Jobbregeringen laddar om

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/6:Corren.

Alliansen binder sig vid jobbmasten och lovar att minst 5 miljoner svenskar ska vara i sysselsättning år 2020. Det betyder att 350 000 nya, produktiva arbetstillfällen ska ordnas tills dess. Politiker kan naturligtvis inte kommendera fram dessa jobb, men de kan göra den tillväxtskapande jordmånen bättre.

På DN Debatt i går presenterade Alliansens partiledarkvartett några reformer som ska bidra till det. Bland annat ställs siktet in på smidigare integration genom att flyktingar ska lära sig svenska snabbare och att utländska akademikers betyg ska översättas fortare. Man vill även satsa mer på underlätta stegen till eget företagande. Fler förslag lär följa ju närmare valet vi kommer.

Återstår att se om fokuset på arbetslinjen räcker för att vinna väljarnas hjärtan även denna gång, men sakligt sett är Alliansen rätt ute. Jobben är och förblir centrala på varje regerings agenda. Fanns det någon rättvisa i politiken bör Alliansens trovärdighet på området vara betydligt högre än den spretiga oppositionens.

I synnerhet Miljöpartiets, som till och med gör ett nummer av att svenskarna ska jobba mindre eller inte alls. Socialdemokraterna har dock lanserat ett mål som liknar Alliansens; att arbetslösheten ska vara den lägsta i EU 2020. Det kan låta bra, men förtjänar en varning från den politiska konsumentombudsmannen (om det fanns en sådan).

För det första är målet relativt, vilket i olyckligt fall skulle kunna tänkas bli dryga 10 procent och vad är det för seger? För det andra frestar ett sådant mål erfarenhetsmässigt till politiskt trixande. Minns Göran Perssons patentmetod att föra bort arbetslösa ur statistiken med förtidspensioneringar.

Alliansens sysselsättningsmål kontrasterar skarpt därvidlag genom att vara både hederliga och djärvare. Utrymmet för manipulation minimeras och misslyckas man, ja – då står man obönhörligen där i skamvrån.

Konjunkturinstitutet (KI) har visserligen spått att knappt 5 miljoner kommer att vara sysselsatta i Sverige just 2020, vilket S tagit till intäkt för att håna Alliansens ambitionsnivå. Men KI:s framtidsprognos för jobbtillväxten är ingalunda självklar, utan en politik som stimulerar sysselsättningen kan det inte bli mycket att skryta med alls.

Vilket S borde veta. Förra gången partiet regerade under den tidigare nämnde Persson (med MP och V som stödhjul) var det ju stagnation på sysselsättningsfronten. Trots ett hyfsat konjunkturläge.

Även här är kontrasten till Alliansen slående. ”Åtta års jobbmisslyckande”, har skuggfinansministern Magdalena Andersson (S) kallat Reinfeldtregeringens resultat. Verkligen? I den bästa av världar kan naturligtvis allt vara bättre, men givet verkligheten av global finanskris och eurokraschen som Alliansen oförskyllt haft att hantera sedan 2006 är meritlistan inte särskilt tokig.

Över en kvarts miljon nya jobb har tillkommit under perioden och det beror inte på befolkningsökningen, som oppositionen försöker bortförklara fakta med. Det beror inte minst på att jobbskatteavdragen har gjort det lönsammare att arbeta och att Socialdemokraternas tidigare så generösa bidragskranar skruvats åt.

Färska siffror från EU:s statistikbyrå Eurostat visar att Sverige 2013 hade den högsta sysselsättningsgraden (79,8 procent i åldern 20-64 år) i hela unionen. Misslyckande? Döm själva.

Giv oss den forna sms-biljetten åter

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/6:Corren.

Okej, jag erkänner: det var bättre förr. Närmare bestämt innan den 1 februari 2013 och då i ett avseende. Man kunde fortfarande spontant hoppa på bussen i Linköping och smidigt betala med sms-biljett enligt en busenkel instruktion vid hållplatsen. Så ska kollektivtrafiken vara. Lätt och bekymmerslös att använda för alla och envar. Sedan var det slut med det.

Plötsligt krävdes att vi skulle registrera oss med personnummer på någon jämrans webbplats, annars ingen sms-biljett i mobilen. Detta irriterande krångelmoment har nu blivit sms-biljettens död. Användningen har minskat så mycket att Östgötatrafiken slopar systemet den sista augusti.

Detta är alltså den praktiska konsekvensen av ett EU-direktiv för betaltjänster, som ledamöterna i Sveriges riksdag lojt antog utan debatt, utan reservationer och utan motförslag i juni 2010.

Någon i den kontrollerande och övervakande klassen upptäckte därefter att EU-direktivet kunde tillämpas drakoniskt på sms-biljetter och drämde till. Identitetsregistreringen av resenärerna påstods nödvändig i syfte att förhindra penningtvätt.

Tillåt mig fråga: Hur stor är sannolikheten att organiserade gangsters börjar tvätta svarta pengar genom att köpa hundratusentals bussbiljetter via sina mobiler på Östgötatrafiken? Väg risken av detta fantasifulla scenario mot priset av att krångla ihjäl ett enkelt fungerade betalsystem för vanligt folk i kollektivtrafiken. Var finns rimligheten och proportionerna?

Det är frestande att peka på ett klåfingrigt och maktfullkomligt EU som syndabock i denna tragikomiska historia. Det vore dock att frikänna svenska politiker och myndighetsbyråkrater från eget ansvar. Det är inte nödvändigt av dem att implementera budorden från Bryssel hur slaviskt och fyrkantigt som helst. Sverige är redan omvittnat som värst i unionen därvidlag.

Med en gnutta kreativitet, flexibelt handlag och lösningsorienterat tänkande hade säkert forna dagars sms-biljetter kunnat bli kvar. Våra makthavare saknade bara vilja, ryggrad och intresse att stå upp för systemet. Men det är aldrig försent att göra bot och bättring! Särskilt när det är valår.

Kom igen nu politiker, vem blir först med löftet att ge oss möjligheten att åka buss som vore det gamla goda januari 2013 igen?

Tankar kring ett kungligt dop

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/6:Corren.

Det är söndag och i Drottningholms slottskyrka är det dopceremoni för prinsessan Leonore. Man ber att få gratulera. Dock är min rojalistiska yra synnerligen begränsad i övrigt. Själv har jag dagen innan varit i Stockholm och passerat Gustav III:s pampiga staty vid Slottsbacken.

Det var han som fick dispositionsrätten till Drottningholm, vilket kungafamiljerna haft sedan dess, efter att staten köpte det vackra slottet av drottning Lovisa Ulrika 1777. Det är också insikten om vilken figur Gustav III egentligen var som en gång gjorde mig till republikan. Sorry, Leonore.

”Där låg ett skimmer över Gustavs dagar”, påstod Esaias Tegnér 1836 i en devot hyllningsdikt till 1700-talets gustavianska regim. Det gjorde det inte. På sockeln till Johan Tobias Sergels Gustavstaty läser jag i guldskrift att han var ”lagstiftare, segervinnare, fredens återställare”. Lika knasigt det.

I hård konkurrens med Gustav Vasa och Karl XII borde snarare Gustav III räknas som ett av de värre kriminalfallen vi haft på tronen.

När den maniske krigarkungen Karl XII stupade 1718 var det som en kollektiv suck av ”äntligen!” hördes genom landet. Avskyn mot det otyglade enväldet var massivt, vilket födde en av de vitalaste och mest spännande epokerna i svensk historia: frihetstiden 1719-1772. Observera att frihetstiden var våra förfäders egna benämning på perioden.

Makten tillföll nu riksdagens fyra stånd i en parlamentarisk revolution som internationellt sett var häpnadsväckande progressiv. Den franske upplysningsfilosofen Voltarie kallade Sverige för ”det friaste landet i världen”. Till och med det sedermera mönsterbildande engelska parlamentet fick se sig distanserat.

Den amerikanske historieprofessorn Michael F Metcalf menar att vår riksdag hade ”ett klart försprång framför sina utländska motsvarigheter både i fråga om representativitet och om makten över lagstiftning, beskattning och utrikespolitik. Vad gäller arbetsformer – och framför allt utskottsväsendet – var försprånget ännu klarare”.

Tidigare än andra länder kunde vi fått en utveckling mot ett modernt partiväsende och en demokratisk, konstitutionell monarki av dagens snitt. Så blev tyvärr ej fallet. Gustav III:s statskupp gjorde abrupt slut på de lovande tendenserna. Vi förlorade rollen som parlamentariskt föregångsland och sjönk tillbaka i kungligt förtryck. Därmed kom demokratins fullständiga genombrott att fördröjas ända till 1921.

Det är faktiskt bisarrt hur frihetstiden förtalats i Sverige, samtidigt som Gustav III idealiserats bortom all rim och reson. En kvarlevande reaktionär historiesyn har tydligen skymt blicken för verklighetens förhållanden. Den liberale historikern Fredrik Lagerroth (1885-1974) konstaterade i sin banbrytande forskning om frihetstiden och det gustavianska enväldet att Gustav III:s död ”liksom Karl XII:s måste ha inneburit en lättnad för hans folk.”

Lagerroths dom över Gustav III:s styre är talande: ”Och jag skulle stanna i förlägenhet, om någon uppfordrade mig, som dock rätt noga följt hans bana, att nämna någon politisk fråga, vid vars handläggning han icke begått olagligheter”.

Vår nuvarande monark lär ha sagt att Gustav III är hans favorit i kungalängden. Jag hoppas att Leonore växer upp till att få en mognare uppfattning.

En statlig urspårning

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/6:Corren.

Tågstrejk i Skåne. Kollaps i järnvägstrafiken norr om Stockholm till följd av ett havererat signalsystem. Inte konstigt att irritationen växer bland landets hårt prövade resenärer.

Enligt en Sifoundersökning, publicerad i SvD den 8/6, har närmare var tredje svensk valt bort tåget någon gång av fruktan för förseningar. Enligt en annan opinionsmätning av Novus, publicerad i DN den 7/6, vill 7 av 10 svenskar återföra det statliga tågmonopolet igen.

Onekligen vatten på kvarnen för Anders Ygeman (S), ordförande för riksdagens trafikutskott, och riksdagskollegan Ardalan Shekarabi (S) som i UNT förra veckan dundrade: ”Allt sedan Moderaterna tog över regeringsmakten har deras privatiseringar utvecklats till en kallbrand… Nu ser vi alltså baksidan av regeringens ansvarslösa privatisering även inom järnvägen”.

Receptet som S förordar är att statliga Trafikverket övertar allt underhåll i egen regi. Ingen mer konkurrensutsättning, punkt! Oppositionens jobb är visserligen att skälla på regeringen, men att göra privatiseringarna till ensam syndabock är ren vänsterpopulism av sämsta sort. Vad beror tågkaoset på?

Avregleringarna och större inslag av marknadstänkande har bidragit till att göra järnvägstrafiken billigare och attraktivare. Svenskarna har aldrig åkt så mycket tåg som nu, trots eländesrapporteringen har antalet resor paradoxalt ökat med 140 procent sedan 80-talet.

Problemet är dels att kapaciteten i den fasta infrastrukturen inte räcker till, dels att underhållet är kraftigt ersatt sedan årtal tillbaka. I en rapport från konsultbolaget WSP (Är järnvägen på rätt spår, augusti 2013) pekas på ”ett eftersläpande investeringsbehov på grund av låga investeringar under 1960-, 70- och 80-talen.”

Ska man tala om kallbrand i det spårbundna trafiksystemet är snarare staten och de politiska partierna som satt vid makten då (huvudsakligen S!) som bär skulden för den. Alliansen undgår naturligtvis inte ansvar efter åtta år vid makten.

Men lite förståelse för att det tar tid att fixa allt trubbel som den offentliga sfären skapat genom att i decennier nonchalera sina grundläggande uppgifter skulle inte skada. Tror S att Trafikverket kan frälsa oss från ondo? Partiet måste tala mot bättre vetande.

Tidskriften Fokus skrev i januari om djupgående strukturella bekymmer inom Trafikverkets byråkrati: ”Det handlar om att det inte går att följa upp kostnader. Att man måste ta in resurskonsulter för ytterst små arbeten. Och att det kan ta en halv dag att skriva ut en ritning. Problemen har lett till en flykt från verket – ofta av nyckelpersonal.”

Tror svenska folket att lösningen är att statens forna järnvägsmonopol återuppstår? Minnet är uppenbarligen kort. Fakta är punktligheten var som uslast på ”den gamla goda” SJ-tiden för 35 år sedan. Kritiken var massiv mot dyra resor, snuskiga tåg, låg servicenivå och allmän ineffektivitet.

Några rubriker från 80-talets början: ”De inställda tågens land” (Expressen 28/12 1981), ”Inga tåg i rätt tid” (SvD 5/1 1982), ”Snålhet och schabbel bäddade för pendeltågseländet (Dagens Industri 8/1 1982), ”SJ-chefens råd till resenärerna: Ta bilen istället” (Expressen 6/1 1982). Så var det med den statsvurmande nostalgin.

60-talet var inte alltid så kul

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/6:Corren.

Rockstjärnor tenderar att ha en obesvarad kärlek till filmens värld. Åtskilliga är de som efter storstilade succéer på musikscenen, även ansett sig kunna briljera på vita duken.De flesta har skändligen tvingats inse att skomakaren bör bli vid sin läst. Ta bara de gamla brittiska glamrockarna Slade, som bjuder på ett rejält pinsamt magplask i Slade in Flame. Eller?

Fel, fel, fel. Faktum är att detta oförtjänt bortglömda alster från 1975 (i regi av Richard Loncraine) förmodligen är en av de bästa rockfilmer som gjorts. Sladegrabbarna är förstås inga professionella skådespelare. Ändå är deras rollprestationer som medlemmar i den fiktiva gruppen Flame häpnadsväckande övertygande.

Filmen gestaltar hur ett rockband under sena 1960-talet når toppen, men faller sönder under trycket av sina egna framgångar och den korrupta musikbranschens cyniska krav. Klassisk storyline, dock skildrat med en engagerande diskbänksrealism som nästan påminner om vad Ken Loach brukar syssla med.

Mot bakgrund av Slades image som sorglösa partyröjare, var väl misstanken nära till hands att de skulle valt att figurera i en lättviktig historia med fåniga upptåg á la Hard Days Night eller Help. Istället överraskar gruppen genom att gå motsatt väg i denna påfallande mörka, samhällskritiska film.

När Slade fick chansen att verkligen säga något tog de sannerligen tillfället i akt. Deras personliga erfarenheter av 60-talets engelska popscen kan inte ha varit alltför muntra – och här ger de igen med besked på giriga managers och skrupelfria skivbolagsdirektörer som lika gärna kunnat sälja tvål och tandkräm.

Även organiserade gangsters är framme för att brutalt roffa åt sig av pengarna som de unga, naiva musikidolerna genererar när efterkrigstidens nya tonårskultur blev en ekonomisk maktfaktor att räkna med. Bakom kulisserna på den numera så romantiserade ”Swinging London”-eran dolde sig onekligen en ganska grym värld.

Konstnärligt är filmen en triumf. Dock blev avståndet till publikens förväntningar för stort. Sladefansen bestod främst av yngre ungdomar, som varken kunde ta till sig berättelsen eller budskapet. Många konfunderades och förmådde inte skilja mellan verklighetens Slade och påhittade Flame i biosalongen.

I filmen uppstod till exempel svåra slitningar mellan den sångare som Noddy Holder spelade och basisten Jim Leas karaktär. När bandet började turnera igen efter att Slade in Flame haft premiär, tvingades Noddy Holder ofta förklara från scenen: ”We wuz only acting, me and Jim is friends really”.

Tyvärr blev skapandet av denna lysande film en grov karriärmässig missräkning, som bidrog till att Slade hamnade i kommersiell utförsbacke under resten av 70-talet. Senare skulle gruppen göra magnifik comeback (ni minns kanske dunderhitsen Run Runaway och My Oh My?), men originalgruppen är nu upplöst sedan många år.

Slade in Flame finns utgiven på DVD. Se den gärna en regnig eftermiddag om du inte har något bättre att göra. Det gjorde jag. Lite populärkulturell spis av gammalt gott märke skadar aldrig. Särskilt som man i detta fall påminns om att flydda tider ingalunda var så oskyldiga som man i nostalgins skimmer ibland kan får för sig. Och det gäller ju inte bara musikbranschen.

Under katedralens valv

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/6:Corren.

Mitt i stan har den tronat i 800 år, det häftigaste som Linköping har att bjuda. Jag älskar domkyrkan, denna rogivande oas, en verklig katedral av kontinentalt snitt. Att vandra under dess magnifika valv är att förnimma doften från Frankrike eller Italien.

I arkitekturen finns ännu stämningen inkapslad av den gamla katolska kulturgemenskapen som band Europa samman innan Gustav Vasa gjorde slut på det roliga för Sveriges del. Men vilken skatt vi har kvar, som en bit Rom i Östergötland. Visst är det coolt?

Kyrkobyggnaden (näst störst i Sverige) innehåller en hel del fascinerande ting. Se om du finner pelaren där i slutet av 1700-talet en viss J Berzelius klottrat sitt namn. J står för Jacob, han studerade på gymnasiet i Linköping då och var inte särskilt lycklig.

I avgångsbetyget stämplades han som ”en yngling av tvetydigt hopp”. En tidig föregångare till dagens underpresterande svenska elever på glid utför i Pisa-undersökningarna? Kanske kan Jan Björklund och vi andra trösta oss med att exemplet Berzelius visar att det kan gå ganska hyfsat ändå.

Han hade nämligen ett egensinnigt intresse för naturvetenskap som ingen förmådde kväva. Berzelius gick vidare till att upptäcka flera grundämnen som kisel och torium, kartlade hur kemins grunder fungerade och gav världen nya begrepp som fotosyntes och protein. Internationellt räknas han som vår främste vetenskapare efter Linné och har både fått en park i Stockholm och en gata i Paris uppkallad efter sig. Inte illa för en misslyckad gymnasist från Linköping.

Ett annat tips är kolla in gravmonumentet där Östergötlands första landshövding Ulfsparre och hans fru Beata vilar, skulpterade sida vid sida i sten. I Per Wästbergs roman Ljusets hjärta har de nyförälskade huvudpersonerna Johan Fredrik och Ellen ett möte i Linköpings domkyrka.

Vid graven grips de av uppflammande ömhet till landshövdingeparet som varit borta i mer än 500 år. Och: ”Något outsägligt får dem att vackla – skymten av en gräns, bortom vilken vilja och begär sammanfaller”. Ellen utbrister till Johan Fredrik: ”Plötsligt vill jag leva bara för att ha dig inom mig jämt”.

Tänk vilka underbara känslor som kan tändas i vår katedral.

Om Alliansen faller

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:Corren.

Det finns bara två partier som kan vara regeringsbildare: M och S. Deras partiledare är statsministerkandidater per automatik. Att några andra än Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven skulle chefa i Rosenbad efter valet finns inte på kartan.

Vilket innebär att de aldrig kan undfly ansvaret att stå för en politik som är heltäckande, realistisk och genomförbar. Till skillnad från mindre partiers företrädare kan varken Reinfeldt eller Löfven unna sig lyxen att sjunga med änglarna för att vinna lättköpta poäng i opinionen, hänge sig åt att fantisera om mer eller mindre utopiska förslag, snöa in på en enda specifik hjärtefråga att driva utan hänsyn till konsekvenserna för landets väl och ve i övrigt.

Annars skulle de omedelbart blotta sig själva för skurar av nedgörande kritik och förskingra sina respektive partiers trovärdighetskapital som statsbärande.

Man kan likna Reinfeldt och Löfven med föräldrarna i familjen Sverigesson som måste se till hushållsbudgeten inte spräcks, att maten står alltid står på bordet, att det ständigt finns hela och rena kläder på morgonen och att barnen inte kan få allt de pekar på. Ofta otacksamma uppgifter, men nödvändiga.

Väljarvindarna blåser dock inte åt Moderaternas eller Socialdemokraternas håll. M är stukat efter bakslaget i EP-valet och ligger enligt SCB:s senaste mätning bara kring 22 procent, mer än sju procentenheter back jämfört med valet 2010. Siffrorna för S imponerar inte heller, dagarna då partiet kunde regera i ensamt majestät tillhör historien.

Istället pågår en opinionskantring längre vänsterut till den sorglöst radikala och bångstyriga gruppen av miljöpartister och vänsterpartister och med schymanska socialistfeminister som jokrar i leken. Inkluderat S har denna rödgröna opposition över hälften av väljarna i ryggen.

Alliansen noterar däremot knappt 37 procent i SCB. Skulle borgerligheten lyckas vända på steken under de få månader som återstår till valet vore det, nyktert sett, den största comebacken sedan Lasarus. Samtidigt, vilket Alliansens valkonvent i går tydligt illustrerade, existerar bara ett samlat sakpolitiskt – och därtill stabilt beprövat – alternativ. Och det är dagens regering.

Efter åtta år vid makten är det förståeligt om många svenskar känner lockelsen av att pröva något nytt och spännande, särskilt som Alliansen inte gnistrar av reformvilja som förr. Förvaltningsperspektivet har fått företräde, delvis beroende på att SD seglade in som vågmästare 2010 och berövade Alliansen dess tidigare riksdagsmajoritet.

Men vad är förändring för förändringens skull värd? Frågan är om Löfven ens kan förvalta som statsminister. Den peppande valupptakt med ballonger och hurtig musik som Reinfeldts Allianslag bjöd på, kan inte Löfven göra om på sin sida blockgränsen eftersom han inte har ett lag, inga koalitionspartners, inget ihopsvetsat team redo att äntra maktens taburetter.

Det enda som finns är, med Carl Bildts klassiska ord, en rödgrön röra – rörigare än någonsin. Det står skrivet i stjärnorna hur Löfven ska kunna vispa ihop någon slags funktionsduglig, statsbärande politik av den soppan.

Utvägen? Den har hittills aldrig prövats. Men det vore nog inte dumt om Reinfeldt och Löfven mentalt förbereder sig på att ta gemensamt föräldraansvar för Sverige.

Om man jämför

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/6:Corren.

10-årige Ingemar i filmen Mitt liv som hund, som utspelar sig i femtiotalets Sverige, tänker ofta på hunden Laika. Uppskickad i en bana runt jorden, utan hopp att komma hem igen, utan tillräckligt med mat och vatten. Ensam lämnades Laika att dö i den svarta rymden, offrad på vetenskapens altare.

”Det är viktigt att ha sånt att jämföra med. Man måste hela tiden jämföra”, säger Ingemar till sig själv när han kontrasterar Laikas öde till sin egen, inte alltid muntra situation. ”Det är inte så farligt, när man tänker efter. Det kunde ha varit värre”, tycker han då.

Låt oss använda samma princip när vi betraktar supervalårets Sverige. Vi har utan tvekan samhällsproblem som förtjänar en allvarlig politisk diskussion: arbetslöshet, skolkris, vårdköer, etc. Men relativt sett är det ingenting, noll. Vi bor i en trygghetens sörgårdsidyll, är fria, välmående, har oändligt rika möjligheter och ältar marginalbekymmer. Om man jämför.

Ty livets lott kunde fallit annorlunda. Du och jag kunde varit födda i Syrien. Där har det nu också hållits val. Under ett bibliskt inferno till inbördeskrig som kräver sju dödsoffer varje timme, dygnet runt. Hittills har över 160 000 män, kvinnor och barn omkommit i striderna, en del ihjälgasade av kemiska stridsmedel.

Nationen är i ruiner. Mat, vatten, mediciner? Lycka till. Nästan hälften av befolkningen är på desperat flykt, de flesta inom landet. 2,3 miljoner människor har lyckats ta sig ut, främst till grannländer som Libanon och Jordanien. Flyktinglägren är överfulla, de humanitära förhållandena är mycket svåra.

Den ansvarige slaktaren och folkfördrivaren till president, Bashar al-Assad, kan dock inte väljas bort. Presidentvalet är bara en svart fars och något som ens liknar fred finns inte i sikte. Detta sker alltså nu. I Europas närhet.

EU har emellertid föredragit att låta endast en liten skara syrier få fristad undan helvetet. Jämfört med övriga EU-länder är Sverige generösa. 12 000 syriska flyktingar tog vi emot förra året. Men även de är för många, anser SD:s Jimmie Åkesson. I Ekots lördagsintervju 31/5 förklarade han: ”Vi är inte i närområdet till Syrien, vi ligger i en annan del av världen.”

Så kan man också jämföra.