Sugen på något enkelt och smarrigt? Då kan jag i all ödmjukhet tipsa om dagens improviserade komposition i köket, tillkommen enligt den odödliga devisen ”man tager vad man haver”. Jag har i stunden döpt resultatet till ”Macka á la Långö”.

Mina damer och herrar, ni behöver endast göra så här: Skär upp en bit pain riche. Lägg på lite blåmögelost. Därefter en halv skiva lövbiff direkt från stekpannan (så att osten smälter). Toppa med skånsk senap och komplettera med några ruccolablad. Klart!

Till detta ett glas lätt rödvin, jag förslår gärna Beaujlais Royal. Det är ett märke som skyltar med att varit hovleverantör till vår framlidne konung Gustaf VI Adolf. Inte det sämsta, minsann. Men samtidigt en smula ironiskt med tanke på att han var helnykterist.

I vilket fall, låt er väl smaka! Det gjorde jag.

Skit i traditionerna, uppmanade författaren Leif Panduro en gång i titeln på sin kanske mest berömda roman. Till min stilla glädje upptäckte jag häromdagen att Maxi ICA Stormarknad i Lyckeby inte, som många andra i vårt arma fosterland, hörsammat honom när det gäller namnet på ett visst bröd.

Numera har ju den franska beteckningen ”baguette” blivit legio även här hemma. Men i min barndoms 70-tal hette det med allmän självklarhet fortfarande ”pain riche”, något som var tämligen speciellt för Sverige. Att ICA trots förändringens vindar ännu håller fast vid denna säregna blågula namntradition – även om ett ”e” olyckligtvis fallit bort i ”riche” – tycker jag är hedrande och ger en skön nostalgisk känsla.

Från min uppväxt minns jag att pain riche – i betydelsen ”rikt bröd” eller ”de rikas bröd” – hade en air av flärd och fest kring sig som dagens baguette inte når upp till. Kanske inte så märkligt. Det var ändå hovtraktören Tore Wretman som bar ansvaret för introduktionen av detta bröd på bred front i Sverige.

Det skedde i samband med att han tog över Stockholmskrogen Riche 1945 och på kuppen revolutionerade hela landets underutvecklade gastronomiska kultur. Den pain riche som Wretman kompletterade sin meny med slog an bland kroggästerna och kom sedan i decennier att bli det gängse ordet för baguette i folkhemmet.

Men det är en seglivad myt att Tore Wretman egenhändigt myntade beteckningen pain riche. Det klargör han i sin bok Om den ärbara vällusten (1988):

Pain riche har faktiskt ingenting med restaurangen Riche att göra. Många gånger har jag blivit beskylld för att i någon sorts smartness ha döpt ett bröd till Riche. Det är inte sant, pain riche fanns i Stockholm långt före kriget och var döpt av den som tillverkade det på 1930-talet. Nämligen Arvid Swärd på Diner de Paris.

Under kriget försvann pain richen i brist på vetemjöl. När den bristen var upphävd letade jag efter ett bröd som skulle vara så likt en fransk baguette (ordet betyder pinne) som möjligt. Diner de Paris åtog sig att baka och vi införde det på Riche som första restaurang i Stockholm. Mycket snart började alla stora bagerier tillverka brödet.

Dock fanns ett aber, menar Wretman vidare:

Jag var emellertid inte nöjd med det brödet. Tyckte att det för massivt – inte alls så ihåligt som den franska baguetten och utan dess läckra skorpa. Bagarna påstod emellertid att det inte gick att baka på samma sätt i Sverige som i Frankrike. Skälet skulle vara att man inte fick använda rent franskt eller italienskt mjöl, utan måste blanda i svenskt vilket inte hade samma glutenhalt. Så småningom kom jag underfund med att brödet blev kompakt därför att man tillsatte mjölk och socker i degen för att den skulle jäsa fortare.

Nå, hur som helst var Tore Wretman de facto en erkänd fena på marknadsföring och hade sinne för formuleringar som fastnade (Toast Skagen och Rhode Islandsås är två klassiska exempel ur fataburen). Klart att han insåg reklamvärdet för Riche att brödet kallades just pain riche och inget annat. Därför ger pain riche också glammigare associationer än baguette, om man så bara köper brödet på ICA. Sånt gör livet roligare, inte sant?