Tennis – en sport för livet

Skrivit i Corren 24/4:Corren.

Tennisserven är den högsta konstformen, endast Mozarts opera ”Don Juan” når upp i samma paritet. Det hävdar Lars Gustafsson i sin sprudlande romanklassiker Tennisspelarna (1977), där han entusiasmerande skriver om tennisen som vida mer än en idrott bland andra.

Det är ett sätt leva, rent av en filosofisk verksamhet. I tre korta meningar fångar han spelets själ och psykologiska nyckel: ”En boll som har gått, skall du aldrig grubbla över. Den är borta, vare sig den var bra eller dålig är den verkligen borta. Det finns aldrig någon annan boll än den som du just har framför dig.”

Få har behärskat detta lika bra som Björn Borg, ett koncentrationsfenomen som kunde vända till synes förkrossande underlägen till seger genom att fokusera på bara på den boll som fanns i ögonblicket.

Det mest berömda exemplet är Wimbledonfinalen mot ärkerivalen John McEnroe 1980. Borg förlorade det nervdallrande långa tiebreaket i fjärde set med 16-18, som inkluderade sju (!) sumpade matchbollar. Vem som helst hade knäckts. Inte Borg.

Inför femte set återvände han iskallt till banan och spelade hem matchen som om ingenting hade hänt. ”Det finns aldrig någon annan boll än den som du just har framför dig.” Precis så! Men pröva själv. Det är sannerligen inte lätt. Fast mycket stimulerande att försöka.

Tennisen betraktades länge som överklassnöje i stil med golf och segling. En av dem som introducerade sporten i Sverige var Gustav V. Han hade som kronprins upptäckt tjusningen med boll och racket under ett besök i Storbritannien 1879.

Först på 1960-talet, när SVT började sända Davis Cupmatcherna med Janne Lundqvist och Uffe Schmidt, fick tennisen en bredare spridning. Men det riktigt stora genombrottet kom förstås med Björn Borgs sagolika triumfer under 70-talet.

Han var inte bara en idrottsman i yppersta världsklass. Med sitt pannband och långa hår hade han utstrålning som en rockstjärna, vilket revolutionerade den dittills städade tennisen och gav sporten horder av nya fans, särskilt i yngre åldersgrupper.

Svenska folket greps av tennisfeber och arvet håller faktiskt fortfarande i sig. För några månader sedan uppmärksammade P1-programmet Kropp & Själ hur generationen som växte upp med Borg som idol nu söker sig tillbaka till tennisbanorna. Strida strömmar av 40- och 50-åringar dammar av racketen igen och lever ut sina gamla Björn Borg-drömmar.

Vuxentennisen har fått ett rekordartat uppsving och fenomenet är märkbart över hela landet. Som Tobias Nilsson, tränare i Vänersborgs TK, säger:

”Tennis är väldigt bra på det sättet att man kan hålla på så länge man kan stå på benen. Fotboll och innebandy kräver att många samlas på en gång och kan vara lite riskabelt för otränade och de som har lämnat tonåren bakom sig. För att spela tennis räcker det att du har en kompis på ungefär samma nivå. Då kan du ha väldigt kul samtidigt som du får en bra träning”.

Att man kan spela även i hög ålder är inte minst regissören Jan Troell ett strålande bevis på. Han är född 1931, började med tennisen som vuxen på 70-talet och är, så vitt jag vet, ännu i farten.

”Det är bland det roligaste jag vet och jag prioriterar det väldigt högt”, har han sagt. 2005 gjorde Troell en skojig kortfilm, Love 60+, om hängivna pensionärstennisspelare på sin hemmaklubb i Trelleborg. Se den! (Finns på DVD:n som medföljer Kurt Mälarstedts fina Troellbiografi från 2011.)

Men vad händer i Linköping? Jag är själv en del av vuxentennisboomen, lekar ofta och gärna Björn Borg med mina vänner och har haft många härliga matcher på Linköpings sportcenters tennisbanor, både inne och ute.

Det är en trevlig och uppskattad anläggning, vackert belägen i den grönskade parken intill Stångån. Tro mig, jag besökt åtskilliga svenska klubbar och Linköpings är bland de trivsammaste. Vem kom på den bisarra idén att riva hela rasket?

Jodå, det är sant. Den borgerliga majoriteten i kommunstyrelsen har nämligen beslutat att bygga en ny simhall för 645 miljoner kronor och att denna simhall tvunget ska ligga just där! Jag finner inget annat ord än kulturskymning.

Heder åt S, MP och V som vägrade acceptera denna provokation mot Linköpings tennisfantaster. Istället vill de rödgröna partierna att den nya simhallen ska byggas vid Folkungavallen i enlighet med tidigare beslut, något som också de flesta Linköpingsbor som yttrat sig i ärende föredrar (Corren 23/4).

Det var väl en utmärkt plan, varför ändra på den och förstöra vår förträffliga tennisanläggning på kuppen? Saken blir inte bättre av att kommunalrådet Christian Gustavsson (M) inte gett något tydligt besked om ersättande banor. Hur, var, när? Bryr han sig?

Tennisen är en sport för livet, men uppenbarligen inte för Linköpings bestämmande politiker. Sorgligt.

Som ett eko från 1936

Skrivit i Corren 23/4:Corren.

De senaste hundra årens svenska försvarspolitik har följt ett märkligt, närmast tragikomiskt, kontracykliskt mönster.

Hösten 1911 fick Sverige en liberal regering som avsåg att skära ner på försvaret. Tre år senare bröt första världskriget ut. Där stod vi.

1918 var stormakterna Tyskland och Ryssland utslagna, Nationernas Förbund skulle lösa alla mellanstatliga konflikter framöver och 1925 beslöt Sveriges regering (nu S-märkt) att det var dags för en radikal nedrustning.

”Något direkt hot mot Sveriges oberoende och territoriella integritet kan för närvarande icke skönjas”, konstaterade man sorglöst.

När Hitler och Stalin började göra tillvaron i Europa osäker inleddes en omsvängning 1936 med ökade försvarsanslag, framför allt stärktes flygvapnet och även flottan fick visst resurstillskott. Tyvärr var det i senaste laget.

Innan försvarsmaktens upprustning var genomförd hade andra världskriget både hunnit börja och sluta. Vi stod nakna under den mest kritiska perioden då våra nordiska grannländer antingen anfölls av Ryssland (Finland 1939) eller ockuperades av Tyskland (Danmark och Norge 1940) – samt när Tyskland och Ryssland gick loss på varandra (1941).

Försvarsplaneringen under kalla krigets senare del är heller ingen upplyftande historia. På 80-talet satt vi fast i en föråldrad massarméstruktur av 40-talssnitt, patetiskt illa rustad för att möta den nya tidens högteknologiska vapensystem.

Vad hade hänt om Sovjetimperiet vägrat låtit sig upplösas så mirakulöst fredligt och i sina dödsryckningar istället valt att svara med massivt våld på folkresningarna i Östeuropa? Åter hade Sverige turen att tacka för att farorna i omvärlden skonade oss.

Vad lärde vi av det? Ingenting. I en naiv fredsoptimism som till och med överträffade mellankrigstidens illusioner skrotades själva idén om ett nationellt försvar. Den lilla militära förmåga som fanns kvar kom bäst till användning genom att trygga Sveriges säkerhet i fjärran länder som Afghanistan, hette det.

Att denna doktrin var lika väl underbyggd som en bärande pelare i kvicksand visade Georgienkriget 2008. Rysslands aggressivitet tog svenska försvarspolitiker med överraskning, men det dröjde till årets ryska Anschluss av Krim innan polletten trillade ner.

Tisdagens utspel från Alliansen om att stärka försvaret är naturligtvis mycket välkommet och det är helt rätt att fokus äntligen riktas på vårt strategiskt känsliga närområde i Östersjön. Precis som 1936 prioriteras satsningar på flyget och marinen.

Men den utlovade ökningen av försvarsanslagen på 5,5 miljarder kronor årligen ska ske stegvis och få full budgeteffekt först 2024. Kanske kommer vi sedan ha ett hyfsat återuppbyggt försvar runt 2030-35 eller så, i enlighet med gammal blågul kontracyklisk tradition. Putin lär bli måttligt imponerad.

Sanningen är att om ska Sverige få reell stadga och trovärdighet i försvarspolitiken krävs att de aviserade satsningarna kombineras med ett Natomedlemskap, helst i sällskap med Finland.

Det finns inget effektivare sätt att snabbt och varaktigt bidra till större säkerhet i Östersjöområdet, både för oss själva och för våra likasinnade grannar. Nato fanns inte 1936, men finns lyckligtvis nu. Alltså borde vi inte tveka.

Se upp för politiken

Lars GyllenstenPolitiska system och ideologier tror jag inte på. Där finns plats för så mycket besvikelse och misströstan, som suger kraften ur människan. Och det låser henne, och hennes fantasi, det stänger henne för det oväntade. Vidare gör det henne dömande, inskränkt, misstänksam, sårbar, intolerant.

– Lars Gyllensten, intervjuad av Beppe Wolgers i Stockholmstidningen 11/2 1960.

Två syskon i en kanot

Påskafton 19 april

Här är jag. Tillsammans med syrran hyrde jag denna röda lilla stuga på Dragsö i Karlskrona under påskhelgen.

Påskafton 19 april

Här är syrran. Hon heter Kerstin, men kallas gemenligen Karsten.

Påskafton 19 april

Och här är en svan som klampade omkring på stranden. Vi döpte den till Kurt.

Påskafton 19 april

Inspirerade av svanen och det fina vädret hyrde vi en kanot. Det är kul att vara på sjön, som synes.

Påskafton 19 april

Men det gäller att hålla sams. Annars riskerar man att få en paddel i skallen.

Påskafton 19 april

Vi lyckades, trots allt, paddla oss från Dragsö och in i Kålösundet (Långö till vänster).

Påskafton 19 april

Och sedan djärvt vidare till Ljungskär i Borgmästarefjärden.

Påskafton 19 april

På Ljungskär står det gamla kruthuset från fornstora dagar som genomgick antikvariskt renoveringsarbete.

Påskafton 19 april

Jag kunde förstås inte låta bli att klättra upp i byggnadsställningarna för att få nya perspektiv på omgivningen. Ser jag spänd ut? Jodå, höjden var ganska läskig.

Påskafton 19 april

Syrran var mindre äventyrlig och stannade klokt nog på marken.

Påskafton 19 april

Där kunde man å andra sidan göra spännande fynd som ett fågelbo med vilda påskägg.

Påskafton 19 april

Eller rent av en kanon som någon tappat för länge sedan. Jag ville ta den, men syrran bara suckade.

Påskafton 19 april

Istället gav vi oss ut på sjön igen.

Påskafton 19 april

Och landsteg på Höga holm, där vi beundrade utsikten mot Långö.

Påskafton 19 april

Höga holm är orörd av människohand. Märkligt på sätt och vis. Visst vore det trevligt med en fritidsstuga här med vy över Danmarksfjärden (Kålö skymtar till höger).

Marinmuseum 18 april

Sedan orkade vi inte mer upptäcksfärder på hav och öar, utan klev i land. Glad påsk!

”Jag väljer Marx framför Jesus”

Skrivit i Corren 17/4:Corren.

Påsken är här, den centrala högtiden inom kristendomen då Jesus korsfästes och återuppstod. Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt föredrar emellertid en alternativ frälsare.

Som han uttrycker det i en intervju åt tidskriften ETC: ”Jag väljer Marx framför Jesus, även om jag inte känt någon av dem personligen” (20/3). På frågan om Sjöstedt läser mycket Marx blir svaret:

”Nej, jag läser mindre Marx än jag borde. Dagspolitiken tar över. Men marxismen är ett mycket bra verktyg för att förstå klassmotsättningar och hur de påverkar kulturen. Viktigt att betona är att socialismen är en frihetsrörelse, att den syftar till människans frigörelse”.

Verkligen? Kommunismen må ha mönstrats ut till namnet inom Vänsterpartiet. Men att dess ledande företrädare fortfarande ser det som oproblematiskt att offentligt lovorda marxismen som ideologisk ledstjärna tyder onekligen på att de illröda ränderna aldrig gått ur.

Lek med tanken att Vänsterpartiet i eget majestät och utan någon korrigerande opposition fått styra Sverige under ett antal mandatperioder. I vilken riktning hade då Jonas Sjöstedts marxistsocialistiska kompass fört oss? Till allas vår frigörelse? Snarare hade vi beträtt Vägen till träldom.

Så lyder titeln på en av förra seklets viktigaste böcker, utgiven 1944 av Friedrich von Hayek (sedermera nobelpristagare i ekonomi). Hayek hävdade där att en socialistisk samhällsekonomi kräver att staten successivt tvingas inskränka medborgarnas frihet och slutligen även demokratin, ty maktskiften hotar att störa den politiskt centraldirigerade produktionsordningen av varor och tjänster.

Marxisternas strävan att ersätta marknadskrafterna med ett socialistiskt ekonomiskt system skulle ofrånkomligen leda till förtryck och diktatur.

70 år senare har vi med all önskvärd tydlighet fått belägg för att Hayeks tes är riktig. Inget land har kunnat förena vare sig folkstyre eller välstånd med en statssocialistisk ekonomi.

Ändå finns det vänsterfolk som oförbätterligt låter sig tjusas av marxismens sockersöta drömmar om ”det klasslösa samhället”, en vision där människor förmodas leva i ett tillstånd som närmast liknar kristendomens paradisiska himmelrike (Jesus och Marx i alla fall utopin gemensam).

Ofta bortförklarar dessa övertygade socialister exempelvis Sovjetunionens bankrutt med att marxismens grundtanke är vacker och god – men tyvärr, tyvärr, har illvilliga makthavare korrumperat de höga idealen. Hur kommer det sig då att detta fenomen inträffat varenda gång kommunister regerat?

Tyranniets elände och människoförakt är inte bara en följd av den statssocialistiska ekonomin. Utan ligger djupt förankrad i marxismens idémässiga fundament: historiematerialismen, dialektiken, anti-individualismen, den oförsonliga klasskampen, det militanta förhållningssättet.

Varför tenderar vänsterpartister jämt att vara så uppskruvade, arga och hårda i debatten? Värderingsbasen som format deras politiska uppfattning är i grunden kompromisslöst konfrontativ. För en troende marxist är det utifrån historiematerialismens stålblanka lagar en objektiv nödvändighet att krossa kapitalismen och göra rent hus med det borgerliga samhället.

I princip är det bara marxisterna själva som förstår hur den ”sanna verkligheten” är beskaffad. De av oss som inte accepterar marxismens frälsningslära lider av falskt medvetande och blir per definition fiender som måste undanröjas om det klasslösa lyckoriket ska kunna genomföras. Därmed är det egentligen oväsentligt om makten grips och utövas med folkflertalets samtycke eller ej.

Inte utan skäl betecknade statsvetaren och liberalen Herbert Tingsten marxismen som en ”röd nazism”. I praktisk utövning var det mer som förenade de bägge totalitära ideologierna än vad som skiljde dem åt, menade han. I opposition spekuleras lika hämningslöst i missnöje med verkliga eller inbillade orättvisor.

Man saluför enkla och slagordsmässiga lösningar på komplicerade samhällsproblem, som antingen orsakats av judar (enligt nazisterna) eller av kapitalister (enligt marxisterna).

Väl i maktställning blir diktaturen lika fullständig, förtrycket av medborgarna lika hänsynslöst, klappjakten på oliktänkande lika utbredd och militarismen lika total. Den enda reella skillnaden är nazisternas patologiska rashat, slog Tingsten fast.

I sammanhanget bör dock noteras att antisemitismen – nazismens grundbult – ingalunda är exklusiv för extremhögern. Både Karl Marx och hans samarbetspartner Friedrich Engels var passionerade antisemiter.

Även deras föregångare inom den utopiska socialismen – Charles Fourier, Joseph Proudhon, Ferdinand Lassalle – hävdade klart antisemitiska ståndpunkter. För Karl Marx (paradoxalt själv av judisk härkomst) kom judarna att personifiera den kapitalistiska borgarklass han så lidelsefullt avskydde.

Enligt Marx var det judarna som infört penninghungern, schackrandet och den ohämmade egoismen i den västerländska kultursfären. Men med kommunismens genomförande skulle judarna ”befrias från sig själva” och judendomen utplånas.

I brevväxlingen med Engels utmålas judar konsekvent som smutsiga och tarvliga. Jargongen påminner otäckt om grovheterna i senare tids nazistiska propaganda. Dessa vulgariteter var blott alltför typiska för Karl Marx, denne ständigt grälsjuka och förbittrade figur, som i hela sitt vuxna liv plågade omgivningen med att från skrivkammaren utslunga förbannelser över allt och alla.

Att hans retoriska våldsamheter kom att bana väg för vidrigheterna i 1900-talets kommunistiska terrorstater borde väl inte förvåna någon som gjort sig omaket att studera vad Marx de facto satte på pränt.

Måhända skulle Jonas Sjöstedt göra klokt i att läsa mera Marx. Förhoppningsvis reviderar han då slutsatsen om den marxistiska verktygslådans förträfflighet.

Sverige behövs i Nato

Skrivit i CorreCorren.n 15/4:

Situationen i östra Ukraina blir allt värre. I stad efter stad har proryska grupper utmanat centralmakten i Kiev genom ockupation av myndighetsbyggnad efter myndighetsbyggnad.

Insatserna är helt uppenbart skickligt koordinerade och syftet är lika tydligt: att provocera fram ett glödhett krisläge som kan göras till förevändning för någon form av ingripande från Kreml.

Det är knappast en slump att Ryssland laddat upp med invasionsstyrkor som står hotfullt stridsberedda intill den östukrainska gränsen. Omvärldens fördömanden haglar över Vladimir Putins fortsatta gangsterpolitik och EU:s ledare talar om skärpta sanktioner.

Men Krim blev en enkel munsbit för Putin och tydligen är han redo att betala priset för ytterligare tuggor av sin granne, denna forna Sovjetrepublik vars status som självständig stat Putin aldrig betraktat som legitim.

I hans ögon är Ukraina en del av Ryssland, precis som en viss diktator i Berlin på 30-talet ansåg att Österrike tillhörde den tyska nationen och agerade därefter. Parallellen ska förstås inte dras för långt.

Någon Hitler är icke Putin. Men det är chockerande nog att Kreml repriserar en egen version av Anschluss år 2014 och att Ryssland inte har några skrupler mot att torpedera den efterkrigstida säkerhetsordningen i Europa.

Kan detta ske, är konsekvenserna otäckt oförutsägbara.

”Vi har påtalat det så många gånger: Ryssland är inget nytt Ryssland”. Det säger Marko Mihkelson, ordförande för utrikesutskottet i Estlands parlament, till tidskriften The Economist (29/3).

Numera kan inte de tre baltstaternas initierade varningar om rysk revanschism avfärdas av västpolitikerna som blott paranoia och russofobi. Samtliga baltländer är medlemmar i EU och Nato, vilket ger dem betydligt större trygghet än Ukraina som är ensamt utelämnat åt Kremls godtycke.

Dock hyser Baltikum en stor rysk minoritet (25 respektive 27 procent av befolkningen i Estland och Lettland) som faller under Putins famösa ”skyddsdoktrin”, ländernas relationer till Moskva har sedan Sovjetunionens fall sannerligen inte varit oproblematiska och de är genom sin geografi svåra att försvara mot angrepp österifrån.

Vem vågar idag slår fast att Putin inte framöver skulle våga sig på att en destabiliseringsoperation modell Ukraina även i denna del av det gamla ryska imperiet? Han kan exempelvis kalkylera med att västs tröskel till militär konfrontation förblir så hög att baltländernas suveränitet hellre offras än att Nato låter ett fullskaligt krig mot Ryssland utbryta.

Med Putin vet vi helt enkelt inte.

Just därför är det så viktigt att kraftigt förstärka säkerheten i Östersjöområdet. Det allianslösa Sverige har som allmänt bekant försummat sitt försvar på oansvarigast möjliga sätt.

Men ett skyndsamt Natomedlemskap tillsammans med Finland kunde bli en effektiv signal till Ryssland om det inte längre existerar några frågetecken om våra positioner och prioriteringar. Framför allt skulle det visa Putin att alla Östersjöstater står beslutsamt enade mot rysk expansion och han inte bör hysa några illusioner om att kunna splittra oss.

Alltså: visa statsmannaskap Reinfeldt och sluta ducka om Nato! Det är allvar nu.

Stora värden på spel

Skrivit i Corren 14/4:Corren.

Kommunfullmäktige i Linköping vill bygga en ny simhall. Tragiskt nog kan det innebära att tennisbanorna vid Cloetta center måste skatta åt förgängelsen.

Fast än mer anmärkningsvärt är att simhallsdiskussionen, som förefaller vara en typisk lokalpolitisk angelägenhet, har dimensioner som går bortom Sveriges gränser. Tentaklerna från Bryssel griper nämligen ända in i ett sådant beslut.

EU:s svällande lagstiftnings- och regleringskatalog påverkar exempelvis upphandlingsförfarandet, vilken miljöhänsyn som måste tas vid frågor som rör stadsplanering och byggnadsprojekt, och så vidare. Enligt SKL:s rapport EU i lokalpolitiken har Bryssel, direkt eller indirekt, inflytande över omkring 60 procent av alla fullmäktigebeslut i Linköping och övriga svenska kommuner.

Man kan lugnt säga att EU av idag inte är det EU som Sverige blev medlem i 1995. Maktkoncentrationen har på ett smygande sätt ökat radikalt, samtidigt som Bryssel vävt in oss i ett komplext nät av olika slags generösa bidragsprogram där otaliga skattemiljarder (motsvarande 75 procent av EU:s budget) slussas runt till allt mellan himmel och jord.

Det är inte bara ekonomiskt osunt, det stärker också beroendet till Brysselbyråkratin som kontrollerar pengaflödet.

Carl-Oskar Bohlin, fjärdenamn på Moderaternas lista till Europaparlamentet, skrev nyligen träffande om denna utveckling i Svensk Tidskrift:

”Ett federationsvurmande har lett till att frågor som inte är betjänta av att hanteras på europeisk nivå upptar mer och mer av unionens fokus. Social ingenjörskonst har blivit viktigare än fokus på tillväxtskapande åtgärder och satsningar för internationell konkurrenskraft. I en global konkurrens av aldrig tidigare skådat slag kommer Europas väg framåt aldrig vara regionalstödsprogram, administration och utportionering av bidrags- och subventionssystem”.

Tyvärr har höstens riksdagsval hittills kvävt vårens EU-val. Partiernas engagemang för Europapolitiken är måttlig, milt uttryckt. Men desto viktigare att vi utnyttjar vår rösträtt och kritiskt granskar vad kandidaterna står för.

Leder deras politik till mer eller mindre överstatlighet, bidragsrullning och byråkratiska ingrepp i vardagen? Den som önskar en annan inriktning på EU-samarbetet får den 25 maj chansen att medverka till en konstruktiv förändring, så varför inte ta den?

Ska EU ägna större kraft åt marknadsreformer, tillväxt och jobb? En lämplig testfråga är då partiernas inställning till det planerande frihandelsavtalet mellan EU och USA, som skulle betyda en rejäl och välbehövlig stimulans för hela världsekonomin.

Enorma värden står på spel. Bara vinsten för ett genomsnittligt europeiskt hushåll beräknas till ungefär 4500 kronor årligen i minskade utgifter. Men det är ett komplicerat avtal som hotas av starka protektionistiska särintressen. Inom två är förväntas allt vara klart för Europaparlamentets dom. Ledamöterna har vetorätt och kan skicka frihandelsavtalet till papperskorgen.

Miljöpartiet har redan vädrat åsikter som går i den vägen, från Socialdemokraternas sida finns också massor av förbehåll som kan stjäla lasset. Därmed skulle Europa riskera att fastna i centralistisk stagnation. Fler politiker av Carl-Oskar Bohlins marknadsvänliga kaliber hade onekligen inte skadat i Bryssel.

Världen enligt Putin

Skrivit i Corren 10/4:Corren.

”Ryssland måste bli något större än sig själv, Super-Ryssland, Ryssland-Eurasien, kärnan i det demokratiska Eurasienimperiet.”

Detta skrev statsvetaren Alexander Dugin i boken Postmodernitetens geopolitik, utgiven 2007. Dugins idéer kan sammanfattas som tankesoppa av storrysk, ultrakonservativ nationalism och ortodox kristen metafysik. Han avskyr judar, homosexuella, globalisering och den ”dekadenta” västvärldens liberala värden.

Han anser att det är Rysslands heliga plikt att resa sig ur förnedringen av Sovjetunionens sönderfall och återskapa det förlorade imperiet i en slags nationalbolsjevistisk version (”från Lissabon till Vladivostok”), där Europa ska förmås bryta med USA och istället bli en underordnad del av den ryska sfären.

Ty det finns egentligen bara två aktörer, eller nationer: Ryssland och icke-Ryssland, dömda att stå i ständig konfrontation.

Kort sagt, Alexander Dugin är en tvättäkta megalomanisk virrpanna. Tyvärr måste vi ta honom på allvar, eftersom han i praktiken fungerar som Vladimir Putins chefsideolog.

Det säger något om vilken utmaning Europa och USA påtvingats. Ingen hotar Ryssland. Tvärtom har vi efter kalla krigets slut länge önskat att Ryssland integreras som partner i västvärldens politiska och ekonomiska system.

Numera torde det vara uppenbart att Kremls makthavare har en syn på tingens ordning som inte precis kan kallas vänskaplig. Den synen rimmar heller inte med vad vi själva normalt anser vara rationell och förnuftsstyrd.

Minns vad Angela Merkel nyligen sa efter sina långa förhandlingsförsök med Putin via telefon om Krimkrisen: han har tappat kontakten med verkligheten. Denna observation tycks indikera att Merkel och övriga västledare inte förstått – eller velat förstå – att Putin i grunden aldrig delat vår verklighet, men däremot är i full kontakt med sin egen Dugininspirerade variant.

Putins ageranden blir bara logiskt begripliga om vi utgår från den. Ingen modern, nyktert fungerande rättsstat skulle drömma om att åsidosätta själva hörnstenen i Europas efterkrigsordning: våld får aldrig användas för att flytta nationsgränser (fastslaget i Helsingforsavtalet 1975).

Men Ryssland drömmer inte endast om det, man gör det också.

I kriget mot Georgien 2008 bröts provinserna Sydossetien och Abchazien loss, sedan dess är de ”självständiga”, i realiteten annekterade av Kreml. ”Ett lika tydligt som medvetet brott mot internationell rätt och grundläggande principer för stabilitet i Europa”, menade Carl Bildt då.

Dock nöjde sig väst med att protestera i ord och valde snart att glömma saken.

Skurken tilläts komma undan, döm om vår förvåning när han slog till igen och stal Krim från Ukraina. Vem kunde tro det? Putin anser det legitimt att klampa in på andras länders territorier och ”skydda” etniska ryssar varhelst de bor. Vem kunde tro det?

Nu ruvar stora, tungt beväpnade ryska styrkor vid gränsen till Ukraina, samtidigt som proryska separatister ställer till kaos i landets östra delar. Är det upptakten till ytterligare, ”otänkbar”, styckning?

Vill vi inte överrumplas av Putins nästa schackdrag, är det sannerligen dags att vi börjar se världen genom hans ögon. Endast så kan förståelse skapas om vad som händer, vad som står på spel och vilket motstånd som måste organiseras.

Herr Stabilitet

Skrivit i Corren 9/4:Corren.

Helt väntat var det Herr Stabilitet som framträdde i gårdagens utfrågning Slaget om Rosenbad på 24Corren. Fredrik Reinfeldt vill framställa sig som det säkra, erfarna och trygga alternativet och lyckades utmärkt med den rollkaraktären.

Enda gången som han egentligen hajade till en smula, var när den otippade tittarfrågan ställdes: Hur ska Reinfeldt göra för att återskapa Sverige som det var på 80-talet? Han log överraskat, hämtade sig snabbt och meddelade lite roat att han naturligtvis inte hade några sådana ambitioner.

Fast det skulle nog inte skada om Moderaterna blev mer som på 80-talet. Det var ett parti som talade om frihet, om behovet av sänkta skatter och hade en systemkritisk ansats.

Idag är det Moderaterna är som systemet. Jobba ska vi göra därför att det stärker statens finanser och är bra för den offentliga välfärden. Sänkta skatter? Nix, Reinfeldt såg inget ytterligare utrymme vid horisonten.

Statens väl och överskott i finansdepartementets kassakista går först. Han är nöjd med vad som gjorts och därmed alltså nöjd med ett skattetryck som fortsatt är bland de tuffaste i världen.

Symptomatiskt är att någon passion för individuell frihet och den enskildes möjligheter att bli mer oberoende från staten saknas i Reinfeldts retorik. Visst, han har gjort upp med Socialdemokraternas ”bidragslinje”.

Men budskapet i hans arbetslinje går snarare ut på att ökad sysselsättning, flit och strävsamhet krävs för att hålla den kollektivt organiserade trygghetsapparaten igång.

Inte för att människor förtjänar en större del av frukten från sitt arbete därför att det är moraliskt och ideologiskt rätt, därför att människor då kan skapa sig en personlig välfärd som inte är så hårt knuten till den politiska sfären.

Fredrik Reinfeldt har skaffat sig makten genom skicklig erövring av Socialdemokratins kommandohöjder. Men var det meningen med konceptet Nya Moderaterna att han skulle stanna där, efter att ha justerat en del systemskavanker?

Herr Stabilitet i all ära. Vinner han valet i höst, vore det väl dags gå vidare och axla en frihetligare rollfigur. Om inte, riskerar han att förvandlas till borgerlighetens Herr Stagnation.