Jag har förresten alltid haft svårt att bli indignerad när industrin kommer rusande till kulturen med pengar. Hela min filmiska verksamhet har varit sponsrad av privatkapitalet. Jag har aldrig fått något till skänks för mina vackra ögons skull. Kapitalismen som arbetsgivare är grymt uppriktig och tämligen generös när det passar. Man behöver aldrig sväva i tvivelsmål om sitt dagsvärde – en nyttig och härdande erfarenhet.
– Ingmar Bergman, Bilder, 1990.
I helgen såg jag Moderna museets stora sommarutställning om Nils Dardel och Peter Le Marcs aviserade sista konsert, någonsin, på Skeppsholmen. Här hänger jag utanför Stockholms slott och är, som synes, tämligen nöjd med bägge upplevelser. Konst, musik, Stockholm. Kungligt laddad för en ny arbetsvecka på tidningen.
Jakub Schikaneder, Tram in the Streets of Prague, kring 1900-1910.
Louis Douzette, Moonlit Landscape on the Darß, kring 1900.
Skrivit i Corren 31/7:
Bilden: En ung kvinna med resväska. Rubriken: ”Exodus – Varför Europas judar flyr åter igen”. Det är omslaget på senaste numret av nyhetsmagasinet Newsweek. I blixtbelysning en förskräckande tidsmarkör.
Avskyn mot judar flammar ånyo högt i länder som Belgien, Ungern, Storbritannien, Frankrike, Tyskland. Pyrande ultranationalistiska stämningar är en delförklaring. Föreställningen om ”den kosmopolitiske juden” som ett främmande och förgiftande inslag i ”folkkroppen” har länge varit en bärande ideologisk bjälke inom extremhögern.
Men det som främst blivit tändvätska åt antisemitismens eldslågor är kriget mellan Israel och Hamas i Gaza. Nyligen urartade en pro-palestinsk demonstration i Paris till ett försök att bränna ner en synagoga under stridsropet ”Död åt judarna”.
Samma sak var nära att hända i Berlin, där gatumobben visade sin solidaritet med Gazaborna genom att skandera ”Jude, jude, fega svin, kom ut och slåss själv”. Från brittiskt håll meddelas att antalet antisemitiska hatbrott fördubblats under juli månad. Detta bara några få exempel ur nyhetsfloden.
Och Sverige? Ja, i färskt minne är S-ledaren Stefan Löfvens sakligt sett balanserade inlägg på Facebook om Gazakonflikten, vilket utlöste en stormvåg av råa antisemitiska kommentarer. Känsloläget här hemma har blivit så uppjagat att Lena Posner-Körösi, ordförande för judiska centralrådet, i gårdagens Aftonbladet säger sig uppleva den kanske värsta hotbilden någonsin mot den svenskjudiska minoriteten.
I sammanhanget bör följande självklarhet påpekas. Det är absolut inte antisemitism att kritisera Israel och dess regeringspolitik, fördöma dess försvarsmakts agerande, kräva att bosättningarna på Västbanken upphör och liknande. Sånt är fullt legitimt. Mängder av judar, både inom och utom Israel, uttrycker dagligen åsikter åt det hållet. Däremot att kollektivt skuldbelägga alla judiska människor för vad staten Israel gör och inte gör, är kristallklar antisemitism.
Likaså att utmåla sionismen (den judiska nationalkänslan) som rasism, eller att demonisera Israel som Hitlertysklands efterföljare, eller att som Aftonbladets tidigare chefredaktör Gunnar Fredriksson (S) igår skrev på tidningens blogg: ”Nu varnas för att antisemitismen sprider sig, allvarligt förvisso. Men det kunde man förutse, om man inte ville blunda, med den aggressiva politik som Israels högerregering bedriver”.
Varför skulle judar i Europa, i Sverige, behöva klä minsta skott för Benjamin Netanyahus politik? Tänk er samma ursäktande argumentation om islamfobins spridning på europeisk mark under hänvisning till att det måste man ju förstå med tanke på hur Irans ayatollor beter sig.
Mycket av dagens Israelkritik kommer från vänster, den kritiken är till övervägande del begriplig och anständig, inget snack! Men när Israelkritik tenderar att bli en nödtorftigt dold förevändning till att underblåsa avsky och angrepp mot judar, då har en civilisatorisk gräns passerats ner i den mörka brunn av urgammalt hat som gjorde Europa omöjligt för denna folkgrupp.
Vilket också är bakgrunden till Israels återkomst 1948. Det är dit de flesta europeiska judar nu flyr. På 30-talet fanns inte den fristaden. Konsekvensen vet vi.
Skrivit i Corren 30/7:
Friheten, menade den liberale tyske filosofen och humanisten Wilhelm von Humboldt runt sekelskiftet 1800, är det första och oundgängliga villkoret för ”utvecklingen av de mänskliga krafterna”.
Men, påpekade han, denna utveckling fordrar också något mer, även om det är nära förbundet med friheten. Nämligen: ”en mångfald av situationer och möjligheter”.
Frihetsgraden i vårt västerländska samhälle har ökat radikalt sedan von Humboldts tid. Som följd har lösgörandet av den mänskliga utvecklingskraften gett oss ett välstånd på en nivå som tidigare generationer knappast kunnat föreställa sig.
Inte minst Sverige, vid 1800-talets ingång ett erbarmligt och reaktionärt kvävande fattighus, utgör en bra historisk illustration av detta. Politiska reformer i liberal, frihetlig riktning skapade en bördig jordmån för mänsklig växtkraft som lyfte landet ur eländets hopplöshet till rikedomens välfärdsstat.
Vårt moderna Linköping kan också sägas ligga i linje med vad Wilhelm von Humboldt talade om. Vi har inte blivit en ekonomiskt välmående, framgångsrik och lockande inflyttningskommun som närmar sig storstadsdivisionen av en slump.
Utan därför att vi har vårdat sådana förhållanden som ger de mänskliga krafterna spelrum. Linköpings slogan ”där idéer blir verklighet” är inte en käck floskel som många andra kommuners, utan har faktisk täckning.
Men allt är inte rosor och solsken. Det har vi nu åter fått en brutal påminnelse om. I måndagskväll sköts en man ihjäl i Skäggetorp. 16 personer (!) är anhållna som misstänkt inblandade i mordet. Samtliga har kopplingar till den grova, gängrelaterade brottslighet som i flera år plågat Linköping.
Corren har i en lång rad artiklar uppmärksammat och skildrat denna farsot. Ty en farsot är det. Den kriminella gängkulturen har på ett oroväckande sätt bitit sig fast och kan inte reduceras till blott ett polisiärt problem. Det är ett samhällsproblem och ett samhällsproblem av högsta vikt. Varför?
Därför att gängens destruktiva och våldsbejakande verksamhet beskär frihetens grundvalar, sätter hämsko på den mänskliga utvecklingskraften och krymper mångfalden av situationer och möjligheter som fått Linköping att blomstra.
Det gäller i synnerhet Skäggetorp, där atmosfären av laglöshet riskerar att hindra områdets invånare (särskilt de unga) från att nå sin fulla potential. Otryggheten kvaddar både människor på det personliga planet och äventyrar stadsdelens utsikter till en ljusare framtid. Samma sak för Linköping som helhet, naturligtvis.
Den goda stadskulturen främsta, mest positiva sida är att den bär på ett emancipatoriskt löfte – genom erbjudandet av en miljö med större tolerans, vidgade vyer, flera sociala kontakter, arbetstillfällen, utbildnings- och företagsmöjligheter.
Men om den organiserade brottsligheten tillåts parasitera på vår stads välstånd, och gängen fortsätter att göra det offentliga rummet till ett slagfält, då förgiftas Linköpings attraktiva jordmån och livschanserna för många av våra invånare sänks eller spolieras.
Därför finns ingen angelägnare uppgift än att återställa den civilisatoriska lag och ordning varpå friheten, utvecklingen och mångfalden vilar.
Skrivit i Corren 28/7:
”Sommaren 1914 skulle ha varit oförglömlig även utan olyckan den bringade över Europa. För sällan har jag upplevt en praktfullare, skönare, jag skulle nästan vilja säga somrigare sommar. Dag efter dag sidenblå himmel, luften varm utan att vara kvav, ängarna ångade av dofter, skogarna mörka och lummiga av ung grönska. Ännu idag, när jag uttalar ordet sommar, kommer jag att tänka på de strålande junidagarna som jag tillbringade i Baden bei Wien.”
Den pastorala idyllen i habsburgarnas Österrike-Ungern, som författaren Stefan Zweig ovan skildrar i sina memoarer Världen av igår, avbryts av nyheten att dubbelmonarkins tronföljare Franz Ferdinand blivit skjuten i Sarajevo den 28 juni. Underrättelsen tas emot med jämnmod.
Strax återgick allt det normala, skriver Zweig: ”Folk pratade och skrattade, sent på kvällen spelade musiken åter i lokalerna. Det fanns den här dagen många i Österrike som i sitt stilla sinne drog en lättnadens suck över att den gamle kejsarens arvtagare nu var borta, till fördel för den mycket omtyckte unge ärkehertig Karl.”
Men bakom kulisserna, långt över de sorglöst sommarfirande européernas huvuden, utlöste mordet på Franz Ferdinand ett ödesdigert diplomatiskt drama. Det var ett invecklat politiskt prestigespel mellan kontinentens rivaliserande stormaktsregimer, där insatserna nonchalant höjdes och ingen förmådde besinna sig förrän det var för sent.
Den 28 juli, för exakt hundra år sedan, förklarade Österrike-Ungerns härskarelit krig mot sin illa tålda granne Serbien, som man höll ansvarig för attentatet (egentligen en förvändning för att ge serberna en rejäl, efterlängtad näsknäpp). Konflikter på Balkan var inget nytt och hade hållits begränsade tidigare.
Denna gång tippade emellertid den maktbalansbaserade europeiska säkerhetsordningen ner i avgrunden. Under den ”svarta veckan” förmörkades sommaren av krigsförklaringar som mekaniskt följde slag på slag efter att Österrike-Ungern tryckt på knappen.
Europas statsmän hade förlorat kontrollen över skeendet och snubblade in i katastrofen som åren 1914-18 skulle kräva miljoner människoliv och för alltid rubba världen ur dess gängor. Kriget var inte oundvikligt, långt därifrån. Men det blev ett syndafall som födde den moderna epok som vi, på gott och ont, känner som vår egen. Aldrig skulle dock solen stråla på samma sätt igen.
Som historikern Barbara W Tuchman skriver i sin klassiska bok Det stolta tornet om decennierna innan första världskriget:
”Det stolta torn som hade byggts under den europeiska civilisationens storhetstid kännetecknades av prakt och lidelse, av rikedom och skönhet och mörka källare.
Dess invånares tillvaro kännetecknades, i jämförelse med en senare tids människors, av större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera, större orättvisor och hyckleri, större fattigdom och nöd, större känslosamhet och falsk sentimentalitet, mindre fördragsamhet med medelmåttorna, mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje.
Den gamla världen ägde mycket som sedan dess har gått förlorat, oberoende av vad man kan ha vunnit istället.”
Skrivit i Corren 25/7:
”Om högst två år är alla kristna, jag menar alla, borta.” Det sade prästen Faris Tomas i gårdagens DN. Han bor i närheten av Iraks näst största stad Mosul, som nyligen hamnat i Islamiska statens våld.
Dessa islamister är så brutalt extrema att även ideologiskt likasinnade terrorgrupper som al-Qaida brutit med dem. När Islamiska staten erövrat Mosul målades ett ”N” på vissa hus. N som i ”nasrani”, arabiska för kristen. Budskapet gick inte att missförstå. Under dödshot valde de flesta av stadens kristna invånare att fly.
”De här människorna har bara kläderna de bär på kroppen. De fick lämna allt”, säger Faris Tomas i DN:s reportage – ännu ett vittnesbörd om hur landets uråldriga kristna minoritet är på väg att fördrivas och utplånas.
Detta sker alltså nu medan Irak de facto håller på att falla sönder i ett inbördeskrig där Islamiska staten haft stora framgångar. Deras mål är ett religiöst kalifat av medeltida snitt som även omfattar Syrien, i dag så nära helvetet på jorden som det går att komma.
Uppbackad av Iran och Ryssland har Syriens diktator Bashar al-Assad sedan 2011 hämningslöst bekrigat sitt eget folk. Striderna förvärras av den splittrade oppositionen, olika grupper (som Islamiska staten) står mot varandra och drivs av skilda motiv. Inget slut på grymheterna skymtas. Antalet dödsoffer kan räknas i hundratusental, flyktingströmmen är av episka proportioner.
Från Irak och Syrien är det ganska nära till Gaza, där en annan humanitär tragedi utspelar sig. Det är inte svårt att känna medlidande med Gazaremsans plågade palestinska befolkning, hårt klämda i uppgörelsen mellan Hamas terrorstyrkor och den israeliska försvarsmakten.
Men alla utomstående, inte minst svenskar, som plötsligt visar ett sånt varmt intresse och glödande engagemang för just denna konflikt i Mellanöstern, var är ni annars?
Var är ropen av förtvivlan och avsky mot likhögarna som varje dag staplas i människoslaktens Syrien? Var är fördömandena av utrotningspolitiken mot Iraks kristna? Var är demonstrationerna, debattinläggen, kraven på rättvisa, bojkotter och internationella ingripanden?
Ni bryr ju er så djupt om Mellanöstern. Det är väldigt bra. Men gäller det verkligen bara om den judiska staten Israel råkar trigga era känslor?
The state is a cold monster.
– Charles de Gaulle
He had instincts one could call conservative, but reflexive reactions that were liberal. He wanted to leave his mark and become a man of history, and believed that, given the chance, he could make a mark in foreign policy.
He once told me about picking a national security adviser: ”I don’t want someone I have to teach. I want someone who can teach me”… Nixon would not reject out of hand someone who hade trashed him if that someone hade talent and ideas and might experience a late vocation.
– Patrick J Buchanan, The Greatest Comeback. How Richard Nixon Rose from Defeat to Create the New Majority, 2014.
Christian Dahlgrens Blogg 