Varför svassar vi för Erdogan?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/11:Corren.

”Min käre vän”, sa Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan om Fredrik Reinfeldt under gårdagens presskonferens på Rosenbad. Orden speglar mer än vanlig artighet.

Sveriges regering tillhör Turkiets varmaste supportar i EU, på vars dörr turkarna knackat i decennier. Erdogans Stockholmsbesök är ett led i en ny friarstråt med syfte att få fart på de sega medlemskapsförhandlingarna i Bryssel.

Motviljan är dock stark bland tongivande EU-stater, inte minst Tyskland med Angela Merkels kristdemokratiska CDU i spetsen. Bland kontinentens konservativa partier finns en föreställning om EU som går bortom gängse ekonomiska och politiska aspekter.

Man betraktar unionen som en gemenskap förbehållen den europeiskt kristna kultursfären. Att släppa in ett stort muslimskt land som Turkiet vore därför väsensfrämmande, något som skulle äventyra EU:s identitet. Det är en grumlig, inskränkt och fördomsfull syn, gränsande till det islamofobiska.

Reinfeldt stack heller inte under stol med att avsevärda problem väntade. ”Många länder kan öppna för folkomröstningar kring Turkiets medlemskap”, varnade han. Men förkunnade otvetydigt att ”Sverige kommer att säga ja”.

Fast är det så självklart? Lika fel som att diskriminera Turkiet av religiöst kulturella skäl, vore det att blunda för den skepsis mot landet som bygger på reellt sakliga motiv.

I onsdagens Dagens Industri skrev utrikesminister Carl Bildt en lyriskt svärmande artikel inför statsbesöket under rubriken ”Erdogans Turkiet på rätt väg”. Nog har framsteg nåtts sedan det gamla militärstyrets dominans bröts och ekonomin sköt fart.

Samtidigt har Erdogan blivit allt mer maktfullkomlig, minns bara sommarens förfärande kravaller i Istanbul där fredliga demonstranter brutalt slogs ner av polisen.

Erdogans auktoritära tendenser har fått honom att liknas vid en turkisk Putin. Han har närmat sig den islamitiska diktaturen Iran och brutit de tidigare vänskapliga förbindelserna med Israel. Tidigare i år jämställde han sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, ett uttalande som fördömdes av såväl Israel, USA som FN.

Det faktum att tusentals judar tvingas fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar (underblåsta av Erdogans retorik) är bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnar åtskilligt att önska.

Kurderna är fortfarande hårt trängda av den turkiska staten. Yttrandefriheten är deprimerande usel. Journalister fängslas i en förskräckande utsträckning och författare förföljs.

Turkiet vägrar också envist att erkänna skuld till det ökända folkmordet 1915, då runt en miljon människor (armenier, assyrier med flera) slaktades i första världskrigets skugga. Oviljan att göra upp med detta mörka arv förgiftar ännu Ankaras relationer med bland andra EU.

En mindre blåögd och eftergiven inställning från Sveriges sida vore nog på sin plats. Ty frågan om Turkiet är på rätt väg tål sannerligen att diskuteras.

Olycklig bro i Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:Corren.

En upp till 100 meter bred och två kilometer lång bro med 6-8 järnvägsspår på låg höjd rakt igenom centrala Linköping. Känns det lockande?

Våra kommunpolitiker gör i alla fall sitt bästa för att sälja idén. Man har utlyst en arkitekttävling och korat ett vinnande förslag med ett nytt resecentrum ovan Stångåns vatten.

Tjusiga skisser försöker visualisera projektet som en attraktiv möjlighet att integrera stadskärnan och få centrum att blomstra. Under brovalven ska vi tänka oss mysiga restauranger, kaféer och en saluhall, idylliska promenadstråk och en båtuthyrning i närheten.

Men fundera själv – i vilken stad satt du sist och njöt av livet på en trevlig servering under en stor järnvägs- eller bilbro? Miljöer kring broars undersidor är erfarenhetsmässigt ytterst svåra att omskapa till något vettigt.

Snarare tenderar de att bli sunkiga, dystra döda punkter som folk instinktivt skyr. Hurtiga visioner på ritbordet är en sak, i verkligheten är risken överhängande att Linköping ohjälpligt klyvs och områdena i den jättelika brons skugga vissnar.

Låt oss istället hoppas att tunnelalternativet går att realisera. En dyrare investering, javisst. Men nu handlar det något som kommer att påverka Linköpings gestaltning och utvecklingsförmåga för generationer framåt.

Imponerande polis

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:Corren.

Även som härdad journalist känns helgens tragedi i Ljungsbro så intensivt mödosam att ta in. Chocken, sorgen, tårarna… Två liv släckta i ett grymt och meningslöst vansinnesdåd.

När en sådan fruktansvärd händelse drabbar oss i vår omedelbara närhet är det som cirklarna rubbas, vardagen sätts i gungning, stegen blir osäkra, trevande. Hur kunde det ske här? I vårt fina Linköping? Och igen?

Plötsligt befinner vi oss åter i mardrömmen av ett nytt dubbelmord, för andra gången på nio år. Ofrånkomligen läggs minnet av då till nu, summan är smärtsamt svåruthärdlig.

Men det finns trots allt en stor och mycket väsentlig skillnad. Den 19 oktober 2004 mördades åttaårige Mohammed Ammouri och Anna-Lena Svenson, 56 år. Gärningsmannen går fortfarande fri, ändå har polisen lagt ner ett jättelikt arbete på att utreda fallet.

I lördagsnatt tog det bara 23 minuter innan den misstänkte förövaren fångades in. Den snabba och kraftfulla polisinsatsen i Ljungsbro efter att den 15-årige pojken och den 57-åriga kvinnan bragts om livet måste betecknas som imponerande.

En hundpatrull kunde kvickt uppbådas och sättas in mitt i natten, nästan ögonblickligen var gripandet ett faktum. Vad hänt annars? Hade Linköping klarat den gnagande ovissheten av ännu en okänd mördare bland oss? Det traumat verkar vi åtminstone slippa. Tack.

Barack Obama – en Nixon i kubik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:Corren.

Richard Nixon hade kunnat räknas som en av USA:s bästa presidenter under 1900-talet. Både på den utrikes- och inrikespolitiska meritlistan finns imponerade insatser, som öppningen mot Kina eller integreringen av skolsystemet i den amerikanska södern. Inget av detta har förmått ärerädda Nixon, hans rykte är och förblir den politiska fifflarens.

I början av 70-talet rullade Watergateskandalens avslöjanden upp en lång härva av maktmissbruk från Vita husets sida. Politiska motståndare, misshagliga journalister och medieföretag utsattes för systematisk förföljelse. Inbrott, illegal avlyssning och stenhårda påtryckningar; få metoder tycktes Nixons hantlangare främmande.

Med ilska, chock och avsmak kunde det amerikanska folket blicka bakom Vita husets vördade kulisser. De mötte en stinkande sörja av skumrask och paranoia. Presidenten hade till och med buggat sig själv. Förtroendet blåste bort, Nixon tvingades avgå i skam och vanära.

Men vad säger det om vår tid när Nixonåren närmast framstår som en oskuldens epok jämfört med dagens Vita hus? Barack Obama har tagit hemlighetsmakeriet och kontrollmanin till tidigare aldrig skådade höjder.

Hans avsky mot kritik är i klass med Nixons, hans vrede mot läckor likaså. Fast maktapparaten Obama har till förfogande är oändligt mer omfattande än vad Nixon kunnat drömma om.

Det är en gigantisk struktur för övervakning och massavlyssning som byggts upp i den nationella säkerhetens namn. Nixon bandade sitt eget kontor, Obama buggar en hel värld – inklusive ledare i allierade länder som Tysklands Angela Merkel.

I Washington vittnar journalister om hur en tystnadens och rädslans kultur brett ut sig. Myndighetsanställda vågar inte prata med media, de kan förlora karriären på kuppen.

Tack vare NSA-avhopparen Edward Snowden har vi fått inblick i hur säkerhetsorganen trålar elektronisk information som går långt bortom rimlighetens gränser och hämningslöst kränker miljontals enskilda medborgares integritet.

Det som skulle handla om krig mot terrorismen, påminner istället en global variant av Stasi – där Sverige villigt medverkar genom FRA-lagens försorg. En statsmakt som börjar löpa amok, inåt och utåt, hotar friheten snarare än värnar den.

Ändå är upprördheten över Obamas synder enbart en västanfläkt mot vad som drabbade Nixon. Att USA avlyssnar regeringschefer i Europa avfärdas lojt som ett uttryck för hur alla stater alltid gjort, protester från Merkel och de övriga ses mest som spel för galleriet.

Värst är att det uppenbarligen skett en tillvänjningsprocess bland allmänheten där vi gradvis accepterat överhetens intrång i våra privata förhållanden, rycker på axlarna åt spionerandet enligt principen ”har man bara rent mjöl i påsen så…”.

Den attityden är den största faran. Finns inget tryck mot att tygla staten och straffa makthavare som likt Nixon går för långt i sina kontrollbehov, riskerar demokratin att bli en chimär.

Värna skolvalet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/11:Corren.

”Jag vill inte ha den jävla skiten som de håller på med rap och våldtäkter. Man få ju inte säga neger numera, men den här svarta musiken. Nej, nej, de kan väl hålla på och rappa borta i Tensta och elda upp bilar där istället för här.”

Så talar Greger von Sivers, tills nyligen chef för Profilskolan i Stockholm. SVT:s Uppdrag granskning avslöjade honom när en av deras reportrar låtsades söka jobb som musiklärare på friskolan. Denne reaktionäre grottvarelse till skolledare förklarar alltså att elever med invandrarbakgrund som gillar rapmusik är oönskade.

Hade det varit 1980-tal skulle han väl portat oss med skinnjackor och nitar som älskade hårdrock. Eller öst samma galla över jazzdiggande swingpjattar om det varit 30- och 40-tal.

Utmärkt att SVT förra veckan drog brallorna av Greger von Sivers och hans gelikar. De bryter mot lagen. De skjuter rätten till valfrihet i sank för elever och föräldrar. De har inte i skolvärlden att göra, oavsett om de ansvarar för en privat eller en kommunal skola.

Att självsvåldigt och kränkande sortera ut vissa elever som persona non grata är oacceptabelt. Behöver vi därför nya regler och restriktioner, som nu både Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (FP) ropar efter? Tveksamt.

Panikartad politisk populism kommer sällan något gott ur. Däremot måste ansvariga myndigheter göra sitt jobb för att upptäcka och straffa de Greger von Sivers-figurer som bryter mot dagens regelverk och saboterar det fria skolvalet.

Min proggiga barndomsvän Kamratposten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/11:Corren.

Kamratposten, denna klassiska barntidning! Sedan första numret 1892 har den varit följeslagare till generationer av svenska ungar. Mig själv inkluderad, jag var ivrig prenumerant 1977-1981.

Tidningen dök upp i brevlådan var tredje vecka, jag sparade vartenda exemplar och har ännu alla kvar. Att bläddra i dem är en total nostalgikick, som att återse en gammal barndomsvän.

Överlag är det bra kvalitet på innehållet, dock är det uppenbart att Kamratposten (KP) vill vara en kommersiell motvikt. Inga annonser förekommer, exempelvis. Det politiska vänsterklimatet dessa år färgar också av sig, ibland väldigt tydligt.

Ta bara artikeln med rubriken ”Läskiga läskedrycker” som låter oss veta följande:

”Coca-Cola gör livet rikare påstår bioreklamen och visar vackra, friska människor med bländvita tänder. Det tvivlar vi starkt på. För Coca-Cola blir man allt annat än frisk och livlig av… Det är frätande och kan till och med användas som rostborttagningsmedel!” (KP nr 14/1977).

Inte heller amerikanska biorullar gillas något vidare. Den senaste kioskvältaren Grease recenseras så här:

”Handlingen i filmen är dålig, men medryckande… Fast det värsta är inte filmen, utan hysterin omkring den. Överallt man går grinar John Travolta eller Olivia Newton-John emot en… 50-talet är mode nu…. Men varför är 50-talet så populärt? Jo, för att att några smarta människor långsamt lärt oss det, genom reklam, reklam, reklam… Men om vi inte slutar upprepa, att inte vara oss själva, så kommer vi fortsätta utnyttjas, och det vill vi väl inte?!” (KP nr 17/1977).

Bu för lömska marknadskrafter, alltså. Dock finner KP ljuspunkter, som denna sedelärande berättelse mitt i brinnande tekokris om hur Boråsföretaget Algots räddas ur marknadens klor:

”600 kvinnor skulle bli arbetslösa. Då kom sömmerskorna på att de kan sy saker som människor behöver istället för modejeans… De har visat upp sin alternativa produktion för statsministern. De har demonstrerat och skrivit brev till politikerna. Och de lyckades till sist! Politikerna har bestämt att sömmerskorna får behålla sina jobb! (KP nr 1/1979).

Tilläggas bör att nämnda statsminister var Ola Ullsten, som då ledde en ren FP-regering. Tänk gärna på Folkpartiets näringspolitiska landvinningar nästa gång du försöker hitta alternativa kläder från Algots i affären.

Alternativt vill KP helst att det ska vara i skolan också. Att betyg är problematiskt, det förstår man ganska fort:

”Om betygen inte fanns, då kunde skolan bli en plats där man lär sig samarbeta och tänka själv och ta egna initiativ. Man kunde verkligen lära sig saker som man har glädje av hela livet, inte som nu lära in en massa saker för att få bra betyg… Gillar ni inte betyg i din klass, kan ni prata med läraren eller rektorn om att få bort dem” (KP nr 15/1977).

Men jag förlåter gärna KP dessa snedsteg. I ett nummer meddelas nämligen att Christian Dahlgren vunnit 25 kronor för ett löst korsord i Kamratposten nr 12/1978. Det var första gången jag såg mitt eget namn i tryck. Minns jag inte fel, köpte jag en vinylsingel med låten Grease för pengarna. Sannolikt även någon flaska läskig Coca-Colaläsk.

Tack, kära KP! Om inte annat fostrade du en kritisk läsare.

Lär av Malmö, Linköping!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/10:Corren.

Beslutet om hur Ostlänken och stambanan ska dras genom vår stad kommer att bli historiskt avgörande för Linköping. Stadens utseende, utveckling och attraktionskraft – allt detta ligger i vågskålen. Tillväxtmässigt tillhör Linköping redan en av Sveriges vinnarkommuner, vilket ger fördelen av att kunna fatta beslutet utifrån en styrkeposition.

Dock tål att påminnas om att ingenting är för evigt givet. Det finns talrika exempel på städer som en gång varit framgångsrika, men som nonchalerat nödvändigheten av djärv förnyelse i kritiska faser och stagnerat. Örlogsbasen Karlskrona i Blekinge hade förr positionen som rikets tredje största stad. Man nöjde sig, halkade stadigt efter och befinner sig numera i kroniskt bakvatten.

Malmö var nära att hamna på samma sluttande plan. Dess blomstrade industrier blev gamla och slogs ut. Strukturkris, dassighet och förfall tycktes bli Malmös lott. Men där tog man sig samman i mitten av 90-talet. Under ledning av kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), som agerade i tandem med Moderaterna, togs vågade språng vars resultat är häpnadsväckande.

Man satsade på en högskola som kunde ge lärdomssätet Lund en match, omvandlade schabbig industrimark till den hippa stadsdelen Västra hamnen med fräcka Turning Torso, fick en bro över Öresund till Köpenhamn, drog sin järnväg genom en citytunnel under staden vilket gav utrymme för fortsatt attraktiv exploatering, och så vidare. Malmö vände mörker till ljus på förbluffande kort tid. Därför att kommunen hade makthavare av det rätta virket.

Har Linköping också det? Vår situation är som sagt god. Men hur förvaltar vi bäst vad som uppnåtts hittills, hur investerar vi klokast för att bli ännu starkare?

Ostlänken kan på sätt och vis liknas vid vår Öresundsförbindelse, den knyter oss närmare den glödheta Stockholmsregionen, något som öppnar för mycket positivt – ungefär som förhållandet mellan Malmö och Köpenhamn. Fast ska vi låta järnvägen gå som ett gigantiskt svärdshugg genom Linköping, eller göra som Malmö och bygga en tunnel för spåren under stadskärnan?

Som Corren rapporterade igår har det senare alternativet ånyo blivit aktuellt. Tunnel har tidigare ansetts för dyrt, men glädjande nog har kommunpolitikerna funnit en chans till omprövning. Kostnaderna kan nämligen pressas om det går att använda borrteknik istället för att gräva och gjuta sig fram. Oavsett, bör till tunnelkalkylerna läggas vinsten i form av att Linköpings möjligheter till en förskönande utveckling av centrum blir väsentligt större.

Att lyfta upp järnvägen på en bro över Stångån är en mycket billigare och enklare lösning, dock till priset av att Linköping ofrånkomligen klyvs och stora markområden i city offras. Stångåns fulla potential går inte att utnyttja, det blir svårare att ge innerstaden en harmonisk prägel med dundrande tåg dag och natt, etc.

Långsiktigt riskerar broalternativet att bli Linköpings Akilleshäl. En tunnel kan däremot bidra till den ökade dynamik vi behöver för att kunna vara en vinnare även framöver.

Dödsdömd jakt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/10:Corren.

Jan Stenbecks maktteori var lika enkel som genial: teknik slår politik. På 80-talet utmanade han framgångsrikt det statliga Televerkets monopol på mobiltelefoni. Sedan knäckte han statens TV-monopol genom egna program via satellit från London.

Idag, när informations- och underhållningsutbudet knappt står i mänsklig makt att överblicka, är det nästan svårt att fatta hur kargt och andefattigt det var i etern innan Stenbecks revolution. Två TV-kanaler, tre radiokanaler. Det var rubbet.

Som inte detta var illa nog, tvingades vi betala en särskild licensavgift för att ta del av monopolsändningarna. Statens mediebolag hade egna kontrollanter, en slags avgiftspolis, som åkte landet runt och jagade människor i deras privata hem.

Man stod faktiskt utanför folks ytterdörrar med pejlingsutrustning för att komma åt eventuella skolkare, inte olikt övervakare från någon totalitär stat i det dåvarande kommunistiska Östeuropa.

Sånt skulle vi kunnat skratta hånfullt åt nu, om det inte vore för att SVT:s dotterbolag Radiotjänst fortfarande håller på med sin förnedrande apparatjakt.

Den har till och med expanderat till att även gälla mobiltelefoner, datorer och surfplattor. Och detta med politikernas goda minne, då regeringen vägrar att skrota den antikverade licensavgiften och övergå till en modern finansieringsmodell.

Kammarrätten i Sundsvall har i en vägledande dom godkänt Radiotjänsts tolkning av regelverket, som innebär att all utrustning som kan ta emot SVT:s sändningar på nätet är licenspliktig. Spelar ingen roll om du är helt ointresserad av vad SVT erbjuder, du måste ändå betala för en tjänst som du inte efterfrågat.

Ett absurt utslag av hur politiken försöker slå tekniken. Dödsdömt i längden förstås. Men orkar du inte vänta är det val nästa år. Som missnöjd väljare har du ju möjlighet att slå politikerna på fingrarna och kräva ändring.