Jonas Lie, 1919.
Anchored Boats
Svara
Centrum behöver bilen
Skrivit i Corren 5/3:
Antag att du representerar en livsmedelskedja och tänker starta en ny butik i Linköping. Du promenerar i kvarteren kring Stora torget. Det är sommar, grönskande och mysigt.
Många linköpingsbor spatserar i solskenet, eller sitter på de trevliga uteserveringarna. Du hittar en ledig lokal som skulle passa att hyra. Samtidigt hör du att det finns plats att bygga på utanför centrum, i Tornby. Högst sannolikt säger du tack och adjö till innerstaden.
Den krassa kalkylen lämna föga utrymme för tvekan. Sommaren är kort; hur mycket folk (potentiella kunder) rör sig lika glatt och ledigt på citygatorna under resten av året i kyla, regn och snö?
Din kundkrets kör dessutom oftast bil och har dåligt tålamod att gå längre sträckor med tunga matkassar, oavsett väderlek. Hur är tillgängligheten för bilar i centrum? Knappast optimal och sämre ska den bli, enligt signalerna från S/MP/FP-majoriteten i kommunfullmäktige.
Tornby däremot! Perfekt ställe att smälla upp din butik. Nära motorvägen, gott om parkeringsplatser som är gratis och inte kostar skjortan som i city, korta avstånd till massor av affärer som lockar till sig stora kundströmmar (IKEA, Biltema, ICA Maxi, Rusta, Plantagen, Systembolaget, et cetera).
Att vara konsument i Tornby är rationellt. Det är bekvämt och sparar tid och pengar. Att driva butik i Tornby är därför rationellt.
Så här ser det ut i mängder av svenska städer. Politiska visioner om bilfria – eller nästintill bilfria – innerstadsmiljöer har skapat ett drivhusklimat för externa handelsområden. Och när handelsaktiviteten i accelererande hög grad förskjuts från det traditionella centrum, hur mycket vital stad blir det då kvar?
Problemet tas upp en ny rapport, Levande stadskärnor – kartläggning av hot och möjligheter, som organisationerna Svensk Handel och Fastighetsägarna står bakom. Visserligen har handelns flykt i delvis kompenserats av fler kaféer, pubar, restauranger och andra nöjesbetonade näringar.
Men trenden visar att dessa branscher tappar mark över tid när den tunga ekonomiska omsättningen sker någon annanstans. Innerstaden kan komma att bli mer som ett slags ”finrum” på sommaren för besökande invånare och turister, i övrigt allt ödsligare med huvudsakligen tysta bostadskvarter.
Handel är, och har alltid varit, städernas motor. Handelns betydelse för stimmigt folkliv och skilda verksamhetsetableringar kan kort sagt inte överskattas. Därför måste handeln få rimligare förutsättningar, om inte stadskärnorna ska utarmas.
Att missgynna biltrafiken i Linköpings centrala delar kan få ödesdigra konsekvenser. Bilfientliga politiker blir, även om avsikten varit en annan, cityfientliga politiker som stryper innerstadens blodflöde. Vem tjänar på det? Ingen.
En levande stadskärna kräver bra tillgänglighet för personbilar och varutransporter. Men det ena utesluter inte det andra. Ty det behövs också en smidigt fungerande kollektivtrafik (bussar, spårvagnar) i kombination med gång- och cykelvänliga stråk.
Det är blandningen som är grejen och det är vad stadsplaneringen borde fokusera på att åstadkomma.
1800-talets Kungsbacka i färg
Kolorerad vy från Tölöberg strax innan förra sekelskiftet.
Statsradio på tvärs med utvecklingen
Skrivit i Corren 4/3:
Under 2015 ska beslut fattas om utbyggnaden av ett särskilt marknät för digital radio (DAB), en teknik som SR envist försökt lansera i två decennier. Att intresset varit minst sagt svalt bland lyssnarna har inte avskräckt statsradion från att driva projektet vidare. Tvärtom.
I höstas presenterade regeringens digtalradioutredare Nina Worms hur övergången är tänkt att ske. FM-bandet ska släckas 2022, i syfte att tvinga det ovilliga svenska folket att kasta sina gamla mottagare (som då blir värdelösa) och istället gå man ur huse för att köpa nya DAB-apparater.
Är det verkligen en vettig idé att storsatsa på ett DAB-nät när ingen efterfrågan finns och något utbrett missnöje med FM aldrig hörts?
Dessutom pågår ett skifte till webben, där allt fler lyssnar på radio via datorer eller mobiltelefoner. Spelar ingen roll, menar SR:s DAB-torped Nina Worms. Internet saknar kapacitet att härbärgera radioutbudet. ”Skulle all radio gå i mobilnäten skulle det faktiskt bli fullt”, hävdar hon. Vilket säkert är sant idag.
Men imorgon? På världens största mässa för mobilbranschen, Mobile world congress som nyss öppnat i Barcelona, förs heta diskussioner om framtidens 5G-nät som kommer att innebära en dramatisk standardförbättring.
EU investerar 6,3 miljarder kronor mellan 2014-2020 i utvecklingen av 5G med 1000 gånger högre kapacitet i de mobila bredbanden. Näringslivet plöjer ner lika mycket pengar i den europeiska 5G-satsningen.
Ericsson räknar kallt med att de mobila bredbandsnäten blir den dominerande plattformen för både TV och radio. Det är snabba ryck numera. Inom några år kan traditionella marksändningar vara på väg att konkurreras ut.
Redan har branschen framgångsrikt testat en mobil bredbandsteknik kallad LTE Broadcast i 4G som kan nå alla konsumenter utan att nätet överbelastas.
Radio tar dessutom väsentligt mindre utrymme än TV, så problemet med kapacitet i bandbredd som SR larmar om är ändå snart ur världen. Frågan är alltså: vad ska Sverige med en lika egenartad som föråldrad DAB-struktur till? Släpp prestigen och lägg ner.
Andersson gör en Nixon
Skrivit i Corren 4/3:
I valrörelsen tävlade finansminister Anders Borg (M) och hans utmanare Magdalena Andersson (S) i att sjunga överskottsmålets lov. En av dem skorrade falskt. Blåste väljarna. Erövrade sitt mandat på ohederliga premisser, om man ska vara sträng och oförsonlig.
Att Andersson inte trodde på sina egna ord är nu klarlagt. Igår bet hon huvudet av skam och förklarade att överskottsmålet (1 procents överskott i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel) var obsolet och borde ersättas av ett balansmål (0 procent).
En intressant kappvändning, som säger något väsentligt om politiken. I denna speciella bransch handlar det inte om att ha rätt. Utan att om kunna få rätt. Och för att kunna få rätt, måste politikern ibland tvingas ljuga.
Det gjorde alltså Magdalena Andersson, ty hon är ingen dum person.
Sakligt hade hon före valet förstås insett vad tunga nationalekonomer som Assar Lindbeck och Lars Calmfors redan påpekat, liksom Svenskt Näringsliv för övrigt: överskottsmålet har spelat ut sin roll. Det behövdes i det finansiella ramverk som Göran Persson satte på plats för att få ordning på Sveriges räkenskaper efter 90-talskrisens genomklappning.
Statsskulden var omkring 70 procent av BNP och ursprungligen sattes överskottsmålet till 2 procent. Åratal av politiskt lättsinne måste upphöra. Fick vi ner statens skuldberg och lyckades återställa förtroendet för svensk ekonomi, kunde räntorna pressas ner.
Situationen är idag totalt annorlunda. Finanserna är välskötta, statsskulden motsvarar 40 procent av BNP och räntan har, som bekant, hamnat på minusnivå. Är det då sunt att ha ett överskottsmål (vilket faktiskt är liktydigt med att överbeskatta väljarna)?
Inte ens Göran Persson tycker det längre. Problemet var att överskottsmålet blivit en partipolitisk helig dogm, som passade Anders Borgs image av barsk, framgångsrik rikshushållare i kölvattnet av den globala finansstormen. Inte utan skäl hade M högre förtroende i ekonomiska frågor än S inför 2014 års val.
Hade Magdalena Andersson sagt sanningen då, skulle Borg kölhalat henne med triumferande anklagelser om ekonomisk ansvarslöshet. Alltså dolde Andersson sin egentliga uppfattning och lurade oss. Annars skulle hon förmodligen missat möjligheten att inta finansdepartementens skansar och sedan göra motsatsen till vad hon nyligen bedyrat, men på goda grunder ansett riktigt.
Kalkylen är vansklig eftersom Andersson lägger sin framtida trovärdighet i potten, kan vi lita på hennes ord nästa gång? Å andra sidan finns chansen att väljarna förlåter henne och visar uppskattning för modet att bryta mot en föråldrad doktrin.
Ta exemplet Nixon. Han sålde in sig hos det amerikanska folket som en stentuff antikommunist och vann deras förtroende. Bara för att använda makten till kappvändningen att avsluta USA:s kontraproduktiva diplomatiska isolering av världens största kommunistland, Kina. Nixon blåste i det fallet väljarna av kalkylerad nödvändighet för att kunna få rätt, vilket han vann både deras och historiens gillande för.
Vi kan moralisera över Magdalena Anderssons bedrägliga taktik, den är inte vacker. Men illustrerar vad som tyvärr ofta krävs i den politiska verkligheten: förmågan att kompromissa med det egna samvetet. Låt oss bara hoppas att den inre kompassen i längden pekar rätt.
The Window of the Poet
Pyotr Konchalovsky, 1935.
Skammens organisation
Skrivit i Corren 2/3:
2014 var ett katastrofernas år. Våldsamma konflikter rasade, barbariet triumferade, miljontals civila människor drabbades av fruktansvärda grymheter. Det konstaterade Amnesty International förra veckan när man presenterade sin årsrapport om tillståndet för de mänskliga rättigheterna.
”Omvärldens svar på övergreppen från stater och beväpnade grupper har varit skamlig och ineffektiv”, menade Amnestys generalsekreterare Salil Shetty (DN 25/2), som riktade en glödande anklagelse mot FN för dess handlingsförlamning i Syrien, Irak, Gaza och Ukraina.
Därför vill Amnesty att de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet (USA, Storbritannien, Frankrike, Kina, Ryssland) avstår från sin vetorätt mot ingripande när det gäller grava folkrättsbrott. Ett sympatiskt krav. Tyvärr inte ett spån realistiskt.
Inga av säkerhetsrådets mäktiga elefanter skulle drömma om att klavbinda sin maktutövning genom att frivilligt rucka på vetovapnet. Vem tror exempelvis att Putin, i ett plötsligt anfall av passionerad humanitär omsorg, skulle sluta att plåga Ukraina och låta FN intervenera i syfte att återskapa fred och ordning?
Eller att han vore ädelmodig nog att offra Rysslands allians med Assadtyranniet (nyckeln till Kremls inflytande i Mellanöstern) för att hindra blodbadet i Syrien? Att släppa på vetot vore för stormakterna som att öppna en Pandoras ask. Rivalerna skulle ju få bestämmanderätt över den egna utrikes- och säkerhetspolitiken.
Det kommer aldrig att hända, varför FN är dömt att bli en impotent aktör i alla avgörande konflikter där motstridiga stormaktsintressen står på spel.
Dominerande stater som USA, Ryssland och Kina må vara i luven på varandra om mycket. Men är rörande ense om att FN heller inte ska ha någon kraftfull, självständig generalsekreterare i stil med Dag Hammarskjöld som kan rubba deras cirklar. Resultatet är dagens mjukryggade Ban Ki-moon, en grå diplomatnolla från Sydkorea liknad vid plattitydernas mr Chance.
Möjligen kunde det fungera bättre om FN byggde på en äkta värdegemenskap. Dock – vilket är FN:s kärnproblem – görs ingen skillnad på demokratier och diktaturer. I generalförsamlingen väger Nordkoreas röst lika tung som Norges. Av FN:s 193 medlemmar är bara 87 fullvärdiga demokratier (45 procent).
Repressiva regimer är alltså i majoritet, två av de mest notoriska busarna har veto i säkerhetsrådet. Vilket förtroende bör anständigt folk ha för en sådan organisation? Det är ungefär som om Black Cobra, Asir och Hells Angels samsats med partierna i Linköpings kommunfullmäktige och kunnat överpröva varenda beslut i kommunstyrelsen.
Ändå vurmar Sveriges S/MP-regering oerhört varmt för FN. Margot Wallström sa i sin utrikesdeklaration till riksdagen att ”FN:s roll för fred och säkerhet är helt central på global nivå”. Tror hon på det själv?
Tydligen, eftersom regeringens främsta utrikespolitiska mål är att få Sverige invalt som tillfällig medlem i säkerhetsrådet 2017-18. En anledning till Socialdemokraternas vånda över att bryta det famösa Saudiavtalet om krigsmaterialutbyte med en av de värsta människorättsbrottslingarna i världen, uppges vara att regeringen behöver Saudiarabiens stöd i säkerhetsrådskampanjen.
Vad säger det om FN? Vad säger det om kvaliteten på svensk utrikespolitik?
Gökungen i medielandskapet
Skrivit i Corren 28/2:
Tänk tanken om svenska politiker kom på idén att starta en statlig version av Dagens Nyheter. Eller om Linköpings kommun började ge ut en egen dagstidning. Liksom för att garantera oss medborgare ”opartiskhet”, ”mångfald” och ”oberoende” i pressfloran.
Instinktivt känner nog de flesta att detta vore något högst suspekt, en väsensfrämmande anomali i ett fritt och demokratiskt land.
Ändå tycker vi det är okej när det gäller etermedia. Att staten sysslar med journalistik, samhällsbevakning, kultur och underhållning via ett antal dominerande kanaler för television och radio. Är det inte märkligt, om man funderar på ett tag på det?
Det är inte bara en ideologisk fråga. Blotta förekomsten av statsmedia är ett marknadsintrång som, särskilt i dessa tider av fallande tidningsupplagor och kamp om annonsintäkter, försvårar situationen för enskilda mediebolag och minskar konkurrensutrymmet för kommersiellt finansierad kvalitetsjournalistik.
Över 7 miljarder kronor varje år drar Radiotjänst in via licenstvånget till SVT, SR och UR. Vad hade inte privata medieföretag kunnat göra med resurser som dessa; pengar som statens eget medieimperium nu suger åt sig från konsumenternas plånböcker?
”Public service”, som statsmedia svulstigt etiketterat sig själv, gör också en poäng av inte endast göra ”smala” program. Utan även breda, som tilltalar så många medborgare som möjligt. Annars riskeras uppslutningen kring licenstvånget, menar man.
Det betyder att statsmedia lägger stora pengar på publikfriande produktioner i direkt konkurrens med utbudet från renodlat kommersiella aktörer, allt för att få höga lyssnar- och tittarsiffror. En sådan produktion är den årligt återkommande statligt arrangerade tävlingen i lättglömd skvalmusik som sänds i SVT under namnet Melodifestivalen.
Fenomenet är illustrativt för den gökunge i medielandskapet som public service representerar; en väldig kollos som för att rättfärdiga sin existens gladeligen pumpar ut karamellpappersunderhållning i syfte att kapa marknadsandelar från andra. Rimligheten i detta tål att kluras på.
Spårvagn i Linköping? Varför inte!
Skrivit i Corren 26/2:
När förra seklet var ungt trafikerade elektriska spårvagnar gatorna i 13 svenska städer, från Kiruna i norr till Malmö i söder. Efter andra världskriget upplevdes bussar som ett flexiblare alternativ och spårvagnarna försvann.
Utom i Göteborg och Norrköping, där de fortfarande rullar i högönsklig välmåga. Så även på senare tid i Stockholm längs den upprustade linjen mellan Sergels Torg och Djurgården, som invigdes 2010.
Ytterligare förlängning väntar. Till det stora byggprojekt som ska bli Norra Djurgårdsstaden planeras en ny sträcka, som beräknas transportera 63 000 människor varje dag.
Om detta läser jag i senaste numret av den utmärkta tidskriften Vi, som har en matnyttig artikel om spårvagnens renässans. Helsingborg, Uppsala och Malmö – kommuner vilka en gång skrotade sin rälsbundna kollektivtrafik – har ångrat sig och vill följa Stockholm i spåren med en comeback. I Lund är projekteringen redan i gång.
Kul, jag gillar spårvagnar!
Den största nackdelen är förstås kostnaden att anlägga infrastrukturen (inte billigt!). Annars har spårvagnen mycket som talar för sig. Till skillnad från bussar har spårvagnen högre kapacitet att frakta resenärer, den är säkrare och miljövänligare.
Busslinjer kan när som helst dras om. Spårvagnen däremot representerar kontinuitet, ja en slags trygghet. Dess oföränderliga hållplatser tenderar att bli vitala samlingspunkter som drar till sig bostäder, handel, service och värdet på kringliggande fastigheter ökar. Mysfaktorn ska heller inte underskattas.
Spårvagnar som knöt ihop utspridda stadsdelar och gjorde centrum attraktivare vore något att fundera på i Linköping, tycker jag. Det har pratats om det.
C-profilen Muharrem Demirok är faktiskt styrelseledamot i intresseorganisationen Spårvagnsstäderna, som samlades för konferens i Linköping hösten 2013. Då sa han: ”I samband med att vi planerar för Ostlänken och bygger ett nytt resecentrum har vi en chans att förändra stadens struktur. Det är en chans som inte kommer att komma igen på 150 år och den gör det också möjligt att ta med spårväg i planeringen”.
Spännande! Hur går det?
A Parisian Café
Ilya Repin, 1875.
Christian Dahlgrens Blogg 