N.C. Wyeth, Crows in Winter, 1941.
Kråksånger
Svara
Öppen dörr för Storebror
Skrivit i C
orren 16/12:
”I dag äger inte medborgarna myndigheterna. Det är myndigheterna som äger medborgarna”. Det skrev Jan Freese i tidningen Computer Sweden hösten 2006. Han var då aktiv pensionär efter en lång ämbetsmannakarriär i statens tjänst.
Mest känd blev han som stridbar generaldirektör för Datainspektionen 1977-86. Denna myndighet firande under ringa uppmärksamhet 40-årjubileum i år. Annat var det när Datainspektionen med klang och jubel bildades 1973. Syftet?
Att granska efterlevnaden av datalagen som riksdagen nyss beslutat om. Det var en betydande händelse, lagstiftningen (delvis utformad av Freese) var världsunik. Den skulle garantera medborgarnas integritet i det nya datorsamhälle som växte fram.
Vid denna period fanns ungefär 800 datorer i Sverige, stora maskiner skötta av män i vita rockar som lagrade sånt som folkbokföring och körkortsregister på snurrande magnetband. Utvecklingen syntes läskig, väntade Orwells Storebror i farstun?
Oro rådde i folkdjupet och bland ledande politiker. Olof Johansson (C) ansåg att datoriseringen hotade demokratin. Gösta Bohman (M) menade att registreringsivern kunde göra oss till överhetens fångar. Kjell-Olof Feldt (S) inskärpte nödvändigheten av en reserverad hållning gentemot datortekniken.
Datalagen och Datainspektionen blev svaret, skyddet mot att myndigheterna löpte amok i hanteringen av våra personuppgifter. Men klimatet förändrades med 80-talets persondatorrevolution, skepsis och vaksamhet förbyttes i entusiasm när smådatorer blev var mans egendom. På 90-talet kunde vi sedan koppla ihop oss över internet. It-teknikens möjligheter är närmast sagolika.
Dock även mardrömsaktiga. Edward Snowdens avslöjanden om amerikanska NSA:s massfiske i datortrafiken, med svenska FRA som intim partner, visar hur villigt tidigare heliga integritetsvärden numera offras.
I fredagens SvD larmade folkrättsexperten Mark Klamberg och Advokatsamfundets Anne Ramberg om att dagens svenska lagstiftning gett övervakningsapparaten öppna spärrar. Svenska folket tycks inte länge bry sig.
Enligt en Sifoundersökning förra månaden är 75 procent av svenskarna varken rädda för statligt intrång i deras datorer eller telefoner. Men lite av den gamla misstänksamheten mot Storebror hade vi nog tjänat på att behålla, särskilt som våra folkvalda mest framstår som osäkra och famlande i mötet med de skugglika myndighetsoperatörerna som rattar den avancerande teknologin.
Jan Freese avled året innan FRA-lagen drevs igenom riksdagen 2008. I den inledande citerade artikeln ovan varnade han för följderna av politikernas bristande ansvar och intresse på it-området.
Regeringens agerande liknades vid Columbus irrfärder: ”Den där killen som 1492 lättade ankar i Palos hamn utan att veta vart han var på väg, aldrig förstod vart han kom och som när han återvänt inte visste var han varit”.
I ljuset vad vi nu ser är det tyvärr svårt att invända mot den beskrivningen.
Goda nyheter är inga nyheter?
Skrivit i Corren 13/12:
Inga braskande rubriker i tidningarna. Ingen storm av inlägg på de sociala medierna. Inga politiker som tog ton i TV-rutan. Knappt ett pip, faktiskt.
Lanseringen av Rädda barnens årsrapport om barnfattigdomen i Sverige skulle därmed kunna ses som ett PR-mässigt fiasko. Den innehöll inte någon dramatik att slå mynt av. Den var helt ospännande. Siffrorna som Rädda barnen presenterade tidigare i veckan visade sig nämligen vara glädjande.
Enligt rapporten, vilken bygger på 2011 års statistik, minskade andelen barn som lever i ekonomisk utsatthet med 0,6 procent jämfört med 2010. Den långsiktiga trenden är alltså ljus, ty sedan 90-talets andra hälft har barnfattigdomen nästan halverats – från 22,3 procent 1997 till 12,1 procent 2011.
Bakom den sistnämnda siffran döljer sig emellertid 232 000 barn, vilket fortfarande kan låta förskräckande många. Men fattigdom är i detta sammanhang ett lika laddat som diskutabelt begrepp.
Någon skriande materiell nöd i u-landsklass är det ju inte precis fråga inom vår nations gränser. Dock bör inte upplevda ekonomiska begränsningar nonchaleras för det.
Rädda barnens fattigdomsdefinition utgår från barn i familjer med för svenska förhållanden låg inkomststandard och barn i familjer med försörjningsstöd, grupper som relativt sett halkat efter i samhällets generella välståndslyft.
Detta beroende på orsaker som ohälsa eller svag position på arbetsmarknaden, särskilt bland barnfamiljer med utländsk bakgrund. Även om jobbproblematiken är nog så allvarlig, finns ljusnande tecken även där.
Enligt den prognos som Arbetsförmedlingen offentliggjorde igår väntas sysselsättningen öka i hela Sverige under nästkommande år, mest i storstadsregionerna och främst inom det resursskapande privata näringslivet.
Ska ekonomisk utsatthet bland barn framgångsrikt kunna bekämpas även framöver, finns knappast något viktigare än att deras föräldrar kommer i arbete och strukturellt sysselsättningshämmande faktorer avlägsnas.
Ur det perspektivet tål att påminnas om att även löntagare i lägre inkomstskikt fått rejält tjockare plånböcker under senare år. En av de bästa nyheterna i höst, som väckt förbluffande lite uppmärksamhet, är att den svenska köpkraften ökat med fantastiska 23 procent mellan 2005 och 2013.
Det betyder att vi alla blivit mycket rikare (om än i skiftande grad) och det kan vi tacka kombinationen av låg inflationstakt och den borgerliga Alliansregeringens skattesänkningar, som vänsteroppositionen älskar att råskälla på.
Skulle skatterna höjas efter ett eventuellt regeringsskifte 2014 hotas både denna gynnsamma köpkraftsutveckling och den spirande sysselsättningstillväxten.
De som då drabbas hårdast blir förstås människor i hushåll med blygsammare inkomster, eftersom deras marginaler är mindre. Men Rädda barnens årliga fattigdomsrapporter lär väl å andra sidan bli hetare nyhetsstoff.
Befria tomten!
Skrivit i Corren 12/12:
Det börjar bli en lika kär svensk egenhet så här års som Kalle Anka på julafton: tomteförbudet. Inget Luciafirande i Sverige är liksom längre komplett utan ledsna barn och upprörda föräldrar någonstans i landet, där skolan bannlyst tomtar och pepparkaksgubbar i lussetåget.
Denna gång är det Expressen som rapporterar om Alvikenskolan i sydsvenska Bromölla. Ansvarig personal kräver ett luciatåg i ”ursprunglig form”, det enda alternativet för deltagande småkillar är alltså rollen som stjärngosse.
”Men min son som går i trean och är nio år vill inte bära klänning. Andra barn har sagt att de kommer att skratta åt pojkarna”, säger en ilsken pappa till tidningen. Han har klagat hos rektorn och mött noll förståelse.
Minnesgoda Correnläsare erinrar sig kanske hur Vreta kloster skola i Linköping var inne på samma linje förra året. Resultat: gråt och tandagnisslan.
Hur svårt kan det vara? Prioritera trevligast möjliga upplevelse för barnen bara. Släpp tomtarna loss!
Vilken skolmedicin?
Skrivit i Corren 11/12:
Mindre klasser, fler lärare. Det kräver Socialdemokraterna som botemedel mot skolkrisen. Partiets utbildningspolitiske talesman Ibrahim Baylan upprepade budskapet när han besökte Linköping i måndags.
Det finns dock skäl att tvivla på denna patentmedicin. Klasstorlekens betydelse för goda studieresultat är generellt sett svag, enligt många forskningsstudier. Och fler lärare? Den svenska lärar- och personaltätheten är från förskola till gymnasium högre nu än vid sekelskiftet, ändå presterar eleverna sämre.
I Linköping har Baylans lokala partikamrater motionerat om att gymnasieskolornas yrkes- och studieförberedande program måste blandas. Exempelvis är det fel att profilera Anders Ljungstedts gymnasium med enbart praktiska utbildningar.
Det ökar segregationen och leder till snedvriden könsbalans, hävdar S. Alliansen har avslagit motionen. Antagligen med rätta, ty om huvudsyftet är stimulera elevernas kunskapsinhämtning förefaller S-förslaget mest vara ett kosmetiskt slag i luften.
Jämför med Tyskland. Där delas eleverna upp redan i femte klass efter intellektuell förmåga och intresse för en längre eller kortare utbildning (9 respektive 12 år). Det kan man kalla nivågruppering eller medveten uppmuntrad segregering, beroende på ideologisk smak.
Men som Correnkrönikören Stefan Fölster skrev i SvD igår inverkar det ingalunda negativt på Tysklands resultat i Pisa-mätningarna. Tvärtom har Tyskland, medan Sverige bara rasat, kontinuerligt klättrat sedan landets bottennotering år 2000.
Och det är de svagaste elevernas prestationer som förbättrats mest, påpekar Fölster. Detta även utan FP-idéer som lärarlegitimationer och förstatligande av skolan. Tyskarna har nämligen systematiskt fokuserat på att lösa sin skolkris utifrån faktabaserad forskning och noggrann utvärdering av insatserna. Vore det inte hög tid att pröva det här också?
Antisemitisk hets till salu
Skrivit i Corren 10/12:
”Få dokument har haft så stort inflytande på 1900-talet. Ändå är det inte många i dag som har läst det. Det har avfärdats som ett falsarium sedan andra världskriget. Men stämmer det verkligen?”
Så löd nätbokhandeln Adlibris försäljningsreklam för Sion vises protokoll. Det är en ökänd antisemitisk hatskrift med ursprung i tsartidens Ryssland, svårt plågat av judefientlighet och pogromer.
Sion vises protokoll påstås avslöja judarnas allomfattande konspiration mot samhället. Målet? Att erövra världsherravälde på i synnerhet kristenhetens bekostnad.
Med skriften, producerad av tsarens hemliga polis, avsågs att legitimera diskriminering, våld och terror mot landets judiska minoritet. Att boken är ett falsarium från början till slut stod redan tidigt klart. Men vad hjälpte det?
Det är svårt att finna något som är så motståndskraftigt mot förnuftsmässig argumentation som antisemitismens vidskepelser, denna hatets häxbrygd vilken i närmare 2000 år förgiftat och fördummat vår kristna kultursfär (och efter staten Israels återkomst 1948 även i oroande utsträckning den muslimska världen).
Sion Vises Protokoll spreds snabbt över övriga Europa. Den första tyska upplagan gavs ut 1920 och lästes ivrigt av Adolf Hitler. Så nog hade skriften ett stort inflytande alltid. Som bidrag till att göra Auschwitz möjligt, exempelvis. Nu finns eländet i svenskt nytryck.
Mannen bakom utgivningen är högerextremisten, Israelhataren och förintelseförnekaren Lars Ulwencreutz. Tills i fredags fanns Sion vises protokoll att köpa på Adlibris, även nätsajten Bokia krängde den utan skrupler.
Efter hård kritik har dock Adlibris tillfälligt (?) stoppat försäljningen med motiveringen att ”juridisk prövning pågår”. (Bokia tycks bara tagit bort boken under tystnad, ingen förklaring eller ursäkt fanns i går på deras hemsida.)
Medan Adlibris jurister granskar huruvida lagen om hets mot folkgrupp kan komma i fråga, tvår företagets vd Magnus Dimert sina händer. Han förklarar förstås att Adlibris inte sympatiserar med bokens innehåll.
Men: ”Det är otroligt viktigt att vara försiktig när man börjar censurera. Det här är inte enkelt. Var ska man dra gränsen?” (DN 5/12).
Censur? Det är ett starkt ord, vilket associerar till statliga övergrepp mot yttrande- och tryckfriheten. Att överhuvudtaget använda sådana termer är att skänka en slags martyrgloria till antisemitiska kolportörer som Lars Ulwencreutz och hans gelikar.
Yttrande- och tryckfriheten är vidsträckt i Sverige och ska så vara. Men den innebär inte att en nätbokhandel per automatik måste ha rasistisk hatpropaganda i sitt sortiment. Det är inte censur om ett privat företag avstår från att göra sig till en kanal för antisemitisk hets. Det är att visa omdöme och ta eget ansvar för vad man sysslar med.
Uppenbarligen tycker Adlibris att sådant är svårt. Deras kunder kan ju i sin tur själva avgöra om de vill fortsätta gynna ett företag utan någon moralisk kompass.
Poesins kraft
Skrivit i Corren 10/12:
Kring skolan vilar den politiska krutröken tung efter Pisa-rapportens larmbesked förra veckan. Svenska 15-åringars kunskapsnivåer fortsätter att försämras. Från höger, mitten och vänstern mullrar försök till förklaringar och krav på åtgärder.
Men ytterst få på skolans slagfält förstår vad Pisa-rapporten egentligen säger. Det menar Daniel Sandström, kulturchef på Svenska Dagbladet. I söndags anklagade han horden av skoldebattörer för att ha missat den stora bilden. De talar kors och tvärs om utbildningspolitik, men utan särskilt intresse för humaniora och klassiska bildningsideal.
Sådant är överhuvudtaget inget som premieras i dagens Sverige, hävdar Sandström: ”De flesta människor som uppmärksammas i vår kultur är inte läsare eller intellektuella. Humaniora och bildning har blivit museiföremål, de dammas av då och då, men ses inte som en samhällelig resurs”.
Därav lärarkårens fallande status och yrkesskicklighet, därav elevernas underprestationer. Så är det kanske. I sammanhanget kom jag att tänka på vad författaren Birgitta Trotzig en gång skrev om vikten av poesi och diktning:
”Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i ‘Doktor Zjivago’.”
Eller som Bengt Jangfeldt, expert på rysk poesi, sagt: ”En av anledningarna till att Sovjet gick åt helvete var att de sysslande med sådan idioti som att censurera dikter som handlade om själen.”
En av anledningarna till att vår skola går åt helvete är måhända att vårt eget samhälle knappast bryr sig om poesin alls.
En hundralapp till, sa Fridolin
Skrivit i Corren 9/12:
Ta ett samhällsproblem, vilket som helst. Säkert som amen i kyrkan är att det höjs röster som menar att boten är mer skattepengar. Särskilt brister i den offentliga välfärden tenderar ständigt att koka ner till en resursfråga.
Om bara de styrande politikerna hade vett att öka anslagen skulle lösningen snart vara i hamn. Ser det tufft ut i budgeten, svårt att prioritera bland behoven? Höj skatten! Sänk den i alla fall inte, det vore rena sveket. Skolkrisen är ett belysande exempel.
Ingen tvekan råder om att läget är mycket allvarligt. Vad göra? Så här talar Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin som vill bli skolminister i en rödgrön regering efter valet: ”Jag är övertygad om att människor är beredda att betala en hundring mer i månaden om man vet att pengarna går till en bättre skola” (Expressen 3/12).
Fridolin får nog inga större samarbetssvårigheter med Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och utbildningspolitiske talesperson Ibrahim Baylan på den punkten.
Som reaktion på svenska elevers deprimerande prestationer i den internationella Pisa-undersökningen nyligen förkunnade de bägge på DN Debatt 4/12: ”En socialdemokratisk regering kommer att välja skolinvesteringar framför nya skattesänkningar”.
Men vore svaret blott pengar, borde vi väl ha sett en klar ljusning i skolmörkret? År 2000 satsade Sveriges kommuner i genomsnitt 55 400 kronor per elev. År 2011 var beloppet 87 500 kronor, en ökning motsvarande 31 procent, justerat för inflation (se DN:s granskning 26/3).
Ändå sänkte både Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts regeringar det totala skattetrycket under samma period från drygt 51 procent till drygt 44 procent. Effekten blev inte ebb i kassan precis. Ekonomin stimulerades, intäkterna till det offentliga steg med flera hundratals miljarder kronor (för övrigt bidrog skattesänkningarna även till höja löntagarnas köpkraft med hela 23 procent mellan 2005-2013!).
Summa summarum: Sverige är rikare än någonsin, det spenderas rekordmycket på skolorna och inte får vi bättre undervisningsresultat för det. Slutsats?
Rimligen måste skolkrisen handla om annat än förment borgerlig snålhet gällande investerade resurser. Eller att sänkta skatter skulle vara någon bov i dramat.
Det är inget snack om att välfärd kostar, vilket inte betyder att det vid varje givet tillfälle är en god idé att bara fortsätta ösa in pengar i de offentliga systemen. Ibland kan det tvärtom vara kontraproduktivt.
Det riskerar motverka innovationstänkande och effektivare organisering, skapa en mentalitet som undergräver respekten för allmänna medel där konsekvensen blir slöseri och slapphet.
Det är alltid lätt att som Gustav Fridolin vädja om en hundralapp extra eller två ur våra plånböcker. Och sedan att vi ger honom ytterligare en. Angelägna områden att peka på saknas sällan. Svårare verkar vara att sunt förvalta den astronomiska mängd hundralappar som den politiska sfären redan förfogar över.
Mandela kunde flytta berg
Skrivit i Corren 6/12:
”Frige Nelson Mandela, upphäv undantagstillståndet, avskaffa apartheid, ge frihet åt Afrika!” Statsminister Olof Palmes tal var kärnfullt och passionerat.
Det blev ett av hans sista framträdanden i de större sammanhangen och det ägde rum på ANC-galan i Göteborgsarenan Scandinavium i slutet av november 1985. Där spelade gräddan av den dåvarande svenska rockeliten till stöd för ANC:s befrielsekamp mot den vita rasistregimen, som vid denna period börjat skärpa det redan hårda förtrycket i Sydafrika.
Nelson Mandela satt sedan många år fängslad på ökända Robben Island utanför Kapstaden. Det vidriga apartheidsystemet hade funnits ännu längre och föreföll lika gjutet i orubblig armerad betong som Berlinmuren. Ett fritt och demokratiskt Sydafrika, absolut!
Fast hur realistisk var egentligen chansen att vi skulle få uppleva detta inom vår livstid? Inför ANC-galan hade Thomas Ledin och Mikael Wiehe skrivit en låt med den trotsigt, trosvissa titeln Berg är till för att flyttas. Och bara några år senare fick de bevisligen rätt. Berg kunde flyttas, apartheidregimen gav upp, Sydafrika nådde friheten.
Mannen som mer än någon annan enskild person förtjänar att prisas för detta mirakel är naturligtvis Nelson Mandela. I spetsen för ANC försökte han inledningsvis resonera med de vita härskarna, häva deras rasdiskriminering genom icke-våldsmetoder, väjda till den vita minoritetens förnuft att istället bygga ett öppet och harmoniskt samhälle för hela Sydafrikas befolkning. Svaret var ständigt detsamma: brutalt avvisande.
Massakern i Sharpeville 1960, då polis öppnade eld med automatgevär mot svarta demonstranter, markerade en vändpunkt. ANC förbjöds, Mandela gick under jorden och såg sig tvingad att mana till väpnad kamp.
Stämplad som terrorist greps han 1962. Regimen trodde att de kunde begrava honom levande i fängelset, bortglömd och isolerad från omvärlden. Under decennier tilläts ingen varken fotografera eller ens citera Mandela.
Men tystnaden befäste tvärtom Mandelas auktoritet. Hans status som hjälte och legend växte till att bli ANC:s mäktigaste vapen. Myten Mandela bidrog verkningsfullt till ökat internationellt engagemang mot den sydafrikanska rasdiktaturen på 70- och 80-talen, där särskilt Sverige och Olof Palme spelade en viktig roll i arbetet för riva den synbarligen ointagliga fästning i Afrika som apartheidpolitikerna uppfört.
ANC-galan i Göteborg 1985 är ett av uttrycken som visar hur djupt vi svenskar kände för Sydafrikas plågade folk. Bara en månad efter att Nelson Mandela släpptes i februari 1990 valde han att besöka Sverige och tacka för stödet.
Han hade då suttit mer än ett kvarts sekel bakom murarna och vandrade ut som en totalt obruten man, redo att skapa ett nytt och värdigare land. Frihet, demokrati och försoning löd budskapet. Hämnd fanns inte på hans karta. Apartheidepokens Sydafrika vilade på vit despoti, våld och terror. Slutet kom när regimen insåg att deras makt ändå hopplöst vittrade och Mandela var den enda som de kunde förhandla om framtiden med.
Spänningarna i samhället hade kunnat utlösa ett blodigt inbördeskrig, Mandelas imponerande moraliska resning och politiska navigationsgeni förhindrade katastrofen.
Som Sydafrikans första demokratiskt valda president 1994-99 försökte han hela sin nation och lyckades i häpnadsväckande grad, givet svårigheterna. I sitt tal efter valsegern 1994 slog han an den karaktäristiska ton som gjort honom älskad och beundrad världen över:
”Att både svarta och vita i vårt land i dag kan säga att vi är varandras systrar och bröder, en förenad regnbågsnation som hämtar styrka från föreningen av dess många raser och färger, det är en hyllning till hela mänskligheten”.
Det är en sorg att dagens ANC, korrupt och maktfullkomligt, är i färd att försnilla hans arv. Nu är Nelson Mandela borta, en godhetens statsman som kunde flytta berg. Men som inspiration och förebild lär hans brinnande, varma ljus sannolikt aldrig slockna.
Sabotage uppskjutet
Skrivit i Corren 6/12:
Riksdagsförvaltningen utredde saken, fann det olagligt att som oppositionen vilja riva upp regeringens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten.
Beskedet i går gjorde att talmannen Per Westerberg stoppade riksdagens omröstning. Nu går ärendet till KU. Tragiskt att Stefan Löfven (S) väljer omdömeslös konfrontation i denna fråga, dessutom i armkrok med SD.
Beloppet motsvarar 0,2 procent av skatteuttaget. För dessa felräkningspengar låter alltså Löfven sabotera budgetreglerna bara i syfte att ge Alliansen ett tjuvnyp. Statsministerämne? Döm själva.
Christian Dahlgrens Blogg 