På tal om riskkapital och skatter

Publicerad den av
Svara

Senaste tiden har det larmats och oroats över att riskkapitalister gjort sig hackor på privat drift av skola, vård och omsorg. Med viss rätt. Men betänk då att dessa summor är droppar i jämförelse med den veritabla pengaflod från oss skattebetalare som rinner genom blåa och röda politikers händer. Ungefär ett tusen femhundra miljarder kronor. Varje år.

Och hur bra är kollen på detta kapital? Revision och utvärdering av offentligt finansierade verksamheter tillhör knappat den politiska sfärens starkaste sida. Granska exempelvis vilka som styr i din kommun. I min egen skulle jag inte ens anförtro vissa personer nyckeln till frimärkskassan i tennisklubben.

För övrigt har jag lite svårt att förstå oppositionens oreflekterade klagovisor över regeringens i grunden ganska måttliga skattesänkningar. Som om höga skatter skulle vara något självändamål, eller per automatik ge uttryck för graden av samhällssolidaritet. Personligen är jag mycket mer intresserad av hur – och till vad – de befintliga skatteresurserna används.

Dessutom är pengarna inte politikernas, vilket man ibland kan förledas att tro utifrån den värsta vänsterretoriken. Pengarna är våra, som vi medborgare avstår till det offentliga för att uppnå gemensamma nyttigheter.

Då har vi också skäl att ställa krav på seriöst och ingående ansvar över pengahanteringen. Socialminister Gustav Möller (S), en av de främsta arkitekterna bakom den moderna välfärdsstaten, hade ju rätt: Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Varken Möller, eller folkhemsbyggets legendariska rikshushållare Ernst Wigforss och Gunnar Sträng, var främmande för att höja skatter i syfte att bekosta angelägna reformer. Men de rödkonservativa nostalgiker som idag drömmer sig tillbaka till denna tid som höjdpunkten av solidaritet i svensk historia, bör fundera över följande.

1969 kan sägas vara en symbolisk slutpunkt för den svenska modellens glansepok. Tage Erlander avgick, gruvstrejken på LKAB fick marken att skaka, och det radikala svallet från 68-vågen bidrog till att bryta sönder samförståndet mellan höger och vänster, arbete och kapital. Då var skatternas andel av BNP 39,8 procent.

1932, när Per Albin Hansson blev statsminister och inledde det stora svenska reformverket, var skattetrycket 11,8 procent av BNP. Höjningarna skedde alltså utfrån en tämligen låg nivå och överskred aldrig genomsnittet av andra OECD-länders skattetryck.

Det var först när folkhemmet krackelerade på 70-talet som politikerna lät skatterna dra iväg till dittills oanade höjder. Närmast panikartat, verkar det som. Palme och Fälldin var lika goda kålsupare därvidlag. Exempelvis var skattetrycket 52,9 procent under det andra året av borgerlig regering 1977. Som högst var det 1989 med 56,5 procent – innan 30 år av misskött ekonomi drog ner hela landet i en djupgående strukturkris.

Valåret 2010 var skattetrycket 45,8 procent. Fortfarande bland de högsta i världen och trots fyra år av blått högerregerande. Okej, om denna nivå skulle vara liktydig med hårdför eländespolitik – vad gjorde sig då inte folkhemsbyggarna skyldiga till?

Ska man ta kritiken från Juholt & Co på allvar framstår Per Albin, Erlander, Möller, Wigforss och Sträng som rena neoliberaler i ljuset av Reinfeldts och Borgs fögeri. Frågan är om inte Mona Sahlin borde klassas som en svensk Thatcher, eftersom hon ville avskaffa värnskatten (till skillnad från Moderaterna).

Kan vi nu få en lite vuxnare debatt kring det här ämnet, tack?

Var man sin egen general Patton

Publicerad den av
Svara

Då det lackar mot jul vill jag påminna om att det finns möjlighet att ansöka om bidrag för ”allmännyttiga ändamål” från Adolf Gulins Donationsfond i Karlskrona. Såsom ”anskaffande av vapen och ammunition” i händelse av fientliga angrepp. Befarar ni att julefriden ska störas av jobbiga släktingar finns alltså hjälp att få. Kontakta donationsfondens tillsynsmyndighet (länsstyrelsen i Skåne) för mer information. Själv vill jag ha en Shermantank. En sådan måste väl rimligen räknas som allmännyttig?

Långö i mitt hjärta

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Jag jobbar i Stockholm. Vet ni vad det bästa med det är? Att komma hem till Långö i Karlskrona. Min släkt har funnits här ungefär lika länge som Långö varit bebott. Vilket inte innebär en så lång historia, egentligen.

Först 1899 började man bygga hus på ön. Dessa hus var indelade i små lägenheter, som fylldes med fattiga arbetare. Långö tillhörde inte ens Karlskrona på den tiden. Utan Augerums kommun.

Norra Långö var jungfrulig mark ända till 1954. Då kom folkhemsmodernismen till ön i form av ett skinande nytt höghusområde. Där har jag en lya. Från mitt fönster kan jag skymta Sjuhalla och Nättraby på andra sidan Danmarksfjärden. Härlig utsikt. Nättraby hade för många år sedan en mycket speciell kyrkoherde. Jag brukar tänka på honom ibland. Han hette Erik Palme. I den egna släkthistorien beskrivs han enligt följande:

”Till hans bestämmande karaktärsdrag hörde ej blott en mer än vanlig verksamhetslust och handlingskraft, utan även en ej ringa kantighet, hetsighet och härsklystnad, ett starkt begär att styra allt, för sig och andra, efter eget huvud.”

Med sådant påbrå var det kanske inte konstigt att kyrkoherdens sonsons sonson son blev statsminister. Olof Palme, alltså.

Någon statsminister har inte Långö fostrat. Ännu. Men vi har haft en egen borgmästare. Så kallades nämligen J A Henricsson i folkmun. Han var socialdemokratisk agitator som flyttade från Sundsvall 1906 för att bli chefredaktör på Blekinge Folkblad i Karlskrona. Det är samma tidning som du nu läser. Den bytte ju senare namn till Sydöstran.

J A Henricsson slog sig ner bland sina främsta supportrar: arbetarna på Långö. Han byggde hus vid Rådmansgatan och inte nog med det. 1908 avknoppades det alltmer tätbefolkade Långö från Augerum och blev ett municipalsamhälle. Enkelt uttryckt betydde det ett visst självbestämmande. Ordföranden i municipalstyrelsen var given: Henricsson.

1934 var dock borgmästarkarriären över. Då inkorporerades Långö med Karlskrona. Anslutningen firades med en rejäl fest på Stortorget. Men innan dess var det annat ljud i skällan. Karlskronas snobbiga borgerskap hade inte mycket till övers för de proletära Långöborna, vilka betraktades som ohyfsade bråkmakare. På 1920-talet dundrade en ledamot i Karlskrona stadsfullmäktige: ”Långö är en avstjälpningsplats och mellan staden och Långö borde finnas en kinesisk mur!”.

Tja. Personligen tycker jag det är ett underbart ställe att stjälpa av både kropp och själ på. Numera har vi också lugnat ner oss en smula här ute.

Den stora betydelsen av ingenting

Publicerad den av
Svara

Sitter på Akademibokhandelns kafé vid Kungsgatan, dricker varm choklad och läser New Scientist. Det är en underskattad källa till poetisk inspiration. Ta bara denna mening i en artikel om partikelfysik: ”Nothing is a rich and subtle subject whose biography is far from finished”. Plötsligt glänser åter den skenbart gråa vardagen av magiska färger.

Finlandssvenskans sak är vår

Publicerad den av
1

”Vad beror det på att vi förhåller oss som vi gör till de svensktalande på andra sidan vattnet? Vad beror det på att vi behandlar dem som… ingenting?”

Detta frågar sig Göran Skytte i en läsvärd op-ed i söndagens SvD. Han har onekligen rätt i att Sveriges intresse för den svenskspråkiga minoriteten i vår forna östra rikshalva lämnar åtskilligt övrigt att önska. Vilket inte minst är synd utifrån ett kulturellt perspektiv.

Den finlandssvenska kultursfären är rik och vital, dess traditioner imponerande. Tänk exempelvis på författare och poeter som Bo Karpelan, Edith Södergran, Johan Ludvig Runeberg, Tove Jansson, Göran Schildt, Kjell Westö, Monika Fagerholm, Märta Tikkanen, Marianne Alopaeus, Tito Colliander. För att enbart nämna ett spontant antal.

Själv har jag länge ställt mig undrande till varför inte Svenska Akademin har några ledamöter från detta sällsamt mångbegåvade, fascinerande svenskspråkiga Finland. Sedan vårt gemensamma rike klövs som följd av katastrofkriget mot Ryssland 1808-1809 har Akademins dörr österut varit både stängd och låst.

Jag tror knappast att det är förenligt med grundaren Gustav III:s intentioner. Han slog fast att Akademins centrala uppgift är att ”arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”. Vilken tillgång hade inte de som talar, skriver och verkar på den vackert klingande finlandssvenskan kunnat vara därvidlag. Jämför med Franska Akademin, förebilden till vår egen.

Fransmännen bryr sig i upplysningstidens anda naturligtvis inte om medborgarskap. De väljer in ledamöter från hela den franskspråkiga världen. För några år sedan tog nobelpristippade Assia Djebar plats på stol nummer fem, hon är från Maghrebområdet i norra Afrika. Läs hennes fina roman L’amour, la fantasia. Den finns i svensk översättning med titeln Kärleken, kriget – en algerisk mosaik.

Den svenskspråkiga världen kan förstås inte mäta sig med den franska i utbredning. Vårt område begränsar sig till Sverige och omkring trehundratusen människor i Finland. Av desto större vikt att vi stärker banden och håller ihop. Hör du det, Peter Englund?

Flashback i förorten

Publicerad den av
Svara

Bortom allfartsvägarna, ett ordinärt men ändå mycket märkligt bostadsområde utanför Alby centrum. Jag har tagit röda linjen förbi Hornstull och långt, långt ut på främmande Stockholmsmarker. En enslig, asfalterad gång- och cykelbana har lett mig hit från T-banestationen. Intill ett stort fält av tovigt gräs trängs sjuttiotalets radhuslängor.

Det är inte bara novemberkyligt i luften. Det som själva tiden frusit, fast och bestämt kring 1977-1978 ungefär. Känslan är en konstig, intensiv blandning av främlingskap och hemmahörande. Förutom en svag vind hörs ingenting. Inte en människa syns.

Jag hyser en stark misstanke om att man innanför väggarna på dessa radhus fortfarande väntar på andra åket med Ingemar Stenmark i Madonna di Campiglio, efter en lördagsmorgon vid frukostbordet med Hasse Tellemar och Ring så spelar vi. Det var i alla fall roligt att komma fram.

Ur askan efter Juholt – ett New Labour?

Publicerad den av
4

Medan Cirkus Juholt fortsätter att snubbla sig ut i irrelevansens skymningsmarker, ställer S-debattören Lotta Gröning den avgörande frågan på sin blogg:

”När ska partiledningen förstå att förutsättningen för framgång är en politik för 2000-talets samhälle. Socialdemokratin organiserade Sverige, demokratiserade Sverige och byggde ut välfärden. Vad har partiet för uppgift nu?”

Ja, vilken är uppgiften? I våra dagar handlar inte längre politiken om kollektiv mobilisering, grandiosa löften och storstilade reformprogram som under den klassiska folkhemsepoken. Utopiernas nya sköna värld tillhör förflutenheten och har föga bäring i en verklighet där den individualiserade medelklassnormen råder.

Socialdemokraternas traditionella styrka har dock varit förnuft, rationalitet och fördomsfrihet, en slags pragmatisk liberalism i vid mening. Tragedin Juholt är möjligen bara en tillfällig svacka, en nödvändig chockterapi av nära dödenkaraktär för att Socialdemokraterna sedan ska tvingas att komma i kontakt med samtiden igen.

Ur askan efter Juholt kan vi måhända få se ett New Labour resa sig. Ett parti vars tydliga fokus är modern ekonomi med socialt ansvar, i en attraktiv livsstilsförpackning. Thomas Bodström tror jag skulle bli en utmärkt och vass partiledare på det politiska marknadsföringstorget. Vem vet? Det kan hända. Även om det tycks krävas ännu en valkatastrof.