Det är riskkapitalet som levererar jobben

Den  offentliga välfärdssektorn är värst i behandlingen av sina anställda, säger en arbetsmarknadsforskare i Lund som jag talar med. Ständiga timvikariat och korttidsanställningar, risiga löner och dyster karriärutveckling. Forskaren suckar i telefonluren: ”Det som pågår är ren rovdrift av personal”.

Mellan åren 2006-2010 har dessutom antalet kommunalt anställda minskat med 44.000 personer inom skola, vård och omsorg. Den ekonomiska konjunkturen gör heller inte framtidsutsikterna ljusare. AMS räknar med att kommunerna, liksom landstingen, tvingas dra ned ytterligare. Totalt räknar man med att arbetslösheten ökar till 8,5 procent år 2013.

Men annorlunda är det inom de av vissa debattörer så bespottade privata vårdbolagen och friskolorna. Där har antalet anställda ökat med 53.000 personer perioden 2006-2010. Och någon avmattning finns inte i sikte.  De närmaste två åren väntas expansionen fortsätta med 47.000 fler människor som får jobb.

”Det stämmer att tillväxten är stark. Vi ser inga spår av någon finanskris”, säger Vårdbolagens näringspolitiske chef Håkan Tenelius till Dagens Samhälle, som redovisar siffrorna ovan i sitt senaste nummer (44/2011).

Caremaskandalen till trots – nog är riskkapitalisterna ganska bra att ha ändå, va? För övrigt vore det väl på tiden att även det offentliga ägandet synades hårdare i sömmarna. Rovdrift är ju lika oacceptabelt var det än förekommer. Eller?

Václav Havel var en tvättäkta hjälte

Mina minnesord om Havel på Correns kultursida idag:

På något sätt är det väl ödets ironi. Två av världens mest namnkunniga ledargestalter går samfällt ur tiden. Nordkoreas Kim Jung Il och Tjeckiens Václav Havel. Den ena representant för diktaturen, barbariet och lögnen. Den andra symbolen för demokratin, rättvisan och sanningen.

Dödsfallen påminner oss därmed i pedagogisk blixtbelysning om vår moderna epoks avgörande strid mellan totalitarismens maktanspråk och humanismens frihetsvärden. Dessutom kan nog få länder i samma utsträckning som Kim Jung Ils Nordkorea göra skäl för det epitet Havel gav sitt eget Tjeckoslovakien under kommunismen: Absurdistan. Som Moira, ödets gudinna, hade velat ge en extra knorr åt lektionen.

Havel hade ju en sällsam förmåga att både se det järnhårda allvaret i tyranniet och dess bisarra löjlighet. Men vad annars från en dramatiker, född i Kafkas Prag? Och kanske var det just blicken för den svarta farsen i kommunismens mekaniska slagordspredikningar och nitiska taggtrådssystem, som gjorde honom extra farlig för regimens uppblåsta knektar. Ty visa tyrannen som den pompösa narr han är, och allt som återstår är tomhet och terror.

Havel bidrog därmed i icke ringa grad till att delegitimera marxismens frälsningsideologi, i vars namn halva Europa hade stängts in bakom kalla krigets murar och vakttorn. Havel belades med yrkesförbud och förvisades till inre exil. Men knäcktes aldrig i förvissningen om att hans politiska credo ”ett liv i sanning” var starkare än den falska grund realsocialismens gråa, ovärdiga tillvaro byggde på.

Det är knappast överord att kalla Václav Havel för hjälte. Dock en i dubbel mening befriande mänsklig sådan; ohejdad bohemisk, kedjerökande och gärna med favoritölen Urquell i hand. Lika bestämd i sina uppfattningar, som mild till sin personliga framtoning. Han gick i spetsen för den tjeckiska statsomvälvningen 1989. Men nog är det stilenligt för Havels karaktär att det inte blev en revolution i blod, utan i sammet.

En av Sveriges stora liberaler var Torgny Segerstedt, även han legendarisk i sin rakryggade kamp mot diktaturen. Under andra världskrigets mörka år skrev Segerstedt: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt”. Ska man sammanfatta Václav Havel med en mening kan jag inte tänka mig några bättre ord än just dessa.

Ordspråk

När Gud stänger en dörr,
krossar han samtidigt ditt fönster.

Det finns inga dåliga väder,
bara blöta underkläder.

Där orden tar slut,
tar vokalerna vid.

När man talar om trollen,
så spricker de i farstun.

Den som gräver en grop åt andra,
gräver där han står.

Har man tagit fan i båten,
får man ro åt helvete.

Då Fantomen rör sig,
står rullatorn stilla.

Ingen kan allt,
men Samhall kan något.

Saab – en alltför lång studie i företagsekonomiskt vansinne

Saabs bilfabrik i Trollhättan har gjort konkurs. Typ 40-50 år för sent. Turbulensen kring Victor Muller och hans hästhandlarcirkus må ha varit en demoraliserande soppa, som det säkerligen kommer att skrivas ett gäng tjocka böcker om vad det lider.

Men Skojar-Muller bör inte skymma huvudfrågan i sammanhanget. Nämligen vad meningen varit med att i decennier driva ett industriföretag vidare, som i princip aldrig visat lönsamhet. Massor av kapital och arbetskraft har därmed förslösats; resurser som borde gjort större nytta någon annanstans och kunnat bidra till utvecklingen av framtidsdugligare verksamheter. Istället har en sedan länge nödvändig strukturomvandling bromsats.

Sanningen är att Saab gjort både Trollhättan och Sverige fattigare, inte rikare. Fast det är klart. Sista sucken kanske ännu inte är dragen. Nu är väl fältet fritt för att använda fabriken till att bygga lika olönsamma som lågproduktiva vindsnurror. Om man ska följa den tidigare näringsministern Maud Olofssons famösa gröngölingsrecept.

Sluta dröm om Palme, lär av Wigforss!

Över Stockholm faller blöt decembersnö. Och Socialdemokraterna med den. I Sifos sista opinionsmätning för året samlar S nu bara 14,8 procent av huvudstadens invånare bakom sig. Detta alltså i landets viktigaste valdistrikt, där nyckeln till regeringsmakten ligger. Siffrorna kan rimligen inte tolkas som annat än rent katastrofala.

En tydligare indikator på partiets genomklappning och oförmåga att finna fotfäste i det moderna 2000-talets samhälle kan man knappast begära. Särskilt som Miljöpartiet seglat upp som i praktiken jämnstort med S i Stockholms trendkänsliga väljarkår (13,7 procent). Unga och pigga gröna slår gamla och tröga röda på den politiska fronten. Se där ett memento för framtiden.

Även nationellt fortsätter S-raset. Totalt är stödet nere i deppiga 25,4 procent, medan Moderaterna parkerat sig på trygga och glada 34,4 procent. Ingen trevlig julklapp för Håkan Juholt, men kallt sett: vad annars att begära? Botten är dessutom säkerligen inte nådd ännu.

Att enbart skylla krisen på Juholts tragikomiska person, hans kroniska återfall i omdömeslösheter och allmänt bristande ledarskapsförmåga håller dock inte. Ännu dummare är förstås de socialdemokrater som bittert odlar konspirationsmyter om att det är journalisterna som bär skulden för allt ont som drabbat partiet. Bra media förtjänar man. Liksom dålig. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att det ska vara en god tumregel.

Det avgörande problemet för S handlar om nya idéer och attraktiv sakpolitik. Där gapar förrådet tomt. Istället verkar många  odla en romantiserad bild av Olof Palme och 1970-talet, som om denna epok skulle varit Socialdemokraternas blomstringsperiod då man gjorde allt rätt. Gå hem och läs er historia, som den tidens FP-ledare Gunnar Helén sa.

Palme må varit en lysande stjärna retoriskt, därtill med en personlig karisma som få. Men generellt blev konsekvenserna av hans ledarskap ett brott mot Tage Erlanders mera pragmatiska hållning, att S på ett olyckligt sätt radikaliserades vänsterut, att samförståndsandan mellan fack och näringsliv raserades, att de borgerliga partierna flyttade fram sina positioner och att S var ytterst nära att förlora kampen om regeringsmakten 1973. Och sedan även gjorde det 1976. Och igen 1979.

På vilket sätt skulle idoliseringen av Palmes misslyckanden kunna få S på fötter idag? Det är helt obegripligt, möjligen utslag av någon slags eskapism baserad på sagor. Socialdemokraterna borde göra sin hemläxa och läsa historien om inte bara Palme, utan främst Ernst Wigforss. Då kanske man nyktrar till lite grann och kan börja överraska positivt.

Vi skulle ju i viss mån kunna jämföra nuvarande  situation för S med 1920-talets. Även då rådde ideologisk vilsenhet om utvecklingen. Exempelvis grubblades det över vad partiets gamla krav om att socialisera ekonomin och näringslivet egentligen innebar (en intern utredning begravde sedermera frågan). Dock hade S fortfarande många skarpa hjärnor som kunde analysera läget och dra slutsatser därefter. En av dem var alltså Wigforss.

Han menade att S-politiken måste vara vetenskapligt grundad. Rationalitet, empiri och fördomsfrihet sattes i högsätet. S fick aldrig låta sig låsas av dogmer som hos marxisterna, utan skulle vara öppen för anpassning både praktiskt och ideologiskt efter hur verkligheten de facto såg ut. Om dagens S förmådde återgå till den attityden hade nog opinionssifforna i Stockholm och övriga landet sett annorlunda ut.

Men några politiska analytiker av Ernst Wigforss kaliber finns inte längre kvar. De tycks, ironiskt nog, snarare rymmas inom de nya Moderaternas sfär. Resultaten är också talande.

Bilder av en Stockholmstrubadur

Olle Adolphson på Bastugatan 32, 1963.

Sista kvällen på gamla Hamburger Börs, 21 december 1970.

I kompositörstagen, 90-tal.

På Hornsgatan, 1968.

Porträtt, målat av Stig ”Slas” Claesson, 1968.

Tystnaden smyger som en katt
genom rummet och där ute
är luften redan blå
Morgonen sköljer undan
natten och slutet
har redan börjat för oss två

En solstråle går ifrån min hand
över hennes hud,
lyser som guld i hennes hår
Allt jag känner är
tid och tystnad
Och timmarna som går.

Olle Adolphson, Nu har jag fått den jag vill ha, 1967.

Lämna in racketen, Stefan Dahlbo!

Svenska Tennisförbundets ordförande Stefan Dahlbo är nu misstänkt för grovt svindleri, grovt bokföringsbrott och grov trolöshet mot huvudman. Detta i sin tidigare egenskap av ordförande för skandalkraschade HQ Bank. Förtroendekris?

Inte alls. Dahlbo fortsätter helt skamlöst att sitta kvar med ordföranderacketen i hand som om ingenting hade hänt. Och han har förbundets fulla välsignelse. Snacka om dubbelfel i omdömeslöshet.

Ingen i förbundet har sedan HQ Bank gick sitt ärelösa öde till mötes förra sommaren ifrågasatt Dahlbos lämplighet att företräda svensk tennis. Förbluffande nog. Som han tidigare själv sagt: ”Jag har fått ett sånt enormt stöd från tennis-Sverige att jag blir rörd”.

Personligen är jag också rörd. Upprörd. Stefan Dahlbo borde naturligtvis vara komplett omöjlig i sin roll. Åtminstone tills saken klarats ut i domstol. SvD:s som vanligt kloka och orädda tennisexpert Jonas Arnesen kräver idag att Dahlbo tar time-out. Knappast en orimlig begäran. Ty vad skulle vår blågula tennisnation vinna på att ledas av en misstänkt storsvindlare?

Hittills är Svenska Tennisförbundet svaret skyldigt.

Usel socialpolitik kan inte skyllas på sänkta skatter

Jag råkade läsa ett inlägg på Facebook av en välmenande och socialt engagerad person på vänsterkanten. Denne hävdade att den blå regeringen skurit ned på psykiatri- och kriminalvården för att kunna sänka skatterna. Därför fanns inte pengar till att driva en verksamhet värd namnet.

Själv delar jag uppfattningen att psykiatrin, kriminalvården och stora delar av den sociala sektorns insatser för våra mest utsatta medmänniskor i samhället lämnar mycket övrigt att önska. Skandalöst mycket, till och med.

Bara för att nämna ett litet exempel från den bistra verkligheten. I Linköping såg jag förra sommaren hur missbrukare och psykiskt sjuka hänvisades till taskiga baracker på en campingplats strax utanför stan. Detta i brist på kvalificerat, anpassat boende. Ändå är inte Linköping direkt någon fattig kommun.

Sverige är heller inget fattigt land. Och att regeringens omtalade skattesänkningar i sig skulle lett till utslagning, misär och allmän återgång till 18oo-talet är bara enfaldig demagogi. Förvisso har skatternas andel av BNP minskat sedan den borgerliga alliansen vann valet 2006. Då var skattetrycket 48,3 procent. Fyra år senare var siffran 45,8 procent. Knappast någon dramatisk skillnad av högerbrutal Djingis Khan-karaktär.

Man kan också räkna annorlunda. Under Fredrik Reinfeldt som statsminister betalade svenska folket totalt 1517 miljarder kronor i skatt år 2o1o. Det motsvarar i reda pengar en ökning av intäkterna med 162 miljarder kronor jämfört med 2005, då Göran Persson fortfarande styrde och ställde i riket. Faktiskt. (Källa SCB)

Således är inte offentliga resurser problemet. Utan hur dessa resurser används. Man hade kunnat ha råd till anständigt boende med utbildad personal åt stackarna i Linköping. Man hade kunnat ha råd att nationellt satsa på välbehövliga och socialvetenskapligt förankrade åtgärdsprogram för missbrukare, psykiskt sjuka, kriminella, et cetera.

Ändå sker det inte. Och det skedde heller inte när vi hade en regering av röd kulör. Faktum är politikerna generellt sett visat ett ljumt, för att inte säga kallsinnigt, intresse för dessa grupper i åratal. Att lova och genomföra riktiga sociala insatser för  narkomaner på gatorna, eller brottslingar i fängelser, ger ju inga röster. Populärare är däremot att hojta om hårdare straff och fler batonger. Trots att det bevisligen hjälper föga. Ja, det hjälper snarare noll.

Men vilkas fel är allt detta, egentligen? Är det politikernas? Eller är det vi i väljarkåren som bär det yttersta ansvaret? En sak är säker. Det handlar inte om att det numera skulle vara ebb i den offentliga skattekistan. Tvärtom.