Om bostäder inget nytt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/3:Corren.

Statsministern satt i TV-studion, redo att utfrågas inför det stundande valet. Öppningsfrågan av journalisten Lars Orup löd: ”Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par, som ber er om ett råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig, men de har ingen bostad och de är heller inte rika – vilket råd ger ni dem då?”

Statsministern tvekade lite: ”Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis”. Orup fortsatte obevekligt: ”Det är den enda tröst ni kan ge dem, att stå där och om de är ett normalfall vänta i tio år kanske, om de bor i Stockholm?”

Statsministern svarade lika ärligt som handfallet: ”Om de bor i Stockholm och vägrar att ta någon bostad utanför Stockholm blir det nog så”.

Replikskiftet från den 8 september 1966 är en modern klassiker och blev en sjunkbomb för det socialdemokratiska regeringspartiet, som förlorade horder av väljare det året.

Beklämmande nog skulle Lars Orup, om han ännu varit i livet, kunna ställa exakt samma fråga i TV till Stefan Löfven nu som han gjorde till Tage Erlander. Situationen för det bostadssökande paret i exemplet ovan är fortfarande tröstlöst. Är det inte fantastiskt i all sin absurda orimlighet?

”Bostadsbristen riskerar framtidens tillväxt, minskar rörligheten och försvårar matchningen på arbetsmarknaden”, konstaterade bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) på DN Debatt i tisdags. Ordet ”bostadsbrist” förekommer 13 gånger i artikeln, dessutom flera gånger med tillägget att den är ”akut”.

Jo tack, det är ett tragiskt faktum som massor av svenskar redan förstått, i åratal. Vad är botemedlet? ”Marknaden kan inte ensam lösa bostadsbristen i Sverige. Därför behöver staten ta ett större ekonomiskt ansvar för att se till att det byggs fler bostäder”, hävdar Kaplan och förkunnar att regeringens mål är 250 000 nya bostäder till 2020.

Lycka till! Det var precis vad Erlander gav order om efter sitt fiasko hos Lars Orup, fast i än större skala. Regeringen forcerade fram bygget av en miljon nya bostäder i offentlig regi. Vad hjälpte det?

Bostadsbristen kan inte byggas ikapp, så länge hyresmarknaden är reglerad och förstör de grundläggande mekanismerna för tillgång och efterfrågan (vilket varit fallet i Sverige sedan 1942). ”Det blir som att i danaidernas kärl i den grekiska mytologin: hur mycket som än hälles i kärlet, blir det ingen ändring, därför att det rinner ut lika fort”, som ekonomen Eli Heckscher förklarade saken redan 1952.

Att hyresregleringen var roten till onda begrep så småningom även Erlander. De politiska ingreppen hade skapat en allt omöjligare bostadskris som generade S-topparna. Konsekvens: i mitten av 60-talet förberedde Erlanders regering, som den enda i Sverige hittills, att slopa hyresregleringen rakt av.

Förslaget stoppades efter att FP-ledaren Bertil Ohlin, som egentligen inte tyckte annorlunda, såg chansen att knipa några billiga opinionspoäng på att hycklande kritisera åtgärden som socialt oansvarig. Erlander fick istället, mot bättre vetande och i ljuset av det smärtsamma valnederlaget 1966, satsa på reservplanen: miljonprogrammet.

Tänk om han struntat i Ohlin och låtit marknaden lösa problemet? I det alternativa Sverige som då hade varit dagens, hade vi sannolikt sluppit att läsa någon debattartikel alls av ett planekonomiskt stolligt statsråd vid namn Mehmet Kaplan som orerar om en akut bostadsbrist.

Bergman lyckades ändå

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/3:Corren.

Gör tankeexperimentet att Ingmar Bergman dykt upp som ny regissör idag och gått till statliga Svenska filminstitutet (SFI) med en manusbunt. Vilken chans hade han haft att beveka SFI:s bidragskonsulenter?

För det första skulle hans kön legat honom i fatet. SFI:s vd Anna Serner har sedan hon tillträdde som chef 2011 främst vurmat för genusperspektivet i filmskapandet, enligt ett strikt system för absolut jämvikt.

”Vid utgången av 2015 ska summan av de utdelade stöden under avtalsperioden ha delats ut till 50 procent kvinnor och 50 procent män inom var och en av de tre yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent”, heter det på institutets hemsida. Hade en ung och hetsig kille som Bergman klarat den feministiska kvoteringspolitikens nålsöga?

För det andra kan man undra hur intressanta Bergmans konstnärliga idéer upplevts av kulturbyråkratin. I lördags skrev Anna Serner en lång debattartikel i DN där hon lobbade mot regeringen för mer skattemedel till sitt institut (vars styrelse för övrigt är utsedd av samma statsmakt).

Knapparna som Serner tryckte på i syfte att få ökade anslag är intressanta. Bland annat förkunnade hon att ”vi lever i en tid där extremism och främlingsfientlighet sätter stor prägel på både vardag och kultur… vi menar att filmen har en viktig roll för att överbrygga fördomar, diskriminering och rädslor.”

Därför krävs att en ”mångfald av berättelser” säkras som ”representerar olika perspektiv på Sverige”… ”från genrer, estetik och formspråk till kön, sexuell läggning, etnicitet, funktionsförmågor till geografi”.

Filmens uppgift är således att fungera som ett medel för att göra vårt land tolerantare, ge röst åt förfördelade minoriteter och motverka orättvis särbehandling i samhället. Det kan tyckas sympatiskt.

Men avslöjar en problematisk instrumentell syn på filmen, vars existensberättigande i första rummet verkar ligga i att bidra till uppnåendet av ett antal politiskt angelägna och omhuldade mål.

I det sammanhanget kan man fundera på vilken relevans Bergman skulle haft i SFI:s ögon med sina klassiska teman, kretsande kring tillvarons metafysiska aspekter, Guds tystnad och ångestridna själars brottning med inre demoner i privilegierade, högborgerliga miljöer.

När det överordnade kvalitetskriteriet tillåts korrumperas av ideologiska hänsyn och konsten inte får vara ett värde i sig, torde tyvärr sannolikheten att nykomlingen Bergman fått en säck miljoner av SFI varit ringa.

”Vi vill tro att ett nytt svenskt filmunder är på gång”, hävdade Anna Serner i sin debattartikel. SFI bildades 1963. Utan statlig filmpolitik nådde Sverige världsrykte i början av 1900-talet med Mauritz Stiller, Victor Sjöström och Greta Garbo. Bergman slog igenom internationellt i Cannes 1956 och behövde heller aldrig statens hjälp.

I boken Bilder (1990) skriver han: ”Hela min filmiska verksamhet har varit sponsrad av privatkapitalet. Jag har aldrig fått något till skänks för mina vackra ögons skull. Kapitalismen som arbetsgivare är grymt uppriktig och tämligen generös när det passar. Man behöver aldrig sväva i tvivelsmål om sitt dagsvärde – en nyttig och härdande erfarenhet”.

Varför skulle vi tro på Anna Serners genompolitiserade institut som motorn i nytt filmunder? Svensk filmkonst har tidigare uppenbarligen klara sig ganska hyfsat ändå.

Ingmar Bergman

Konsten att göra vinst till förlust

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 16/3:Corren.

Skogsbruksvägen 131 och 133 i Östersund är Sveriges intressantaste adress just nu, tycker jag. Där ligger två äldreboenden, sida vid sida. De är identiskt lika som tvillingar.

Bara en sak skiljer. Det ena äldreboendet drivs i kommunal regi, medan det privata vårdbolaget Vardaga (tidigare Carema) ansvarar för det andra. Det finns alltså optimala förutsättningar att göra en jämförande forskningsstudie.

Vilket också sker. Sedan hösten 2013 har analysföretaget Nordic Helthcare Group (NHG) kamperat på Skogsbruksvägen. Slutrapporten kommer under våren, men resultaten som hittills redovisats pekar i tydlig riktning. Några signifikanta skillnader i vårdkvalitet har inte uppmätts.

Däremot har det privat skötta äldreboendet bättre lösningar gällande planering, bemanning och schemaläggning. Kostnaden för driften är 15-20 procent lägre än i det kommunala boendet.

Översätter man det på hela den svenska omsorgen så ”finns det mångmiljardbelopp att vinna på att gå på en kurs hos Vardaga”, menar projektledaren Fredrik Eklund på NHG (SvD 3/11 2014). Vinsten med vinstdrivna välfärdsaktörer tycks vara betydande, för såväl skattebetalarna som brukarna och personalen.

Mängder av undersökningar visar att de anställda i privata vårdföretag överlag är mera nöjda med sin arbetssituation än de som jobbar i offentlig regi. Häromåret talade jag med en arbetsmarknadsforskare, verksam på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.

Den offentliga sektorn är värst i behandlingen av sina anställda, hävdade han. Ständiga timvikariat och korttidsanställningar, risiga löner och dyster karriärutveckling. Jag glömmer aldrig hans hårda dom, ekande i telefonluren: ”Det som pågår är ren rovdrift av personal!”

Allt detta borde vara värt en statlig utredning, i syfte att komma till rätta med missförhållandena inom det offentliga. Istället har den rödgröna regeringen i samarbete med Vänsterpartiet tillsatt en utredning för att sänka den privata välfärdssektorn.

Ett av direktiven lyder: ”Nya regler bör starkt begränsa möjligheterna att dela ut vinst” (DN Debatt 5/3). Blir det verklighet är det sannolikt hejdå till Vardaga på Skogsbruksvägen. Hur är man funtad för att kunna se någon vinst med en sådan förlust? Tja, fråga marxisten Jonas Sjöstedt.

När Sillstrypar’n vann

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/3:Corren.

För nästan exakt 40 år sedan, den 17-22 mars 1975, slog den progressiva musikrörelsen till med en alternativ melodifestival i Stockholm.

Proggarna protesterade mot statstelevisionens arrangemang av EM-finalen som samtidigt gick av stapeln i huvudstaden, mot bakgrund av att ABBA året innan vunnit hela rasket i Brighton. Nu var det dags för Eurovision Song Contest att möta sitt Waterloo.

På den alternativa musikfesten framträdde bland andra Ulf Dageby från Nationalteatern i skepnad av Sillstrypar’n som sjöng ”Doing the omoralisk schlagerfestival”.

Låten var en bitande satir med rader som att ABBA var ”lika döda som sillkonserver” och deras manager Stikkan Andersson kallades ett ”cyniskt svin”. Faktiskt tog SVT intryck.

1976 blev det ingen Mello i public service, Sverige avstod från deltagande. Men det var en kortlivad triumf, som inte ens Sillstrypar´n själv verkar beklaga.

En gång frågade jag nämligen Ulf Dageby vad han tyckte om Mello idag. Istället för den skur av indignerad kritik jag förväntade mig från den gamle proggikonen, blev svaret: ”Alltså. Jag har alltid sett på Melodifestivalen”. Ridå.

Nu är goda innovationsråd dyra

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/3:Corren.

”Det är en tung dag. Jag känner oerhört mycket med dem som berörs”, sa kommunstyrelsens ordförande Lena Micko (S) om beskedet att Ericsson varslar 120 anställda i Linköping. Inte är det svårt att hålla med henne, precis.

Det har varit en tung vecka för hela näringslivet. Totalt vill Ericsson sparka 2200 personer i landet, därutöver ryker 850 konsulttjänster. Den svenska telekomjättens blågula färger fortsätter att blekna.

Vid millennieskiftet hade Ericsson cirka 105 000 anställda i världen, varav 42 400 i Sverige. Nu, femton år senare, har Ericsson drygt 114 000 medarbetare i världen och endast 15 300 anställda här hemma (senaste varslet inräknat).

Den dramatiska minskningen är i sig talande för konkurrensvillkoren som Sverige möter på den globala marknaden, trots att det är fråga om kvalificerade jobb och att Ericsson inte går dåligt.

2014 gjorde bolaget en rörelsevinst på 17 miljarder kronor. Ericsson är en av branschens ledande aktörer som hanterar 40 procent av världens mobilnät. Att vila på lagrarna är omöjligt om lönsamheten ska kunna upprätthållas i ett hav av snabbfotade och kostnadspressande utmanare.

Ericssons varsel föregicks av kallduschen från Sony Mobile som halverar sin verksamhet i Lund. 1000 personer får gå. Att regeringen under veckan avslutade vapensamarbetet med människorättsgangstern Saudiarabien var utmärkt och riktigt.

Men genast kom signaler om en rekyl: det börjar kärva i affärskontakterna som våra vanliga exportföretag har i det saudiska kungariket, Sveriges största handelspartner i Mellanöstern. Det kan vara en övergående kris.

Långt hotfullare på sikt var att regeringens politiska partner Jonas Sjöstedt (V) triumferande annonserade att det brutna saudiavtalets uppföljare måste bli en torpedering av TTIP, förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och USA.

TTIP vore en enorm vinst för den svenska och europiska ekonomin, men inom grönvänstern är motståndet hårt och S är kluvet. Äventyras detta avtal kan man snacka om blytunga bud för den försörjande sektorn. Stefan Löfven har tillsatt ett innovationsråd i syfte att återindustrialisera Sverige. Det rådet lär få jobba i alla fall.

Upplysning under attack

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/3:Corren.

Kristendomen, Europas dominerande religion, kvävde i århundraden det fria tankelivet. Förtrycket var stenhårt. Galilei dömdes till livslång husarrest för den hädiska åsikten att jorden inte var universums centrum. Samma uppfattning hade Giordano Bruno. Fast han var inte lika lyckligt lottad, utan avrättades på kättarbål.

Sedan kom revolutionen. De totalitära kristna maktanspråken maldes ner av upplysningen. Radikala filosofer som Voltaire, Montesquieu, Hume och Locke gjorde upp med den förlamande auktoritetstron, vidskepelsen och dogmatismen. Rationalitet, förnuft, sekularisering, yttrande- och religionsfrihet var den nya tidens lösen och blev idealen varur dagens moderna, liberala Europa växte fram.

Men kampen var lång och seg. I Sverige sved arvet efter den lutheranska statskyrkodespotismen ännu i skinnet så sent som på 1960-talet. En av epokens framträdande komiker, Lasse O’ Månsson, skrev med samarbetspartnern Björn Linderoth en satirisk radiosketch som sändes i SR hösten 1963.

I inslaget skojades det om stressen i samhället, som kunde minskas genom att servera nattvarden vid bensinmacken istället för i kyrkan. Svenska staten skrattade inte.

1964 dömdes O’Månsson och Linderoth till tunga dagsböter i tingsrätten för brott mot trosfriden. Även radioproducenten Carl-Uno Sjöblom åkte dit som medskyldig till att ha skymfat nattvarden, liksom skådespelaren Nils Eklund som läst upp sketchen för radiopubliken.

Överklagande hjälpte inte. Hovrätten fastställde domen 1965, resningsansökan till Högsta domstolen avslogs 1967. Först 1970 upphävdes lagen om trosfrid, alltså förbud mot religionskränkning, som gjorde hela denna bisarra rättsprocess möjlig.

Det är bara några få decennier sedan. Minns gärna det när många muslimer numera förargas över satiriska uttryck som riktas mot deras egen religion. Men just det västerländska bagaget av kristen intolerans gör det i sammanhanget desto angelägnare att vägra backa en tum när yttrandefriheten och rätten att häda ifrågasätts.

Mordförsöken på Lars Vilks och den blodiga terrorattacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris är de yttersta tecknen på att upplysningens ideal är under attack.

Varför är blasfemi mer känsligt i islam än inom kristendomen? Det korta svaret är att upplysningen, som lossade de kristna dogmernas järngrepp om Europa, aldrig nådde Mellanöstern och utmanade islam. Konfrontationen som Lars Vilks och Charlie Hebdos Muhammedkarikatyrer utlöst, är i grunden symptom på en eftersläpande, försenad anpassning av islams tankevärld till Voltaires och Humes.

Att av missriktad hänsyn eller undfallande självcensurerande feghet motsätta sig hädelse mot islam, är att motsätta sig idén att islam kan harmoniera med moderniteten på samma sätt som kristendomen gjort. Vilket förstås är en djupt fördomsfull och rent förklenande föreställning, även om svårigheterna i anpassningen varken kan eller bör underskattas.

Men som författaren och akademiledamoten Per Wästberg sammanfattar saken i måndagens SvD: ”I samhällen som vårt måste islam nöja sig med att smälta in som en av flera religioner och inte träda fram som politisk, ekonomisk och social modell. Garantin för den sekulära staten skapar frihet både för Charlie Hebdos satirer och för muslimer att uttrycka sin tro”.

Välfärdens olycksbarn

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:Corren.

”Visa mig era fängelser och jag ska berätta vilket land du lever i”, deklarerade Winston Churchill. Det är ett tänkvärt uttalande, ofta citerat och det av goda skäl. Vilka som fängslas, och hur dessa fångar behandlas, är avslöjande för vilket samhälle vi har att göra med; politiskt, socialt, humanitärt.

Överhuvudtaget är hanteringen av människor som hamnat i de mest utsatta och stigmatiserande positionerna en effektiv civilisatorisk värdemätare. Låt oss rikta blicken mot Sverige, ett rikt välfärdssamhälle med höga ambitioner (retoriskt i alla fall) att måna om sina olycksbarn.

Här, som i andra länder, befinner sig fängelsekunderna längst ner på den sociala rangskalan. En sak blir genast slående vid betraktandet av denna grupp. Den psykiska ohälsan är mycket utbredd.

Omkring hälften av fångarna lider av psykiska problem, som ofta har samband med missbruk och adhd. ”Man räknar med att nära en tredjedel har varit i kontakt med psykiatrin någon gång innan de fick sin dom”, uppger Kriminalvården på sin hemsida. Det är förskräckande siffror.

Frågan inställer sig obevekligen: om dessa människor hade fått bättre läkarhjälp och medicinering kanske åtskillig tragik, både för dem själva och andra, kunnat undvikas. Churchill formulering borde måhända vidgas till ”visa mig er psykvård och jag ska berätta vilket land du lever i”.

Kalla fakta är att antalet vårdplatser inom psykiatrin minskat från 150 stycken per 100 000 invånare till blott 47 under åren 1991-2011, enligt en rapport som OECD släppte förra året. I Europa är det bara Spanien, Ungern och Italien som har färre vårdplatser.

OECD konstaterade att Sveriges psykvård var helt otillräcklig, i synnerhet gällande de patienter med allvarliga sjukdomar som behöver specialister.

Talande för situationen var kommenteraren till rapporten från Joakim Ramsberg på Myndigheten för vårdanalys: ”Inom den kroppsliga vården har exempelvis cancer i vissa fall gått från att vara dödlig till en kronisk sjukdom. Inom hjärt- och kärlsjukdomar har dödligheten minskat dramatiskt de senaste decennierna. Men bland psykiska diagnoser finns inte motsvarande medicinska utveckling” (SvD 11/10 2014).

Varför detta stora gap mellan satsningarna på den fysiska och den psykiska vården? Misstanken gnager om att gamla fördomar lever kvar som har påverkat prioriteringarna. Styvmoderligheten lika stötande som ohållbar. Statistiken pekar tydligt på det veritabla gissel som den psykiska ohälsan är.

Vem som helst, du eller jag, kan stå i tur nästa gång. Bland alla diagnoser i vården dominerar de psykiska (bland unga 73 procent!) och dessa psykiska diagnoser svarar för 37 procent av sjukförsäkringsutgifterna i Sverige. Socialstyrelsen uppskattar att 15 procent av befolkningen har någon psykisk sjukdom eller störning.

WHO beräknar att en fjärdedel av alla människor råkar ut för psykisk sjukdom under sin livstid. Med rätt behandlingar finns enorma vinster att göra, såväl i minskat mänskligt lidande som i reda pengar. Aktuell forskning visar att de samhällsekonomiska kostnaderna för depression, schizofreni, ångest och bipolär sjukdom är 75 miljarder kronor årligen – lågt räknat (Läkartidningen 20/8 2014).

I berättelsen om hur den offentliga välfärden organiserats i Sverige finns onekligen kapitel som inte är direkt smickrande.

Adjö, Borg och Sträng

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/3:Corren.

Förra veckans stora inrikespolitiska nyhet var att S/MP-regeringen vill slopa överskottsmålet på 1 procent av BNP i de offentliga statsfinanserna. Utmärkt.

Redan 2008 hävdade Assar Lindbeck, nestorn bland svenska nationalekonomer, att det saknades godtagbara ekonomiska argument för att behålla överskottsmålet efter 90-talskrisens uppstädning.

Finanspolitiska rådet var inne på samma linje 2012. Man pekade på att staten numera förfogade över en nettoförmögenhet motsvarande 20 procent av BNP. Följden av ett fortsatt överskottsmål vore ytterligare förmögenhetsuppbyggnad, vilket Finanspolitiska rådet fann ”svår att motivera”.

Regeringens föreslagna skifte till ett balansmål är därför logiskt och rätt. Under förutsättning att S kan hålla sina sorglöst spenderingsvilliga kompisar MP och V i tyglarna! Naturligtvis måste budgetdisciplin gälla även framöver.

Givet detta, kan regeringen ändå glädjas åt vidgade möjligheter att föra en expansivare vänsterpolitik med ökade utgifter. Även de borgerliga får en viktig fördel: det blir lättare att sänka skatterna. Minns att Anders Borg (M) som finansminister uteslöt fler skattesänkningar om Alliansen fått väljarnas förtroende till en tredje mandatperiod.

Istället prioriterade han med talibanaktig envishet att statens överskottsmål skulle uppfyllas till 2018, något som sett till dagens förhållanden vore att överbeskatta medborgarna ända in i kaklet.

Det kanske på sikt var tur att Alliansen förlorade och är på väg att byta ut många ur sitt gamla ledargarnityr, där Borg tronade så hämmande i slutet. Med honom och andra borta finns chansen till nödvändig idéförnyelse i mer frihetlig liberal riktning inför nästa val.

Med de borgerliga reformbatterierna laddade igen borde Alliansen lansera ett nytt överskottsmål, fast inget statligt denna gång. Utan ett medborgerligt. Det överskottsmål för enskilda människor som Borgs företrädare Anne Wibble (FP) talade om i början av 90-talet; att alla svenskar skulle ha en årslön på banken (mot bakgrund av den aktuella minusräntan bör dock förmånligare sparformer rekommenderas i dessa tider).

Wibble kritiserades och hånades. Hennes tanke ansågs uttryck för bristande verklighetskontakt med vanliga löntagares villkor. Men det var just dessa villkor hon ville förändra, så att tryggheten med en årslön på banken inte var en orealistisk dröm för andra än de mest välbeställda.

Apropå tidigare finansministrar så lever vi faktiskt ännu i Gunnar Strängs Sverige. Vad gäller skattetrycket var han, som S-ekonomen Carl Johan Åberg sagt, en ”doktrinär socialist”. Sträng vill inte socialisera företag, mark och banker. ”Däremot socialiserade han på bred front människornas inkomster, för att sedan med dessa pengars hjälp socialisera en stor del av tjänsteproduktionen” (citat från Åke Ortmarks bok Makten och lögnen, 2013).

Arvet efter Sträng är ett system där en svensk normalinkomsttagare totalt tvingas betala närmare 70 procent i skatt, varje månad, året om, oavsett regeringens kulör. Konstigt att det är en tuff match att spara ihop till egen förmögenhet genom att jobba? Exakt det var Strängs avsikt. Staten skulle sitta på guldet, inte folket.

Tycker Alliansen i grunden annorlunda än Sträng? I så fall, säg adjö till honom och visa det i konkret politik.

Nu måste vi ha ransonering!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:Corren.

Män pratar väldigt mycket. Särskilt män som är politiker. Har de väl öppnat munnen tar det aldrig slut. Det är undersökt och belagt.

I Dagens Samhälle läser jag om kommunfullmäktige i Umeå, där två kvinnliga politiker fick nog av det manliga malandet och mätte alla ledamöters inlägg med ett schackur. Männen bredde ut sig helt skamlöst och tog 87 procent av talartiden!

Uppenbarligen hjälpte det inte, antar jag, att kvinnorna lite finkänsligt försökte föregå med gott exempel genom att hålla sig kort och till sak.

Det hämningslösa manliga pladdret är ett allvarligt samhällsproblem som gör att hederligt folk blir trötta, ledsna, får ont i huvudet och bara vill gå hem. Vi måste ha skick och fason i skapelsen. Jag kan endast se en långsiktigt hållbar lösning. Det är hög tid att Gud tar sitt ansvar och griper in!

Han har gjort det förr, i Tage Danielssons förträffliga Sagor för barn över 18 år (1964). Där avslöjas för övrigt att Gud i det civila heter Karl-Ragnar.

För honom är det naturligtvis extra plågsamt med babblet, då han som yrkesverksam allsmäktig gudom ständigt ser och hör allt. Därför beslutar han sig för att sonika ransonera männens prat: ”Tja, om jag drämmer till med att ge dom hundra miljoner ord var, räknat från födelsen, så har dom i alla fall god marginal till en del dösnack också”.

Alla män informerades om vad som gällde och vid varje jämt miljontal ord ringde det en liten klocka i deras öron. Skulle någon till äventyrs vara på väg att uttömma ransonen och endast tio ord återstod, larmade klockan med korta signaler i en minut. Det fungerade perfekt.

”Själva vetskapen om att ordförrådet var ransonerat gjorde att många av de talföraste herrarna på jorden satte sig ner och tänkte efter en stund varje gång det ringde i öronen… Till sin glädje märkte de att deras tal därigenom blev mera sammanhängande och intressant att lyssna till, och de hade stor framgång i livet tack vare Vår Herres beslut”.

Varför Karl-Ragnar nu låtit ordransoneringen upphöra begriper jag inte, men tydligen är det en form av liberalisering som manliga politiker saknar förmågan att hantera. Snälla, rädda Umeå åtminstone!

Teaser

Publicerad den av
Svara

Christian Dahlgren Smoking

Jag arbetar på ett smokingspecial till ett kommande nummer av Correns Pausbilaga. Med själv i både text och, som vanligt helt skamlöst, på bild. Här är ett smakprov från gårdagens plåtning. Fotograf: Mikael Svensson.