William Worchester Churchill, Leisure, 1910.
Vi måste hålla musklerna i trim
I mitten av 1800-talet arbetade 80 procent av befolkningen inom jordbruket. Det var en lågproduktiv och ytterst slitsam bransch. Sverige var utfattigt, efterblivet och kvävande konservativt. Hundratusentals svenskar gav upp och emigrerade till USA. Men någonting hände som skingrade 1800-talsmörkret.
Kloka personer tog tag i situationen. Smarta reformer genomfördes som skulle förändra allt. Som besluten om allmän folkskola, frihandel och näringsfrihet. Det öppnare klimatet gynnade snillen som Alfred Nobel, Gustaf de Laval och Axel Wenner-Gren.
De utvecklade nya produkter och patent som gjorde Sverige till en stormakt inom kemi- och verkstadsindustrin. Fabrikerna skrek efter ingenjörer och teknisk personal. Samtidigt började jordbruket mekaniseras och bli allt effektivare, arbetskraft kunde därmed frigöras för industrins behov.
Från 1870 snurrade ekonomins hjul igång på allvar, vi gick mot ett dittills oanat välstånd. Ett mirakel? Icke. Det var kombinationen av liberalism, kapitalism, utbildning och innovation som byggde landet.
Men ska vi kunna bygga vidare på vad tidigare generationer skapat åt oss, gäller det att fortsätta hålla ångan uppe på inte minst forsknings- och utvecklingsområdet. Tyvärr finns tecken på att Sverige riskerar att tappa mark i den vassare globala konkurrensen.
Grundskolans kris hotar att erodera rekryteringsbasen av kvalificerat folk till både akademin och näringslivet. Redan råder stor brist på ingenjörer. Att värnskatten straffar utbildning, flit och strävsamhet gör inte saken bättre.
Locka hit spetskompets från andra länder då? Ingen lätt match. Som Håkan Mogren, Astras tidigare koncernchef, uttrycker det: ”Vi ligger norrut, vi har dåligt väder, kortare somrar, lägre löner och högre skatter, så förutsättningarna är inte de bästa”.
Han säger detta i en färsk rapport, Feltolkad folkopinion, utgiven av Svenskt Näringsliv. Den belyser osminkat hur såväl vårt lands privata som offentliga forskningsinvesteringar i princip avstannat.
Den så kallade forskningsintensiteten i Sverige, mätt som andel av BNP, har utvecklats så dåligt det senaste decenniet att vi numera tillhör OECD-kretsens bottenliga. Det ger anledning till oro, ty en nation som försummar att hålla sina forskningsmuskler i trim kommer obevekligen att försvagas.
Vilka nya genombrott som väntar runt hörnet vet vi ju inte. Men vilken avgörande betydelse en positiv innovationsmiljö generellt har, visar vår egen historia från fattigdom till rikedom bortom allt tvivel.
Dagens makthavare tycks dock inte lika insiktsfulla som 1800-talets liberala reformister. Forskningspolitiken är lågprioriterad i alla partier. Enligt Svenskt näringslivs rapport tror inte politikerna att väljarna bryr sig.
Men i realiteten anser var fjärde väljare att forskning är bland de viktigaste frågorna för att säkra framtidens välstånd. Det borde vara något att tänka på inför stundande val.
Stockholmspartiet de gröna
Söker man Miljöpartiets hjärta klappar det bland latte-medelklassen med alternativa värderingar i Stockholms stad. Här har MP ett opinionsstöd kring 17 procent, vilket är närmare sju procentenheter mer än i riket som helhet.
Det centrala partikansliet är, talande nog, beläget ett stenkast från tunnelbanestationen vid Slussen på hipstervänsterns bastion Södermalm. Moderna grönavågare flyttar inte längre ut till ett förfallet torp i glesbygden. De manifesterar istället sina livsstilsideal i storstaden.
Maten ska vara ekologisk, kaffebönorna fair-trade, kläderna second hand och det närmaste de kommer maskrosor, är att rösta på eller vara medlem i partiet som har denna växt som symbol.
Okej, det är att raljera. Men inte så långt från sanningen. Långt till verkligheten för landsbygdens invånare tycks i alla fall miljöpartisterna ha. Ty vad ska man annars säga om partiets skuggbudget?
Höjd bensinskatt, höjd dieselskatt, höjd skatt på bekämpningsmedel, återinförd skatt på konstgödsel, införande av lastbilsskatt, skatt på avfall, höjd skatt på naturgrus, skatt på torv…
Det blir hårda bandage för dem som lever och verkar fjärran bortom Stockholms tullar där MP har sin utsiktspunkt mot världen. Men det finns hopp.
Får du din framtid ekonomiskt knäckt i glesbygden är det ju bara att sadla om, sälja huset eller gården, och börja plugga på någon universitetsort. Då hjälper MP dig gärna, genom sänkt skatt på studentkorridorer.
Centern på dåligt humör av öppna gränser
Staffan Danielsson, riksdagsman (C) från Östergötland, har skaffat sig en särskild profil. Han har föreslagit burkaförbud i samhället. Han har beklagat sig över kostnaderna för att Sverige tar emot ”oproportionerligt många” ensamkommande flyktingbarn och krävt ålderstest av dem.
Inför Centerstämman nyligen, och mitt under Syrienkrigets episka flyktingkatastrof, ville han att Sverige skulle skärpa asylmottagningen till vad han kallade ”EU-praxis” (EU:s gränser är i praktiken stängda för Syriens nödlidande människor).
Danielsson framhäver gärna att han är positiv till en generös migrationspolitik, men… Det är alltid ett ”men” inblandat i hans resonemang. På C-stämman tog Annie Lööf kraftigt avstånd från Danielssons utspel, hans värderingar rimmade inte med Centerns.
Stämman beslutade tvärtom att ge asylsökande ökade möjligheter till fristad och Lööf slog fast att C skulle bli SD:s främsta motkraft. Detta har knappast mottagits med jubel bland Östergötlands centerpartister.
I Facebookgruppen Politisk Centerdebatt, startad av Staffan Danielsson efter C-stämman, vädras starkt missnöje med Annie Lööfs inriktning i flyktingpolitiken, som tunga namn anser skadar partiet.
Karin Jonsson, Östgötacenterns distriktsordförande, skriver: ”Jag blir på dåligt humör när det enda folk har uppfattat från vår stämma är att vi borde öppna våra gränser mer… Men lägg ner detta med migrationsfrågorna! Det är där som partiet går fullständigt i otakt med både medlemmar och presumtiva väljare. Det är ju ‘utsvävningarna’ inom flykting- och invandrarpolitiken som vi fått media på och som folk har uppfattat vara våra viktigaste valfrågor.”
Gösta Gustavsson, tidigare distriktsordförande (C) i Östergötland, anser att Karin Jonsson resonerar ”klokt” och tar även han avstånd från partiledningen: ”Under min tid som distriktsordförande kom aldrig några väljare eller medlemmar med krav på att vi skulle spetsa vår invandrarpolitik ytterligare. Däremot fanns krav inom andra områden, som tyvärr drunknar p g a denna fråga.”
C-sympatisören Peter Borring, LRF-ordförande i Östergötland, instämmer i kritiken (han är dock inte partiaktiv själv): ”Motpol till SD, mera liberal syn på migration? Har ingen partistrateg analyserat i förväg att ni kan ta vilka kloka beslut som helst, men det media kommer rapportera, folk kommer minnas, är dessa värdeladdade ämnen. Desto allvarligare dessutom om det uppstått nån kollektiv neuros på stämman så ingen – förutom Staffan – vågat stå på sig och få med sig stämman åt ett håll som mera stämmer med verkligheten och potentiella väljare ser på saken.”
Andra röster ondgör sig över invandringens negativa kostnader, att regeringens samarbete med MP i migrationspolitiken var ett strategiskt misstag, att Annie Lööfs torgförande av flyktingpolitiken är obehaglig, att flyktingfrågor inte får diskuterats ”nyanserat” utan att stämpeln som främlingsfientlig kommer fram, och så vidare.
Östgötacentern verkar åtminstone inte utmärkas av någon intensivt brinnande liberal humanism på migrationsområdet.
Skolmiljarder till föga nytta
Den klassiska frågan: har storleken betydelse? Absolut, hävdar Stefan Löfven. Partiledarna tävlar om att vara skolans bästa vän i dessa utbildningsväsendets bistra kristider och receptet från Socialdemokraternas sida är att fokusera på just storleken.
Klassernas omfång alltså. ”Forskningsstödet för positiva kunskapsförbättringar genom mindre klasser är starkt”, låter partiet meddela på sin hemsida. I SVT under söndagen sa Löfven att Socialdemokraterna satsar två skattemiljarder till detta i den kommande skuggbudgeten. Målet är att varje klass ska krympas med upp till fem elever.
Det kan tyckas som rejält och riktigt. Instinktivt känner nog många väljare att stora klasser måste vara väldigt problematiskt. Och forskningsstödet är, som sagt, starkt.
Eller så är det ett magstarkt politiskt påstående. Det rimmar i vilket fall bevisligen dåligt med den mest omfattande undersökningen som någonsin gjorts kring skola och pedagogik.
2008 presenterade John Hattie, utbildningsprofessor från Nya Zeeland, sin uppmärksammade bok Visible learning. Han hade där sammanställt resultaten från drygt 52 000 studier av totalt över 82 miljoner elever. Det kan man kalla ett hyfsat forskningsunderlag. Hatties meta-analys är faktiskt helt unik i sitt slag.
Slutsatserna var bland annat följande: klassernas storlek har ingen avgörande effekt på elevernas inlärningsförmåga (inte heller läxor eller skriftliga test spelade någon större roll). Vad som däremot gav utdelning var ordning och reda i klassrummet, strukturerad utvärdering av undervisningen, och viktigast: läraren.
Betydelsen av engagerade, styrande och tydliga lärare kan inte tillräckligt understrykas. Detta brukar många av våra politiker numera gärna hålla med om i debatten. Insikten skymtar också inom S, som även vill anslå en miljard till att förbättra den svenska lärarkårens kvalitet och status.
Men att för att hitta en särskiljande linje i den partipolitiska konkurrensen har Löfven tydligen ändå bestämt sig för att göra klassernas storlek till sin paradfråga på skolområdet. Tyvärr till ett pris som varken eleverna, lärarna eller skattebetalarna lär få mycket utväxling av, särskilt i proportion till kostnaden.
Dessutom är det inte ens säkert att Löfvens generösa spenderande av våra pengar för att krympa elevantalet i klassrummen skulle gå till avsett ändamål i verkligheten.
Enligt en intern rapport av Skolverket (avslöjad i DN 27/9) slår riktade statliga satsningar på skolan anmärkningsvärt ofta slint. Utfallet blir inte sällan ojämnt och kortvarigt, extraresurser för kvalitetsförbättringar använder ibland kommunerna skamlöst till allt annat än skolan, staten är förbluffande slapp i kraven på redovisning och utvärdering av anslagen, et cetera.
Både på kommun- och regeringsnivå brister det ordentligt i ansvar. Ska man tala om nonchalans med skattepengar finns det betydligt fler än Löfven att ställa till svars, om det kan vara någon tröst. Konstigt att skolan är i kris?
Oktober!
Bild
I väntan på Salingers post scriptum
JD Salinger (Räddaren i nöden, Franny & Zooey) vägrade publicera nått efter 1965, men fortsatte skriva maniskt till sin död 2010. Det måste rimligen finnas massor av författarguld kvar i hans gömmor. Läser nu i senaste The Economist att Salingers dödsbo beslutat att börja ge ut manuskripten 2015. Två år kvar! Vad göra tills dess? Olidligt. Tänk om det är skit?
Looks at Books
Lördagspyssel för den händige
Bild
Ni-nanna-na-ni-na…
Rykande färskt från tryckeriet kommer ett nytt opus från regeringen, som denna gång bär den rafflande titeln 2013/14:3 Läsa för livet. Den maktägande politiska klassen bekymrar sig där över medborgarnas läsvanor och vill att fler intresserar sig för böcker.
I den mångordiga propositionen förkunnas bland annat:
Regeringen föreslår mot den bakgrunden nationella mål för politiken
inom litteratur- och läsfrämjande. Det övergripande målet är att alla i
Sverige, oavsett bakgrund och med utgångspunkt i vars och ens särskilda
förutsättningar, ges möjlighet att utveckla en god läsförmåga och ha
tillgång till litteratur av hög kvalitet.
För att nå det övergripande målet ska statens samlade insatser syfta till:
– att läsförmågan förbättras jämfört med i dag,
– att fler än i dag regelbundet tar del av både fack- och skönlitteratur,
och
– att kunskapen om läsningens betydelse för utbildning, bildning och
delaktighet i samhällslivet ökar jämfört med i dag.Det är också angeläget att insatser som genomförs för att uppnå målen
präglas av ett jämställdhetsperspektiv. De nationella målen för litteratur-
och läsfrämjande syftar till att tydliggöra de nationella kulturpolitiska
målen och ligger i linje med det uppdrag skolan har enligt läroplanerna
när det gäller elevers läs- och skrivutveckling. Det nationella målen för
litteratur- och läsfrämjande ska vara styrande för de statliga myndig-
heternas arbete. De ska även inspirera och vägleda kommuner och lands-
ting samt inspirera aktörer i det civila samhället. Målen kommer också
att styra Statens kulturråds utvidgade uppdrag när det gäller läsfrämjande
insatser, se avsnitt 5.1.
Varför inte bara låta Stefan Mählqvist göra comeback med TV-programmet Boktipset?







