Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Min feministiska ikon

Skrivit i Corren 18/6:Corren.

När ni läser dessa rader har jag tagit semester en månad från tidningen och lagt mig i hängmattan med drottning Kristina. Eller snarare Linköpingshistorikern Erik Peterssons uppmärksammade bok om henne, Maktspelerskan – drottning Kristinas revolt.

Normalt sett är jag inte direkt begeistrad av kungligheter, men Kristina! Give her a big hand! Henne är det ju bara omöjligt att inte tjusas av. Där kan man snacka om någon som verkligen utmanade den ”könsmaktsordning” som det numera är så politiskt poppis att ondgöra sig över.

Kristina var som bekant dotter till den megalomaniske krigarfantasten Gustav II Adolf. Under 1600-talet härjade han vilt i Europa under sitt protestantiska korståg mot papisterna. Sannolikt drevs han av en febrig dröm att göra sig till kejsare över hela kontinenten (det gick förstås åt skogen, men å andra sidan lyckades Gustav II Adolf grunda Göteborg och den bedriften är väl inte fy skam).

Efter faderns död i Lützendimman ärvde Kristina tronen. Men hon gillade inte att tvingas in i en förutbestämd roll och agera efter vad de inskränkta konventionerna krävde av en kvinna, protestant och drottning.

Som intellektuellt orienterad var det heller inte konstigt att Kristina vantrivdes i de dragiga gemaken på Stockholms slott och längtade till den eviga staden Rom. Den nyblivna brackiga svenska stormakten som hon fått på halsen, var ju en hopplöst provinsiell och andefattig öken i jämförelse med vad de katolska ärkefiendernas metropol hade att erbjuda.

Alltså gjorde hon slag i saken; kastade kronan, konverterade och drog. En större skandal har Europa sällan skådat. Men Kristina tog det kallt.

Hon var en sann individualist, som med stolthet och mod röjde sin egen väg genom livet. Att dessutom göra detta i 1600-talets råbarkade värld där toleransen för avvikare var minimal, förminskar inte precis prestationen. I historiens galleri tillhör Kristina en av mina käraste favoriter – just därför att hon rakryggat satte sig över konformismen, vägrade gå in någons ledband och envist hävdade rätten att få vara sig själv.

Det du, Gudrun Schyman! En mer inspirerande feministisk förebild för både män som kvinnor lika får man väl leta efter.

Klagokör klingar falskt

Skrivit i Corren 13/6:Corren.

Det är synd att Alliansen ligger lågt med fler jobbskatteavdrag inför nästa mandatperiod. Denna borgerlighetens paradreform har gjort det lönsammare att arbeta, i synnerhet för låg- och medelinkomsttagare, och därmed stimulerat till ökad sysselsättning och fler skattekronor till välfärden.

De fem stegen på jobbskatteavdragen som genomförts mellan 2007-2014 har betytt att 99 procent av alla heltidsarbetande svenskar fått över 1000 kronor mer i plånboken varje månad, 90 procent har fått mer än 1500 kronor.

Att människor får behålla en större del av frukten från det egna arbetet är viktigt. Inte bara som ett ekonomiskt incitament, eller för att det ger enskilda ökad frihet och makt i vardagen. Utan också för att det är moraliskt rätt.

Det måste vara en väsentlig skillnad på att arbeta och inte arbeta. Annars korrumperas värdeskalorna i samhället. Bidrag som a-kassa och sjukpenning ska vara drägliga, men får inte som förr utformas så att de kan tjäna som alternativa försörjningskällor i åratal.

Men hur är det då med pensionerna? När Alliansen lanserade jobbskatteavdraget inför valet 2006, kontrade Socialdemokraterna med att kalla förslaget för ”pensionärsskatt”. Demagogiskt försökte partiet framställa skattesänkningen för yrkesarbetande som en skattehöjning för pensionärerna.

Någon tyngre skattebörda för pensionärerna innebar naturligtvis aldrig jobbskatteavdraget, ingen pensionär fråntogs ett ringaste öre genom reformen. Bara att arbetsinkomster beskattades gynnsammare i relation till pensionsinkomster. Denna relativa skillnad har S och andra kritiker av Alliansen, icke minst pensionärernas intresseorganisationer, sedan dess utmålat som höjden av orättvisa.

Är inte pension uppskjuten lön kanske? Varför då denna kränkande straffbeskattning av människor som slitit och släpat hela sina liv? Ungefär så ekar klagovisan i debatten.

Argumentationen är vilseledande och populistisk. Jobbskatteavdraget är lika lite en pensionärsskatt, som pensionen är uppskjuten lön. Pengarna som dagens pensionärer har betalat in under sina yrkesverksamma år, har redan gårdagens pensionärer för länge sedan förbrukat. Det är alla som jobbar nu som finansierar utbetalningarna från de allmänna pensionsfonderna.

Eftersom systemet är sammanlänkat med rådande ekonomiska utveckling, tjänar pensionärerna på att så många som möjligt arbetar och bidrar till högre tillväxt. De borde alltså tvärtom glädjas åt jobbskatteavdraget, vilket dessutom är extra gynnsamt för personer över 65 år om de väljer stanna kvar på arbetsmarknaden.

Vidare har även pensionärskollektivet successivt fått minskad skatt med totalt över 16 miljarder kronor under Alliansen. Genomsnittspensionären har fått det ekonomiskt bättre hela tiden. Medelinkomsten har ökat med 16 procent mellan 2006-2013, enligt Pensionsmyndigheten (DN 4/10 2013).

Välståndet skiftar förstås då pensionärerna inte är någon homogen grupp, men andelen fattiga är internationellt sett låg och snacket om att de äldre skulle hamnat i strykklass är faktiskt mera myt än verklighet.