Häftigare kan ingen vara. Miles Davis inkarnerar den perfekta kombinationen mellan jazzgud och rockstjärna, därtill en av 1900-talets främsta musikaliska banbrytare. Aldrig nöjd, ständigt ivrig att ömsa skinn och söka sig vidare mot nya uttryck. Kolla bara detta suveränt hippa klipp från 1971. Vem annan än Miles kommer på idén att spela trumpet med wah-wah pedal?
Råkar upptäcka att någon fantastisk person laddat upp Ken Burns berömda PBS-dokumentär Jazz från 2001 på Youtube. Alla avsnitt. Nästan 20 timmar. Play it again, Sam… Ännu ett bevis på att kulturutbudet är rikare, bättre och lättillgängligare än någonsin tidigare. Dessutom har människor numera generellt sett mera tid, mera möjligheter och större ekonomiskt utrymme att lägga på väsentligheter. Som jazz då exempelvis. Don’t worry, be happy!
I somras gav hon ut sin första bok som möttes av lysande recensioner. I torsdags belönades hon med Borås Tidnings prestigefyllda debutantpris. En ny stjärna från Motala är född: Susanna Lundin, författare till den prisade romanen Hindenburg. (Intervju i Corren 23/2):
Det är förmiddag i Borås, dagen efter den stora debutantgalan i stadens kulturhus. Fem nykläckta författare var nominerade av Borås Tidnings litteraturjury. Bara en kunde vinna. Det blev Susanna Lundin. Motiveringen löd: ”För en roman som med nyfikenhet och precision osäkrar gränserna för människans villkor och litteraturens möjligheter”.
Under tordagskvällen fick hon champagne, blommor och en rejäl check på 100 000 kronor. Nu har hon precis blivit intervjuad i radio, är lite stressad. Hon är på språng mot stationen, tåget hem ska strax gå, men hinner ändå med ännu en nyfiken journalist.
Den klassiska sportfrågan: hur känns det?
– Det känns jättekul! Särskilt om man tänker på vilka som fått Borås Tidnings debutantpris innan.
Det är ingen dålig krets som Susanna Lundin numera tillhör. Bland tidigare vinnare märks Lotta Lotass (som senare hamnat i Svenska akademin), Daniel Sjölin, Jonas Hassen Khemiri, Martina Lowden…
– Ja, man är verkligen i ett fint sällskap! Och det är här priset kan man ju dessutom bara få en gång.
Vad ska du göra med pengarna?
– Jag ska nog ta mig tid att skriva. Men hittills jag har inte riktigt kommit gång med någon ny bok.
Kritikerna öser lovord över dig, debutantpriset är ytterligare en bekräftelse. Finns inte risken att detta även kan bli en slags ”kiss of death”?
– ”Kiss of death”, haha! Du menar att det skulle vara hämmande? Nej, jag tror inte att det blir det. Jag tar väldigt lugnt på allt det där, egentligen. När man skriver sin första bok har man ingen sådan kontakt med omvärlden, det finns ingen press utifrån eller några förväntningar från andra. Jag ska försöka hålla fast vid den känslan och inte bara skriva en uppföljare för att få det hela överstökat.
Du använder ett mycket poetiskt och associativt språk i Hindenburg. Hur vill du själv beskriva boken?
– Hmm… (tystnad)… Jag har svårt att beskriva den själv. Men på bokens omslag står att den är ”en roman om jordens undergång och om hur man blir människa”. De orden täcker berättelsen väldigt bra, tycker jag.
”Film är intressantare än böcker”, har du sagt. Förklara!
– Jag gillar att se film mer än jag gillar att läsa böcker. Det går att uttrycka andra saker, andra känslor i film än i text. Bilder är starkare. Jag tycker att upplevelsen blir mer direkt av filmer.
Ändå blev du författare?
– Jag vet inte om jag vill titulera mig författare än…
I dag bor du i Malmö, men är född och uppvuxen i Motala. Vad har den staden betytt för dig?
– Det är främst skogen, jag vistades mycket i skogen när jag bodde där. Skogen spelar också en stor roll i min bok. Det kanske känns hemskt att säga, men jag tyckte faktiskt det var ganska tråkigt att växa upp i Motala. Det var väl därför jag började skriva. Det fanns inte mycket annat att göra. Men numera har jag försonats med Motala.
Susanna Lundin
Ålder: 26 år
Familj: mamma, pappa, syskon
Bor: Malmö
Oanad talang: bra på imitationer
Inspireras av: film, musik, böcker
Favoritfilm: Lars von Triers Melancolia
Favoritförfattare: Margaret Atwood
Skrivit i Corren 
21/2:
”Väljarna i Linköping förtjänar bättre”, anser Svensk kommunrating i en färsk analys av kommunens ekonomi. Den är inte dålig, tvärtom. Den är förträfflig.
Svensk kommunrating ger för tredje gången i rad Linköping högsta finansiella betyg och menar att kommunens starka resultat utgör en förebild. Vi har lägre skatt än många övriga kommuner och ändå blir ekonomin bara muskulösare. För detta är våra styrande politiker i stadshuset onekligen värda en eloge.
Vad är då problemet? Jo, andra sidan av det gyllene myntet är att samma styrande politiker överbeskattar oss. Ekonomin är så robust, överskotten så höga, kassabalanserna så goda, att den rådande skattesatsen är omotiverat betungande för Linköpings invånare – även om vi i relation till andra städer kan kallas en lågskattekommun.
I ett land som har det näst värsta totala skattetrycket i världen, blir varje chans att pressa ner skatterna angelägen. Eller borde åtminstone vara det.
Svensk kommunrating föreslår i sin rapport att politikerna skulle kunna stärka Linköpings attraktionskraft genom en satsning på ett årligt skattesänkningsprogram, och skriver: ”kalkylmässigt börjar argumenten för ett sådant nu bli så övertygande att de når närmast pinsamma nivåer”.
Det går alltså knappt att stänga locket på stadshusets stinna kassakista. Varför ska då de lokala makthavarna fortsätta att håva in mer än nödvändigt av medborgarnas pengar?
Den frågan besvarade kommunstyrelsens ordförande Paul Lindvall (M) i onsdagens Corren. Han säger sig behöva handlingsutrymme för långsiktiga investeringar, punkt!
Lindvall lät därmed snarare som en byråkratisk förvaltningskamrer, vars perspektiv är värnet av det egna reviret och dess hägrande expansionsmöjligheter, än som en ideologiburen borgerlig förtroendevald i folkets tjänst.
Linköping är enligt kommunens slogan staden där ”idéer blir verklighet”. Såvida det inte är några idéer om sänkta skatter. Det är i praktiken Paul Lindvalls budskap.
Men det bör vi förstås inte acceptera. Att prioritera allt bredare ekonomiska marginaler i kommunens budget framför att ge invånarna ökade egna marginaler i hushållskassan är helt enkelt dålig politik, sett ur liberala ögon. Det är inte den politikerkontrollerade sektorn som behöver större handlingsutrymme i dagens Sverige, utan de enskilda människorna i civilsamhället och näringslivets entreprenörer.
Därför vore det även hög tid att börja avyttra Linköpings flora av kommunala bolag, denna märkliga och osunda hybrid mellan politik och affärsdrivande verksamhet. Bolagen omsätter årligen mångmiljardbelopp och göra fina vinster. Men snedvrider samtidigt konkurrensen på marknaden, har kvävande effekter på privat företagsamhet, samt försvårar medborgarnas rätt till insyn och kontroll av den kommunala sfären.
Sälj och investera långsiktigt i en friare ekonomi istället. Det vinner Linköping mera på.
Skrivit i Corren 19/2:
En gång var Centern borgerlighetens ledande parti. Det var länge sedan. Efter Thorbjörn Fälldins glansdagar på 70-talet har kräftgången varit obönhörlig.
Trendmässigt kan sympatiflykten förklaras av att Centern gick vilse i ett fundamentalistiskt kärnkraftsmotstånd och fick bära huvudansvaret för de kaotiska borgerliga regeringsåren 1976-82.
Förtroendet som det främsta alternativet för allmänborgerliga väljare förlorades till Moderaterna, som var skickligast på att fånga upp och formulera kritiken mot det socialdemokratiskt präglade samhällsbygget när 80-talets marknadsliberala vindar svepte in i folkhemmet.
Samtidigt gjorde den fortsatt starka urbaniseringen att Centerns gamla väljarbas på landsbygden vittrade bort. Till detta kommer den svåra konkurrensen med FP, och senare även KD, om positionen som mittenparti. Med de nuvarande Moderaternas och Socialdemokraternas väljarmaximerande böjelser har dessutom den klassiska mitten klämts ihop mellan Reinfeldts och Löfvens sköldar.
Dock fanns en spännande möjlighet att Centern åter skulle segla upp som borgerlighetens ledande parti. Inte i antalet väljare räknat. Utan i den viktiga egenskapen av idémässig förnyare och inspirerande visionär, som utmanar invanda tankestrukturer och visar vägen mot ett frihetligare Sverige.
Det hade också kunnat ge partiet en ny väljarbas genom att locka till sig moderna, liberalt sinnade grupper i storstadsregionerna. De statskritiska och individorienterade ansatserna i förslaget till nytt idéprogram som Centern nyligen presenterade var därvidlag helt riktiga.
Felet var att programmet kommunicerades uselt. Kontroversiella och i sammanhanget aparta frågor som månggifte och avskaffad arvsrätt blåstes skadeglatt upp av motståndare i den offentliga debatten. Hela idépaketet fick tyvärr ett löjets skimmer över sig. Partiets trovärdighet naggades allvarligt i kanten. Därtill hade Annie Lööf gjort ett dåligt förberedande arbete ute i Centerdistrikten.
Lokalföreningarnas medlemmar och funktionärer hängde inte med i svängarna, tydligast märkbart i Östergötland. Här höjde traditionalisterna upprorsfanan som samlade de interna kritikerna, vilket nu lett till att idéprogrammet kraftigt vattnats ur.
I den reviderade versionen, framlagd av Annie Lööf på en presskonferens i går, har exempelvis tankegångarna om platt skatt försvunnit. Istället återfinns bara en blek vision om att skatteskalan ska ”göras mindre brant”. Systemkritiken mot staten har tonats ned rejält.
Positivt är dock att Centern behållit idén om öppna gränser för migration. Men frågan är om det principförslaget överlever extrastämman i mars.
Dessvärre undgår man inte intrycket att Centern missat den lovande chansen att både själv ömsa skinn och bidra till att ge svensk partipolitik en välbehövlig vitalisering.
Skrivit i Corren 18/2:
Vi älskade brottning i lågstadiet. Småkillar har väl alltid gjort det. Men då, vi snackar 70-tal, var brottningen verkligen het. Förklaringen hette Frank Andersson.
När han tog sitt första VM-guld 1977 ville alla grabbar i min klass vara Frank. Själv lockades jag även med i en brottningsklubb ett kort tag (jag var totalt värdelös). Those were the days.
Nu är brottningen iskall. Den är inte ens längre intressant för OS, anser Internationella olympiska kommittén (IOK) som vill kasta ut brottarna. Jag kan logiskt fatta varför, då ingen som kollar in dagens brottning hajar vad som händer på mattan. Reglerna har blivit absurt krångliga.
Men rent känslomässigt upplever jag beslutet som blasfemi och kulturskymning. Brottning tillhör ändå de mest klassiska av OS-grenar som funnits på programmet sedan antiken.
Helt klart måste sporten reformeras så att den åter blir begriplig och spännande. Utan OS-glansen riskerar dessutom brottningens rekrytering av nya talanger och sponsorer att försvinna. Sotdöden hotar.
Det kan man dock sannerligen inte säga om tennisen, en av världens största idrotter, som gjorde officiell comeback i OS 1988 – utan att någon saknat den under dess 60-åriga bortavaro från spelen.
Tennisen har ju sina fyra Grand slam-turneringar som överskuggar allt annat. OS-medalj i tennis? Det är liksom svårt att ta på allvar. IOK borde fimpa tennisen istället för brottningen. Under förutsättning att vi får se riktiga nacksving igen.
Fyra busenkla strofer i refrängen och KISS ringar in allt väsentligt: ”It’s my life / And I’ll do what I wanna / Do what I wanna / Do what I like.” Dessutom svänger det. Ett utmärkt idépolitiskt manifest till försvaret av individuell frihet och rättvisa i samhället. Vi klubbar det, tycker jag.
Skrivit i Corren 15/2:
Sverige har en stolt tradition som FN-nation. Mängder av svenskar har tjänstgjort i de blå baskrarnas fredsbevarande styrkor och utfört viktiga uppgifter världen över. Vår egen Dag Hammarskjöld lyser ännu som den främsta bland organisationens generalsekreterare.
Vilket inte är så konstigt. Efter honom har aldrig FN:s stormakter accepterat en stark, självständig ledare av samma kaliber. Den nuvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon har snarare blivit idealet.
En grå diplomatnolla som älskar ständigt flyga klotet runt och hålla högstämda katalogarior till tal på knackig engelska. För USA, Kina och Ryssland är Ban Ki-moon perfekt. Det finns ingen risk att han skulle utmana deras maktpolitiska intressen.
Svenska regeringar, oavsett kulör men i synnerhet röda, brukar alltid lägga vikt vid att bedyra sitt varma engagemang för FN och prisa dess omistliga betydelse. Stundtals låter det som om dagens FN fortfarande vore Hammarskjölds, trots att han varit tragiskt omkommen sedan 1961.
Detta var under kalla kriget när USA och Sovjet regelmässigt blockerade varandra i säkerhetsrådet. Men Hammarskjöld besatt ändå förmågan att hävda FN:s integritet genom egna initiativ när dödlägen uppstod. Då representerande FN ett tydligt hopp om en rättvisare jord. Men nu?
Förvisso ska FN inte underskattas som aktör på den globala scenen. Mycket av dess humanitära bistånd är av stor och angelägen betydelse. I Liberia har fredsbevarande trupper gjort väsentliga insatser efter det ohyggliga inbördeskriget.
Samtidigt har dock FN solkats svårt av utbredd korruption, överbyråkratisering och förkärlek till pratsjuka konferenser om allt och inget. Än värre är de flagranta misslyckandena att ingripa i blodiga konflikter som Rwanda, Jugoslavien, Darfur, Kongo och Syrien. Där har våldet triumferat medan världssamfundet bara tittat på.
Socialdemokraternas Urban Ahlin anklagade under veckans utrikesdebatt i riksdagen Alliansen för svalt FN-intresse, vilket skulle förklara att Sveriges kandidatur till FN:s råd för mänskliga rättigheter nyligen floppade. Men det ska vi nog vara tacksamma för.
Detta MR-råd belyser FN:s grundproblem: ingen skillnad görs mellan demokratier och tyrannier, man tvingas låtsa en värdegemenskap som inte finns. Under Hammarskjöld var de demokratiska länderna i majoritet. I dag räknas endast 47 procent av medlemmarna som politiskt fria.
Följaktligen flockas MR-rådet av notoriska människorättsbusar (Saudiarabien, Kuba, Nordkorea, etc) som de repressiva staterna röstar in. Arbetet i rådet har föga förvånande urartat till en svart fars. Strax innan Gaddafis fall hyllades exempelvis Libyen som förebild gällande demokrati och mänskliga rättigheter!
Frågan är om det längre är möjligt att reformera FN. Kanske skulle mänsklighetens intressen tjänas bättre av en ny organisation som kan ge hoppet tillbaka: ett demokratiernas världsförbund.
Berg är till för att flyttas.
Champagne är till för att drickas.
Skatt är till för att avskaffas.
Föreningar är till för att läggas ner.
Möten är till för att avslutas.
Medlemskap är till för att aldrig lösas.
Livet är till för att levas. I fred och frihet.
Det sammanfattar, så vitt jag förstår, ungefär min uppfattning.
Skrivit i Corren 14/2:
Dataspel, brädspel, rollspel. Det är en kär hobby för många; ett sätt att umgås, träffa likasinnade, tävla och ha skoj.
Eftersom vi lever i Sverige går det också utmärkt att bygga ett skattefinansierat föreningsimperium kring sitt fritidsintresse. Om man kan konsten att trycka på rätt knappar till guldet från de offentliga bidragssystemen. Vilket de unga killarna och tjejerna i spelförbundet Sverok onekligen varit mycket skickliga på.
Deras hemsida bär syn för sägen. Där finns utförliga instruktioner för hur spelintresserade ska kunna vittja de olika bidragskällor som är grunden till Sveroks framgångssaga.
Verksamheten startade blygsamt i Linköping under slutet av 80-talet och har sedan dess växt till en organisation som i dag har 135 000 medlemmar i tusen lokalföreningar över hela landet. Inte dåligt. Sverok är faktiskt, som man själv gärna påpekar, Sveriges största ungdomsförbund.
Men det var inte länge sedan Sverok var ännu större och uppgav sig ha ett medlemsantal på 190 000 medlemmar i 1200 lokalföreningar. Minskningen betyder fallande bidragsintäkter, och dessutom är staten inte lika generös med att låta pengakranarna flöda som förr. Det betyder att basen för Sverok gungar, vilket förstås oroar förbundet, som har sitt kansli med sju heltidsanställda i Linköping.
Som Corren berättade i går har därför Sverok beslutat att skaffa ett kompletterande kansli i huvudstaden. Förbundssekreteraren Johan Groth är helt öppen med att anledningen är att öka effektiviteten i lobbyarbetet: ”För oss är det väldigt viktigt att kunna påverka media och opinion och våra bidragsgivare och finansiärer, och de flesta av dem sitter ju i Stockholm”.
En av dessa finansiärer är Ungdomsstyrelsen, en statlig myndighet som 2012 skänkte Sverok över 21 miljoner kronor. En annan högintressant, lukrativ intäktskälla att bearbeta på plats i Stockholm är Sveriges kommuner och landsting (SKL). I detta syfte har Sverok nyanställt en särskild person som driver projektet Hej kommunen!.
För att säkra bidragsrullningen vill Sverok göra gällande att deras verksamhet har ädlare syften än att bara samla spelsugna ungdomar. ”Vi bidrar så mycket till ungas demokratisyn… Man förstår bättre hur demokrati fungerar och det tycker jag är viktigt om vi ska fortsätta ha politiska partier och allmänna val”, menar förbundsordföranden Rebecka Prentell (Dagens Opinion 1/11 2012).
Nog för att föreningslivet kan ge värdefull demokratisk skolning. Men Sverok kan lika gärna ses som ett avskräckande exempel på hur ungdomar fostras till slappt bidragstänkande i en skatteförsörjd organisation, vilken börjar förstelnas till att främst försöka värna sin egen överlevnad och sina anställdas utkomst.
Är det sånt som Ungdomsstyrelsen och SKL anser betydelsefullt att främja?
Christian Dahlgrens Blogg 