Dinosaurien vaknar?

Publicerad den av
Svara

SkrivitCorren. i Corren 2/3:

Marken skakar, elefanterna rusar, tordönet ljuder över världen! Hårdrockens mäktigaste dinosaurie visar livstecken och kommer snart att betvinga oss igen. Kanske.

Ända sedan Led Zeppelin upplöstes efter trummisen John Bonhams död 1980 har vi längtat och trånat, hoppats och vädjat. De kvarvarande medlemmarna har gjort några enstaka gig, men det har förstås aldrig varit nog. Senast de spelade var 2007 i London. Till denna enda konsert såldes 20 000 biljetter. Registrerad efterfrågan på internet: 20 miljoner!

Det ryktades om en uppföljande turné. Det blev ingen. Sångaren Robert Plant var inte intresserad. Han har alltid varit mest ovillig att ånyo låta Zeppelin stiga till väders. Men nyligen kläckte han plötsligt ur sig att han var öppen för förslag inför 2014. Lite kryptiskt, men ändå ett slags besked. Chansen finns!

Som alla andra fans gick jag naturligtvis omedelbart i spinn. Det enda som slår detta är väl möjligen om Jesus gör comeback. Fast så tänkte jag också när Deep Purple återförenades 1984. Euforin svalnade snart när gruppen mest lät gammal och trött. Måhända är det, nyktert sett, bäst att 70-talets rockmonster får vila i frid.

Ondskan bor inte här

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/3:Corren.

Dådet blev inte särskilt uppmärksammat. Men är ingalunda mindre allvarligt för det. Förra helgen utsattes synagogan i Norrköping, den enda i Östergötland och samlingspunkt för hela länets judar, för ett rasistiskt hatbrott. Någon eller några hade i skydd av nattens mörker hängt upp en hakkorsflagga på synagogans port. Händelsen polisanmäldes, ännu har ingen gripits.

Jag vet av dyster erfarenhet att många svenskar värjer sig för att kalla saker vid dess rätta namn. Antisemitism? Nja, jo, men… Inte på riktigt, va? Kanske var det där i Norrköping bara ett urspårat pojkstreck, ett osmakligt skämt, ungdomar som försökt skrämmas lite och inte förstått vad de har gjort. Sådana reaktioner är tyvärr inte ovanliga.

Ofta finns en tendens att urskulda, bagatellisera eller vända bort blicken. Antisemitism är ett alldeles för otäckt begrepp. Associationerna går omedelbart till nazismen, Hitler, Auschwitz. Denna häxbrygd av hat och fördomar mot judar som kulminerade i historiens värsta massmord är väl äntligen borta?

Och finns antisemitismen kvar så existerar den knappast i vårt upplysta, moderna Sverige. Egentligen. Utan utomlands. Någon annanstans. Men inte här. När vi manifesterar på Förintelsedagen den 27 januari, när vi minns och hedrar Raoul Wallenberg, är det som om allt kretsade kring förfluten tid, utan större relevans för oss i dag.

Aldrig igen, sägs det. Okej. Men fortfarande har exempelvis den uppflammande antisemitismen i Malmö, där judar till och med flyr staden, mötts tämligen lamt från det officiella Sveriges håll. Att Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (uppvuxen i Motala för övrigt) ens anses möjlig som medlem i det socialdemokratiska partiet efter sina läskiga uttalanden om judar, sionismen och Israel är deprimerande.

Faktiskt ökar anmälningarna om antisemitiska hatbrott i Sverige, ändå tycks allvaret i dessa hemskheter inte sjunka in ordentligt i våra medvetanden. Varför?

Historikern Johan Östling har i sin avhandling Nazismens sensmoral. Sveriges erfarenheter i andra världskrigets efterdyning (2008) granskat hur vårt land hanterade läxan av Hitlertysklands härjningar. Han menar att vi aldrig drog några egentliga slutsatser av nazismens idégods och verkningar i Sverige.

Antisemitismen betraktades, förbluffande nog, knappast som en bärande del av nazismen överhuvudtaget. Följden blev att någon egen uppgörelse med det 2000-åriga hatet mot judar i vår västerländska kultursfär inte kom till stånd. Den svenska efterkrigstiden utmärktes istället av en påfallande naivitet, okunskap och blindhet gällande antisemitism.

En annan historiker, Heléne Lööw, har visat hur denna blindhet gjorde Sverige till ett ”safe haven” för inbitna antisemiter. Trots att nazismens strukturer rasat ihop i övriga Europa, kunde högerextremister etablera sig här och sprida sin hatpropaganda över världen.

Det gick så långt att USA:s regering krävde ingripande av dåvarande statsminister Tage Erlander mot dessa hatets och illviljans kolportörer. Först på 90-talet började historien komma i kapp oss med Göran Perssons engagemang i saken. Men numera tycks mycket åter stanna vid pliktskyldig retorik och högstämda fraser.

Ondskan får liksom inte bo inom våra gränser. Men det gör den. Fråga judarna i Malmö. Eller i Norrköping.

Dags att lämna DDR-Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/3:Corren.

Passa dig! I dag kan du drabbas av en frågvis kontrollant från Radiotjänst i Kiruna. Har du dator med internetuppkoppling hemma? Går du omkring med en ”smart” mobiltelefon i fickan? Äger du en surfplatta kanske?

Tvingas du svara jakande och ännu inte betalat TV-avgiften finns ingen pardon. Fram med pengarna! Att man saknar traditionell TV-apparat spelar ingen roll. Alla som har teknisk utrustning vilken kan ta emot streamade TV-sändningar är licensskyldiga.

Det är egentligen en logisk konsekvens av gällande lagstiftning och frågan har varit aktuell sedan SVT började lägga ut sina program på nätet. SVT-chefen Eva Hamilton lovade visserligen då att inte kartlägga svenska folkets datorer och mobiler. Istället skulle det hållas ”en låg profil” tills lagen setts över och licensproblematiken i det moderna medielandskapet fått en rimligare lösning.

Men trots att Hamilton även sitter som högsta ansvarig i Radiotjänsts styrelse, har hon tydligen inte kunnat hålla tillbaka VD:n Carl-Gustav Johansson från att släppa kontrollanterna lösa. Från första mars har han proklamerat att det är fri jaktsäsong som gäller. Vissa av Johanssons ivriga handläggare på Radiotjänst har faktiskt redan tjuvstartat tidigare.

Att datorjakten är logisk utifrån lagens paragrafer behöver dock inte betyda att den även är vettig. Licensen var en sak när monopolet härskade. Kopplingen mellan public service-utbudet, TV-mottagaren och avgiften var tydlig.

Men dagens samband med SVT när det gäller telefonen eller laptopen är ingalunda lika självklar. Tvärtom. Snarare framstår licensbyråkratins appartsnokande i detta sammanhang som farsartat nitisk och antikverad, en föga relevant och önskvärd kvarleva från ett förgånget ”DDR-Sverige”.

Public service är viktig att värna som del av samhällets intellektuella infrastruktur. Men den uppenbart föråldrade finansieringsmodellen hotar nu att undergräva legitimiteten för den allmänna radion och TV:n.

I september förra året lade Public service-kommittén fram ett förslag, vilket innebar att licensen skrotades och att en obligatorisk avgift istället togs ut via skattsedeln. Pengarna skulle sättas in på ett separat konto hos Riksgälden i syfte att minska risken för politisk klåfingrighet. Idén var god. Dock förmådde aldrig Kulturdepartementet ta i frågan.

Det är inte mycket som händer överhuvudtaget inom Lena Adelsohn Liljeroths fögderi. Men här hade ministern i alla fall chansen att visa handlingskraft. Hon tog den inte. Denna del av Public service-kommitténs betänkande undantogs till och med från sedvanlig remissbehandling.

Departementets motiv var att licensavgiften måste bli föremål för egen ”fördjupad analys”. Måhända under påverkan av Radiotjänst och lokalpolitikerna i Kiruna, som ängsligt ropade att över 200 jobb skulle försvinna från stan om licensen avskaffades.

Så tacka Kulturdepartementets oförmåga att sätta ner foten när kontrollanterna kräver betalt för ditt datorinnehav…

Politikerna är problemet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 28/2:

Det ljusnar i USA. Världens viktigaste ekonomi visar tydliga hälsotecken. Tillväxten är på väg upp, villapriserna stiger snabbare än väntat, de amerikanska hushållen är åter optimistiska och konsumtionsvilliga, företagen sitter på högar av pengar som behöver investeras i nya projekt.

Marknadsdynamiken är det inget fel på. Ändå riskerar skymningen snart att falla. Orsaken är politisk.

På fredag slår nämligen de beryktade automatiska budgetnedskärningarna till. Statsutgifterna kapas brutalt med enorma belopp (minst 1200 miljarder dollar över tio år). Cirka en procent av BNP beräknas förloras i minskad tillväxt, därtill hotas hela den globala ekonomin att kylas ned på kuppen.

Egentligen skulle yxan fallit redan vid nyår. Men kongressen och Vita huset lyckades i en skraltig kompromiss skjuta den bittra kalken ifrån sig ytterligare en tid. President Obama fick då den republikanska majoriteten i representanthuset att köpa skattehöjningar för inkomsttagare i de övre skikten. Alternativet hade varit att alla amerikaner skulle drabbats av ökade pålagor när George W Bushs tillfälliga skattesänkningsprogram samtidigt löpte ut.

Nu vill Obama, självsäker efter återvalet och med goda opinionssiffror i ryggen, hänga all skuld för det långa budgetbråket kring republikanernas nackar.

Hans budskap är: acceptera min kombination av nedskärningar och fler intäktsökningar som lösning, annars går ekonomin över stupet den 1 mars och det är ert fel! Republikanernas svar är lika halsstarrigt: du har tidigare fått skattehöjningar, vi vägrar böja oss för diktat, dig går inte att snacka med!

Detta politiska tramseri är förödande, ett rent sabotage mot marknadens förmåga att skapa tillväxt och välstånd. I Europa lider vi av den politiskt ihopkokade eurokrisen, USA har sitt destruktiva budgetkäbbel. Kostnaderna får vi gemensamt betala.

Jimmy Giuffre jazzar loss

Publicerad den av
Svara

Jimmy Giuffre

Helt frälst på Jimmy Giuffre. Faktiskt tack vare Claes Dahlgren (no relation) i New York, vars gamla Jazzglimtar i public service-radion jag fann på nätet. Giuffre var en musikalisk pionjär i klass med Miles Davis och Ornette Coleman, men fick märkligt nog aldrig det erkännande som han förtjänade.

Rekommenderar särskilt den äventyrliga skivan Free fall (1962), totalt banbrytande för sin tid och fortfarande häpnadsväckande fräsch och radikal. Alla seriöst hängivna musikvänner borde ha den. Finns också på Spotify.

Men här är en annan klassiker av Giuffre: låten The Train and The River från den sköna festivalfilmen Jazz on a Summer´s Day (Newport 1958). Håll till godo!

Pengarna åt folket!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrCorren.en 27/2:

Mötet i Maramö var, precis som väntat, knappast en kioskvältare. Vi fick se fyra borgerliga partiordförande grilla korv. Om detta gav någon nytändning under den falnande Alliansglöd som Annie Lööf talat om, får väl framtiden utvisa. Svaret torde komma från de fem nytillsatta arbetsgrupper som Alliansens ledarkvartett presenterade mellan korvtuggandet.

Resultatet av arbetsgruppernas ansträngningar är tänkt att bli programmet vilket ska vinna en tredje mandatperiod åt Fredrik Reinfeldt & Co. Ett politiskt hat-trick som ingen annan borgerlig regering lyckats med i mannaminne. Alltså lär det krävas ett riktigt sprakande valmanifest för att ro i land en sådan triumf.

Vi har ett anspråkslöst förslag till den arbetsgrupp som ska syssla med jobb och ekonomi. Ett angeläget problem denna församling borde hugga tag i är svenska folkets risiga ekonomiska marginaler.

Högskattesamhället har kraftigt försvårat svenskarnas möjligheter att spara pengar och bygga upp egna buffertar som trygghet i privatlivet. Istället har människor gjorts beroende av statens välvilja när det krisar och hushållskassan sinar. En liberal frihetsreform vore att bryta denna bundenhet och hjälpa medborgarna till ökad självständighet.

En genomsnittlig inkomsttagare klarar i dag bara att spara 500 kronor i månaden till oförutsedda utgifter, enligt en undersökning från Swedbank nyligen. Ni kanske minns den gamle finansministern Anne Wibbles uttalande om att alla skulle ha en årslön på banken? Helt rätt, men med en femhundralapp per månad tar det nästan ett halvt sekel att nå dit (beräknat på en årsinkomst om 288 000 kronor).

Alliansen kan utlova fortsatta skattesänkningar som en åtgärd, vilket vore utmärkt. En kompletterande insats vore löftet att fortsatta sälja statliga bolag under nästa mandatperiod. Det finns ingen anledning till att regeringen ska ansvara för exempelvis bank-, tele- och energiverksamhet. Privatisera!

Statens aktieinnehav i Nordea står redan på den planerade försäljningslistan. Det skulle ge runt 40 miljarder kronor. Staten äger även 37 procent av aktierna i skandalbolaget Telia Sonera. Sälj rubbet, det blir cirka 70 miljarder.

Stycka sedan upp Vattenfall och bjud ut koncernen på marknaden. Eftersom Vattenfall inte är börsnoterat är det knepigt att beräkna värdet. Men en kalkylerad gissning baserad på de senaste tio årens vinstutdelning landar på omkring 350 miljarder kronor.

Totalt inkasserar Alliansen då 460 miljarder kronor från bolag som åtminstone nominellt är hela svenska folkets egendom. Om varje svensk (9,5 miljoner) får sin beskärda andel insatt på ett bankkonto blir det 48 000 kronor per skalle. Det kan man grilla väldigt många korvar för.

Men framför allt hade det betytt en konkret förbättring av medborgarnas ekonomiska andrum i vardagen, och kunnat utgöra en stimulerande startplåt på vägen mot att spara ihop till den där årslönen.

Hotet mot assistansreformen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i SydöstraSydöstran, din lokaltidning i Blekinge. n 27/2:

Strax efter nyår rapporterade radions Ekoredaktion om en stor bedrägerihärva i Södertälje. Ett bolag, specialiserat på personlig assistans för funktionshindrade, misstänktes ha svindlat till sig betydande belopp. Bolaget hade satt i system att ange falska tidrapporter gällande assistanshjälp som aldrig utförts. Även anställda på såväl Försäkringskassan som inom Södertälje kommun skulle varit delaktiga.

I Linköping pågår just nu en rättegång mot en man som spelat svårt handikappad, anställt sina familjemedlemmar som assistenter och under några års tid lurat till sig över fem miljoner kronor i ersättning. Tyvärr är detta inga ovanliga fall.

Totalt uppskattas denna typ av cyniskt fuskande uppgå till mellan 9-15 procent av hela den svenska assistentverksamhetens kostnader, enligt regeringens egna utredare. Kriminaliteten måste betecknas som särskilt hjärtlös, eftersom brottslingarna skor sig på skattemedel avsett för en av samhällets mest utsatta grupper.

LSS-reformen för personlig assistans har betytt enormt mycket för de funktionshindrades möjligheter till ett friare liv. Det omfattande fusket gör nu många oroliga för att hela reformen ska ifrågasättas. Hårdare kontroller är nödvändiga. Men handikapporganisationerna befarar samtidigt att detta leder till snävare bedömningar från Försäkringskassans sida och att de funktionshindrades sociala rättigheter naggas i kanten.

Bilden kompliceras av att LSS-reformen, vilken sjösattes i början av 90-talet, var kraftigt underfinansierad. Kanske dessutom medvetet så, för att beslutet skulle accepteras av riksdagen under den svåra ekonomisk strukturkris som då rådde i Sverige.

1993 beräknades LSS kosta 2,3 miljarder kronor. 2012 översteg summan 25 miljarder. 2017 kalkyleras beloppet till 32 miljarder och ökningen visar inga tecken på att plana ut. Frågan är känslig och hittills har inga politiker på allvar vågat ta i den heta potatisen.

Kommer fusket bli en anledning till att smygvägen dra ner på assistansen? Och hur mycket är vi villiga att prioritera av samhällets begränsade resurser i syfte att ge våra funktionshindrade medmänniskor en värdig tillvaro? Det är ingen lätt diskussion.

Men desto angelägnare att den förs. I värsta fall tvingas politikerna till en oordnad reträtt och LSS trasas sönder av panikartade besparingskrav. Det scenariot får inte bli verklighet.

Tre heta boktips det svänger om

Publicerad den av
Svara

Bokrea

Jazz är farligt, punk är trevligt. Och tvärtom. I Corren den 26/2 tipsade vi om de bästa fynden på årets bokrea. Jag svarade för det musikaliska urvalet och rekommenderar varmt följde kap: 

Vincent Bessieres: Miles Davis – We Want Miles

Porträtt av jazzens främsta revolutionär, ständigt rastlöst sökande efter nya horisonter att nå. Jag säger bara Bitches Brew! Dessutom den tveklöst coolaste mannen som någonsin stått på en musikscen.

Ed Van Der Elsken: Jazz
Jazz gör sig lika bra i bilder som i toner. Om ni inte tror mig, kolla in nyutgåvan av denna klassiska fotobok från 1959. Det svänger, det är superläckert, närvarokänslan är total. Vem behöver skivor?

Hugh Fielder: Punk – The Brutal Truth

70-talet var grått och trist. Tills punken räddade showen. Säkerhetsnålar, skinnjackor, provokationer, massor av hård, kul och snabb musik. Vuxenvärlden förfasades, ungdomen jublade. Upplev allt igen!

Kanonisera inte Strindberg!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CoCorren.rren 26/2:

I den pågående politikerkampen om vem som kan stjäla Folkpartiets paradfråga, har turen kommit till KD att ge sig ut i trängseln på skolgården. Just nu arbetar partiet med sin egen frälsningsplan för det svenska utbildningsväsendet, som är tänkt att presenteras i maj.

Bland annat vill KD lyfta fram vikten av läsning, kultur och bildning för verklighetens folk i klassrummen. Det låter ju finemang. Tyvärr funderar KD:s skolgrupp också på att återvända FP:s gamla usla idé om en statligt sanktionerad kanon av litterära klassiker.

Vissa politiker lär sig tydligen aldrig. En sådan kulturkonserverande pekpinne visar inte bara bristande förståelse för litteraturens väsen, utan fungerar sannolikt rent kontraproduktivt när det gäller att väcka elevernas läslust. Begrunda Vladimir Majakovskijs förskräckande öde.

Efter hans tragiska självmord 1930 blev denna briljanta och nyskapande ryska poet upphöjd till statlig författarikon i Sovjetunionen. Gator och torg över hela det röda imperiet fick bära Majakovskijs namn. Kommunistpartiets kulturkommissarier hyllade honom i alla möjliga och omöjliga sammanhang. I skolorna tvingades varenda elev traggla hans dikter.

Följden? Numera är Majakovskij stendöd i sitt hemland. Ingen ryss läser honom frivilligt. Det är utanför Ryssland han har sin stora och hängivna publik i dag, bland dem som sluppit utsättas för den politiska kanoniseringen. Hemska tanke om August Strindberg eller Hjalmar Söderberg drabbades av samma sak i Sverige!

Vill man hålla litteraturen levande och angelägen kan man inte behandla den som någons slags kulturell kostcirkel, kommenderad av Socialstyrelsen. Fokusera istället på att generellt stärka lärarnas status och kompetens, så fixar nog dessa utmärkt själva att förmedla ingångarna till litteraturens värld – utan politisk dirigering.