När stormen klarnar sikten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorreCorren.n 23/12:

En bok man önskar fanns tillgänglig i nytryck är Torgny Segerstedts artikelsamling från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) åren 1933-45. Titeln sammanfattar med genial enkelhet Segerstedts publicistiska insats: När stormen klarnar sikten”.

Han var chefredaktör under en epok som tillhör mänsklighetens mörkaste. Två totalitära monster, Hitler och Stalin, hade tagit tiden som gisslan och hur dramat skulle sluta visste ingen.

Torgny Segerstedt var inte någon okomplicerad människa. Till sin natur en intelligensaristokrat med svårigheter att förlika sig med folkstyrets praktiska sidor.

Den vardagliga debatten fann han närmast outhärdlig. Politikernas ledsamma argumentationsteknik, deras hemfallenhet åt billiga poänger och medvetna missförstånd, tycktes honom som ett ovärdigt taskspeleri om makt och positioner.

Men sådant kom för Segerstedt att väga lätt när nazismens förbrytargalleri avskaffade Weimarrepubliken och gjorde sig till Tysklands nya herrar. Den annalkande stormen klarnade verkligen sikten. Demokratins bristfälligheter var intet mot barbarernas alternativ. Men utmaningen prövade valörerna.

Många opinionsbildare, beslutsfattare och vanliga svenskar valde att huka av rädsla, anpasslighet eller bekvämlighet. I skarpast möjliga kontrast stod Torgny Segerstedt, vars liberala penna glödde i GHT:s spalter likt en frihetens fyrbåk.

Striden hade sitt pris. Segerstedt upplevdes som jobbig och kontroversiell, beundrades förvisso av en del. Men rösterna som höjdes i avsky mot honom ljöd ofta tydligare. Han drabbades bland annat av mordhot i mängd och lär ha sett sig tvungen att bära en revolver innanför rocken. Ändå var han ståndaktig intill slutet.

I dag lever vi ett Europa som inte så få börjar jämföra med Segerstedts 30-tal. I den ekonomiska krisens kölvatten surfar högerextrema rörelser fram över hela EU. I Grekland sitter till och med nazister i parlamentet.

Hatet, intoleransen, rasismen och främlingsfientligheten sätter åter sitt märke på tiden. Enkla lösningar saluförs, syndabockar utses, konspirationsmättade världsbilder sprids. Retoriken blir aggressivare och riskerar att göra politiskt motiverade våldsamheter vanligare.

Vi bevittnade ett otäckt exempel söndagen den 15/12 i Stockholmsförorten Kärrtorp, då nynazister brutalt attackerade en antirasistisk manifestation. Den stormbyn tycks dock klarat sikten med besked, ty igår kom svaret: omkring 20 000 människor slöt upp på samma plats för ta avstånd från högerextremisterna och deras rasistiska budskap.

På flera andra orter i Sverige hölls samtidigt liknade manifestationer. Ytterligare ett antal är planerade under dagarna som kommer. Det finns hopp.

Nazisterna, näthatarna på Avpixlat och kostymfascisterna i SD har ingen chans om vi alla denna gång tar vårt ansvar för demokratin, vägrar huka och försvarar det öppna samhället. Som Segerstedt skrev: ”De moraliska krafterna är livets must och sav, utan dem vissnar allt.”

Gläns över sjö och skola

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/12:Corren.

En undanmanöver för att ta bort fokus från fiaskot i Pisa-mätningen? Misstanken ligger nära till hands. Expressens liberala ledarskribent Ann-Charlotte Marteus vädrade den i går.

Liberala jag funderade också instinktivt i de banorna när utbildningsminister Jan Björklund gjorde sitt utspel om att möjliggöra skolavslutningar i kyrkan. Regeringen föreslår nu ett förtydligande av skollagen för att undanröja tidigare oklarheter.

Men utredningen som förslaget baseras på, gav Björklund klartecken till redan förra året – långt innan pinsamma Pisa. Han hade då fått nog av den ”tramsiga debatten” i frågan.

En fjäderlätt bagatell i relation till de avsevärt allvarligare problem som svensk skola brottas med, förstås. Traditionernas betydelse ska dock inte underskattas. Många gillar dem, fullt förståeligt.

När jag var elev i grundskolan brukade alltid terminernas final ske i kyrkan på torget hemma i Kungsbacka. Vi sjöng några psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som ingen egentligen lyssnade på. Och sen var det bra med det.

Portarna slogs upp, frihetens klocka klämtade, school´s out! Religion har aldrig varit min grej. Lockelsen är noll, jag är antagligen född ateist. Trots det tycker jag skolavslutningarna i kyrkan var en fin ritual, en markering av högtidlighet som gav relief åt jul- och sommarlovens förväntningar.

Skolan ska vara icke-konfessionell, det är rätt. Men vi måste väl inte bli några fyrkantigt, oflexibla paragrafryttare för det. De föräldrar och barn som av någon anledning inte tål att stämma upp Gläns över sjö och strand i en kyrkolokal kan ju avstå och ta en promenad istället.

För övrigt kommer ingen elev ändå att tvingas till några kristna böner eller svära trohet mot Gud. Kan vi avsluta denna debatt nu?

Stoppa utvecklingen, säger Eskil

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/12:Corren.

Hela Sverige ska leva, Folkets hus och parker, ABF, Sveriges Hembygdsförbund. Det är några av organisationerna som i veckan skickat ett protestupprop till regeringen.

Anledningen är nedskärningen av Landsbygdsprogrammet 2014-2020. Drygt 3 miljarder kronor har kapats jämfört med föregående period 2007-2013, men summan är fortfarande inte småpengar. Bidragsguldet är värt 32,4 miljarder. Kostnaden delas mellan Sveriges och övriga EU:s skattebetalare.

Åsa Blombäck, ordförande för Hela Sverige ska leva, rasar i ett pressmeddelande över det minskade beloppet: ”Det här kan bli ett dråpslag mot den fortsatta landsbygdsutvecklingen. Det pyr verkligen ute i landet och vi hoppas få gehör för vår oro – så att vi slipper starta ett landsbygdsuppror”.

Hårda ord. Men faktum är att ett slags landsbygdsuppror redan pågår. Nog pyr det alltid. Främst under fötterna på de unga.

Charlotta Melander, nationalekonom vid högskolan i Jönköping, konstaterar i en färsk undersökning att 86 procent av Sveriges kommuner överges av sina ungdomar i kategorin 18-25 år.

De flyttar till större städer som Stockholm, Göteborg, Malmö eller Linköping för att studera. Sedan stannar de kvar, börjar arbeta och bildar familj. Återvändarna är få, småkommunernas attraktionskraft faller stadigt. I en kommentar menar landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) att ”utvecklingen måste stoppas”.

Hur? Landsbygdsprogrammet är knappast svaret.  ”Utvärderingar visar att programmet har små eller omätbara effekter… För många av de granskade insatserna kan inga som helst positiva effekter påvisas”.

Den domen kom i somras från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Andra utredningar om regionalpolitiska satsningar i syfte att få hela Sverige att leva finns i massor. Resultaten pekar samstämmigt åt ett håll. Stödmiljarderna kunde lika gärna eldas upp.

Urbaniseringen fortsätter ändå i oförminskad, ja accelererande, styrka. Inget unikt för vårt land. Så är läget i övriga världen också.

En relevantare fråga borde vara varför denna utveckling måste stoppas. Är det ett problem att ungdomar väljer att bo där de kan få utbildning, försörjning och möta en parter att skaffa barn med? Vem kan klandra dem om de inte vill flytta tillbaka till landsorten?

Livskvaliteten är generellt sett högre i större städer om man ser till inkomst, sysselsättning, social samvaro, kontakter, kulturutbud, etc. Sambandet mellan urbanisering och ökat välstånd är entydigt. Dessutom ger stora städer mindre slitage på miljön eftersom resurser används effektivare när människor lever tätare tillsammans.

Ingen politiker och inga skattemiljarder kan återskapa ett svunnet Sverige. Däremot behöver landets småkommuner bli vänner med förändringen genom anpassning till rådande omstrukturering av geografiska, ekonomiska och sociala förhållanden.

Konstgjord andning hjälper bevisligen föga, överlevanden måste ske på egna meriter.

Sagan om FHI

Publicerad den av
Svara

Skrivit iCorren. Corren 18/12:

Den 31 januari går Statens folkhälsoinstitut (FHI) i graven. Äntligen. Dels är det något djupt stötande och otidsenligt 30-talsaktigt med statliga byråkrater som försöker skriva medborgarna på näsan om hur de ska sköta sina kroppar och leva sina liv. Vi klarar oss själva, tack! Myndigheter ska vara våra tjänare, inte våra uppfostrare.

Dels kan man på goda grunder ifrågasätta om skattepengarna som bekostar hela denna pekpinneapparat gör någon egentlig nytta.

Enligt Riksrevisionens granskning av verksamheten (2010) finns exempelvis få vetenskapliga belägg för att FHI:s drogpreventiva insatser ger effekt överhuvudtaget.

Det bekräftades häromveckan vid avslöjandet att FHI fördelat 12 miljoner kronor på olika projekt i syfte att förebygga ungdomars cannabisbruk. Men nästan rubbet förslösades i kampanjer som inte ens nådde målgruppen.

Nu är FHI åter i blåsväder efter att man beställt en studie av forskare på Karolinska. Ämnet gällde om skräckbilder på cigarettpaket kan avhålla unga från att röka. Forskarnas slutsats: går inte att säga.

Folkhälsobyråkraterna, som uppenbarligen förväntat sig ett annat svar, blev sura och vägrade betala notan. ”Vi tycker att detta är exceptionellt allvarligt och märkligt. Jag har aldrig varit med om något liknande”, säger professor Lucie Laflamme på Karolinska (SvD 16/12).

En myndighet som agerar så flagrant förnuftsstridigt och skämmigt nonchalant har onekligen förbrukat sitt sista gram av existensberättigande (om det alls funnits något). Lyckligtvis är dess dagar ändå räknade, eller hur?

Nja. Statens folkhälsoinstitut försvinner. Dock bara till namnet. Den 1 januari slås verksamheten ihop med Smittskyddsinstitutet och återuppstår i skepnad av Folkhälsomyndigheten.

Sensmoral: det enda som är evigt i jämmerdalen är skattetvånget och statsbyråkratins överlevnadsförmåga.

Sleep Purple

Publicerad den av
Svara

Deep Purple

When someone says we have to get an LP together, that’s when we start pulling together songs. We’re all very lazy, but professional enough to churn the songs out just in time. Deep Purple isn’t too dedicated a band. I think we’d all rather sleep.

– Ritchie Blackmore, gitarrist, har tillbakalutad hållning på karriären (Rolling Stone april 1975).

Kassetten lever

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

Kassettbandet fyller 50 år, det lanserades på marknaden av Philips 1963. Under 70- och 80-talen en stapelvara i varje pojk- och flickrum, i dag ett stendött fornminne. Vem bryr sig längre i vårt digitala tidevarv om denna billiga plastprodukt med lindrigt sagt svajig ljudkvalitet? Otippat nog fler och fler, enligt ett stort kulturreportage i måndagens DN.

En ny generation har återupptäckt kassettbandet som ett fascinerande alternativ att sprida och digga musik på. Lågbudgetsoundet tilltalar, liksom den fysiska påtagligheten och formatets kontemplativa begränsning till linjärt lyssnande. Detta i motsats till cyberrymdens flyktighet, där nätets överdådiga utbud skapar stresskänslor och tenderar att splittra musikkonsumtionen.

Tja, varför inte? Om vinylskivorna smugit sig tillbaka, kan det väl funka för gamla C90-kassetter också. Den riktigt framsynte trendspanaren ser möjligen en renässans även för rullband. Kanske till och med 8-track (ganska poppis i USA när Led Zeppelin, Elton John och Rolling Stones fortfarande vara unga och raska).

Själv anar jag i kristallkulans dunkel att något annat snart börjar snurra igen. Ty vad borde rimligen vara den ultimata ljudbäraren för de allra hippaste non-konformisterna om inte fonografcylindrar i vax? Mer autentiskt lo-fi än så kan det knappast bli. Kom ihåg var ni läste det först!

Personligen föredrar jag dock det mest hopplöst dammiga av allt: CD-plattor.

Medkänslans och humanismens kommissarie

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

”Det började med en känsla av sommarlov. När Maigret steg av tåget badade halva stationen i Antibes i ett solsken som var så bländande att man bara uppfattade människorna som skuggor som rörde sig. Skuggor i halmhattar, vita byxor, tennisracketar. Det surrade i luften. Palmer och kaktus kantade kajen och en flik av blått hav skymtade bortom lampfabriken. Ögonblickligen kom någon framstörtande.

– Det är väl kommissarie Maigret? Jag känner igen er tack vare ett fotografi som stod i tidningen.”

Så inleds Liberty Bar, en av George Simenons många historier om Parisdetektiven Jules Maigret. Han har denna gång lämnat sitt inrökta tjänsterum vid Quai de Orfévres och fått i uppdrag att utreda ett mord på Rivieran. Offret är en rik australiensare som hittats nedgrävd i sin egen trädgård. Två kvinnor sitter häktade, misstankarna är graverande, men när Maigret granskar saken…

Liberty Bar är en tidig bok i serien, skriven 1932. Jag fann mitt exemplar på Röda korset. Pris: fem kronor. Snacka om fynd. Utomlands är och förblir Maigret en gigant. I vårt annars deckartokiga Sverige är nytryck sällsynta.

Fast varför klaga? En del av nöjet är att leta upp gamla Maigretfall bland dammiga antikvariatshyllor. Av Simenons dryga sjuttio Maigretböcker översattes merparten på utmärkt svenska under efterkrigstiden, det är bara att ge sig ut och snoka.

Mycket av tjusningen i dessa berättelser är det specifikt franska. Atmosfären och miljöerna tecknas med en utsökt blandning av poesi och realism. För att inte tala om maten, vinet, ölen (det äts och dricks åtskilligt när Maigret är i farten).

Med snabba, precisa beskrivningar av en bakgata, ett torg eller en enklare restaurang målar Simenon upp scener som blir näst intill fysiskt påtagliga i dofter och ljud. Men bäst är böckernas djupa humanism. Maigret är definitivt ingen stormig Gunvald Larsson, utan ständigt lika lugn och trygg. Brotten löser han genom psykologisk inlevelse.

Paragrafryttare är han inte heller. Lagens snäva bokstav får ofta ge vika för en högre rättvisa, menad att återställa tillvarons mänskliga jämvikt där något gått förfärligt fel.

Herbert Tingsten har träffande fångat Maigret i följande rader: ”Han säger nästan aldrig något filosofiskt eller moraliskt, men verkar genom små, fina medel på en gång outgrundlig, förstående, medkännande och god. Det är en sorgsen hederlighet och effektivitet över hans verksamhet som hos den religiöse bör kunna föra tanken till en både straffande och förlåtande Gud”.

Hos Hjalmar Gullberg var Apollon en herde, bosatt i ett tessaliskt stall. Hos Simenon röker den förklädde guden istället pipa på ett trivsamt fik innan han för sin flock i vall.

Vi borde utbilda fler såna poliser, tycker jag.

Ingen julfrid för Syriens folk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 16/12:

Medan vi tände det tredje adventsljuset i söndags och umgicks med våra familjer i hemmets lugna vrå, rasade helvetets eldar vidare i Syrien. Bostadshus totalförstördes och minst 125 människor dog när regimens militärhelikoptrar fällde tunnor med sprängämnen över staden Aleppo. Detta enligt uppgifter från TV-kanalen al-Jazira som TT återrapporterade om i går.

Så har det hållit på, vecka efter vecka, sedan sensommarens giftgasattack vid Ghouta utanför Damaskus som krävde tusen människoliv. Många offer var barn. En hel värld chockades. USA var då nära en intervention för att stoppa, eller åtminstone begränsa, slaktandet.

Amerikanska örlogsfartyg satte kurs mot östra Medelhavet, samtidigt som en tvehågsen president Obama våndades över tidigare löften att ingripa om giftgas användes i inbördeskriget. Bruk av kemvapen var liktydigt med överskridandet av en oacceptabel ”en röd linje”, hade presidenten sagt.

Han lyckades slippa stå vid sitt ord efter diverse märkliga diplomatiska manövrar. Syriendiktatorn Bashar al-Assads supportrar i Kreml utverkade en försäkran av honom att låta FN förstöra regimens lager med giftgasbomber. FN-organisationen OPCW, som arbetar för internationellt kemvapenförbud, skulle göra jobbet och fick Nobels fredspris på kuppen.

Konflikten förlorade i prioritet på nyhetsbyråernas radarskärmar, de svarta rubrikerna blev mindre och mindre, som om någon slags lösning hade skett. Snarare tvärtom.

Bashar Al-Assad som räddats kvar vid makten av sin ryske kompis Putin, och av Obamas ovilja att sätt hårt mot hårt, kunde fortsätta sprida död och terror bland sina invånare. Konventionella vapen räcker ju också ganska långt i den vägen, som bekant.

Den moderata oppositionen fragmentiserades än mer och överflyglades av radikala jihadistgrupper, vilka ser inbördeskriget som ett gyllene tillfälle att försöka pådyvla Syrien ett islamistiskt medeltidsvälde. Läget har blivit så allvarligt och instabilt att förre NSA- och CIA-chefen Michael Hayden menar att det bästa alternativet förmodligen nu är att Bashar al-Assads regim segrar!

Skänk gärna en tanke till alla dessa arma människor som sitter fast i den grymma rävsaxen, samtidigt som tillvaron dagligen bombas sönder omkring dem. Uppåt 6 miljoner syrier är flyktingar i sitt eget land. 2,3 miljoner har tagit sig ur ondskans omedelbara käftar och över gränsen till grannstaterna Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet. Men situationen i flyktinglägren är svåra, ofta olidliga.

Kallsinnet från EU:s sida gör inte saken bättre. Under 2014 vill unionen bara erbjuda asyl åt 12 000 syrier. Totalt. Tio EU-länder ville inte hjälpa en ringaste själ. Som julbudskap till Syriens folk måste det vara en synnerligen svårslagen uppvisning i cynisk egoism och nationell inskränkthet.

”Europas ledare borde böja sina huvuden i skam över det ömkliga antal syriska flyktingar de är beredda att ta emot”, dundrade Amnesty International förra veckan. Det finns inget att tillägga.