Skrivdon för Gatsby

Publicerad den av
Svara

Vill man skriva en roman i stil med The Great Gatsby eller Tender is the Night  (och handen på hjärtat: vem vill inte det?) så behövs naturligtvis ordentlig utrustning. Förutom inspiration, talang, uthållighet, en bra story och mästerskap i världsklass då. Men bortsett från såna detaljer, vad kan vara lämpligare att återskapa The Roaring Twenties med än denna speciallyxiga Montblanc som bär F Scott Fitzgeralds signatur? Borde räcka långt, tycker jag. Förhoppningsvis är pennan vattentät också. Ty som F Scott sa: ”All good writing is swimming under water and holding your breath”. Bara att slå till och kasta sig i sjön, alltså.

Genom 2012 i Becketts anda

Publicerad den av
Svara

Gav aldrig något nyårslöfte. Eftersom jag inte kunde komma på något att angeläget att lova. Men efter att ha läst Carl Rudbecks sköna understreckare i dagens SvD om Samuel Beckett, överväger jag att göra den gamle favoritirländarens motto till mitt för 2012. Bara för att det är så elegant tyket i sin offensiva pessimistiska absurdism:

”Jag kan aldrig mer gå med på något annat än handlingen utan hopp, lugn i sin förtappelse”.

(Detta skrev Beckett i ett brev 1949 och det gick ju utmärkt med den hopplösa förtappelsen. Prick tjugo år senare fick han nobelpriset i litteratur.)

Tillbaka i Stockholm

Publicerad den av
Svara

Riddarfjärden ligger i mörker, stadens ljus flämtar i regnet mot tågets fönsterrutor. Så var man här igen. Jag tar min svarta väska. Den är stor, tung och rullar på små hjul. Kliver av, det är nästan midnatt, vi resenärer skingras över Centralens ödsliga golvytor.

Jag drar min last genom T-banespärren, hinner precis med röda linjen mot förorterna. Tystnaden bryts abrupt vid Mariaplan. Två högljudda, stirriga killar i tjugoårsåldern slår sig ner på sätet brevid mig. Den ena rotar lika fumligt som ivrigt i sin jackficka. Håller fram en liten plastpåse med vitt pulver framför kompisen. Rycker sedan ned en reklamskylt i papp som hänger i vagnen, river av en bit, viker ihop den och häller pulvret i skåran. ”Så här gör vi i Stockholm, vet du!”, gormar han flinande. Och snortar helt ogenerat i sig kokainet genom näsborrarna.

Killarna försvinner vid Liljeholmen. Jag kastar en blick på den trasiga pappskylten. Som gör reklam för en ny biofilm. Med titeln Shame. Bara någon minut återstår av årets första dag. En intensiv, kvävande längtan efter ön och havet trycker i bröstet.

På perrongen igen

Publicerad den av
Svara

Åker buss, åker tåg.
Konstanten i livet. Man åker.
Iväg, tillbaka, bort, hit, dit.
Nån annanstans.
Med ständigt byte på en blåsig perrong i Emmaboda.
Tankens flykt. Undrar hur det vore att helt enkelt stanna här?
Man knäpper rocken, drar upp kragen.
Och fortsätter.

Flumeride i alkoholvågorna

Publicerad den av
Svara

Liseberg har nu fått ögonen på sig av stadsrevisorerna i Göteborg. Detta sedan avslöjandet om att bolagsledningen hällt i sig sprit, vin och öl för närmare 170.000 kronor under sina interna julmiddagar de senaste åren.

Alkoholindränkt var även på det senaste julkalaset den 7 december. Trettio glada personer skålade för 22.000 kronor. Och lät Lisebergs kassa stå för notan i vanlig ordning. Ironiskt nog sedan man tidigare samma dag hade beslutat att införa en ny måttlighetspolicy gällande spritflödet.

Men det glömdes tydligen bort när snapsarna frestade.

Nå, vem är förvånad? Man ska kanske inte moralisera för mycket. Rimligen borde man väl ifrågasätta varför Göteborg överhuvudtaget ska äga och driva en nöjespark. Med skattebetalarnas pengar som riskkapital.

Kan pariserhjul, berg-och dalbana och karuseller räknas som oundgängliga offentliga ansvarsområden, är det knappast konstigt om det blir både snurrigt och dimmigt vid styrelseborden.

(Läs mer i DN här, samt i GP här, här och här).

Istället för en önskelista

Publicerad den av
Svara


Kära Tomten. Jag har tröttnat på att vara snäll. Incitamentet med julklappar funkar ändå inte längre. Jag är ju faktiskt vuxen numera, har egna pengar och kan köpa vad jag vill. Under vilket tid som helst på året också. Ska sanningen fram har jag alltid tyckt att du är ganska fjollig med din fula röda sparkdräkt och löjliga släde.

Farbror Tengil är mycket coolare. Han har en egen eldsprutande drake, du! Det är annat än dina töntiga renar. För att inte tala om farbror Tengils brorsa, Darth Vader. Gissa vad han har? En dödsstjärna! Som kan spränga sönder hela planeter va! Men framför allt har Tengil och Vader snyggare kläder och fräckare accessoarer.

Jag kan få jobba åt dom, har de sagt. Fatta vad häftigt med lasersvärd och sånt. Väldigt schysst betalt också. ”Ta vad du vill ha”, sa dom och pekade på nått ställe som hette Törnrosdalen. Hajja att det bara är att roffa, hela hus och folk och allt. Sorry Tomten, men du ligger i lä.

Klipp dig och skaffa dig nått vettigare arbete. Ditt extrema intresse för barn känns faktiskt ganska peddo. Tengil och jag ska förresten grilla dina renar. Istället för att äta julskinka.

Tja, hej då helt enkelt. Här har du tio spänn till en flaska rödsprit. Det passar väl dig, skägglurk.

Mad Marcus tar temperaturen på samtiden

Publicerad den av
Svara

”Danielssons tidslösa saga om Karl Bertil visar för oss att Sverige 2011 är ett land i totalt och skrämmande sönderfall”, skriver nyansernas mästare Marcus Birro i sin senaste Expressenkrönika.

”Totalt och skrämmande sönderfall”, alltså. Verkligen? Inte för att jag själv tillhör de nya Moderaternas värsta fanclub. Men att Fredrik Reinfeldt är så jäkla kass att han förvandlat vårt gamla folkhem till ett nytt Somalia – det kunde väl ingen tro! Det påminner väl mer om sagan Mad Max än Karl Bertil, förresten. Bäst att ladda geväret. Snart kommer grannen och försöker råna oss på bensin till sin Volvo. God jul i avgrunden.