Lära för arbetslivet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/7:Corren.

I onsdagens tidning rapporterade Corren om höstens gymnasieintagning i Linköping. Vad gäller yrkesprogrammen är söktrycket som vanligt inte mycket att skryta med. Tendensen är likadan i övriga Sverige och har så varit under flera år.

Det kan tyckas förvånande. Att arbetslösheten bland unga människor är besvärande hög är sannerligen inget okänt fenomen. Rationellt sett borde då yrkesprogrammen vara glödheta, eftersom chanserna till jobb efter examen vanligen är bättre än för många andra utbildningar.

Är svenska elever bortskämda med drömmar om flashigare yrken? Behöver skolan bli duktigare på yrkesvägledning? Kanske. Helt klart är i vilket fall att matchningen på arbetsmarknaden skevar oroväckande och att företagen har stora problem med rekrytering och kompetensförsörjning. Vilket i sin tur hotar tillväxten och välståndet i samhället.

Borde vi därför uppmuntra en ökad andel kvalificerad arbetskraftsinvandring? Ja, det är aldrig fel. Men är knappast hela svaret. Lika lite som att obligatorisk högskolebehörighet på yrkesprogrammen skulle vara någon patentlösning (snarare är den partipolitiskt driva övertron på välsignelserna av akademisk massutbildning problematisk).

Däremot måste näringslivet bli vassare på att redan tidigt försöka konkurrera om elevernas intresse, skapa förståelse för denna sektors betydelse och påvisa vilka goda utvecklingsmöjligheter som industrin och teknikföretagen i allmänhet ger.

Väl i yrket öppnas inte sällan dörrar för både fortbildning och karriär. Näringslivet har flera starka lobbyorganisationer som sitter på högar av pengar, likaså har motparten LO en formidabel kassa till sitt förfogande. Hur väl utnyttjas dessa resurser för att locka nya generationer unga till en framtid inom industriföretagen? Det är något som arbetsgivare och fack gemensamt har alla skäl i världen att fundera noggrannare över.

Samtidigt är det nödvändigt att grundskolan skärper kraven – och det rejält! – på basala kompetenser hos eleverna. Förra månaden publicerade Svenskt näringsliv en rapport, Redo för jobbet?, där organisationens 3600 medlemsföretag tillfrågats om synen på skolans förmåga att rusta ungdomarna för yrkeslivet.

De redovisade erfarenheterna måste betecknas som nedslående, ja direkt chockerande. Unga nyanställda brast ofta i enkla färdigheter som att läsa, skriva och räkna. Ett annat problem gällde vikten av att komma i tid, vara ordningsam, uthållig och uppföra sig respektfullt mot medarbetare och kunder. Även ungdomarnas initiativkraft, kreativitet och analytiska tänkande lämnade åtskilligt övrigt att önska.

Rapporten bekräftar på ett sorgligt sätt djupet i den svenska skolkrisen. Om inte det blir ordning och bättre resultat i klassrummen, vad hjälper det då näringslivet om yrkesprogrammen i gymnasiet plötsligt får ett aldrig tidigare skådat uppsving?

Taube som tonsättare av 50-talets frihetstid

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/7:Corren.

Kulten kring Evert Taube tar sig orimliga uttryck. De som jämför honom med Bellman saknar litterär förståelse.

Det hävdade Lars Gyllensten, tidigare sekreterare i Svenska Akademin. I sina memoarer Minnen, bara minnen (2000) karaktäriserar han Taubes visdiktning som glättad och eskapistisk, en ytlig värld fylld av schablonartade tablåer och klichéer i ljusa pastellfärger.

Inte helt fel. Även om det finns briljanta undantag, som den magnifika skräckballaden om briggen Blue Bird av Hull, så tycker jag att mycket av Taubes sångskatt egentligen är glimmande kattguld. Det är charmigt och glatt, men knappast tungviktarklass.

Själv var Evert Taube inte heller alltid så förtjust. ”Skärgårdsskiten” kunde han kalla de egna visorna och törstade istället efter erkännande som seriös prosaförfattare. Böckerna som bar Taubes namn vann dock aldrig publikens gunst. Han fick nöja sig med att bli en efterfrågad lutsångare och började vinna viss popularitet under 20- och 30-talen, främst via radions och grammofonskivans förmedling.

Men kulturvärldens dörrar var länge stängda. Kritikerna hade svårt att övertygas om värdet i Taubes produktion. 1948 orsakade Lars Forssell rabalder när han i en essä försvarade Evert Taube och ställde dennes viskonst mot den litterära parnassens högbrynta, svårmodiga modernism.

Forssell hävdade att Taubes diktning genom sin form verkligen nådde någonstans – i motsats till ”40-talets under evighetens synvinkel rikare men i ögonblicket, utanför en liten skara proselyter, totalt verkningslösa utstrålning”.

Poeten Erik Lindegren blev så förbannad att han kastade en grogg i ansiktet på den vanvördige spolingen Forssell.

Det markerar starten till Taubes stora genombrott i folkhemmet. Strax var det 50-tal då det unga gardet med Forssell, Pär Rådström, Beppe Wolgers och Olle Adolphson i spetsen erövrar den kulturella scenens skansar – fast beslutna att vädra ut föregående decenniums allvarliga, symboltyngda dysterhet. Femtiotalisterna hyllar Taube som vore han en av dem.

De älskar hans oblyga blandning av förfining och folklighet, hans romantiska anslag och färgstarka motiv. På något sätt verkar det logiskt att Taube kommer i ropet samtidigt som motboken avskaffas och svenskarna lär sig dricka rödvin, äta pommes frites och använda vitlök. Klimatet andas lekfullhet, öppnade gränser och nyvunnen frihet.

Evert Taube levererar det perfekta soundtracket med den glade bagaren i San Remo, baren i Samborombom där Fritiof träffar Carmencita, sommarängar med Rönnerdahl, Calle Schewen och dans på Sunnanö. Ett blivande nationalmonument tar form.

Som Hjalmar Gullberg skaldar om epoken i Terziner i okonstens tid (1958): ”Nu fick man skratta fritt och gå i kyrkan / kyrksamt, från fyrtiotalets ångest frälst. / Aptiten växte med den nya styrkan, / och i en ny, mer inhemsk aladåb / upptäcktes och blev föremål för dyrkan / Almquist, Stagnelius och Taube.”

Nå, kattguld eller inte. Behovet av romantikern Evert Taube lär nog bestå. Även om färgen i hans idyller flagnat, naivismen känns daterad och förljugen, så finns där ändå en envis ton som klingar i harmoni med något i vår nordiska folksjäl. Trots allt, vad vore sommaren utan allsång, sill och Taube?

Än spökar Hannes Alfvén

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/7:Corren.

1970 stod den smått legendariske centerprofilen Torsten Bengtson i riksdagen och pläderade för ”ett pärlband av kärnkraftverk” längs Norrlandskusten.

Tre år senare hade Centern svängt helt under sin nya partiledare Thorbjörn Fälldin. På partiets stämma i Luleå 1973 var fysikprofessorn och Nobelpristagaren Hannes Alfvén inbjuden för att tala om kärnkraftens faror. Alfvén var en stridbar och kontroversiell gestalt i vetenskapskretsar.

Han tillbringade mycket tid i USA, där han kommit att influeras av 60-talets radikala stämningar på universiteten och den framväxande miljörörelsen med sitt starka kärnkraftsmotstånd.

Alfvén blev frälst och fick snart positionen som något av en debattpionjär i Sverige när han fränt polemiskt började ifrågasätta vårt planerade kärnkraftsprogram (som han själv varit med att bygga upp). Alfvén mötte Fälldin på en lunch i Stockholm och sedan var det klippt.

Fälldin övertygades om att ”ett rent skräckscenario” väntade om Sverige fortsatte ”marschen in i kärnkraftssamhället”. Hannes Alfvén fick därefter lägga ut texten på Luleåstämman, som förvandlades till ett väckelsemöte i atomfientlighetens tecken. Med ombudens stöd i ryggen kunde så Fälldin meddela pressen: ”Ställer ett parti fortsatt satsning på kärnkraft efter nuvarande principer som villkor för regeringssamverkan kommer Centern att säga nej”.

Där och då bröts den breda politiska samsyn som funnits i Sverige ända sedan riksdagen 1956 beslutat att utveckla reaktorprototyper för att säkerställa landets framtida energibehov. Tillväxten och välfärden var beroende av att särskilt den elintensiva basindustrin var tryggt försörjd med energi.

Enorma belopp hade investerats i kärnkraftstekniken, där Sverige ett tag var världsledande innovatör. Centerns omvändelse till alternativrörelsens romantiskt doftande antimodernism ställde allt på huvudet.

Den politiska debatten förgiftades av en närmast religiös oförsonlighet i frågan. Det borgerliga samarbetet försvårades allvarligt för lång tid framöver. Fälldinregeringen 1976, den första icke-socialistiska på 44 år, sprack och misslyckandet kastade en tung skugga över de borgerliga partiernas förmåga att styra landet.

Samtidigt brottades S med ett internt vänsteruppror mot Palmes traditionellt kärnkraftsvänliga hållning, vilket ytterligare komplicerade situationen. Försöket att lösa problemet genom den märkliga folkomröstningen 1980 (med tre nej-linjer, ingen ja-linje!) skapade bara ännu fler frågetecken om energipolitikens inriktning och villkor.

Det hör till Alliansregeringens historiska bedrifter att borgerlig enighet nåtts kring kärnkraftspolitiken igen. Centern har klokt nog givit upp arvet från demagogen Hannes Alfvén. Sveriges kvarvarande reaktorer är ålderstigna och håller inte för att trimmas i all oändlighet.

Nya anläggningar måste snart byggas. Inom vänsteroppositionen spökar dock Alfvéns ande fortfarande. S är tvehågset men pragmatiskt, MP och V är rabiata kärnkraftsfiender.

Hur ska detta faktum plåstras över vid en rödgrön majoritet i höst? Precis som med Fälldin 76 riskerar vi få en regering med en tickande splitterbomb inbyggd. 70-talets grälsjuka energihärva all over again? Herregud…

Farväl till politikersamhället?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/7:Corren.

Pierre-Joseph Proudhon (1809-65) tyckte att samhället han levde i kändes en smula trångt och dundrade:

”Att styras är att bli bevakad, inspekterad, utspionerad, indoktrinerad, moralpredikad för, kontrollerad, befalld och censurerad av personer som varken har visdom eller dygd. Det är att i varje åtgärd och varje handling registreras, stämplas, värderas, patenteras, licenseras, bli beskattad, uppläxad, rättad, besviken. Under förebärande av det allmänna bästa är det att bli utnyttjad, monopoliserad, lurad, rånad och sedan vid minsta protest eller anklagande ord bötfälld, pinad, nedsvärtad, uppiskad, nerklubbad, avväpnad, ställd inför rätta, dömd, satt i fängelse, skjuten, strypt, deporterad, såld, bedragen, svindlad, övergiven, kränkt, vanhedrad. Detta är statsstyre, det är dess rättvisa, det är dess moral!”

Hårda ord. Men så var Proudhon också den förste uttalade anarkisten. Sett till hur statsmakten svällde över alla tidigare breddar efter 1914 fanns ändå korn av förebådande sanning i vad han skrev.

I synnerhet gällande 1900-talets värsta uppfinning: den totalitära diktaturen. Det är som Proudhon anat den politiska megalomanin att diktera, reglera och dirigera människans tillvaro som födde monster av typen Sovjetunionen eller Nazityskland.

Även där demokratin segrade kunde starka tendenser skönjas av kollektivistisk politisering på den individuella frihetens bekostnad. I Sverige byggdes folkhemmet, ett progressivt trygghetsprojekt med många goda och vällovliga sidor.

Dock fanns mindre tilltalande drag av förnumstig paternalism och fartblind social ingenjörskonst. I ideologisk nit skulle medborgarnas liv läggas till rätta. Samhället blev staten, partiapparaterna den nya överheten, modellen för påverkan av egna villkor gick genom politiker, ombudsmän och myndigheter.

Så organiserades det moderna Sverige, strukturerna finns än i dag, fast de börjat murkna. Partiengagemanget faller, folkrörelsernas tid är över, många känner sig främmande för den politiska sfären. Regeringen har därför tillsatt en demokratiutredning i syfte att finna nya vägar in i politiken åt folket.

Kanske är vägen mer att söka ut ur politikens och statens grepp? Som Goehte sa: ”Vilket är det bästa styret? Det som lär oss att styra oss själva.”

Tragediernas vecka

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/7:Corren.

298 dödsoffer. Inga av dessa människor hade med Ukrainakrisen att göra. Men de hade oturen att flyga med ett passagerarplan som tog den ödesdigra risken att passera luftrummet i Europas hetaste konfliktområde.

Vem bär ansvaret för att Malaysia Airlines MH17 från Amsterdam aldrig nådde destinationen Kuala Lumpur, utan istället föll ner från skyn i brinnande vrakdelar över den självutnämnda Donetskrepubliken i östra Ukraina? Ännu finns inte otvetydiga bevis. Dock pekar mycket i sammanhanget på att proryska separatister står bakom dådet.

Sannolikt misstogs det civila passagerarplanet för ett militärtransportplan tillhörande den lagliga regeringen i Kiev. Vilket i så fall skulle betyda att Vladimir Putin hamnat i en ytterst besvärande situation.

Det är Putin som låtit vapen, instruktörer och hugad milis strömma över gränsen från Ryssland med intentionen att ytterligare destabilisera Ukraina efter stölden av Krim. Den avancerade missil som krävdes för att skjuta ner ett plan på tiotusen meters höjd har troligen den ryska militärmakten satt i händerna på Putins ukrainska legoknektar.

Därmed är den egentligt skyldige till tragedin att finna i Kreml. Kan rysk inblandning konstateras måste priset för Putinregimens kriminella politik höjas. Vi kan inte ha en buse som härjar mer eller mindre ostraffat i Europa. USA:s och EU:s sanktioner har hittills varit patetiskt lama. Det duger inte längre.

Samtidigt i Mellanöstern: dödstalen fortsätter stiga medan Israel inlett sin markoffensiv i Gaza. Utan tvekan har det redan svårt plågade palestinska folket ånyo påtvingats fruktansvärda umbäranden och offer. För vad?

I realiteten hålls Gaza kidnappat av en barbarisk islamistisk regim, som är förblindade av visionen om den judiska statens förintande. Det ligger lyckligtvis långt bortom Hamas förmåga, ändå försöker dessa jihadbesatta terrorister skada Israel så mycket som möjligt genom upprepade raketattacker och infiltration av mördarförband genom tunnlar. Resultatet?

Närmast ingenting, då Israels försvar är alldeles för effektivt. Istället har Hamas cyniskt dragit Gazas civila i blodig olycka genom att ställa dem i skottlinjen för Israels motåtgärder, vars fullt rimliga syfte är att göra slut på terrorn.

Israel försöker dock ständigt minimera civila offer, men för Hamas är varje död palestinier en pervers propagandaseger som åskådliggör den judiska statens förmenta ondska. Vilken part som bär huvudansvaret för Gazatragedin kan knappast råda något tvivel om.

Fred och försoning med Hamas är en utopi. Må palestinierna snart äntligen få ett ledarskap som älskar livet mer än döden.

Herr Gustafsson och liberalismen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/7:Corren.

”Ända sedan Upplysningstidens filosofer, ända sedan trumpetsignalen i Beethovens Leonoraouvertyrer har liberalismen velat ha ett bestämt slags människa. Hurudan? Enkelt uttryckt: en som växer. Utvecklar sina latenta möjligheter. Som är i stånd att erbjuda omvärlden överraskningar. Liberalismen vill alltså inte frihet i allmänhet, den vill ha en frihet som alltid kommer att te sig utmanande, frihet att växa.”

De smått briljanta orden tillhör förstås författaren, poeten och filosofen Lars Gustafsson. Han nedtecknade dem i pamfletten För liberalismen – en stridsskrift, som utkom 1980. Gustafsson var uppenbarligen på inspirerat liberalt humör.

Samma år började han växla brev med förre folkpartiledaren Per Ahlmark. Deras samlade tankeutbyte publicerades 1985 i boken Frihet och fruktan. Ämnena spände över vida fält, bland annat det eländiga tillståndet i Sverige. Vilket i mycket var den demokratiska socialisten Olof Palmes fel, om man fick tro herr Gustafsson själv:

”…han intresserar mig enbart som en obehaglig geting kan göra en sommardag. Han skulle vara mig likgiltig om det inte vore för att jag har ett intryck av att han kan skada mig, mina vänner, de värden jag tror på – och dit hör de fundamentala rättigheterna”.

Om den illvillige Palme hotade fundamentala rättigheter, så var det dock annat med vad den fullfjädrade rödgardisttyrannen Mao Zedong gjorde i Kina. Bara några år innan Lars Gustafsson vältaligt tog strid för liberalismen, hade han varit på studiebesök i det då fortfarande kulturrevolutionära riket i öster.

Intrycken förmedlades i reseskildringen Kinesisk höst (1977): ”Här blev jag slutgiltigt övertygad om att den socialistiska revolutionen faktiskt har varit i stånd att skapa inte bara frihet från nöd, utan – under optimala förhållanden – också livskvalitet, verklig solid livskvalitet för en stor del av Kinas massor.”

Det var väl tur att Lars Gustafsson sedan började lyssna på Beethoven och växte ifrån den övertygelsen.

Isande vindar från öst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/7:Corren.

Att vara ett litet land bredvid Putins Ryssland är ingen avundsvärd situation. Skåda exemplet Litauen. En färsk rapport från tankesmedjan Frivärld belyser hur den ryska regimen bedriver ett omfattande informationskrig mot den före detta Sovjetrepubliken i Baltikum.

Det handlar om att misskreditera och störa Litauens relationer med EU och Nato, delegitimera landets nationella historia och dess frihetskamp, binda upp inflytelserika personer i ekonomiska nätverk genomsyrade av den ökänt korrupta ryska affärskulturen, göra Litauen än mer beroende av Rysslands redan starka ställning på energi- och infrastrukturområdet, etc.

Målet är inte svårt att räkna ut: att undergräva Litauens självständighet och förvandla landet till vad som i praktiken måste betecknas som en rysk vasallstat. Ungefär som i fallet Ukraina, men under något mindre spektakulära former. Aggressionspolitikens syften är likafullt densamma.

Även mot oss finns tydliga tecken av informationskrig från Kremls sida, vilket också påpekas i Frivärlds rapport. Svartmålningen av utrikesminister Carl Bildt, som varit en av Rysslands tuffaste kritiker i Ukrainakonflikten, bär syn för sägen.

Han har bland annat i den ryska propagandan påståtts vara CIA-agent och att drivas av revanschbegär för Karl XII:s nederlag i Poltava. Fientliga skildringar av Sverige som dekadent och i moralisk upplösning är heller inte ovanliga.

Rena hot har även förekommit. Nyligen varnade det ryska utrikesdepartementet för ”farliga, negativa förändringar” om Sverige skulle göra Finland sällskap som medlemmar i Nato. Avsikten här är knappast lika långtgående som gällande Litauen eller några andra tidigare delar av Sovjetimperiet. Kreml strävar snarare mot att passivisera oss, göra Sverige till en tyst och undfallande nation i Rysslands skugga.

Men aldrig att får vi låta Sveriges suveränitet sakta vittra bort och prisge vår framtid till en främmande stormakts intressen, eller låta några av Sveriges grannar gå ett liknande öde till mötes. Rysslands ambition att dominera Östersjön är uppenbar, vilket är en utmaning mot oss alla.

Därför är Litauens sak vår. Därför är det nödvändigt att vi tar gemensamt säkerhetspolitiskt ansvar i vårt närområde. Vilket inkluderar en stärkt försvarsmakt som väcker respekt, och som visar att vi både kan och vill hävda vår integritet i en orolig tid. Trots mycket politiskt snack lämnar dock Sveriges militära kapacitet åtskilligt övrigt att önska. Vem vinner på det?

Fria vingslag med Gunnar Ekelöf

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/7:Corren.

Den sista skiva Cornelis Vreeswijk gjorde innan sin bortgång 1987 kallade han Till Fatumeh. Definitivt ingen slump. Titeln var en blinkning åt favoritpoeten Gunnar Ekelöf och dennes diktsamling Sagan om Fatumeh (1966).

Vreeswijk och Ekelöf – nog finns ett tydligt släktskap mellan dem. Bägge särlingar, eleganter och outsiders med smak för rumlande, som aldrig kunde få riktigt fotfäste i vårt genomorganiserade svenska samhälle.

Ekelöf kunde rent av uttrycka avsky mot det blågula folkhemmet, där han istället för trygghet och solidaritet såg fyrkantiga moln, öde frisksportarskogar och könlösa vitaminarbetare (Till de folkhemske).

Men vägen till svenskarnas hjärtan fann de, trots allt har vi ju en viss svaghet för rebelliska konstnärssjälar (sådana vi möjligen själva skulle vilja våga vara…). I egenskap av trubadur och visdiktare må Cornelis vara mera lättillgänglig. Ändå går det knappast att ifrågasätta Gunnar Ekelöfs ställning som den moderna svenska lyrikens portalfigur.

Skänka gärna en semesterdag åt att besöka hans poetiska universum. Här finns något för oss alla att ösa inspiration, tröst och njutning ur. Surrealism och mystik – men även folklighet, lätthet och svärta. Samt, icke att förglömma, humor.

Tag bara följande absurditet, från samlingen Strountes: ”Ett stort kålhuvud tänker / men inte på kålsoppa: / Det tänker på Afrikas milda frikadeller / hoppande lätt över savannen”.

Det vore förstås orättvist och fel att försöka klistra en politisk etikett på Ekelöf. Med det sagt, tycker jag att han tolkat innebörden av liberalismens ideal om frihet och jämlikhet bättre än någon annan. Som den berömda raden ur samlingen Färjesång: ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” I grunden är vi alla lika, i vår skröpliga, ömtåliga mänsklighet.

Och känn de stolta vingslagen i dikten Fåglars liv, en frihetens trosbekännelse: ”Inte en skymt av uppgivelse / finns det i fåglarnas liv, / hos dem är liv och rättmätighet / ett och detsamma. / Man kan inte besegra en fågel, / den ger sig aldrig. / Det är kanske därför vi skjuter dem / eller beundrar dem.”

Israel, den eviga skurkstaten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/7:Corren.

Det var inget särskilt märkvärdigt uttalande. Tvärtom närmast pliktskyldigt, ganska kort, lite platt kanske. Men balanserat och nyktert, enligt regelboken 1 A. Sånt en svensk oppositionsledare från ett parti med statsbärande ambitioner förväntas säga om en aktuell internationell konflikt som fångat rubrikerna.

Det hela är tragiskt, våldet måste upphöra, oskyldiga civila drabbas hårdast, parterna ska sluta kriga och börja förhandla. Hade Stefan Löfven kommenterat människoslakten i Syrien eller Irak, som krävt hundratusentals offer, hade antagligen få tagit notis. Snarast gäspat och glömt orden i samma stund som de läst dem.

Men i lördags gjorde Löfven en statusuppdatering på Facebook om Gaza och då blev det rödglödgat liv i luckan. Det som utlöste raseriet var hans tydligen totalt förkastliga formulering om att ”Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig”.

Där har vi den Israelhatande vänstern i ett nötskal. Sedan 2007 har de islamistiska fanatikerna i Hamas hållit Gazas invånare i ett järngrepp, begått systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter, skoningslöst förföljt oppositionella, trakasserat homosexuella, förvägrat kvinnor något som ens avlägset liknar frigörelse, nonchalerat grundläggande sociala behov för befolkningen och istället föredragit att satsa Gazas magra resurser på att bygga allt mer avancerade missiler riktade mot civila mål inne i Israel.

Nu regnar dessa dödliga raketer över den demokratiska judiska staten som Hamas och deras rivaliserande jihadorganisationer svurit att utplåna. Och vem utmålas som den eviga skurken? Israel, alltid Israel. Bara att Israel försvarar sig mot attackerna är uppenbarligen en provokation i vänsterns ögon. Ja, att Israel överhuvudtaget finns är väl det värsta.

Kan några egentligen ganska banala självklarheter från Löfvens sida trigga sådana floder av hätska reaktioner, är en befogad fråga vilka känslor vänsterfolket i grunden drivs av. Är det i första hand solidariteten med de utsatta palestinierna?

Eller är det mest en förvändning till att få kasta alla hämningar och frossa i avsky mot den judiska stat man av någon anledning har så förtvivlat svårt att acceptera?