Vad vill Reinfeldt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/4:Corren.

Igår presenterade Vänsterpartiet sitt valmanifest. Viktigast är, föga överraskande, förbud mot privata aktörers möjlighet driva verksamheter med vinst i välfärdssektorn.

Jonas Sjöstedt darrar inte på manschetten. Hans planerade koalitionspartners S och MP har bara att anpassa sig, annars… ”Det är klart att vi vill sitta i regering och kommer göra allt för att hamna i regering. Men det måste också vara så att en ny regering gör skillnad”, sa Jonas Sjöstedt i ultimativa ordalag till SvD.

Och det är osäkerheten om vad den skillnaden kan innebära som Fredrik Reinfeldt bygger sin återvalsstrategi på. Sakpolitiskt har de gamla ärkerivalerna M och S sugit märgen ur varandra genom så ivrig triangulering och konfliktyteminimering att få längre kan uppfatta några större skillnader.

Parkerade sida vid sida i mittfältet, återstår frågan om vilka som ska bistå dem att hålla i ratten efter valet. Både Reinfeldt och Löfven är måttfulla pragmatiker, men moderatledaren har vad hans utmanare saknar: ett samkört och beprövat lag i förarsätet.

Löfven däremot… Hur ska han lyckas styra Sverigebilen säkert framåt när Sjöstedt trampar ilsket på gaspedalen vänsterut och när dessutom två MP-språkrör rycker vilt i växelspaken?

Sanna mina ord, kan Reinfeldt säga. Det blir verkligen skillnad och den är risken mellan att krascha ner i diket med skärande motor och spinnande hjul i luften, eller att lugnt rulla vidare utan äventyrligheter i Alliansens trygga händer.

Inget dåligt argument. Om det inte vore för ett litet aber. Vilken är resans destination? Nog är det utmärkt med välpumpade däck och en pålitlig chaufför, men är det målet i sig?

Poängen är väl att vi ska komma någonstans, att åkturen ska leda till något bortom status quo. Politik är att vilja, enligt Olof Palme. Vad vill Reinfeldt efter sina åtta år som statsminister, förutom löftet om att hålla färden stabil och statsfinanserna i ordning?

Utmaningar saknas inte. I helgen hade Moderaterna ett landsomfattande peppmöte i Göteborg där man lanserade parollen ”Arbetskraften lyfter Sverige”. Gott så.

Men vill Moderaterna lyfta arbetskraften utöver predikningar om vikten av att alla måste jobba, finns omfattande strukturella hinder kvar att undanröja.

I princip finns hur många jobb som helst. De politiska partierna och inblandade intresseorganisationer har emellertid rubbat mekanismerna på arbetsmarknaden så att samspelet mellan tillgång och efterfrågan allvarligt försvårats.

Sverige lider av höga ingångslöner, plus stelbent arbetsrätt, som slår hårdast mot dem med sämst förutsättningar att konkurrera om befintliga arbetstillfällen. Massor av andra jobb, vilka skulle kunnat existera, uppstår inte då regleringar och skev ekonomisk prissättning kvävt dem i sin linda.

Ett annat problem är bostadsmarknadens katastrofala hyresreglering, vilken saboterar för människor att få tak över huvudet till rimligt pris där jobben huvudsakligen finns: i storstäderna. Görs inget på dessa brännande områden hotas arbetskraften snarare att sänkas än lyftas.

Vore inte detta något för Alliansen att ta tag i nästa mandatperiod? Ikväll kl 19 utfrågas Reinfeldt i Slaget om Rosenbad på 24Corren. Vem vet, hans svar kanske överraskar.

Det dräller av jordklot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/4:Corren.

”Det är ont om jordklot”, skrev den naturälskande civilisationskritikern Harry Martinson i sin postumt utgivna essäsamling Gyro. Citatet har flitigt åberopats av politiska aktivister i miljödebatten och närmast fått karaktären av en tröttsam, kladdig moralistisk klyscha numera.

Dessutom pekar det mesta på att Martinson hade käpprätt fel, även om han som avliden 1978 aldrig kunnat veta det. Under Martinsons tid fanns bara en bebolig planet av nio i universum.

Vårt eget solsystems roterade klot var ju alla vi kände till. Idag är dessa ännu färre, då lilla Pluto sedan 2006 degraderats till en dvärgplanet. Men i gengäld har det dykt upp massor av nya.

Det kalkylerade man även med förr. Rimligen borde det ju finnas planeter också kring fjärran solar, fast innan observationstekniken utvecklats kunde man enbart gissa, hoppas eller tvivla (en del förstå-sig-påare i rymdbranschen ansåg länge att så kallade exoplaneter måste vara väldigt sällsynta).

1995 kunde astronomerna emellertid sensationellt konstatera att det verkligen existerade åtminstone en planet ytterligare, som huserade kring en stjärna 50 ljusår från oss. Två decennier efteråt rasslar planeterna in i parti och minut. Det säkra antalet är för närvarande uppe i 705 stycken.

Enligt ett intressant reportage i senaste Fokus kan vi statistiskt räkna med minst 100 miljarder planeter i vår galax. Det är endast en tidsfråga tills forskarna annonserar upptäckten av den första jordtvillingen.

Matematiskt logiskt torde det ingalunda vara ont om livaktigt blåvita jordklot därute, det lär snarare drälla av dem. Fast problemet att resa dit kvarstår dock. Rymdens ofantliga avstånd kan vi sannolikt aldrig bemästra.

Och även om vi gör det, vad säger att de andra jordklotens invånare hälsar oss välkomna? Misstron, främlingsfientligheten och krigandet bland oss själva på den planet vi redan förfogar över är trots allt inget litet bekymmer.

Att dimpa ner på jordklot nr 2 och där förvänta sig kramar i fredlig harmoni är nog tyvärr en farlig illusion. Säkrast ändå att vi följer Harry Martinsons råd och istället siktar på att ta bättre hand om jordklot nr 1, tycker jag.

Staten i bolagsträsket

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/4:Corren.

Flera transaktioner har inte varit förenliga med god affärssed, inte motsvarat egna etiska krav och olagligheter kan inte uteslutas. Så löd styrelseordföranden Marie Ehrlings förklaring till att Telia Soneras tidigare vd Lars Nyberg nekades ansvarsfrihet på bolagsstämman i onsdags.

Han hängdes för affärerna i Kazakstan runt årsskiftet 2012-13. Själv tvingades han avgå förra året när avslöjandet om mutkolvshistorien i Uzbekistan blivit för besvärande. En syndabock har utsetts och samtidigt låter Telia Sonera kolla om skumma affärer gjorts även i andra östländer.

Påpassligt får revisionsbyrån PWC, som sorglöst granskat bolagets verksamhet i ett decennium, en knäpp på näsan av statens ägarrepresentant, statssekreteraren Erik Thedéen (M). Han vill att PWC rannsakar sig ”för att se om de har något att lära”.

Operation Uppsnyggning pågår. Men oavsett hur mycket än Telia Sonera vill intala oss att man försöker tvätta rent sin gamla smutsiga byk, så förblir den skitig och kan inte bli något annat.

Det är praktiskt taget omöjligt att göra klanderfria affärer med de djupt korrumperade diktaturerna i öst som Telia Sonera inriktat sin expansion på (förutom Kazakstan och Uzbekistan, även Azerbajdzjan, Tadzjikistan, Vitryssland, med flera).

Snövita kontrakt i miljardklassen med regimernas hantlangare där tillhör sagornas värld. Priset blir också medverkan till brott mot mänskliga rättigheter när Telia Sonera ger de forna Sovjetrepublikernas säkerhetspolis tillgång till telesystemen för jakt på oppositionella.

Det finns bara en moraliskt rimlig väg ur härvan. Det är att lämna dessa marknader. Men icke. Eurasien är Telias Soneras främsta och viktigaste vinstmaskin. Därför slår heller inte svenska staten, som äger 37 procent av koncernen, näven i bordet på allvar.

Istället får vi bevittna ett slags självspäkningens skådespel för att ge legitimitet åt att fortsatta lukrativa affärer framöver.

Statens anseende som bolagsägare blir inte vackrare av flykten från ansvar för Vattenfalls köp av Nuon 2009, tidernas största svenska kontantaffär som även slog rekord i fiasko.

Svenska folket, vars pengar helstatliga Vattenfall och regeringen spelat bort, borde naturligtvis ha rätt till en förklaring varför det gick så illa. Varningar fanns ju att Nuonköpet byggde på glädjekalkyler.

Men när riksdagens konstitutionsutskott försöker bringa klarhet åt oss, vägrar den tidigare näringsministern Maud Olofsson (C) demonstrativt att infinna sig och svara på frågor om hur djupt affären förankrades i övriga regeringen. Hon minns ändå inte.

Och hennes efterträdare Annie Lööf (C) försvarar skamligt Olofssons duckande i buskarna. Vattenfalls förre styrelseordförande Lars Westerberg – händelsevis bror till riksdagens moderate talman – infann sig dock.

Men meddelade KU att han inte minns vem på politisk nivå som gav honom grönt ljus att lägga upp 89 miljarder kronor netto för Nuon. Informerades brorsans partikamrater Fredrik Reinfeldt och Anders Borg? Nä, ingen minns och dokumentation saknas sägs det.

Nog luktar det ruttet om statens bolagsengagemang. Vilka är de som har mest att lära? Politiker ska inte låta staten äga bolag och äventyra förtroendet för demokratin på kuppen.

Musikundrets skapare

Publicerad den av
Svara

Corren.På söndag är det 40 år sedan ABBA vann Eurovisionsfestivalen i Brighton. Segern inledde en sagolik internationell karriär. Som pionjären Stikkan Anderson gjorde möjlig. Om detta har jag skrivit i Corren 3/4:

Björn och Benny, Agneta och Anni-Frid. Hela världen känner och älskar dem som ABBA. Tacka Stig ”Stikkan” Anderson för det. Han kläckte gruppnamnet och var det dynamiska affärsgeniet bakom framgångarna. Björn och Benny komponerade den fantastiska musiken.

Men utan managern Stikkan Anderson som hängiven pådrivare och rastlös marknadsförare är det svårt att tänka sig att ABBA nått sin legendariska stjärnstatus, eller ens tagit sig utanför Sveriges gränser.

I skarven mellan 60- och 70-tal betraktades fortfarande svensk popexport, i synnerhet till Storbritannien och USA, som en hopplöst skrattretande idé. Outsidern Stikkan Anderson var besatt av att bevisa motsatsen.

Han kom från det lilla västgötska samhället Hova, född 1931 som en ”oäkting” med fadern okänd och uppvuxen under påvra förhållanden. Han valde att bli folkskollärare för försörjningens skull innan de musikaliska vingarna bar.

Han komponerade flitigt själv, startade eget musikförlag 1960 (Sweden Music) och 1963 även eget skivbolag (Polar). En lukrativ nisch blev att köpa utländska musikrättigheter och förse låtarna med svenska texter åt dåtidens schlagerartister.

När han knöt begåvningarna Björn Ulvaeus och Benny Andersson till sitt bolag och ABBA uppstod, såg han genast potentialen att skapa historia. Genom sin mångåriga förlagsverksamhet hade Stikkan Anderson skaffat sig ett formidabelt internationellt kontaktnät i musikbranschen.

Kapital på banken fanns nu också att investera i ABBA:s drömmar om att erövra fjärran horisonter. Siktet sattes på Eurovisionstävlingen som chans att nå ut och göra intryck. Björn och Benny hade en svängig melodi, ovanligt poppig för sammanhanget, vilken borde funka.

Stikkan författade texten och titeln: Honey-pie. Nä, inte riktigt optimalt. Han prövade igen och den 6 april 1974, kl 22.18, stod det klart att Waterloo blivit en fulländad succé.

”Det var ett av mitt livs stoltaste ögonblick då ABBA vann i Brighton. Men det var också klockslaget för ett startskott till min kanske jobbigaste period i musikbranschen. Som en sorts astronaut skulle jag snurra runt jorden, men jag hade ingen kapsel så det fick bli vanligt flyg. Ärende: sälja. Och sälja utan bara helvete!!”, berättade Stikkan Anderson 1983.

ABBA hade då sålt 182 miljoner skivor, numera är siffran dubblerad (minst).

I 70-talets folkhemska vänsterklimat ansågs Stikkan Anderson vara en ärkecynisk kommersiell klipparkapitalist, föraktad som burdus uppkomling även i traditionella näringslivskretsar.

Idag borde Stikkan Anderson, avliden 1997, inte bara minnas och hyllas för att han gav ABBA möjligheterna att blomma ut till en supergrupp av The Beatles och Led Zeppelins motsvarighet. Utan också för att han, entreprenören som bokstavligen började sin bana med två tomma händer, lade grunden till det svenska musikundret.

Vi exporterar mer musik än något annat land relativt folkmängd. Snacka om arv att lämna efter sig.

Skoldebatt, del femtioelva

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/4:Corren.

Pang, bom, krasch! Ännu ett fiasko för det ständiga sorgebarn som kallas svensk skola. I december briserade Pisa-bomben att våra niondeklassare fortfarande underpresterar i matematik, naturvetenskap och läsförståelse.

Under gårdagen exploderade resultatet av en ny Pisa-mätning i debatten: svenska elever är sämre än det internationella genomsnittet även i problemlösning. Förnumstiga kommentarer följde om att detta helt klart tyder på att kunskaper och kreativitet hänger ihop.

Jasså! Vilken upptäckt! Har ni kommit på det nu? Inte konstigt att utbildningsväsendet antagit skepnaden av Titanic med rodret långt över vattenytan och fören pekade ner mot Norra ishavets kilometerdjupa botten. Tänkte jag för mig själv, mörk i sinnet.

Sverige är ett land där jämlikhet omhuldas som det kanske främsta av politiska honnörsord. Inget annat offentligt instrument för jämlikhet är så centralt som skolan. Inget.

Den ger alla barn möjligheten att lära sig fakta om världen, utvecklas mot att finna sin potential och ta avstamp ut i vuxenlivets vindlingar.

Misslyckas skolan med den uppgiften kan många fixa det hyfsat ändå, vissa kanonbra faktiskt – men företrädesvis sådana elever som kommer från studieorienterade hemmiljöer fyllda av böcker, konst och verserade samtal över dagstidningen vid köksbordet.

Barn som saknar dessa privilegierade förutsättningar får det ofta betydligt kämpigare på livets hinderbana, om inte skolan kompenserat med en rejäl kappsäck av bildning från inspirerande lärare. Vilket icke är något okänt faktum.

Lika lite som att kreativitet och skapande utöver det banalas nivå aldrig kan födas ur okunnighet. Det krävs en ordentligt murad grund av ansträngning för att kunna nå fantasins högre rymder. Vi vet detta, insikten funnits i många generationer.

Så jag undrar bara: hur kom det sig att vi fick en inverterad elitskola i Sverige som gynnar elever med akademiska föräldrar och sänker de övriga? Och hur kommer det sig att det är så svårt för utbildningsväsendets ansvariga att vända tingens ordning rätt igen?

Två frågor. Skicka in svaren till partierna i regering och opposition. De verkar behöva all problemlösningshjälp de kan få.

Politiken är problemet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/4:Corren.

Augusto Lopez-Claros, chef för globala indikatorer och analys vid Världsbanken, varnade nyligen för att det höga skattetrycket i Sverige riskerar att driva fram en växande informell ekonomi.

Redan nu är denna svarta svenska sektor större än i länder som Schweiz, påpekande han. Onekligen något att betänka för trianguleringspartierna som nu går till val med sitt blocköverskridande budskap om att skatterna inte ska sänkas, snarare motsatsen.

Vilket alltså betyder att politikerna, tvärtemot Världsbankens rekommendationer, kastar ytterligare bensin på den informella ekonomins hotande brasa. Och ju högre dess flammor blir, desto hårdare tvingas den offentliga apparaten att försöka bekämpa elden genom mer kontroller, straff, bevakning, polisjakt och så vidare.

Ett aktuellt exempel på detta och den informella ekonomins lika olagliga som lönsamma näringsfång har Corren skildrat i en avslöjande reportageserie. Den handlar om oseriösa bussbolag som utnyttjar EU:s generösa regler för privatimporterad alkohol till organiserad smuggling i stor skala.

Man köper upp mängder av billiga rusdrycker i Tyskland som säljs vidare till privatpersoner och företag i Östergötland och övriga Sverige. De tio bussbolag som Corren undersökt beräknas dra in ungefär 120 miljoner svarta kronor i vinst varje år på hanteringen. Men genom Östgötapolisens ”Operation Bus stop” har smugglingen till vårt län stött på patrull.

I gårdagens tidning argumenterade riksdagsledamöterna Andreas Norlén (M) och Finn Bengtsson (M) för att hela Sverige borde ta efter ”Operation Bus stop”. Lagarna måste skärpas, de privata införselkvoterna från EU är inte rimliga och i synnerhet faran för alkoholmissbruk bland ungdomar måste bekämpas.

På onsdag arrangerar Norlén och Bengtsson ett riksdagsseminarium i syfte att gå till botten med problemet. Men hur har det uppstått?

Bussbolagens spritskurkar kan tjäna grova pengar därför att Alliansen inte bara behållit den hårda svenska moralbeskattningen på alkohol, utan dessutom höjt den ytterligare – senast vid årsskiftet.

”För de som illegalt handlar med stora mängder införd alkohol ger denna skattehöjning ännu bättre förutsättningar för verksamheten… Det krävs inte någon djupare kunskap om hur en marknad fungerar för att förstå att detta är orimligt”, menade flera tunga företrädare för den svenska bryggerinäringen då (Sundsvalls Tidning 5/1).

I grunden är det Sveriges antikverade alkoholförmynderi som spökar. Avskaffa det, slopa statens monopolbutiker, normalisera priserna och smugglarna har inte längre någon marknad.

Vilket i sin tur gör att polisen kan fokusera på annat, Norlén och Bengtsson slipper ägna sammanträdesmöda åt saken, och en del av den osunda informella ekonomin stryps. Men folkhälsan, utropar förstås monopol- och moralskatteförespråkarna.

Men det är ett överspelat argument. Fakta är att alkoholdrickandet i Sverige trendmässigt minskar – trots EU, trots den omfattande spritsmugglingen, trots Systembolagets satsning på självplocksbutiker och ökade öppettider. I synnerhet gäller det ungdomar.

Konsumtionen bland landets 15-åringar har sjunkit dramatiskt och inte varit så låg sedan 1971, enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN). Lämpligen kunde väl politikerna då också nyktra till från sin skatte- och förmynderiberusning.