Landsmöte med klyddets mästare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/11:Corren.

”Klyddarpartiet”. Så karaktäriserades Folkpartiet av Sydsvenskans  Per T Ohlsson tidigare i år (11/8). ”Klydda” är ett skånskt begrepp för att klåfingrigt röra till saker, att göra något mer komplicerat än det egentligen är.

”Får folkpartister en möjlighet att klydda, så gör de det”. Ohlsson anförde en rad generande historiska exempel, som att FP var förtjusta i LO:s löntagarfonder när det begav sig.

Jan Björklunds nyfrälsta iver att ikläda sig rollen som riskkapitalbolagens drakdödare i välfärden får väl sägas bekräfta Per T Ohlssons tes. Sverige behöver riskkapitalbolagen som aktörer i den nödvändiga förnyelsen av välfärdssektorn.

Men det populistiska FP-klyddandet riskerar att lägga en allvarlig hämsko på utvecklingen. Lite självkritisk insikt hos FP-ombuden som nu samlats på landsmöte i Västerås vore på sin plats.

Ty det är inte första gången deras parti ställt till med betydande bekymmer. Två av våra mest oroande strukturproblem, inom arbets- och bostadsmarknaden, är till icke ringa grad ursprungsmärkta med blåklintssymbolen.

I onsdags presenterade Boverket en rapport som förklarade att hyresregleringen är bostadsbristens huvudorsak (något som i decennier påpekats av nationalekonomer som Assar Lindbeck).

Konstlat låga hyror gör att det befintliga bostadsbeståndet inte används effektivt och att blir det olönsamt att bygga nytt. Boverket förordar därför en mjukare övergång till marknadsbaserade hyror. Sådana kunde vi redan haft. S-regeringen på 60-talet hade en färdig proposition i ämnet.

Men FP, som i grunden var ense med S, såg tillfället att vinna kortsiktiga opinionspoäng och blev lika plötsligt motståndare till marknadshyror som Björklund blivit till riskkapitalbolagen.

Klyddet väckte helig vrede hos S, som släppte förslaget. Ingen regering har därefter vågat andas om marknadshyror. Dagens FP vill på sig höjd modifiera den destruktiva regleringen en smula.

Däremot ska Björklunds FP ha beröm för att partiet avser att högprofilera sig i frågan om en bättre fungerande arbetsmarknad (avskaffa Las, lägre ingångslöner, etc). Det är ett glädjebesked för de grupper som har svårast att få jobb på grund av de stelbenta reglerna: ungdomar, lågutbildade, invandrare.

Men det var FP som drev fram Las-eländet. Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan fack och arbetsgivare uteslöt statlig intervention, en förhandlingsmodell som framgångsrikt praktiserades fram till 70-talets början.

FP hade sedan 50-talet hetsat om statliga arbetsmarknadslagar, LO och S höll bestämt emot. 1974 vek man sig tyvärr, av rädsla för att i det då radikaliserade samhällsklimatet bli omkörda av FP från vänster.

Fast vad kan de numera omvända liberala Las-syndarna åstadkomma bortom retoriken? För att genomgripande reformer på arbets- och bostadsmarknaden ska bli politiskt möjliga i närtid (och det brådskar verkligen), krävs realistiskt sett en blocköverskridande uppgörelse mellan tungviktarna M och S.

Istället för att trianguleringsmässigt lurpassa på varandra och borde kunna de ta ansvar för Sveriges bästa. Klyddet kan vi vara utan.

Åke Hodell – maktens gisslare

Publicerad den av
Svara

SkrivitCorren. i Corren 14/11:

”Jag vill lyda order, jag vill lyda order, jag vill lyda order, jag vill, jag vill, jag vill…” Första gången jag stötte på Åke Hodells ljud- och bilddikt General Bussig från 1964 både skrattade jag högt och blev djupt fascinerad, även som den varma försvarsvän jag är.

Det gick bara inte att värja sig mot hur Hodell gisslade soldatkulturen, gjorde löje av dess indoktrinerande konformism och fyrkantiga kommandospråk.

Demokratiska samhällen behöver intelligenta narrar som väcker oss till eftertanke och med lyhörd känslighet håller vakt vid gränserna där humanismens värden riskerar att överträdas.

Hotet från de små stegens tyranni bör aldrig underskattas, hur goda skäl än statsapparatens och våldsmonopolets herrar må anföra för frihetsinskränkande åtgärder. Som FRA-lagen exempelvis.

Åke Hodell (1919-2000) var stridsflygaren som störtade, överlevde trots att chansen bedömdes som blott en på tiotusen och återvände som avantgardistisk konstnär, anarkist och pacifist.

Likt en rödglödgad tråd genom hans verk löper antimilitarismen, maktkritiken, avskyn mot det auktoritära. 1900-talets katastrofer var hos honom ständigt närvarande, födde ett konstnärskap som i ordets bästa mening gjorde Hodell till en rebellisk särling på den svenska kulturscenen. Dessutom alltid med stråk av befriande humor.

Flygvapenmuseet i Linköping har precis öppnat en förträfflig utställning om honom. Upplev den!

Spola inte bort vattenkraften

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/11:Corren.

I Sverige kommer 90 procent av elproduktionen från kärnkraft och vattenkraft. Effektivt, leveranssäkert, ekonomiskt konkurrensmässigt och detta till priset av i stort sett inga klimatfarliga koldioxidutsläpp alls. Fantastiskt, va?

Tacka tidigare generationers kloka beslutsfattare för det. I början av 1900-talet inleddes en storsatsning på vattenkraftsbyggen för att tillgodose vårt framgångsrika näringslivs behov av bra och billig energi.

Några decennier senare kompletterades basen i elförsörjningen med det svenska kärnkraftsprogrammet, bland annat för att bryta beroendet av importerad olja och kol. Sverige, som varit ett pionjärland inom vattenkraft, blev nu också en världsledande nation på den fredliga atomteknologins område.

Stolta och nöjda? Icke. Plötsligt slogs den politiska enigheten om utvecklingen av vårt goda energisystem sönder under 70-talet. Främst Centern, då största borgerliga parti, drabbades av en närmast religiöst färgad mani om kärnkraftens absoluta förkastlighet, en växande opinion inom Socialdemokraterna likaså.

Följderna är bittert kända: regeringskris, partipolitisk grälsjuka, en snurrig folkomröstning med tre avvecklingslinjer, ständigt motstridiga besked och en lång period av osäkerhet kring kärnkraftens framtid som Sverige lider av än i denna dag. Som sur grädde på det politiska moset riskerar nu även vattenkraften att äventyras.

Bakgrunden är ett EU-direktiv från Bryssel som det C-styrda Miljödepartementet låtit underkasta sig. EU kräver striktare regler för vattenkraftens ekologiska påverkan, det handlar om utökat skydd för växt- och djurliv. Det kan låta utmärkt.

Men i Miljödepartementets så kallade Vattenverksamhetsutredning föreslås så radikalt långtgående åtgärder att hela branschen hamnar i gungning. Gamla tillstånd och miljödomar ska rivas upp.

I princip samtliga Sveriges över 3700 vattenkraftverk och dammar, stora som små, måste fullständigt prövas på nytt mot miljöbalkens och EU-rättens lagstiftning. Och då utifrån en retroaktiv konsekvensanalys av befintliga kraftverks inverkan på en jungfrulig miljö som inte existerat på kanske 100 år!

Det blir en byråkratisk och juridisk apparat utan dess motstycke att tröska igenom. Hur stora måste kraftanläggningarnas ombyggnader bli för att nya tillstånd ska ges? Till vilka belopp?

Utredningen, som miljöminister Lena Ek är ansvarig för, saknar bisarrt nog en helhetssyn gällande den totala samhälls- och miljönyttan av kalaset. Exempelvis hänsyn till klimatmålen, vattenkraftens lönsamhet, elpriset, påfrestningarna för näringsliv och statsbudget, etc.

Från kraftbolagens sida befarar man att en elproduktion motsvarade upp till två svenska kärnkraftsreaktorer kommer att slås ut, om det revolutionära förslaget görs till verklighet.

Den biologiska mångfalden ska värnas. Men det måste ju ske på ett smart och rimligt sätt som inte drar proppen ur kraftverksdammarna och släcker ljuset i Sverige. Det räcker med farsen kring kärnkraften. Återställ förnuftet.

Europas baneman

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

I går sände jag en sur tanke till sir Edward Grey. Det var ju 95-årsdagen av vapenstilleståndet den 11 november 1918, när kanonerna äntligen tystnade efter fyra års exempellös masslakt på Europas slagfält. Miljoner människoliv hade förspillts, därtill en lovande samhällsutveckling i frihetlig riktning.

Ruiner återstod av den gamla världen där den politiska sfären var begränsad, gränserna öppna, välståndet växte och en allmän tendens av liberalisering sakta men säkert stöpte om tillvaron. Snart är det 2014 och precis ett sekel sedan första världskriget startade.

Hade inte Grey som engelsk utrikesminister manipulerat in en motvillig liberal brittisk regering i konflikten (som därmed blev ett världskrig och inte bara ett ”vanligt” kontinentalkrig), skulle tyskarna förmodligen vunnit 1914/1915.

Med resultatet att vi redan då sannolikt fått det ungefär som i dag: ett enat Europa i någon form av mer utvecklad tullunion där Tyskland spelat rollen som tyngsta aktör. Minus allt avgrundselände med kommunism, fascism, nazism och ett ännu värre krig 1939-1945.

”The lights are going out all over Europe”, sa Grey i ett bevingat uttalande från de ödesdigra sensommardagarna 1914 då civilisationens framtid plötsligt hamnat i vågskålen för beslutsfattarna. Och Grey borde veta. Mer än någon annan bar han ansvaret för att ljuset släcktes. Ännu har vi inte helt återvunnit vad mörkret stal.

Det pinsamma Folkpartiet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

När Stefan Löfven förra veckan öppnade för en blocköverskridande regering efter valet, slog Folkpartiets Jan Björklund blixtsnabbt igen dörren. ”Pinsamt!”, utropade han hånfullt om Löfvens invit.

Med ekot av denna avspisning ännu ringande i den försmådde S-friarens öron, var sedan Björklund lika kvick att sakpolitiskt närma sig honom. Riskkapitalbolagen inom sjukvård och äldreomsorg måste bort, slog FP-ledaren fast under helgen som gick.

Enligt Björklund är dessa investerare alltför kortsiktiga i sitt ägande, vilket äventyrar kvaliteten. Därför vill FP plötsligt ha liknande stoppregler för riskkapital som redan föreslagits på friskolans område.

Allt till Socialdemokraternas oförställda förtjusning. ”Det är ett intressant utspel de gör och det stämmer väl överens med den hållning vi har”, konstaterade Lena Hallengren glatt som är vice ordförande (S) i riksdagens socialutskott.

Hur ska detta tolkas? Förbereds marken ändå för ett samarbete om Alliansen förlorar och majoritetsförhållandena blir oklara? Snarare handlar det om ännu ett avsnitt i trianguleringsföljetongens tragedispel.

I väljarkåren finns en oro över riskkapitalbolagens roll i välfärdssektorn, kraftigt underblåst av medierapporteringen kring Carmeaskandalen och JB-koncernens konkurs. En skurkbild av rovgiriga Gordon Gekko-kapitalister har satt sig.

Tydligen bedömer FP att priset för att ta debatten blivit i kostsammaste laget. Alltså lägger man sig intill motståndarens positioner i syfte att desarmera frågan. Moderaterna har tidigare gjort likadant gällande ägardirektiven för friskolorna och på mängder av andra politiska fält. På samma sätt har Socialdemokraterna anpassat sig högerut i frågor där de själva hotas av röstförluster (jobbskatteavdragen är ett slående exempel).

Följden är att politiken låser sig i ängsligt taktiserande, idéerna urvattnas och för Sverige nödvändiga reformer uteblir (innevarande mandatperiods torftiga prestationer bär syn för sägen).

Sanningen är vi behöver riskkapitalbolagen som vitaliserande förnyare i välfärden. Överlag är de starka och tydliga ägare, har ofta solida nätverk när det gäller både finansiering och kunskapsmässig utveckling. Ty vad är dessa bolags affärsidé?

Det är att tillföra kapital och kompetens i intressanta företag, öka dessa verksamheters produktivitet och professionalitet, med målet att höja värdet på investeringarna och attrahera framtida köpare. Hur ska man kunna sälja ett nerkört företag med uselt rykte?

Att riskkapitalbolagen agerar kortsiktigt är en myt. De har i allmänhet betydligt längre horisonter än många vanliga börsbolag, som är fixerade vid siffrorna i den senaste kvartalsrapporten. Handelshögskolan har forskning i ämnet, som FP kunnat studera om man föredragit att agera seriöst.

Nu riskerar en hel näringslivsbransch att bannlysas på basis av fördomar och politisk populism. Pinsamt? Jan Björklund är en personifikation av ordet.

Vriden filmsyn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/11:Corren.

Några biografer inom Folkets hus och parker, däribland proggiga Bio Rio i Stockholm, har börjat A-stämpla filmer enligt Bechdeltestet.

Det betyder att filmen anses genusgodkänd om den innehåller minst två stycken namngivna kvinnliga rollfigurer, som för en dialog med varandra, om ett ämne som inte kretsar kring män. Även för den publik som tycker att graden av jämställdhet mellan könen är det intressantaste på filmduken, torde det vara ett tämligen trubbigt mått.

Men vill enskilda biografer A-märka sitt utbud som något slags hipsteraktigt marknadsföringsjippo, så varför inte? Problemet är att Statliga Filminstitutet (SFI) hoppat på tåget. SFI:s vd Anna Serner, som redan tidigare flaggat för genusaspekterna som hennes högsta prioritet, förklarade nyligen att Bechdeltestet ska användas som ett officiellt filmpolitiskt verktyg.

”Vi är ju de som ger stöd till film. Med konsulenterna pratar jag om de här frågorna hela tiden”, sa hon till SVT:s Kulturnyheterna den 16/10. Kritiken om att det riskerar leda till torftig agitprop viftar Serner nonchalant bort med orden: ”Men vad är alternativet? Att inte göra det och fortsätta som man alltid har gjort? Det är väl upp till dem att göra ett annat test, då. Och tills det har kommit, tycker jag att Bechdeltestet räcker ganska långt.”

Ja, vad är alternativet? Det är inte att ropa efter bättre genustester. Det är att värna konstens oberoende och stå upp för kvalitetsbegreppet som överordnat kriterium för stödpengarna, annars saknar den statliga interventionen på filmområdet existensberättigande.

Men Anna Serners fyrkantiga filmsyn vittnar snarare om en motbjudande instrumentell hållning där kulturen underkastas ideologiska mål och korrumperas politiskt. Något som borde anses förkastligt, i synnerhet när en icke-socialistisk regering bär ansvaret för SFI och kulturpolitiken.