bläddrade i samlingen För trädets skull, utgiven 1935. Och råkade läsa dikten Ögonen är vårt öde.

Nu är jag så drabbad att jag inte kan skriva alls… Gripen, som fullständigt ogarderad överfallen. Och kaffet, det kallnar, medan jag läser samma rader igen, igen.

Poesi är ju livsfarligt. Karin Boyes eget öde är ett nog talande exempel. Man borde varna för det i skolorna. Införa åldersgränser i bokhandeln, på bibliotek. Avråda känsliga personer. Ofattbart att riksdagen hittills nonchalerat att ta upp lyrikeländet till debatt. Kan inte någon ansvarstagande myndighet starta en kampanj? Typ ”Dikt är bajs”, ”Spola dikten”, ”A Non Poetryreading Generation”. Undrar vän av ordning!

Men allvarligt. Är inte detta ett fantastiskt stycke?

Ögonen är vårt öde.
Så ensamma blir ni, stackars ögon,
med stjärnor, som vägrar förbarma sig
på levande jordiskt vis.
Hade jag sett mindre,
tänkte jag andra tankar,
och slapp bli en utstött,
de rättfärdiga given till pris.

Helig, helig, helig
är sanningen, den förfärande,
jag vet det, jag böjer mig,
och den har rätt till allt.
Men kött och blod ryser,
det levande söker livet,
och varm är mänskors gemenskap
och deras förakt kallt.

Och bedjande irrar jag
bland iskalla ljusår,
söker efter hjälp till att
stå upp ur min grav.
Minns med het ömhet
ögon långt borta,
också de förlorade
i ensamhetens hav.

Då kan jag inte klaga.
Då måste jag tacka.
Med dem har jag delat
vad jag vet, vad jag minns.
Och genom mörkret anar jag
hem och gemenskap.
Älskade syskonögon!
Ni fanns.  Ni finns.

(Jenny J: mina syskonögon… du vet…)

Hundpromenad över bron

Publicerad den av
Svara

Hunden och jag, vi gav oss ut på en liten promenad. Över Långöbron till Pantarholmen, genom smutsiga snödrivor och längs illa sandade, isiga trottoarer. Den kompaktgråa himlen hängde så lågt att den kunde vara gjord av bly. Men hunden behövde rastas. Och jag med, för den delen.

Så vi traskade alltså över bron tillsammans. Fortsatte förbi Willys, tog oss uppför backen på Landsvägsgatan, och i Röda korsets second hand-butik strax bortom krönet fann jag en tavla av Paris. En naivistisk målad litografi med Pont Neuf i förgrunden.

Ack, Pont Neuf…

En gång tillhörde även jag de älskande på Pont Neuf. I en annan tid, i ett annat liv. Då mitt sällskap hade långt blont hår, bruna ögon i samma nyans som mina och läppar omöjliga att slita sig ifrån. Ja, ni kan trallen. Passion, sommar, berusande lätthet. En klassisk scen på Pont Neuf. Bland oräkneliga andra precis lika klassiskt utslitna scener alla dessa år vattnet runnit under Seines broar. Men vaddå? Där och då var det min scen.

Numera har jag inte ens råd att åka till Paris. Om det så vore enbart med hunden. Fast tavlan, den hade jag råd med, priset en nullitet, 30 kronor. Och 30 kronor kan man ju alltid avvara. Sen gick jag med Pont Neuf under armen, och med hunden i stadigt koppel, till tobaksaffären mittemot och spenderade 25 kronor på en Triss. 25 spänn, det kan man ju också alltid avvara.

Vi halkade hemåt igen, hunden bajsade två gånger, kissade kanske tre. Jag hängde upp tavlan i köket, skrapade den förbannade lotten i vild förhoppning om att Ödet i ädel generositet skulle ge mig chansen att återuppleva Paris. Kom jag dit skulle det väl vara en smal sak att fixa ett nytt hångel på Pont Neuf.

Men så klart inte. Nit och mörker. Tills strax därpå en vän nyktert konstaterade att det i grunden inte spelar någon roll var man hånglar. Bara det är med rätt person. Vilket, förstås, är det väsentliga i sammanhanget. Pont Neuf må vara bonushöjande rekvisita. Väldigt cool sådan. Men dock: blott rekvisita.

Sen spelar det, förstås, inte heller någon roll var man rastar hunden. Bara det är rätt hund. Och det är det ju.

Dessutom är Långöbron inte dum. Egentligen.
Hångla där du står, helt enkelt.

Strömming á la Nietzsche

Publicerad den av
Svara

Eftermiddag på ön, milda januarivindar. Snödrivorna kryper långsamt undan. Snart kan man nästan använda trappan ner till stranden igen utan att behöva riskera livet. En bedräglig känsla av vår anas i luften. Mellan krukväxterna på fönsterhyllan hörs ett livligt samtal i radion om receptet på lycka.

Själv stökar jag omkring i köket och steker strömming. Hunden har lämnat sin bekväma korg och stryker intresserad förbi, lockad av det förföriska matoset. Att katter gillar strömming är inget konstigt. Men denna hund, en egensinnig spansk gatukorsning, älskar verkligen strömming. Så är hon också uppvuxen bland fiskebåtar i Almuñécars hamnkvarter.

Det var länge sedan vi åt färsk strömming på Långö. Hade glömt hur gott det faktiskt är. Och billigt. Strömmingsfilé kostar i princip ingenting, potatis knappt något heller. Filéerna lägger man bara i ströbröd, salt och vitpeppar. Vänder dem sedan gyllenbruna i stekpannan, det går på ett kick. Under tiden har man kokat färdigt potatisen.

Okej, kokad potatis kan tyckas tämligen trist. Men man ska naturligtvis pressa den, det ger både förhöjd smak och elegans. Garnera generöst med grön, frisk persilja. Till detta några lövtunna skivor rå lök, samt en lagom klick rårörda lingon. Gärna en släng med kapris också. Jo, kom ihåg: en bädd av ruccolasallad under strömmingen måste man ha.

Bon appétit! Lika utsökt som enkelt och okomplicerat, perfekt för en vanlig tisdag. Ingen kan misslyckas. Doften är ljuvlig, fräsch och intagande, munnen vattnas. Det här skulle Friedrich Nietzsche uppskattat. ”Det är genom luktsinnet och smaken som filosofen utmärker sig”, menade han.

Vi är väl filosofer då, hunden och jag.
Köksfilosofer. Lyckliga. Och mätta.

Motörhead, Bottlehead?

Publicerad den av
Svara

Ligger och bläddrar i Ian Kilmisters självbiografi White Line Fever, som jag hittade idag för 29 spänn på Citygross i Karlskrona (av alla ställen). Ian Kilmister är naturligtvis mer känd som Lemmy, förgrundsfigur i veteranhårdrockarna Motörhead. Uppenbarligen en ganska levnadsglad herre. Som han själv skriver i boken:

”Det är meningen att man ska skratta medan man lever. Att skratta håller alla ansiktsmuskler i trim och förebygger åldrande. Att se bister ut får man fula rynkor av. Jag rekommenderar också hårt drickande – det underhåller sinnet för humor!”

Hmm… Inte för att jag vill verka som någon beskäftig nymoralist. Men. I längden riskerar väl det skrattet att fastna i flaskan?

Moon River, Bengt Hallberg

Publicerad den av
3

Bengt Hallberg. Ett piano. Inget mer.
Naket, avskalat. Jag har aldrig hört Moon River tolkas med sådan drabbande lyrisk värme.
Det skimrar. Glöder av lågmäld precision i känsla, uttryck. Toner av smältande guld.
Bengt Hallberg. Ett piano. Inget mer.
Kan tina vilken frusen själ som helst. Musikens mirakel. Och nåd.

(Denna version av Moon River finns på Bengt Hallbergs skiva Stardust In My Heart, 1999).

Baudelaires blommor

Publicerad den av
Svara

1857 gav Charles Baudelaire ut sin banbrytande diktsamling Det ondas blommor. Och fick ett åtal för osedlighet på halsen. Idag är väl det närmast att betrakta som en komplimang. Ty säga vad man vill, på den tiden tog samhället verkligen lyrik på allvar.

Mitt exemplar av Det ondas blommor köpte jag i senaste nytrycket för reapriset tio spänn på Åhléns i Borås. Kassörskan: ”Synd om honom som skrev den här thrillern. Den blir han inte rik på”.

Om att skriva

Publicerad den av
1

Ensam vid mitt köksbord, utlämnad framför datorns hånfullt vita Word-dokument, gör jag ett allvarligt menat försök att skriva en längre kulturartikel. Lätt förfärad och med en sjunkande känsla i kroppen av att misslyckas, göra fiasko, avslöjas som bluffmakare, en dilettant som egentligen ingenting vet och inget kan. Det här är en förbannat scary business ibland.

Tills man flyger iväg som en lycklig varmluftsballong när äntligen känslan stämmer och texten börjar bära. Sen är det dags att försöka igen. Och igen. Man är aldrig större än sin senaste insats. Om man skulle bli rörmokare istället?