Syrisk repris på Bergen-Belsen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/1:Corren.

”Detta är systematiska och ohyggliga brott i industriell skala. Vidriga brott mot mänskligheten”, säger Desmond de Silva. Han har tidigare varit chefsåklagare vid FN:s specialdomstol för Sierra Leone och är nu medförfattare till en färsk rapport om den syriska regimens övergrepp mot den egna befolkningen.

Uppgifterna bygger på en avhoppad fotograf från diktatorn Bashar al-Assads militärpolis, som överlämnat bilder på 11 000 människor som bestialiskt svultits ut, torterats och mördats. På ett enda ställe, påpekar Desmond de Silva i en intervju för SvD (22/1) och liknar grymheterna med vad världen tidigare bevittnat i nazistiska koncentrationsläger som Bergen-Belsen.

Misstanken ligger nära till hands att Assad bär ansvar för fler än ett sådant slakthus. Det kanske finns mängder, vilket i så fall tyvärr inte skulle förvåna mot bakgrund av den hämningslösa brutalitet som vi redan vet att Assad uppvisat under inbördeskriget.

Det är vår tids värsta katastrof. Dödssiffran beräknas för närvarande till 130 000 människor. FN uppskattar att över 13 miljoner syrier kommer att vara på flykt, inom och utom landet, vid årets slut. Men någon ände på våldet kan inte skönjas.

I går inleddes en internationell fredskonferens i schweiziska Montreaux (kallad ”Genéve II”), där FN försöker få den syriska regimen och oppositionen att börja förhandla. Ingen tror egentligen på några resultat.

Assad har stärkt sina positioner och hånskrattar åt tanken på en koalitionsregering som övergångslösning, lanserad förra gången FN-flaggorna fladdrade i Schweiz (”Genéve I”, 2012).

Oppositionsgrupperna är hopplöst splittrade, flera bojkottar konferensen och bekrigar även varandra. Västinspirerade delar står mot islamistiska jihadister, vars kompromisslösa fanatism och förakt mot människoliv inte står Assad efter.

För att göra saken ännu mer komplicerad har Syrien blivit en dragkamp mellan det shiamuslimskt styrda Iran och sunnimuslimernas Saudiarabien, ärkefiender om vem som ska dominera regionen. Iran är på samma sida som Ryssland och Kina i stödet till Assad.

Saudiarabien har, tillsammans med Qatar, varit mest frikostigt i att sätta vapen i händerna på Syriens rebeller. USA och EU står vid sidlinjerna som impotenta, förvirrade jättar. Läget ger kort sagt allt annat än skäl till optimism.

Men EU kunde åtminstone öppna gränserna för syriska flyktingar istället för att mota bort så många som möjligt. Snart, den 27 januari, infaller Förintelsens minnesdag. ”Aldrig mer”, brukar det heta i högtidstalen.

Innan andra världskrigets utbrott och Auschwitz, kunde judar fly Hitlertyskland (utvandring uppmuntrades officiellt dessutom). Problemet var bara att övriga Europa knappt ville ta emot några.

Nu när brott mot mänskligheten avslöjas i Syrien som påminner om nazisternas, vad gör EU då? Vad har Europas ledare lärt av den stängda portens politik?

Jazzen som frihetens och demokratins musik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:Corren.

”Man kan inte förstå jazzen om man inte taga hänsyn till trenne betydelsefulla fakta beträffande dess tillkomst. Den har skapats av negrer. Den har skapats av berusade negrer. Den har skapats av berusade negrer i bordellmiljö.”

Raderna levererades av nazisten Erik Walles i dennes famösa hatskrift Jazzen anfaller från 1946 (numera ett eftertraktat samlarobjekt bland svenska jazzdiggare). Boken var ett uttryck för hur många, ej bara politiska extremister, såg på denna musikform – en depraverad kulturfara av värsta sort, som inte minst hotade att fördärva ungdomars lättpåverkade sinnen.

Peststämpeln må förefalla svår att fatta idag. Men jazzen var en genuin produkt av den amerikanska smältdegeln och som sådan en direkt utmaning mot de ultranationalistiska och rasbiologiska idéer, vilka särskilt trollband Europa på 30- och 40-talen.

Även USA brottades dock med rasdiskriminering och djupt rotade fördomar. Att jazzen kunde verka som ett liberalt motgift är klarinettkungen Benny Goodman ett belysande exempel på. Goodman var stilbildande inom swingmusiken under denna epok. Och liksom påfallande många vita amerikanska jazzmusiker – som Gene Krupa, Stan Getz, Artie Shaw med flera – var han jude.

Sannolikt bidrog Goodmans bakgrund i den kosmopolitiska judiska kultursfären till att han våga bryta den tabubelagda rasbarriären 1937. Då plockade han in Teddy Wilson (piano) och Lionel Hampton (vibrafon) i sitt band. 1939 tillkom även gitarristen Charlie Christian.

Tidigare hade något sådant varit otänkbart. Jazzorkestrarna var antingen helsvarta eller helvita. Men Benny Goodman var färgblind. Hans insats gjorde svarta musiker mer accepterade bland den vita befolkningsmajoriteten i USA.

Det blev ett viktigt steg mot att krossa gamla rasistiska attityder och slog en liten, med betydelsefull, bräsch i segregeringen av det amerikanska samhället. Kunde ungdomsidolen Goodman – The King of Swing – umgås med svarta på jämlik basis kunde väl även andra. Eller åtminstone bli något mer fördomsfria.

Föga överraskande förbjöds jazz i Tyskland efter Hitlers maktövertagande 1933. Musiken var ju starkt förknippad med svarta och judar, vilka inte precis stod högt i kurs hos nazisterna. Att ertappas med jazzskivor under armen kunde innebära livsfara.

Medan andra världskriget rasade misstänkliggjordes jazzdiggare rutinmässigt som sympatisörer till de allierade i det naziockuperade Europa. Inte undra på. För politiskt oliktänkande och aktiva motståndskämpar blev jazzen ett inspirerande andningshål som höll hoppet uppe.

Genom att lyssna på Benny Goodman, Duke Ellington eller Louis Armstrong hördes hur friheten och demokratin lät.

En sak är fortfarande säker. Den som älskar jazz är sällan eller aldrig rasist. Nog är det talande att jazzhataren Erik Walles på äldre dagar blev aktiv inom Sverigedemokraterna.

Hej på dig igen, Göran Persson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:Corren.

Hon är smart, Magdalena Andersson. S-pretendenten på finansministertronen triangulerade nyligen elegant in på traditionell borgerlig mark och lovade att effektivisera den statliga byråkratin om hennes parti vinner höstens val.

Andersson hänvisade till Danmark där man sparat 12 miljarder kronor åt skattebetalarna. Anade någon en illa dold förtjusning i hennes anletsdrag? Inte konstigt i så fall.

Inför valet 2006 hade Alliansen storstilade planer på att göra samma sak. Socialdemokraternas myndighetspolitik dömdes ut som slapp och kostsam.

Dagens facit är att Andersson skulle kunna returnera anklagelsen, eftersom Alliansens misslyckande på området är lika flagrant som generande. Men enligt principen att anfall är bästa försvar, gick Borg loss på Socialdemokraternas recycling av borgerlighetens gamla vallöfte med han är ”förvånad över prioriteringen”.

Ty och läs noga nu: ”Att skära i kärnstaten som polis, infrastruktur och forskning. Det tror vi inte ett ögonblick på. Det är centrala offentliga kärnverksamheter som är väldigt viktiga för att samhället ska fungera” (Dagens Industri 16/1).

Som om Magdalena Andersson sagt sig vilja slå sönder grundläggande myndighetsfunktioner. Som om rationalisering och effektivisering vore något suspekt och farligt (i själva verket helt nödvändigt i alla organisationer, privata som offentliga, om de inte vill förstelna till museala Sovjetdinosaurier).

Det är en demonisering av motståndaren från Borgs sida som påminner om Göran Perssons reaktionsmönster på Moderaternas oppositionspolitik när det begav sig. Som kronan på verket har Borg därtill talat flitigt om behovet av skattehöjningar, både i nämnda DI-artikel som i söndagens Agenda och i gårdagens SvD.

Om S och Magdalena Andersson haft avsikten att driva in M i ett hörn där partiet framstår som trött, reformsvagt och sönderregerat likt gamle Persson på sluttampen, har de onekligen lyckats.

När det gäller Borgs värnande av ”kärnstaten” har han lockats att blotta ett närmast öppet mål. Trots ökade reala resurser som Alliansens skattesänkningar stimulerat i intäkter till det offentliga, har det på kärnstatens viktigaste ansvarsområden inte blivit någon utväxling av pengarna.

Polisen har fått rejäla påslag, men löser inte fler brott. Färre ärenden går till åklagaren, ännu färre leder till åtal (DN 21/1). Försvaret kostar fortfarande drygt 40 miljarder årligen, ändå är försvarsförmågan som helhet sämre nu än 2006.

Ser vi sedan till centrala välfärdsuppgifter som skolan är resultaten deprimerande och inom sjukvården är tillgängligheten en tragedi. Just i detta läge när välfärdssektorn skulle behöva fler förnyande aktörer, signalerar Moderaterna istället hinder i vägen för innovationsfrämjande vinstintressen och riskkapitalister.

Som bärare av den liberala svenska reformagendan har partiet definitivt haft bättre dagar. Mycket bättre.

Vad gör Norrköping så optimalt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/1:Corren.

Förra veckan var Norrköpings kommunalråd Lars Stjernkvist (S) upprörd i rutan. SVT hade granskat ett 40-antal myndigheter som utlokaliserats till olika håll i landet. Och funnit att många förvaltningschefer varken bor på orten för huvudkontoret, eller föredrar att arbeta där.

Istället finns en tendens att cheferna smyger sig tillbaka till Stockholm. I Norrköpings fall är man särskilt sura över Kriminalvården, som haft fräckheten att ett öppna ett ledningskansli i huvudstaden.

Stjernkvist värnar förstås den offentliga verksamheten inom sitt revir och fördömde tilltaget som illavarslande. Risken är att hela syftet med utlokaliseringen går förlorad, menade han (SVT 15/1).

Utflyttningen av statliga ämbetsverk drog igång på allvar under 70-talet, då omkring 10 000 myndighetsanställda förvisades från Stockholm. Sverige hade drabbats av lågkonjunktur och en svår strukturkris.

Genom utlokaliseringen ville man försöka hålla sysselsättningen uppe i skilda landsdelar och samtidigt dämpa expansionen i Stockholmsregionen. Dess tillväxt skulle tappas av och spridas mera geografiskt jämt. Tanken var att det privata näringslivet skulle följa myndigheterna i spåren.

Den regionalpolitiska ambitionen att ta kommando över samhällsutvecklingen och vända den i annan riktning måste dock sägas ha slagit slint. Ordentligt. Stockholm är ett hetare tillväxtområde än någonsin, urbaniseringen fortsätter i allt starkare takt.

Det ursprungliga syftet med att utlokalisera statliga myndigheter har alltså redan gått förlorad. Ett angelägnare fokus i dag borde vara att reformera själva förvaltningspolitiken och få bukt med den sedan länge svällande byråkratiapparaten.

För det första: myndigheter som har karaktär av åsiktsproducerande lobbyorganisationer är en demokratisk perversion. Opinionsbildning är en sak för den politiska sfären, inte förvaltningen.

Därför finns ingen anledning att acceptera existensen av exempelvis Folkhälsomyndigheten (Östersund), Energimyndigheten (Eskilstuna), Skogstyrelsen (Jönköping) eller Forum för Levande historia (Stockholm).

För det andra: det ligger i allas intresse att myndigheter med traditionella förvaltningsuppdrag kan utföra sitt arbete så effektivt och rationellt som möjligt, med så professionell personal som möjligt.

Frågan är om inte utlokaliseringspolitiken även ur detta perspektiv är förfelad. Inget ont om Norrköping, men vad motiverar att Kriminalvården ska ligga just i denna stad? Oftast kan faktiskt Stockholm vara en optimalare placeringsort. Det är den politiska maktens centrum, gilla det eller ej.

Där finns riksdagen och departementen, men också närheten till andra tunga aktörer och organisationer som har stor betydelse för hur myndigheterna kan sköta sina åligganden. Dessutom är det vanligen lättare att rekrytera kvalificerad kompetens i eller till Stockholm.

Det är knappast av rent okynne som Kriminalvården och andra myndigheter envisas med att dra sig dit.

Folkhälsofascismen hotar integriteten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/1:Corren.

Det är farligt att röka. Ingen borde göra det. Tobak är dåligt. Alla vet det. Ingen kan rimligen skylla på att information saknas. Vi är mer hälsomedvetna än någonsin tidigare.

I det offentliga rummet är det en bedrift om man lyckas undgå tips, råd och rekommendationer för en sundare livsstil. TV och tidningar svämmar över att sådana inslag och artiklar. Den som inte regelbundet motionerar (eller åtminstone påstår sig göra det) betraktas närmast som suspekt numera.

Vi lever längre, äter bättre och dricker mindre alkohol än förr. Antalet rökare minskar också stadigt. Vissa som har svårt att bryta med nikotindemonen går över till snus, vilket inte är oskadligt men ofantligt mycket bättre än cigarretter.

Men denna positiva utveckling har en mindre trevlig baksida: den tilltagande moraliserande klappjakten på avvikare från normen, den krympande acceptansen mot människor som vägrar inruta sig och följa strömmen. Utan som tar hälsoriskerna det innebär att exempelvis äta fet mat, njuta av tobak eller högaktningsfullt struntar i att plåga sig på gymmet.

Eftersom de helt enkelt uppfattar det som en dimension av det goda livet. Sitt eget goda liv. Även om det kanske blir något kortare än andras. Trots allt, det är ju ändå omöjligt att leva i evighet.

Med lite ömsesidig tolerans och respekt borde det väl inte vara så mycket att snacka om. Men icke. Tendensen går åt motsatt håll i försöken att piska människor in i fållan. Statens skatteförsörjda folkhälsobyråkrater har, på fullt allvar, förslagit förbud mot att röka utomhus.

Många landsting kräver att deras anställda inte ska röka under arbetsdagen. I Blekinge, Kronoberg och Jämtland har landstingen även förbjudit personalen från att snusa. Det räcker alltså inte med att sköta sitt jobb och göra det bra. Arbetsgivaren tar sig även rätten att diktera den privata livsföringen.

Vad är nästa steg? Att de anställa inte får vara överviktiga och att de måste äta ordentligt med grönsaker i personalmatsalen?

llustrativt för hur vi beträtt det sluttande planet ner till hälsofascismens auktoritära träsk är fastighetsföretaget Lundbergs. I deras 7500 lägenheter i Sverige, varav knappt 180 i Linköping, måste nya hyresgäster förbinda sig att varken röka i bostaden eller utanför. Vid överträdelser kan det bli fråga om vräkning. Inte ens inom hemmets fyra väggar ska någon gå fri.

Utvecklingen är ett hot den personligen integriteten. Ty vad som blottas här är hur samhället vill annektera medborgarnas självbestämmande över sina kroppar.

”Det är modiga människor som blossar vidare. Att fortfarande våga röka under sådana omständigheter bör ses som en gerillahandling mot moralismen”, skrev psykiatern David Eberhard häromåret i Aftonbladet. Upp till kamp! Den frihetsinskränkande pekpinnefanatismen gör inte vårt land sundare, tvärtom.

EU ut ur köket!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/1:Corren.

”Vi måste föra ut att väldigt många köksbordsfrågor avgörs på europeisk nivå. Väljarnas röst gör skillnad”, sa Centerpartiets Annie Lööf nyligen i SvD. Hon och andra svenska politiker är bekymrade över att vårens Europaparlamentsval åter blir en avslagen affär.

Låt oss därför hoppas att Annie Lööf verkligen lyckas föra ut väldigt många pedagogiska exempel på EU:s förkärlek till köksbordsfrågor. Och detta olyckliga faktum sätter eld i baken på mindre engagerade väljare. Ty är det någonstans som EU inte ska vara, så är det i människors kök.

Kandidater på partiernas EU-listor vars politik innebär fortsatt (eller mer) överstatlig vardaglig interventionism från Bryssels sida bör man akta sig noga för. Däremot behövs fler stridbara representanter i Europaparlamentet som istället fokuserar på vaktslåendet om unionens kärnvärden.

Ett av dessa fundament i EU-bygget är nämligen under hot: den fria rörligheten. Oroande rop på begränsningar har hörts från flera EU-länders regeringar, främst Tysklands och Storbritanniens. De vädrar, liksom en gång Göran Persson, farhågor om ”social turism”. Alltså att människor från EU-staterna i öster flyttar västerut i syfte att kalasa på bidragssystemen.

Göran Persson varnade för en sådan utveckling inför EU-utvidgningen 2004. Men någon socialbidragsinvasion kom aldrig. Den finns inte nu heller. Snacket baserar sig på anekdotiska bevis och fördomar, och kan ses som ett utslag av det hårdnande främlingsfientliga klimat som drabbat Europa i finans- och eurokrisens spår.

Ska EU upp ur det ekonomiska diket krävs snarare uppmuntran till mer fri rörlighet, inte mindre. De som flyttar inom unionen är till förkrossande del yngre, välutbildade personer som jobbar och skapar välstånd.
Det är inte dem vi ska porta. Det är EU:s protektionister och köksbordsbyråkrater.

Arvet efter Mona

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren Corren.16/1:

Mona Sahlin fick oförtjänt mycket dum kritik under sin politiska karriär. Inte minst från borgerligt håll. Egentligen har S och Sverige aldrig kommit så nära en egen Tony Blair.

Men en sak ska hon ha en berättigad skopa ovett för: etablerandet av den politiska ”time-outen”.

Det var i samband med tobleroneaffären 1995 som hon med ett lån från idrottsvärlden etablerade avarten hos ledande politiker att ”pausa” när av det av olika anledningar bränner till. En dimmigt feg och oklar zon mellan att ta ansvar och ändå inte.

Ett aktuellt exempel är riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani (C). Hon blev i november misstänkt för ekonomiskt bedrägeri och har tagit time-out sedan dess. Riksdagsarvodet har hon behållit.

Så här kan det inte fortsätta. Lika lite som att bara vara en smula gravid, kan man både axla förtroendeuppdrag och undvika att göra det. Särskilt om man fortsätter att plocka pengar från skattebetalarna för arbete i väljarnas tjänst som aldrig utförs.

Kan inte partierna själva sätta stopp för ofoget, bör väljarna se till att kicka ut dessa time-out-politiker. För gott.

Försvaret är Alliansens Akilleshäl

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/1:Corren.

Det var nästan svårt att inte tycka synd om försvarsminister Karin Enström när hon i går intervjuades i P1 Morgon. Plikttroget som en Sven Dufva kämpade hon mot frågorna om den massiva kritiken gällande försvarspolitiken och vägrade släppa en enda tvekande tanke över bron.

Envist framhärdade Enström med budskapet att försvaret nu är ”väldigt mycket bättre” och att det stora förändringsarbetet löper utmärkt. Slutintrycket var dock att hon mest liknade en svensk variant av Bagdad-Bob.

Om det är priset en moderat försvarsminister måste betala i lojalitet till regeringens chefande radarpar Reinfeldt och Borg, är det sannerligen inte konstigt att Alliansens inledande ansvarige på taburetten, Mikael Odenberg, kastade in handduken redan 2007. I protest mot att låta sig reduceras till en kameral ordonnans åt Anders Borg vägrade han administrera ett fortsatt förfall inom försvarsmakten.

”Det är så uppenbart att jag haft rätt så det är pinsamt”, sade Odenberg i Dagens Industri – en intervju som händelsevis publicerades samma dag som hans efterträdare försökte hålla färgen i radion. Kontrasten kunde inte bli skarpare. Medan Enström framställde läget som gott och hoppgivande, var Odenberg skoningslöst öppenhjärtig.

M har lämnat walkover i försvarsfrågan, bara skjutit problemen framför sig och därtill varit totalt passiva om nödvändigheten av att Sverige bör söka medlemskap i Nato. Odenberg spådde att M riskerar att förlora valet på kuppen.

Han kan få rätt, även om väljarna traditionellt inte rankat försvarsfrågor särskilt högt. Nedrustningspolitiken har pågått under lång tid och i bred partipolitisk enighet, utan att något opinionstryck funnits som kunnat korrigera kursen.

Men med debatten kring ÖB:s avslöjande om militärens genanta kraftlöshet (en-veckas-försvaret), det auktoritära Rysslands upprustning och provokativa attackövningar mot vårt territorium, har pendeln börjat svänga.

Hanteringen av försvaret väcker oro och tenderar att slå mot väljarnas förtroende för Moderaternas duglighet att styra landet. En regerings främsta prioritet är trots allt att skydda sitt lands invånare mot inre och yttre hot. Att trygga medborgarnas grundläggande säkerhet är statsbildningens raison d’être och fundamentet varpå hela den politiska sfärens legitimitet i sista hand vilar.

Symptomatiskt är att övriga Allianspartier distanserar allt tydligare från Moderaterna. På årets Folk- och försvarskonferens i Sälen citerade KD-ledaren Göran Hägglund till och med Mao Zedongs klassiska maxim: ”Varje land har en armé – sin egen eller någon annans”. Snacka om underbetyg!

Socialdemokraterna skär förstås pipor i vassen. Men Stefan Löfvens trovärdighet som försvarets räddare undergrävs ohjälpligen av att hans främsta tilltänkta regeringspartner är det pacifistiskt svärmande Miljöpartiet, eventuellt även med det postkommunistiska Vänsterpartiet ombord.

Om Löfven menar allvar med att uppryckningen av försvaret kräver nationell samling (och det gör det onekligen), borde snarare en blocköverskridande regering övervägas nästa mandatperiod.

Judehat hotar alla

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 13/1:

”Jag känner mig ibland chockerad över att mina barn, som är tredje generationens svenskar, inte känner sig trygga.” Det säger en svensk judisk man i 50-årsåldern, hans röst återfinns i en nyligen publicerad rapport om europeiska judars upplevelser och erfarenheter av antisemitism.

Det är EU:s organ för grundläggande rättigheter som står bakom undersökningen, vilken omfattar över 5800 judar från åtta länder inom unionen, däribland drygt 800 boende i vårt eget land.

Åtta av tio svenska judar anser att antisemitismen förvärrats de senaste fem åren. Varannan svensk jude undviker att använda religiösa symboler, exempelvis kippa eller Davidsstjärnan, som identifierar dem som judar.

En förkrossande majoritet (75 procent) av svenska judar som utsatts för antisemitiska trakasserier har aldrig anmält det. Vanligaste orsaken är att man inte finner det meningsfullt att kontakta polisen.

Siffrorna från övriga nationer (som Frankrike, Tyskland, Ungern) varierar. Men sammanställningen pekar entydigt i en mycket oroande riktning: antisemitiska attityder och föreställningar tilltar, den judiska minoriteten mitt i bland oss känner sig alltmera trängd.

Vilken tidsepoks stämningar påminner det oss om? När samma illasinnade fördomar frodas som kulminerade i nazisternas klappjakt och historiens värsta massmord, finns inga ursäkter till likgiltighet, ignorans eller bagatellisering.

Kom ihåg lärdomen: det börjar med judarna, men det slutar aldrig med judarna. Det är ett faktum att judehat ofta följs av fientlighet mot romer, muslimer och andra påstådda avvikare. Så fungerar intoleransen. Den stannar inte vid en grupp, utan förgiftar till slut hela samhället och fräter sönder demokratin.

Om inte judar kan känna sig trygga här, kan egentligen ingen göra det. Nästa gång är det du och jag som riskerar att falla offer.