Humaniora i strykklass

Publicerad den av
Svara

Antagningarna till höstens kurser på Stockholms universitet är klara, rapporterar SvD. Och tidningen konstaterar en tydlig tendens. Intresset är synnerligen klent för ämnen som de rasistiska idéernas historia, norsk språk och kultur, tjeckisk skönlitteratur och sakprosa, portugisiska, teaterhistoria, etc.

Antingen har kurser som dessa ytterst få sökande. Eller inga alls. Desto populärare är att plugga reklam och PR, juridik eller företagsekonomi. Lobbyorganisationen Svenskt Näringsliv är bara att gratulera. Deras uppmärksammade kampanj mot humaniora inom den högre utbildningen har tydligen gett effekt.

Till dem som enbart anser besväret värt att beskåda världen genom den snäva marknads- och tekniknyttans sugrörshorisont, vill jag dock erinra om några i sammanhanget passande humanistiska ord från Birgitta Trotzig:

”Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i Doktor Zjivago.”

Den paranoida världsbilden

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Så stod han där i talarstolen, Jimmie Åkesson. Det var i lördags, solen sken över hans idylliska hemstad Sölvesborg. Men kring SD-ledarens huvud fanns ändå mörka moln, omöjliga att jaga bort. Terrordåden i Norge, blodbadet på Utøya, Anders Behring Breivik.

Åkesson påstod sig vara förbannad och arg. Orsaken till hans ilska var ”häxjakten” i media som pågick mot Sverigedemokraterna i chockvågen efter den norska massmördaren. Dennes motiv grundades på psykisk sjukdom, menade Åkesson. Att koppla ihop SD med Breivik var skamligt och falskt.

Åkessons sommartal övertygade dock knappast. Vad blodbadet i Norge blottat är ju ofrånkomligen den yttersta konsekvensen av extremismens retorik, sprungen ur samma paranoida världsbild som förenar Europas vulgärnationalister på den yttersta högerkanten.

Breivik kan förvisso anses sjuk. Men sjukdomen är av ideologisk natur, symptom som även märks inom SD. Hos både Breivik och Åkesson finns föreställningen att vi lever i en samhällelig nödsituation, där normupplösning, kaos och gränsöverskridande rörlighet utgör ett akut hot mot allt som vi har gammalt och kärt.

Utifrån väller ondskan in över oss med militanta muslimer, galopperande våldskriminalitet och ekonomiskt parasitära flyktingar som främsta uttryck. Och det tyngsta ansvaret bär de kulturradikala Socialdemokraterna, vilka förråder nationen genom att bejaka islamisering och massinvandring.

Vad högernationalisterna kolporterar är rädsla, oro, misstro och avsky. Minns exempelvis vad Åkesson skrev i Aftonbladet om den muslimska invandringen: ”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden” (19/10 2009).

Två dagar tidigare hade Åkessons kollega Richard Jomshof deklarerat följande på SD:s partidagar i Ljungbyhed: ”Vi har en aldrig sinande ström av människor som vill ta sig hit. Visst kan man stå vid gränsen och skjuta dem, men jag företräder absolut inte den vägen.”

Nej, Jomshof vill inte skjuta. Något annat finns heller inga skäl att tro om Åkesson. Men uppenbarligen finns risken att andra triggas att löpa hela den hatfyllda linan ut. I 90-talets början ansåg lasermannen att Ny Demokratis hets mot invandrare gav honom rätt att skjuta.

Likaså anser Breivik att hans terrordåd legitimerades av det budskap som dagens högernationalister sprider. Må detta bli en väckarklocka för alla dem som frestats att lägga sin röst på Åkesson och hans kumpaner.

Ohly på spåret igen?

Publicerad den av
Svara

Årets minsta politiska överraskning är ett faktum. Vänsterpartiet välsignas med en röd avgång när Lars Ohly meddelat att han tänker sluta som partiledare.

Och vad framtiden bär i sitt sköte torde det inte råda någon tvekan om. Förra året förklarade Lars Ohly i ett ”sommarsnack” på sajten Nyheter24:

”Jag är faktiskt fortfarande tågmästare, jag är tjänstledig från SJ för att jobba med politik just nu. Så jag kommer att gå tillbaka till SJ någon gång.”

Ja, då är det väl snart dags. Som om inte SJ hade nog med problem…
Stackars Järnvägar.

En dag för Raoul

Publicerad den av
Svara

1980 gav Stevie Wonder ut skivan Hotter Than July, sista låten på plattan hette Happy Birthday. Den var tillägnad medborgarrättskämpen Martin Luther King och utgjorde ett led i kampanjen för att göra dennes födelsedag (15 januari) till nationell helgdag i USA.

Så blev det också. 1983 röstade kongressens bägge kamrar igenom ett lagförslag, som med överväldigande majoritet tvingade en motvillig president Reagan att göra verklighet av saken. Martin Luther King är en av 1900-talets stora hjältar, vars kamp för tolerans, rättvisa och alla människors lika värde fortsätter att inspirera. Att man i USA högtidlighåller hans födelse genom en särskild dag i almanackan är en viktig markering för att hålla Kings gärning levande.

Idag, den fjärde augusti, skulle Raoul Wallenberg fyllt 99 år. Under förra seklets mörkaste epok, då nazisterna var fanatiskt inriktade på att utplåna samtliga Europas judar, fattade han ett personligt beslut att i Budapest hösten 1944 försöka rädda så många judiska medmänniskor som möjligt undan förintelselägrens gaskamrar.

Med ett enastående moraliskt och fysiskt mod, kombinerat med en förbluffande djärvhet och uppfinningsrikedom, ställde sig Wallenberg i vägen för Hitlers dödsmaskineri och lyckades slita tiotusentals judar ur SS-bödlarnas klor. Raoul Wallenberg visade på ett fantastiskt sätt att varje individ faktiskt kan spela en avgörande roll när det gäller att stå det onda emot. Även när oddsen tycks hopplösa och övermakten synes total.

För mig är han tveklöst vår störste svensk och finaste förebild. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, rasism och politisk extremism ånyo utmanar det öppna samhället, behöver vi goda och inspirerande exempel som manar till handling mot trångsyntheten, intoleransen, likgiltigheten.

USA har Martin Luther King. Sverige har Raoul Wallenberg. Lagom till nästa år, då hundraårsminnet av Wallenbergs födelse infaller, tycker jag att vi borde hedra honom med att göra fjärde augusti till en röd dag. Precis som Stevie Wonder tyckte att USA borde göra med Martin Luther Kings födelsedag.

Happy birthday, Raoul!

Två ord

Publicerad den av
Svara

Fredagens blodbadsorgie i Norge går nästan bortom vårt förstånd. Hur en sådan ofattbar mänsklig ondska överhuvudtaget är möjlig är svår att begripa. Men massakern visar med förskräckande, chockerande tydlighet vad som faktiskt kan hända om vi låter hatet och illviljan mot det öppna samhällets ideal frodas. Många spekulerade inledningsvis att militanta islamister skulle varit ansvariga för terrordåden. En felaktig, farlig och förhastad slutsats.

Istället var gärningen planerad och iscensatt utifrån inhemska, högerextremistiska motiv – en avgrundssvart avsky mot socialdemokrater, vänsteraktivister, muslimer och andra kulturer. Igår blottade sig antihumanismen från sin naknaste, perversaste och mest brutala sida. Personligen tänker jag främst på två ord.  Två djupt kända ord som en svensk statsminister en gång yttrade om fascismens samvetslösa bödlar. Två ord från en socialdemokrat som själv skulle bli offer för ett blodigt attentat mot demokratin i vårt eget land.

Dessa två ord är: satans mördare.

Ilska, sorg, smärta råder. Skuggan av den norska tragedin faller tung över oss denna helg. Men tillsammans skingrar vi mörkret. Vi låter oss inte besegras. Jens Stoltenbergs formulering tål att upprepas många gånger: ”Svaret på våld är ännu mer demokrati, ännu mer humanitet, men aldrig naivitet”.

Om skandalen Telia och en regering utan skrupler

Publicerad den av
Svara

”Vi behöver en partiledare med en frihetlig kompass”. Under den rubriken har ett antal centerpartister låtit publicera ett alster på dagens DN Debatt. Ja, ni vet. Maud Olofsson ska ju avgå och grät sig nyligen genom Almedalen. Strid om vilken efterträdare som ska ta över grepen i gamla Bondeförbundet pågår.

Som av en händelse skriver även Ola Larsmo i DN denna regniga Stockholmstorsdag. Bläddra till kulturdelen och eller kolla på nätet. Artikeln är mycket läsvärd. Och angelägen. Ola Larsmo vägrar nämligen längre att vara kund hos Telia. Namnet har för honom blivit ”förknippat med ett närmast fysiskt obehag”. Det är förståligt.

Telia, detta halvstatliga bolag, är i maskopi med statsapparaten i Vitryssland. Ett land där förtryck av sovjetiskt snitt ännu sker och hemliga polisen fortfarande heter KGB. Diktatorn Aleksandr Lukasjenko i sina mustascher må påminna om Tintinfiguren Plekszy-Gladz i den fiktiva östeuropeiska nationen Bordurien. Men det vitryska tyranniet är i högsta grad reellt. Förra året rankade Freedom House Vitryssland som en av världens tio värsta förbrytarregimer, tillsammans med länder som Burma, Nordkorea och Iran.

Vad bryr sig Telia om det? Man säljer sorglöst elektronisk teknik som Lukasjenkos KGB-drängar kan använda till övervakning, kontroll och uppspårandet av oppositionella. Mobiltelefoner och webbplatser stängs villigt av när diktaturen vill hindra demonstranter att samlas och organisera motstånd. Om denna smutsiga hantering tiger dock Telia och duckar för alla önskemål om förklaringar.

Fler än Ola Larsmo borde uppröras över att även regeringens ansvariga statsråd vägrar sjunga ut. Som IT-minister Anna-Karin Hatt. Hon är en av de hetaste kandidaterna till partiledarposten i Centern. Den frihetliga kompassen hos henne imponerar emellertid knappast med Teliaskandalen i åtanke. Men så förordar centergänget på DN Debatt heller inte Hatt, utan konkurrenten och riksdagsledamoten Annie Johansson. Att Telia och Vitryssland skulle spelat någon som helst roll för detta ställningstagande tvivlar jag dock starkt på.

När det gäller affärer med kriminella regimer i främmande länder verkar inget av Alliansregeringens fyra partier ha några nämnvärda skrupler. Som Ola Larsmo påpekar delar Anna-Karin Hatt regeringsansvaret för Telia med handelsminister Ewa Björling (M). Även hon tiger som muren. Desto pratgladare var Björling i början av 2010. Då var hon utomlands och hälsade på hos Muammar Khadaffi, som ännu satt i orubbat bo.

Till honom talade sig Ewa Björling varm för statliga Rymdbolaget, som avsåg att kränga övervakningsutrustning syftande till skärpt kontroll av fängelsestaten Libyens gränser (bakgrund här). Ofattbart nog, särskilt i ljuset av dagens frihetskamp mot Khadaffi och hans bödlar, blev det ingen nämnvärd debatt om saken på hemmaplan. De borgerliga politiker och opinionsbildare som tog avstånd kan räknas på ena handens fem fingrar.

Uppenbart är att inte endast Centern behöver en frihetlig kompass. Att hela regeringen saknar en sådan blev tydligt redan när Fredrik Reinfeldt utsåg Carl Bildt till utrikesminister. Inget veto från de övriga i Alliansen, trots att åtmindstone Folkpartiet borde vetat bättre.

Hur Bildt ens var tänkbar med sina synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt häpnadsväckande. Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den cyniska konstens alla icke-regler. En lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells avslöjande bok Affärer i blod och olja (2010).

Ola Larsmo skriver att han nu betalat sin sista räkning till Telia och sagt adjö. Det gör han definitivt rätt i. Jag skulle vilja tillägga att svenska folket även har goda skäl att avstå från vidare abonnemang på en regering, som likt Telia inte bryr sig om skillnaden mellan demokratier och politiska gangsters.