Konceptkonst

Vore jag omåttligt rik skulle jag låta köpa upp en kollektion tavlor av berömda konstnärer. Sedan skulle jag mycket noga och omsorgsfullt måla över motiven. Med vit, heltäckande färg. Och vidtala en gallerist att ställa ut dem med titlar enligt följande mönster:

Peder Severin Krøyer, Hip hip hurra – transformed.

Caspar David Friedrich, Vandraren över dimhavet – transformed.

Nils von Dardel, Den döende dandyn – transformed.

Carl Larsson, Självporträtt – transformed.

August Malmström, Grindslanten – transformed.

Fattigmansalternativet är att man bara hänger upp några vita dukar direkt från Kreatimas butik på Kungsgatan och döper dem på samma sätt. Redan nu går det bra att beställa valfritt exemplar. 53 000 kronor styck, tack. Men det är inklusive moms också. Min signatur, diskret i högra hörnet, bjuder jag på.

Vad klappar Ronnebys hjärta för?

Blekinge är Sveriges trädgård, brukar det heta. Och Ronneby är hjärtat i Sveriges trädgård. Om man får tro kommunens egen slogan. Det låter ju flott. Själv har jag alltid undrat på vilket sätt detta yttrar sig, vilken täckning Ronneby har för parollen. Rent konkret alltså.

Personligen har jag inget emot Ronneby, tvärtom. Det är en liten normaltrevlig, småsömnig ort där folk är som folk är mest. Hyggliga, helt enkelt. Stadskärnan tar man gärna en promenad i, om man har vägarna förbi. Helt okej konsthall finns också. Ibland spelas bra jazz. Inte så pjokigt. Sen ska vi inte glömma Ronneby Brunn förstås. Även om anläggningen under vinterhalvåret bär vissa drag av Overlook Hotel i The Shining.

Men detta att Ronneby skulle vara hjärtat… Tänk efter. Vad menas? Det är i grund och botten en ganska storvulen och, ja rent ut sagt, aggressiv proklamation. Ty om Ronneby påstår sig vara Blekinges hjärta, betyder inte det att de fyra andra kommunerna i Sveriges trädgård då måste sakna ett sådant? Fler än ett hjärta kan logiskt sett inte finnas.

Beskåda alltså detta hjärtlösa Karlskrona. Hjärtlösa Olofström. Hjärtlösa Karlshamn. Sölvesborg? Nej, där är det så hjärtlöst. Men i Ronneby – minsann.

Att inte övriga blekingar rasat över denna råa förolämpning från Ronnebys sida är märkligt. Men de är måhända mer föredragssamma och godhjärtade, vad vet jag?

Skämt åsido. Ronnebybornas hjärtan tycks i varje fall inte klappa särskilt varmt för Tommy Nilsson. Artisten. En gång sjöng han i det bortglömda rockbandet Easy Action. Därefter gjorde han succé i Melodifestivalen med låten En dag. Men detta hände sig 1989 och mycket vatten har flutit genom Ronnebyån sedan dess. Till helgen skulle Tommy Nilsson uppträda på Karön i Ronneby skärgård. Endast fyra personer var intresserade av att köpa biljett. Arrangören Joakim Bengtsson tvingas ställa in och är bitter:

”Det är fruktansvärt tråkigt. Man klagar och säger att det inte händer någonting i Ronneby, men samtidigt går man inte på de evenemang som finns”, säger han i dagens Sydöstran.

Och fortsätter sitt utfall mot Ronnebyborna med följande ord: ”Det var samma sak när vi öppnade nattklubb, det kom inte någon. Jag vet faktiskt inte vad man ska göra för att locka ut dem och det är riktigt tråkigt att det inte går att arrangera något här”.

Verkligen? Det är alltså publiken det är fel på. Invånarna. Orten. Mentaliteten. Man vägrar att vara tacksam i Ronneby. Man tar inte vad som bjuds. Man är kräsen och snål. Något hjärta i Sveriges vissnaste trädgård har man sannerligen inte. Man nobbar Tommy Nilsson, besöker inte Bengtssons nattklubb. Ronneby är värre än fucking jävla kuk-Åmål, liksom.

Tack, nog har vi hört ramsan förr. Joakim Bengtsson bor i varje landsortskommun. En person som är lokal, savvy nöjeskung i egna ögon. Men går på sjunkbomb efter sjunkbomb. Och skyller sina felsatsningar och sin bristande känsla för publikens smak på publiken. Enklare var det på 50-talet. Då räckte det med en lövad dansbana i skogen och fesljummet brännvin i buskarna. Numera är dock preferenserna något annorlunda.

Men vägen till Ronnebybornas hjärtan är för den skull knappast omöjlig att finna. Om det finns arrangörer med fräschare blod i ådrorna. Eller som har grönare fingrar. Sådana lär ju inte skada om man vill bedriva verksamhet i Sveriges trädgård.

”Nice meeting you kid”

”Gud, ge mig en klarinett och gör mig till Benny Goodman”. Så beskrev Beppe Wolgers sin upplevelse att som tonåring höra ”The King of Swing” på skiva. Beppe kom också under en tidig resa till USA att personligen möta Benny Goodman. Det var i maj 1948, någon hastig minut under en konsert på The Clic Club i Philadelphia. ”Nice meeting you kid”, löd den store idolens ord till sin valpige beundrare från Stockholm, Sweden.

Ja, tänk om Benny Goodman kunnat säga samma sak till mig med. En cool replik ur mungipan, lite så där Humphery Bogart-aktigt, innan han snabbt försvinner bakom scenen och man knappt hunnit fatta vad som hänt. Nice meeting you kid. Ibland behövs inte mer. Som att få en handfull odödligt stjärnstoft över sig. Nice meeting you kid. Man kan leva ett helt liv på dessa ord. Om någon som Benny Goodman har sagt det. Och man själv är mycket ung.

Nå, här befinner jag mig i Sundbyberg, en gråregnig julimåndag. Sitter på ett semesterödsligt kontor och attesterar fakturor, en försvarlig bunt. Men jag är ackompanjerad av The Benny Goodman Orchestra in it’s prime. Lyssna på klippet ovan, Bugle Call Rag, i en hip upptagning från 1936. Min namnteckning har nog aldrig blivit så svängig, skönt fräck, liksom dansande. Vi får väl se om revisorn går på det. Nice meeting you, Benny.

Strindbergs stjärnfall

Man har sina ständiga följeslagare genom livet, gestalter vilka aldrig upphör att fascinera och nästan blir likt en slags vänner. I min egen bekantskapskrets finns fantasten Salomon August Andrée och hans stolleförsök att flyga till nordpolen i ballong 1800 iskallt. Alltså var jag till sist tvungen att läsa Jan Wallentins uppmärksammade raffelroman Strindbergs stjärna, där expeditionen har en central roll i intrigen. Första kapitlet var inte oävet. Därefter en enda lång utdragen kraschlandning som får verklighetens Andréeäventyr att framstå som en total succé ur alla aspekter. Att mankulera samtliga ex i upplagan vore en insats för den litterära folkhälsan.

Israel – en apartheidstat?

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Få konflikter väcker sådana hätska känslor bland utomstående som den till synes eviga motsättningen mellan israeler och palestinier. Det visade inte minst förra månadens handbollsmatch i Karlskrona, då Israel mötte Sverige. En massiv polisinsats behövdes för att garantera de israeliska idrottsmännens säkerhet. Lyckligtvis blev det heller inga våldsamheter som under Davis Cup-tennisen i Malmö häromåret.

Men verbalt gick det som vanligt hett till. Demonstranter utanför Rosenholms arena krävde, i namn av solidaritet med det utsatta palestinska folket, stopp för idrottsutbyte med Israel. Ja, allt annat utbyte också.”Bojkotta apartheidstaten Israel”, löd deras eldfängda budskap. Apartheid rådde förr i Sydafrika, där en samvetslös vit minoritetsregim bedrev ett ideologiskt, institutionaliserat rasförtryck mot landets svarta majoritetsbefolkning.

Något sådant förekommer inte i Israel, hittills Mellanösterns enda demokrati. Parallellen till apartheidtyranniets Sydafrika är således falsk och ger uttryck för en föga konstruktiv demonisering.

Därmed inte sagt att jag hellre skulle sällat mig till skaran av pro-israeliska demonstranter, som också fanns på plats vid utanför Rosenholm. Många av dessa intar en alltför okritisk hållning till Israels hårdhudade, nationalistiska regeringspolitik och blundar på ett oacceptabelt sätt för palestiniernas svåra situation. Varje sann Israelvän borde särskilt protestera mot bosättningarna på Västbanken, en kolonisering som inte bara förgiftar förhållandet till palestinierna. Utan också brutaliserar det israeliska samhället och urgröper de demokratiska värden som den judiska staten står för.

Situationen är idag mycket nedslående. Den tidigare starka israeliska fredsrörelsen är numera marginaliserad efter Ehud Baraks misslyckande i Camp David hösten 2000 och den därpå följande andra intifadan. Samtidigt är det palestinska ledarskapet svagt och splittrat. Att Gaza hamnat i händerna på den islamistiska terrororganisationen Hamas, vars mål är Israels förintelse, gör sannerligen ingenting bättre.

Slutligen är det dock inga andra än israelerna och palestinierna själva som måste förhandla fram en hållbar kompromiss som leder till fred och frihet. Vilken roll kan vi utomstående spela för att underlätta vägen dit? Är det att fortsätta underblåsa en redan tragisk polarisering? Personligen tror jag att verklig solidaritet kräver något helt annat.

Palme i Blekinge

På andra sidan den julifagra Danmarksfjärden i Karlskrona, från Långö sett, ligger Nättraby. Där härjade för länge sedan en prost som hette Erik Palme. Om honom fäller den egna släkthistoriken följande omdöme:

Till hans bestämmande karaktärsdrag hörde ej blott en mer än vanlig verksamhetslust och handlingskraft, utan även en ej ringa kantighet, hetsighet och härsklystnad, ett starkt begär att styra allt, för sig och andra, efter sitt eget huvud.

Vill man vara lite elak, kan man ju säga att med det släktdraget var det nog inte konstigt att prostens sonsons sonsons son Olof blev statsminister 1969. Samma år föddes för övrigt jag, som genom mitt fönster på Långö har utsikt mot Nättraby. Hej Palme!

Nättraby kyrka, Karlskrona. Här var Olof Palmes anfader Erik Palme (1737-1815) egensinnig präst när det begav sig.