Avskaffa hyresregleringen

Krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Nyligen läste jag en debattartikel i DN av Veronica Palm, bostadspolitisk talesperson för S. Hon konstaterade att nära 9 av 10 kommuner har otillräckligt med hyresrätter. Läget är alarmerande, slog Palm fast. Det är en riktig iakttagelse. Men knappast ny.

Sverige har länge brottats med omfattande problem på hyresmarknaden, särskilt i expansiva tätorter. Palm vill lösa krisen med förslag som statliga kreditgarantier för nyproduktion och regionala bostadspolitiska kommissioner. Sådana åtgärder lär inte mer än kortsiktigt lindra symptomen, om de ens ger någon större märkbar effekt.

Bättre vore om S tog tag i roten till det onda: hyresregleringen som infördes 1942. Tanken var att motverka inflationen genom att hindra fastighetsägarna från andra hyreshöjningar än de av staten framräknade och godkända.

Regleringen kom senare främst att försvaras utifrån sociala skäl och modifierades på 70-talet under beteckningen bruksvärdessystemet. Men i huvudsak är det ännu 1942 års inskränkning i avtalsfriheten på bostadsmarknaden som gäller. Redan tidigt stod det dock klart att hyresregleringen var ett allvarligt missgrepp, vilket inte minst ekonomen Assar Lindbeck påtalat.

Hyresrätternas lönsamhet sjönk drastiskt, vilket jagade bort det privata investeringskapitalet från nyproduktion av sådana bostäder. Samtidigt minskade omsättningen av äldre hyreslägenheter. Den ökande efterfrågan skapade en osund svarthandel med hyreskontrakt och bostadsbristen blev ett allt akutare problem, i synnerhet bland ungdomar och låginkomsttagare.

I mitten av 60-talet fick Tage Erlanders regering nog av eländet. Bland andra Olof Palme var starkt pådrivande för att hyresregleringen måste avskaffas. 1967 lade finansminister Gunnar Sträng fram en proposition om återinförande av marknadshyror. Men efter kritik från FP-ledaren Bertil Ohlin blev Sträng heligt förbannad och drog tillbaka förslaget. Ohlin tyckte nämligen inte annorlunda i sak, utan ville bara ge S ett populistiskt tjuvnyp.

Sedan dess har ingen regering vågat göra om Erlanders kloka försök att låta hyresmarknaden fungera som en marknad utan destruktiva hinder för prissättningen. Istället fick vi det statliga miljonprogrammets deprimerande betongmiljöer som löste just ingenting. Frågan är hur länge till denna nu 70-åriga hyresregleringskatastrof ska tillåtas sabotera människors rätt till hyggliga bostäder.

Om Olof Palme och Tage Erlander egentligen ville ha marknadshyror, varför vågar inte ens dagens borgerliga regering föreslå det?

Pank Bryan Adams försökte rädda KISS

Ikväll spelar den kanadensiske 80-talsikonen Bryan Adams i Linköping och därför har jag skrivit lite om honom i Corren:

Vad har KISS-låtarna War Machine, Rock and Roll Hell och Down on Your Knees gemensamt? Svar: Bryan Adams är medkompositör. Att denne kanadensiske poprockare gjort heavy metal verkar kanske lite otippat.

Men samarbetet med den sminkande monstergruppen ägde rum i början av 80-talet. KISS var då karriärmässigt i utförsbacken och behövde en vass låtskrivare för att komma upp på banan igen. Ögonen föll på Adams, som precis fått skivkontrakt och släppt två album vars försäljningssiffror inte levt upp till förväntningarna.

Bryan Adams har senare berättat att han var pank och jobbade med KISS enbart för brödfödans skull. Inte för att han behövt skämmas för det, lyssna själva. Adams alster finns på KISS-plattorna Killers (1982) och Creatures of the Night (1982) och är riktiga maffiga nummer. Men efter att Bryan Adams spelat in sin tredje soloskiva Cut’s Like a Knife 1983 behövde han inte oroa sig över mat på bordet längre.

Plattan blev en rejäl kommersiell framgång i Nordamerika. Ännu bättre gick det med uppföljaren Reckless året därpå. Då vaknade resten av världen. Totalt sålde albumet i 12 miljoner exemplar och sex spår blev stora hitsinglar, däribland Heaven och Summer of ’69. Bryan Adams seglade upp som en av 80-talsscenens regenter.

Framgångarna fortsatte in på nästa decennium, inte minst med powerballaden (Everything I Do) I Do It for You från 1991. Senaste studioalbumet, 11, släpptes 2008 och Adams är osäker om det blir några fler. Han tycker det är meningslöst att ge ut ny musik när folk ändå laddar ner gratis från nätet. ”Det var mycket coolare förr. Men det finns ingen återvändo nu. Det kommer inte bli som förut”, sa han nyligen till Aftonbladet.

Dock har Bryan Adams även andra strängar på sin lyra. Han är en riktig fena på att fotografera och har tagit bilder åt bland andra de ledande modetidningarna Harper’s Baazar och Vouge. En av hans bilder på brittiska drottning Elisabeth II har till och med blivit frimärke i Kanada. De som föredrar honom som musiker har emellertid chansen att njuta av gamla kioskvältarhits på Cloetta Center denna tisdag. Men troligen lär han inte spela War Machine.

Bort med flottan från Trossö!

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Är dessa gråa och fula cisterner det första en besökare till Karlskrona ska möta på vägen in mot Trossö? Borde inte oljehamnen flyttas eller läggas ner? Marken kan väl användas till något betydligt trevligare?

Ungefär så skrev jag i någon artikel under slutet av 90-talet. Ett kommunalråd gick i svaromål. Det var ord och inga visor. Idén avfärdades som helt verklighetsfrämmande. Förstod jag inte hur ohyggligt dyrt och oändligt komplicerat detta skulle bli? Dessutom hade kommunens styrande minsann viktigare saker att fokusera på än att ägna sig åt fria fantasier som mina.

Men det som då förklarades omöjligt gick ju faktiskt. Oljehamnens vanprydande cisterner kunde bevisligen försvinna. Lättnaden att bli kvitt eländet torde vara ganska allmän. Jag tycker att vi borde gå vidare i denna riktning och göra Karlskrona ännu attraktivare.

Det som förvånat mig genom åren är att det saknas en riktig högklassig marina för fritidsseglare. Vår fina stad på vattnet, den vackra skärgården och det förträffliga läget i Östersjön har en väldig potential, som förvaltats häpnadsväckande illa sedan kalla kriget tog slut och nya möjligheter öppnats.

Karlskrona grundades som en flottbas. Men under senare delen av 1900-talet, och även i dessa dagar, har militären snarare utgjort ett hinder i utvecklingen. Särskilt för turism- och besöksnäringen som kunnat generera stora pengar. Jämför med Västkusten. En gång var Marstrand inte mycket mer än en trist stenfästning, omgiven av fattiga fiskare. Se hur det är nu.

Med en målmedveten satsning skulle Karlskrona kunna ta upp konkurrensen och bli en internationell magnet för båtfolket kring hela Östersjön. Vilket uppsving hade inte det blivit! Nog är det bra att vår dassiga gästhamn äntligen får en ansiktslyftning. Fortfarande är dock läget vid infartsledens asfalt och avgaser knappast det bästa vi har att erbjuda.

Tänk istället tanken att vi ber militären lämna Trossö. Hela området som flottan lagt beslag på rymmer fantastiska exploateringsmöjligheter och kan utnyttjas betydligt mera optimalt. Varför inte bygga något i stil med Västra hamnen i Malmö, kombinerat med en marina för seglare som får både Marstrand och Smögen att blekna? Om oljecisternerna kunde flyttas kan väl också flottan röra på sig.

Fimpa Folkhälsoinstitutet

Statens Folkhälsoinstitut arbetar på förbudslagar mot rökning utomhus, rapporterar DN. Först trodde jag det var ett slags skämt. Men det är uppenbarligen sant. Personligen blir jag bara så enormt trött på sånt här moraliserade pekpinnetrams. De skatteparasiterande DDR-dårarna på denna överflödiga knäppskallemyndighet borde skjutas ut i en omloppsbana kring en av solsystemets yttre planeter. Där är det i alla fall garanterat rökfritt.

På turné är Magnus Uggla fri

Imorgon är det konsert med Magnus Uggla på Vadstena Slott. Idag har jag  intervjuat honom i Corren:

– Man måste ha dåligt självförtroende för att kunna stå på scenen. Det handlar om att få bekräftelse. Man bokar in en turné, målar in sig i ett hörn. Sen är det bara att köra.
Det säger Magnus Uggla från en telefonlur någonstans i Sverige. Han är ute på sommarvägarna igen, på tisdag är det konsert på Vadstena slott.

Musikern Björn J:son Lindh har sagt om turnélivet att ”efter tre dagar blir man som en femåring, efter en vecka har alla femåringens positiva egenskaper försvunnit”. Hur är det egentligen?
– Som en femåring? Vad menar han med det?

Att det bakom kulisserna snabbt urartar till trams, tristess, bråk, fylla…
– Jaha. Själv har jag bara positiva erfarenheter av turnerandet. Det är då man är fri. På min senaste platta finns en låt som heter Bara jag får komma hemifrån. Lyssna på den, du! Den täcker ungefär min uppfattning om turnélivet.

Ugglas karriär inleddes i mitten av 70-talet. Jag minns honom från de tidiga åren, då han i vuxenvärldens ögon sågs som en subversiv, dekadent rockare i skinnpaj. Numera har han en odiskutabel position som vår folkkäraste gossen Ruda, omtyckt av såväl ung som gammal. Hur ser han på sin egen utveckling, vart tog den farlige Uggla vägen?

– Det är svårt att åstakomma samma saker idag som förr. Om jag skrev Jag mår illa nu skulle nog ingen reagera överhuvudtaget. Och på 70-talet var det mycket lättare att vara ”farlig”, som du säger. Allt var så ihopsnörpt då. Dagens klimat är helt annat. Men jag har fortfarande samma inställning, samma vision. Fast påhopp i låtarna känns inte lika kul. Det är så många som håller på med sånt. Från scenen kan man göra det. Men i låtarna, nä!

Nysse Nyström, från ditt gamla kompband Strix Q, har lite syrligt konstaterat att du snarare är en kabaréfigur mer än en rockartist idag.
– Har han sagt det? Okej, det får stå för honom. Men min utveckling är en konsekvens av att kunna fortsätta som artist i ett litet land som Sverige. Jag har gjort krogshower, revyer, alla möjliga grejer. Mitt artisteri har blivit bredare, men stuket är likadant.

Vad är det som driver dig?
– Att skriva låtar! Allt jag gör handlar om att få ut min musik. Det är som låtskrivare jag tänker mig själv i första hand, säger Uggla och passionen i rösten går inte att ta miste på.

Inkluderat live- och samlingsplattor har det blivit närmare tjugo album sedan debuten Om Bobbo Viking 1975. Denna glamrockande, Bowieinspirerade skiva är min egen Ugglafavorit och därför jag slänger ut följande uppmaning:

Medge att det är din bästa platta!
– Det kommer jag aldrig att göra! Ska jag ranka mina plattor kommer Om Bobbo Viking ganska långt ner. Frånsett Hallå, och någon annat spår, är det mesta mediokra låtar. Mitt bästa album är Alla får påsar från 1993. Den har mest hits och gick väldigt bra. Jag vill bara ha hits. Men så blir det ju inte, även om varje albumspår ska vara skrivet för att bli det. Ingen utfyllnad av lalliga grejer. Det är därför jag tar sån tid på mig att göra skivor.

Att Magnus Uggla närmar sig 60-årsåldern är svårt att tro. Han både låter och ser förbluffande ungdomlig ut fortfarande.

Du har varit dig ganska lik genom åren.
– Tycker du? Om man tittar på bilder anser jag själv att det stor skillnad mellan mig som 25-åring och som 58-åring. Men jag är nog sent utvecklad. Kanske är det generna och det är väl min smala lycka. Jag har inte blivit någon farbror. I min bransch kan man inte bli det. Att vara en tjockis funkar bara inte. Sånt måste man tänka på.

Vadstena slott är en gammal Vasaborg. Får du någon speciell känsla av att sjunga där, eller är det bara ett turnéstopp på vägen?
– Sånt är svårt att säga på förhand. Men jag ser fram mot att komma dit och jag blir aldrig less på att sjunga mina egna låtar. Hade jag inte turnépremiär i Vadstena 1994, förresten?