Vårblom över världen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/2:Corren.

John Landquist? Berömmelse är en flyktig företeelse. Inte många reagerar längre på hans namn. Men jag brukar tänka på Landquist ibland. Särskilt i dagar när man sitter mitt i nyhetsfloden av dumheter, grymheter och våldsamheter som strömmar in från världens alla hörn.

Dåliga nyheter är en bullrande rubrik, goda nyheter är en stilla notis. Så fungerar ofta medielogiken. Det dramatiska och det negativa är inte sällan vad som främst fångar vårt intresse. Bilden av den mänskliga tillvaron kan te sig deprimerande dominerad av orättvisor och sorgesamma ting.

Risk för svartsyn botas dock effektivt med en stund i John Landquists goda sällskap. Pröva!

Han föddes 1881, studerade vid Uppsala universitet i Sven Lidmans sällskap, blev namnkunnig litteraturkritiker i Aftonbladet och bekant med Strindberg, som han försvarade under den stora fejden. Senare gav Landquist ut en upplaga av den omstridde nationalförfattarens samlande verk.

Han gifte sig med och skilde sig från Elin Wägner, banade vägen för Hjalmar Söderberg och tiotalistgenerationen, utvecklade en ömsesidigt intensiv fiendskap till kollegan och ungdomskamraten Fredrik Böök, skrev tidigt en fin biografi om Fröding och översatte Sigmund Freud till svenska.

Bland annat. Jo, just det. Det bör kanske nämnas att Landquist även hann med en period som lundaprofessor i psykologi och pedagogik.

Det skojiga med John Landquist är att han aldrig övergav sin optimistiska tro på människan. Medan vi andra kan tendera att resignera och mörkna när ålderdomen smyger sig på, förblev den vänstersinnade kulturradikalen Landquist ljust brinnande livet ut.

Sin sista bok lät han publicera 1970, den heter Tankar om den skapande individen. Landquist pläderade där för att kreativiteten, uppfinningsrikedomen, är själens främsta signum och historiens viktigaste drivkraft.

Det är förmågan till ständigt nyskapande som skiljer oss från djuren, gör kulturen möjlig och som äger potentialen att spränga alla påtvingade gränser; religiösa, nationella, ideologiska, mentala eller vilka de nu kan vara.

Då han blickar ut över den aktuella händelsehorisonten härskar fortfarande kalla krigets nedfrusna positioner. Mänskligheten hukar under det existentiella hotet om ett förödande kärnvapenkrig. Den snart 90-årige Landquist låter sig icke nedslås, han skriver: ”Trots stora faror ser jag ändå framför mig, att de skapande ögonblicken kommer att spridas som en vårblom över världen”.

Nog kan man inte annat än att inspireras av en sådan herre? Dessutom fick han bevisligen rätt. Betänk de otaliga skapande ögonblick som berikat världen under de dryga fyra decennier som passerat sedan Landquist skrev sina ord.

Vi lever på en avsevärt bättre plats numera, tack vare denna process. Och hur mycket vårblom återstår inte att spridas? Som skapande individer har vi människor knappt börjat vårt stora, vackra äventyr.

Gammal är äldst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/2:Corren.

Trots försök av entusiaster i bekantskapskretsen har jag aldrig lyckats intressera mig för golf. Utom på TV. När eleganten Göran Zachrisson kommenterar. Enbart att lyssna till hans röst är rena njutningen.

Han kan få spelet på greenen vid St Andrews att framstå som en i det närmaste poetisk verksamhet. Chip, birdie, eagle. Ögonblickets skeende på banan får ofta nya, oväntade dimensioner. Ibland mycket oväntade.

Som när australiensaren Robert Allenby knallar förbi med klubban i bild och Zachrisson väser: ”Han är byggd som en järnetta och går att skicka portofritt över hela världen.” Vad det betyder kan man grubbla länge över. Men publiken hålls på alerten och slipper risken att somna i TV-soffan.

Golfen må vara Zachrissons signum, men han pratar som bekant gärna annan sport också. Glädjande nog fortsätter han att jobba trots en med råge passerad pensionsålder. I maj fyller Zachrisson 76 år, innan dess dyker han upp på OS i Sotji som seniorreporter för Viasat.

Med all den erfarenhet från sportvärlden som Zachrisson besitter är det bara att gratulera Viasat till det kapet. ”Jag är nog den enda i teamet som varit på ett OS tidigare. Mellan åren 1972 och 1992 gjorde jag alla vinter- och sommar-OS för SVT”, berättar han i SPF:s tidskrift Veteranen.

Fast hur kunde SVT någonsin släppa ifrån sig denne suverän? De borde erbjudit honom högar av pengar och anställning på livstid.

Egentligen skulle ju Zachrisson lika gärna kommentera ett vägbygge längs E4:an och vi hade ändå suttit klistrade vid rutan. Vad är hans hemlighet? En gång fick jag möjlighet att fråga honom personligen. Göran Zachrisson var inte svårövertalad. Utan vidare avslöjade han konsten att bli en bra journalist:

1) Man ska kunna allt.
2) Man ska vara underhållande.

Skönt att det inte är svårare än så.

Medeltidens återkomst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/1:Corren.

Kan någon längre värja sig? Ögon som ser, öron som lyssnar, myriader av informationsbitar som lagras. Med dagens accelererande teknikutveckling och utbredda digitala vanor, kan snart sagt det mesta i den enskilda medborgarens tillvaro kartläggas, pusslas ihop av utomstående – och blottläggas.

Utan ordentliga restriktioner till skydd för den personliga integriteten riskerar vi hamna i en uppdaterad version av medeltiden.

Under denna epok utspelades människans liv i ett ständigt öppet rum. Bodelning mellan offentligt och enskilt existerade praktiskt taget inte. Torg, hem och arbete flöt ihop. Utsattheten för andras blickar, ända in i de mest intima delar, var en tvingande självklarhet.

Med renässansen började en förändring växa fram och den kom att innebära en civilisatorisk revolution: privatlivet. Människor fick möjlighet att dra sig undan, vara i fred och (metaforiskt) odla sin egen individuella trädgård. Murarna kring denna sfär håller numera på att raseras.

I viss mån bidrar vi till det frivilligt genom att frekvent visa upp oss för världen på sociala medier som Facebook och Twitter. Som den fina författaren och essäisten Olle Hammarlund konstaterade en gång: ”I begynnelsen var kommunikationsbehovet”.

Och den moderna teknologin tillåter oss att ta detta urgamla mellanmänskliga behov till nya höjder, åtskilligt på gott naturligtvis. Konsekvensen av att vi tenderar att vilja leva, synas och höras i ökande grad på det offentliga digitala torget, kan emellertid medföra ett kulturellt mentalitetsskifte där baksidan blir att vi släpper vaktslåendet om vår integritet.

Något som redan märks. Varför är inte den folkliga vreden större mot att myndigheter som svenska FRA och amerikanska NSA masstrålar information om oss i våra datorer och mobiltelefoner? Men det är inte enbart Storebror som tränger sig på med tidigare oanad kapacitet till övervakning och kontroll.

Även företag tar chansen att utnyttja nätet, samla uppgifter och slå ännu fler hål i den fallande integritetsbarriären. Dammsugandet av våra digitala spår ger exempelvis utomordentliga möjligheter till förfinad, personligt riktad reklam om alla upptänkliga sorters varor och tjänster.

Sånt kan tyckas relativt harmlöst, men är väldigt lukrativt och bygger på en intrikat kartläggning av människors beteendemönster ute i cyberrymden. Allt annat än harmlöst är den verksamhet som det omtalade nya företaget Lexbase bedriver.

På sin sajt erbjuder man fullständig tillgänglighet till det svenska rättsväsendets domar fem år bakåt i tiden. Utpekande av såväl lagöverträdare som brottsoffer finns endast ett musklick bort. Därtill visas kartor och adresser till var de dömda personerna bor (även oskyldiga har slunkit med).

Cyniskt missbrukas offentlighetsprincipen och yttrandefriheten till vad som måste klassas som en offentlig skampåle. Just den typ av straff som man frossade i på medeltiden. Är vi bättre? Lexbase uppger att deras sajt på bara några få dagar haft 3 miljoner besökare. Det kan bli du som får schavottera inför allas ögon.

Vården behöver akut reformering

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/1:Corren.

Det var ett vittnesmål som man önskar ska ringa i öronen på samtliga partipolitiker ända till valdagen och långt efteråt. I ett SVT-inslag förra tisdagen berättade Janne Johansson, en 58-årig lastbilschaufför från Göteborg, om när han i våras fick ett ödesdigert besked.

Prostatacancer hotade. Risken för spridning var överhängande. Operation måste ske skyndsamt. Men någon sådan kunde inte den offentliga vården erbjuda. Väntetiden var lång och oviss.

Janne Johansson valde istället att ta 97 000 kronor ur egen ficka för en privat operation. ”Antingen det eller livet, så resonerar jag”, sa han i programmet.

Det är inte svårt att förstå honom. Däremot är det mycket svårt att förstå varför vanliga svenskar inte kan få valuta för sina redan inbetalade skattepengar. Utan tvingas betala dubbelt, eller i värsta fall avlida, därför att ansvariga makthavare inte förmår att undanröja det strukturella köproblemet till den kvalificerade vården.

Som om inte äventyrandet av enskilda människors liv och hälsa är allvarligt nog. Vad som också sätts på spel är förtroendet för de offentliga socialförsäkringarna och medborgarnas vilja att fortsätta finansiera välfärd via skattsedeln, bärande stommar i vår folkhemsmodell som alla riksdagspartier menar sig omhulda.

Då kunde man tro att de gemensamt skulle fokusera som en laserstråle på att få sjukvårdens största orosmoln ur världen.

Ändå är det knappast alls samma debattenergi på detta område som exempelvis skolan. Förvånansvärt, inte minst mot bakgrund av att väljarna rankar sjukvården som den mest angelägna valfrågan. Vilket väljarna onekligen har skäl till.

Nyligen presenterade undersökningsföretaget Euro Health Consumer Index resultatet av sin återkommande jämförelse av vården i 35 europeiska länder. Sverige når i vanlig ordning toppresultat gällande behandlingskvalitet. Och hamnar vanlig oordning i Europas bottenliga gällande tillgänglighet, i synnerhet inom cancervården.

”Trots att regeringen har pumpat in många kömiljarder händer mycket lite. Det tycks som att landstingen, som borde ha ansvaret, inte bekymrar sig”, säger hälsoindexets grundare Johan Hjertqvist syrligt.

Det kroniska systemfelet med tillgängligheten har plågat Sverige länge. Snacket om jämlik vård över hela landet har upphört att stämma med verkligheten. När det handlar om just cancerbehandling är skillnaderna markanta. Generellt har Östergötland näst längst väntetider i riket, enligt SVT:s kartläggning.

Socialminister Göran Hägglunds goda ambitioner till åtgärder (han försöker faktiskt göra en hel del) verkar inte kunna lösa upp den gordiska knuten. Nödvändigheten av ett Alexanderhugg ter sig allt akutare.

Hägglund har själv nått slutsatsen: roten till det onda sitter i den föråldrade, fragmentiserade och ineffektiva landstingsorganisationen. Landstingen bör avskaffas och staten överta huvudmannaskapet för den tunga sjukvården.

Frågan är bara hur länge vi ska vänta på en sådan reform. Ett tips: lägg undan 97 000 kronor för säkerhets skull.

Spara för frihet och trygghet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/1:Corren.

Julen kom surt efter för många av oss. Fler än var fjärde svensk lånade för att ha råd till julklappar. Totalt beräknas denna konsumtionsskuld uppgå till 3,5 miljarder kronor.

Nu ångrar sig många och är bekymrade för om de kan betala tillbaka pengarna. Detta enligt en undersökning från lånerådgivningsföretaget Advisa (se Corren 24/1). Ja, den som är satt i skuld är icke fri. Som Göran Persson så bevingat uttryckt det.

Bättre vore förstås om fler hörsammat hans företrädare på finansministerposten, Anne Wibble (FP). Hon ansåg ju att vi skulle låna mindre och istället sträva mot att ha en årslön på banken. När hon lanserade förslaget i 90-talets början blev reaktionen ett ramaskri.

”Det kom att uppfattas som en sorts moralism, att alla redan borde ha ordnat en årslön på banken. Men det var ju inte avsikten. Tanken var att vi i Sverige borde få system som ger alla möjlighet att bygga upp en årslön på banken. Uttalandet både missuppfattades och utnyttjades i hög grad av våra politiska motståndare”, säger Olle Wästberg som var Wibbles statssekreterare i Bildtregeringen 1991-93.

I en mycket läsvärd intervju på bloggen Balansakten berättar han om bakgrunden till de kritiserade orden om årslönen. Sverige upplevde en lånefest utan dess like på 80-talet. Sparkvoten, alltså hur mycket av hushållens disponibla inkomst som sparas, sjönk från 7,2 procent 1980 till att nå minusnivåer 1986-90.

Borgerligheten ville vända den osunda utvecklingen och ge incitament till ökat sparande. ”Dels eftersom det skapar ett mer diversifierat samhälle med mindre statlig makt, dels att det lägger grunden för större personlig frihet för människor”, förklarar Olle Wästberg.

Dessvärre fullföljdes aldrig Bildtregeringens intentioner. Numera beräknas sparkvoten snart falla till fjuttiga 2 procent och när hörde ni Alliansen tala allvar om sparande sist? Precis som Socialdemokraterna föredrar Reinfeldtregeringen att fokusera på den offentliga välfärden och bry sig mindre om den enskildes möjligheter att stå på egna ben.

Men att lita på staten är nog inte alltid att rekommendera. Symptomatiskt är Nordeas årliga ”Trygghetsindex”. Enligt denna undersökning oroar sig 35 procent av svenskarna för pensionen och 32 procent för nedskärningar av socialförsäkringarna. En årslön på banken (minst) hade fått oss alla att sova godare om natten.

En normalinkomsttagare har det dock inte lätt att spara ihop till någon rejälare frihetsbuffert. Skattetrycket är fortfarande skyhögt, marginalskatterna är rent av brutala. De generösa ränteavdragen uppmuntrar snarare hård skuldsättning.

Olle Wästberg tror att en förändring blir politiskt möjlig först när insikten om sparandets betydelse växer underifrån: ”Vi är i någon mån tillbaka på 1950-talet på så sätt att en rimlig pension kommer att kräva ett ökat enskilt sparande. Det kan öka viljan att spara generellt”.

Men det hade sannerligen inte skadat om Alliansen i Anne Wibbles anda försökt uppmuntra den viljan lite mer.

En guide till Jan Myrdals bättre sidor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/1:Corren.

Så var det dags för Jan Myrdalssällskapets famösa Leninpris igen. Årets mottagare av de hundratusen kronorna i kommunisttyrannens blodsindränkta namn är Jan Guillou (ni missade väl inte Thomas Gürs Correnkolumn i ämnet den 23/1?).

Lenin och Myrdal, kombinationen är typisk. Få svenskar har en lika lång syndakatalog av hyllningar till totalitära våldsverkare. Myrdals politiska haveri är så massivt och övertydligt att det närmast framstår som parodiskt.

Men Myrdal har även bättre sidor, rent av mästerliga. Är sånt okej att erkänna om en oförbätterlig diktaturmedlöpare? Ja. Ty den som förnekar insikten om människans komplexitet bär själv fröet till fanatismens blindhet inom sig.

Alltså. Här är mina egna favoriter ur Myrdals produktion. Enjoy!

Barndom (1982), En annan värld (1984), Tolv på det trettonde (1989)
Myrdals barndomstrilogi är moderna klassiker. Ofta missuppfattade som skvallriga nycklar till hur föräldrarna Alva och Gunnar Myrdal ”egentligen” var. I själva verket är dessa ”jag-romaner” en konstnärligt fulländad solidaritetsakt med barnets kamp för att bemäktiga sig tillvaron.

En illojal europés bekännelser (1968)
En slags psykologisk studie där Myrdal, liksom i barndomsböckerna, med förunderlig skärpa borrar i sitt förflutna och klarlägger en intellektuell outsiders utvecklingslinje. Märklig, kalejdoskopisk bok som brinner av energi och eftertanke.

Johan August Strindberg (2000)
Myrdals främsta idol. Och på barnets vis identifierar han sig helt med förebilden. Det låter kanske paradoxalt. Men Strindberg sedd genom Myrdals glasögon kommer därmed betydligt närmare den vanlige läsaren. Den store nationalförfattaren befrias från bojornas monumentalism, blir en levande och spännande människa. Tolkningen är måhända ibland litteraturhistoriskt dubiös, so what? Här rivs det för att ge gamle August luft och ljus!

Sälja krig som margarin (2005)
Myrdal intresse för politisk konst gränsar till mani. Han tycks dammsugit Europa (företrädesvis Frankrike) på tidskrifter, karikatyrbilder och affischer från skilda epoker. I denna bok har han samlat franska affischer från första och andra världskriget, liksom italienska dito från Mussolinis fascistiska rumpstat 1943-45. Kommentarerna bjuder på en lärorikt skrämmande färd genom våldspropagandans estetik och politiska idévärld.

Myglaren (1966)
En fantastisk filmsatir om den svenska välfärdsbyråkratin. Fotografen Christer Strömholm gör ett infernaliskt porträtt av en makthungrig tjänsteman som med iskall, vällustig cynism manipulerar sig till ett eget litet imperium i folkhemmet. Förmodligen mer aktuell nu än då.

Nästan som att kunna röra vid John F Kennedy

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/1:Corren.

Intresserad av Kennedy? Då är detta filmen för dig! Jag har precis suttit klistrad framför Robert Drews geniala dokumentärklassiker Primary.

På dryga 50 minuter skildras de bägge amerikanska senatorerna John F Kennedys och Hubert H Humphreys kamp för att vinna Demokraternas primärval i Wisconsin, april 1960.

Det var den första stora kraftmätningen på vägen mot nomineringen av partiets presidentkandidat senare samma år. Wisconsin var särskilt betydelsefullt för Kennedy.

Här var upp till bevis om han kunde dra väljare även utanför sin hemmaplan Massachusetts och New England. Som han själv sa: ”Förlorar jag i Wisconsin är allt över”. Oddsen talade dock emot JFK. Humphrey var ett välkänt, mycket respekterat namn från grannstaten Minnesota. Han kallades ibland för Wisconsins ”tredje senator”.

Det är nu filmaren Robert Drew äntrar scenen. Med sitt team får han i princip fria händer att dokumentera senatorernas holmgång. Resultatet blir en politisk cinema verité av ett dittills helt nyskapande slag.

Drew och hans medhjälpare är som ständiga flugor på väggen under kampanjen. Vi får följa kandidaternas försök att övertyga vanligt folk ute på vindpinade gator, deras valmöten i påvra lokaler inomhus, resorna kors och tvärs genom delstaten, konversationerna bakom kulisserna, den thrillerartade väntan på utgången medan röstsiffrorna droppar in.

Allt filmades i svartvit med den lätthanterligaste tekniska utrustning som fanns att tillgå 1960. Bild- och ljudkvaliteten lämnar en del övrigt att önska. Men autenciteten är fullkomligt överväldigande. Närvaron är så stark att man får känslan att det är möjligt att sträcka ut handen och röra vid JFK.

Även om Primary ger lika stort utrymme åt Humphrey som Kennedy, är det inget snack om vem som är den klarast lysande stjärnan. Kennedy var som gjord för celluloid, hans märkliga karisma bränner rakt igenom varje filmruta han förekommer i.

Upplevelsen förhöjs ytterligare genom den skarpa kontrasten mellan Kennedys exceptionella personlighet och vårvinterns trista Wisconsinmiljö där han figurerar.

Att JFK vann kan i efterhand verka självklart. Men egentligen borde Wisconsin blivit en promenadseger för den jordnäre Humphrey. Det ödesdigra felet han gjorde var att satsa krutet på farmarnas landsbygdsområden.

Kennedy fick därmed chansen att storma fram i de folkrikare städerna och då särskilt plocka hem de för honom värdefulla katolska distrikten (Kennedy var som bekant själv katolik).

Primary finns utgiven på DVD i USA och kan förstås beställas via nätet. Tilläggas bör att en av Drews kameramän hette D A Pennebaker, som snart skulle bli världsberömd dokumentärfilmare i egen rätt. 1992 gjorde Pennebaker The War Room, som skildrar insidan av Bill Clintons första kampanj till Vita huset.

En utmärkt film. Men långtifrån lika fascinerade som läromästarens Primary. Se den! Närmare än så kommer ni inte JFK.

Vårt kluvna europeiska hem

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/1:Corren.

Kalla krigets järnridå som i decennier klöv kontinenten må vara borta. Det bittra arvet gör sig ändå plågsamt påmint och den (egentligen månghundraåriga) öst-västliga konflikten består till mycket än.

Det blir tydligt om vi försöker definiera vad Europa är. Geografiskt är gränserna oklara. Vi bor på en utväxt från Asien som allmänt brukar avdelas vid Uralbergen. Sedan blir linjerna skissartade och löper ungefärligen ner längs Svarta havets stränder till Dardanellerna vid Medelhavet.

I detta europeiska rum finns olika folk med historiska, politiska, kulturella, religiösa och nationella erfarenheter som både skiljer dem åt och knyter dem samman. Mångfalden är vår rikedom, men kan också föda antagonism och allsköns hemskheter.

Därför har vi, under lång och stor vånda, utvecklat en uppsättning fundamentala värden för att kunna leva och frodas tillsammans: demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstat och marknadsekonomi. Dessa värden kan anses universella.

Men kan också sägas vara europeiska, och är vad EU i grunden står för och ska säkra åt oss. I öster drar emellertid post-kommunismens Ryssland i annan riktning.

Där har de europeiska värdena aldrig fått möjlighet att slå rot. Första världskrigets utgång med kommunistisk statskupp och rött imperiebyggande (Sovjetunionen) förhindrade det. Hoppet om att knyta Ryssland närmare väst efter kommunismens fall blev också ytterst kortvarigt.

Detta jätteland har förblivit en västlig motpol med auktoritärt styre, nepotism, en mycket selektiv rättvisa och korrumperad oligarkkapitalism. Samt med geopolitiska ambitioner att återsamla sitt tidigare imperium, eller åtminstone kunna dominera sina grannar.

Därav kampen om Ukraina, bildad som självständig stat ur Sovjetunionens spillror 1991, som också inom sig slits mellan öst och väst. Den alltmer Putinliknande presidenten Janukovytjs vägran att ingå samarbetsavtal med EU och istället sluta sig till Ryssland, har utlöst omfattande protester bland västligt sinnade invånare som såg framtiden släckt.

De våldsamma kravallerna med dödsoffer på Kievs gator vittnar om hur allvarlig situationen är. EU har ett ansvar att stödja frihetens krafter, i värsta fall kan Ukraina förfalla till ett nytt Vitryssland. Dock är Putin fast besluten att hindra fortsatt EU-expansion inom Rysslands förmenta intressesfär.

Men även inom EU finns järnridåns skugga. Medlemmar från det forna östblocket som Bulgarien, Rumänien och Ungern uppvisar starkt oroande tecken: omfattande korruption, urholkat rättsväsende, bristande respekt för mänskliga rättigheter.

Konsekvenserna riskerar att bli ödesdigra. Det enda som kan överbrygga och hela öst-västsprickan i Europa är våra civilisatoriska värden. Förmår inte EU-länderna att ens själva upprätthålla och försvara dem väntar bara olycka.