Lyssna till Ayn Rand

Skrivit i Corren 14/4:Corren.

”Vår försvarsbudget är angripen, förtalad och urholkad av människor som hävdar att ekologiska rosenträdgårdar och kurser i estetiskt självförverkligande för sluminvånare måste ges ekonomisk förtur.”

Den liberala filosofen Ayn Rand sparade inte på krutet när hon våren 1974 talande inför den amerikanska militärakademin West Point. Hon skulle knappast uttryckt sig mindre giftigt häcklande om hur den svenska försvarsbudgeten hanterats i våra dagar.

Politik är att vilja, sa Olof Palme. Men det är i än högre grad att välja, att prioritera. Katalogen av olika behov och önskemål som den politiska sfären tagit på sig (och energiskt uppmuntrat!) att tillfredsställa är ständigt svällande. Resurserna är alltid begränsade.

Sedan kalla kriget tog slut har försvaret ansetts om inte överflödigt, så nära nog. Ett lika förföriskt som bedrägligt fredsparadigm inträdde. Stora belopp som försvaret kostat, styrdes om till diverse välfärdsgodis.

Den inledningsvis befogade neddragningen av militär kapacitet övergick till ett sorglöst brutalbantande mot anorektiska nivåer, som fortsatte i blint oförnuft även när omvärldsläget uppenbart slagit om. Varningar klingade ohörda.

För detta bär Alliansregeringen 2006-2014, och mest Moderaterna, ett tungt ansvar. Nu står vi där med ett fredsparadigm som har krossats av verkligheten.

Ryssland satsar till den ekonomiska bristningsgränsen på massiv upprustning, skramlar demonstrativt med kärnvapen, övar aggressivt sina trupper i vårt närområde, kränker våra och våra grannländers territorium, bedriver anfallskrig mot Ukraina och har ockuperat Krim.

Det sänder dramatiska signaler om vad den kriminella Putinregimen är kapabel till och villig att göra. Spänningsläget, som Ryssland helt och hållet själv oprovocerat drivit fram, liknar ett kokande preludium till något vi hoppats aldrig mer skulle inträffa i Europa.

Den nyss förklarade fördjupade nordiska försvarssamordningen är ett logiskt, nödvändigt och riktigt svar. Genom Danmark och Norge närmar vi oss Nato ytterligare ett steg, det höjer tröskel något och visar en gemensam beredskap att inte falla undan för Kremls maktspråk.

Men att reparera skadorna av Sveriges sedan åratal urholkade och tidigare förtalade försvarsbudget är svårare. Regerings- och oppositionspartierna försöker under galgen enas om ökade anslag. Risken är en risig kompromiss av typen för lite, för sent. Av statens budget på långt över 800 miljarder får försvaret idag 40.

Försvarsexperten Johan Wiktorin menar en rimlig förstärkning handlar om 10-30 miljarder årligen (Dagens Industri 10/4). I bästa fall kanske politikerna orkar skjuta till 4 miljarder.

Antag att vi vaknar upp med rysk militär på Gotland, del i en operation för ta kontroll över Östersjön och besätta Baltikum. Det är, tyvärr, inget otänkbart scenario. Vad är då mest värt?

Ograverade välfärdsambitioner i nuvarande skala? Eller vi skruvar ner dessa krav på det offentliga något och ger större budgetutrymme åt värnet av vårt lands integritet och självbestämmande?

”En fri nations självförsvar”, menade Ayn Rand på West Point, ”betyder försvaret av människans individuella rättigheter”. Det är vad allt i grunden handlar om. Tvingas vi leva i Putins dominerande skugga är din och min rättslöshet ett faktum.

Ayn Rand om handelsprincipen

Ayn RandHandelsprincipen är den enda rationella etiska principen för alla mänskliga relationer, personliga och sociala, privata och offentliga, andliga och materiella. Det är rättvisans princip.

En handlare är en människa som förtjänar vad hon får, och som varken ger eller tar det oförtjänta. Hon behandlar inte människor som härskare eller slavar, utan som självständiga jämlikar. Hon handlar med människor i fria, frivilliga, otvungna utbyten – utbyten som gynnar båda parter enligt vars och ens självständiga bedömningar.

En handlare förväntar sig inte att få betalt för sina tillkortakommanden, bara för sina prestationer. Hon försöker inte belasta andra med sina egna tillkortakommanden, men slavar inte heller under oket av andras misslyckanden.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 64), Timbro 2013.

Ayn Rand om produktivt arbete

Ayn RandProduktivt arbete är människans väg till obegränsad prestation, det frammanar de ädlaste egenskaperna i hennes karaktär: kreativitet, ambition, självsäkerhet, en vägran att acceptera katastrofer utan att bjuda motstånd och en hängivenhet till målet att förändra jorden i enlighet med sina värden.

Produktivt arbete betyder inte att man tanklöst följer något jobbs invanda rutiner. Det betyder en medvetet vald och eftersträvansvärd produktiv karriär, som i sin tur kan vara varje slags rationell strävan, storslagen eller modest, och kräva stor eller liten förmåga.

Det som här är etiskt relevant är inte graden av en persons förmåga, eller hur högt hennes arbete skattas, utan att hon använder sitt intellekt till fullo och på mest ändamålsenligt vis.

– Ayn Rand, ur Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (sidan 59), Timbro 2013.

Motor city Linköping

Skrivit i Corren 10/4:Corren.

Peter Lindstén, fastighetsägare i Linköping, slår huvudet på spiken: ”Utan bilar får vi inte en tillräcklig tillgänglighet till city och utan det ingen levande stadskärna” (Corren 4/4). Så är det.

Det hör till stadens idé att sjuda av liv, handel och mycket trafik. Att motarbeta människor att köra bil i Linköpings centrala delar hotar dess ekonomiska och sociala förutsättningar, konsekvensen riskerar att bli mindre urbanitet, dynamik och rörelse. Vi får ett ödsligare och fattigare city, helt enkelt.

Det är knappast konstigt att flera fastighetsaktörer som Peter Lindstén nu uttrycker oro över våra lokalpolitikers njugga syn på bilen. Cykel, promenerande och bussåkande i all ära.

Men det är en lika fåfäng som kontraproduktiv förhoppning att vanligt folk ska förmås att överge vardagens viktigaste, bekvämaste och mest populära färdmedel.

Som Roger Ekström, vice vd på fastighetsbolaget Lundbergs och ordförande i Linköping City Samverkan AB, säger: ”Det är inget som pekar mot att vi blir mer ‘kollektiva’ i vårt sätt att tänka. Vi vill kunna använda bilen för att transportera både familj och inhandlade varor”.

Den politiska ivern att försvåra, hindra och spärra bilarnas framkomlighet på Linköpings gator är inget framtidsdugligt recept. Det äventyrar överlevnadsvillkoren för innerstadens näringsidkare. Det gör varken besökarnas eller de boendes situation lättare. Det bidrar i praktiken till att jaga bort både handel och människor från city som rimligen borde koka av aktivitet och inte tvärtom.

”Det bästa scenariet när det gäller att utveckla stadskärnan handlar därför om att öka tillgängligheten för bilburna konsumenter, till exempel genom att förbättra tillfartsvägar till stadskärnan, släppa fram mer privatbilism i stadskärnan, öka tillgången på parkeringsplatser och se till att parkeringarna är kostnadsfria”, menar handelsexperten David Jansson i Svensk handels och Fastighetsägarnas aktuella rapport Levande stadskärnor.

Varför inte istället göra dessa idéer till verklighet? Stärk centrums attraktionskraft genom att öppna gatorna, bejaka trafiken, låt det vara så smidigt som möjligt att parkera, slopa avgifterna och inför p-skiva.

Satsa stolt och frimodigt på visionen att Linköping ska vara Sveriges bilvänligaste stad!

Smokey and the Bandit

Länge leve Järnladyn!

Skrivit i Corren 8/4:Corren.

Idag är det två år sedan Margaret Thatcher gick ur tiden. Vill man förstå vad hon betydde är filmen A clockwork orange en lämplig utgångspunkt.

Stanley Kubricks klassiker fångar på kornet de tryckande, ångestridna stämningar som präglade Storbritannien under 70-talet. Det forna stolta brittiska imperiet var allvarligt på dekis. Den överjästa, socialistiskt präglade välfärdsstaten kvävde ekonomin och människors initiativkraft. Industrisektorn, i huvudsak offentligt ägd, kunde inte längre konkurrera.

Decennier av teknokratisk samförståndsanda mellan partierna paralyserade politiken. Parlamentet utmanades av militanta fackföreningar som lamslog samhället med omfattande strejker. Centrala London dränktes i ett berg av sopor, det förekom till och med strejkvakter som hindrade patienter att söka vård på sjukhus.

”Good-bye Great Britain”, löd en symptomatisk rubrik i Wall Street Journal 1975, som gav rådet till sina läsare att undvika engelska investeringar och fly pundet. Året efter tvingades Labourregeringen vädja till Internationella valutafonden om akuta stödlån i stil med dagens Grekland.

Föga förvånande kom punkvågen som en explosiv, rasande reaktion på hopplösheten. Bara titeln på Sex Pistols första singel säger det mesta om läget: Anarchy in the UK.

A clockwork orangeKubricks film från 1971 skildrar ett dystopiskt England där samhällskontraktet mellan medborgare och stat vittrat sönder, där lag och ordning blivit ett dåligt skämt, där kriminalitet och ungdomsvåld, social oro och nihilism slagit klorna i nationen. Precis så som allt fler britter började känna det under decenniets gång.

A clockwork orange tolkar deras mardröm med profetisk precision och det föll på Margaret Thatcher att leda dem ur mörkret. I valet 1979 lovade hon att återge Storbritannien livsgnistan genom att knäcka den skyhöga inflationen, privatisera den bankruttmässiga nationaliserade basindustrin, samt bryta fackföreningarnas makt som hotade demokratin och individens frihet.

Järnladyn höll ord.

När hon avgick 1990 hade hennes moderniseringsreformer förändrat landet i grunden. Det skedde inte utan motstånd och protester, både inom etablissemanget och ute på gatorna. Men Thatcher stod pall, tog striden och vägrade låta systembevararna nöta ner henne och det hon trodde på.

Thatcher var nämligen en genuint värdeburen politiker, driven av viljan att övertyga, nästan likt en predikant: Som hon själv uttryckte det: ”Man kan bara få folk med sig genom att framställa saken på ett litet evangeliskt sätt”. Enligt henne var socialism, korporativism, konfiskatoriska skatter och statligt bidragsberoende först och främst moraliskt fel, och därför förkastligt.

Omvänt var marknadsliberalism inte blott en fråga om ekonomisk effektivitet och tillväxt. Utan i kombination med traditionella dygder som sparsamhet, strävsamhet, bildning och enskilt medborgerligt ansvarstagande det enda moraliskt riktiga att bygga ett fritt och anständigt samhälle på. Inget mjukryggat och opinionsmässigt ängsligt triangulerande hos henne inte.

Och budskapet gick onekligen hem. Thatcher vann tre val i rad på sin retoriska styrka och ideologiska principfasthet. Tänk en sådan politiker i spetsen för svensk borgerlighet!

Thatcher.

Facklig blockad i Linköping inför rätten

Skrivit i Corren 4/4:Corren.

Fackföreningar är arbetstagare som frivilligt sluter sig samman i syfte att bättre kunna hävda sina rättigheter. Inget konstigt.

Problemet är när organisationen förstelnas till att främst värna sig själv och den egna ombudsmannakulturens maktsträvanden, på bekostnad av enskilda arbetstagares intressen och mot deras uttalande vilja. Till exempel genom att utsätta företag för stridsåtgärder som de anställda inte önskat.

Vems ärende går facket då? Och ska facket inte behöva ta något ansvar alls om företaget ruineras på kuppen? Frågan har fått brännande aktualitet med Livsmedelsarbetarförbundets blockad mot Ingeborgs bageri, som det skrivits mycket om i Corren senaste tiden.

Ett annat upprörande fall i Linköping inträffade 2006, då Henrik Gustavssons byggfirma HGS sattes i blockad av Byggnads.

Bakgrunden var att facket krävde ett kollektivavtal som inkluderande granskningsavgifter (innebärande att 1,5 procent av de anställdas löner skulle betalas direkt till fackets kassa). Gustavsson och hans tre anställda, som inte ens var fackmedlemmar, avböjde.

Byggnads ville inte redovisa om granskningsavgiften användes till finansiering av politisk kampanjverksamhet. Dessutom var villkoren på HGS lika bra eller bättre än vad kollektivavtalet stipulerade. Byggnads vägrade acceptera ett nej och ströp leverantörernas samarbete med HGS.

Under pågående konflikt ogiltigförklarade Europadomstolen det ljusskygga granskningsavgiftssystemet. Byggnads fick backa. Fast då hade den årslånga – olagliga! – blockaden redan tvingat HGS i konkurs och de anställda förlorat sina jobb.

Det enda Henrik Gustavsson hade kvar var hundratusentals kronor i skulder. Byggnads ryckte likgiltigt på axlarna.

Men Gustavsson har, med juridiskt bistånd från Centrum för rättvisa, begärt skadestånd av facket på dryga miljonen för intrång i hans medborgerliga fri- och rättigheter.

Nu ligger ärendet hos Högsta domstolen. Förhoppningsvis blir det ett utslag som leder till mer sans och balans när facket är i farten fortsättningsvis.

Arbetarhjälten som aldrig dog

Skrivit i Corren 1/4:Corren.

Första gången jag mötte Joe Hill var under min gymnasietid då jag fick soundtracket från Woodstockfestivalen 1969 i handen. På skivan sjöng Joan Baez med sin varma, innerliga stämma:

”I dreamed I saw Joe Hill last night / Alive as you and me / Says I, ‘But Joe you’re ten years dead’ / ‘I never died’, says he”.

Låten gick bara inte att få ur skallen. Men så är också hyllningsballaden Joe Hill, den odödlige, en brottarklassiker inom den amerikanska folkmusiken.

Enligt en mer konventionell historieskrivning är det dock detta år precis ett sekel sedan Joe Hill rent fysiskt lämnade jordelivet. 100-årsminnet uppmärksammas med en ambitiös utställning om honom på Länsmuseet i Gävle.

Det var nämligen där han föddes 1879, fast då som Joel Emanuel Hägglund. 1902 utvandrade han från fattigdomens Sverige till möjligheternas förlovade land, USA. Konfrontationen mellan dröm och verklighet blev tyvärr inte att leka.

Joe Hill, som han anglifierade sitt namn till, fick slita hårt och försörjde sig genom otaliga tillfälliga jobb i fabriker, gruvor och hamnar. Arbetsmarknadens tuffa villkor ledde till ett politiskt uppvaknade. Industribossarna kunde förvisso vara råbarkade typer, inte sällan hänsynslösa.

Men fackföreningarna var inte särskilt goda att tas med heller. De vägrade att släppa in vilka arbetare som helst, i synnerhet inte färgade och invandrare utan utbildning. Därför anslöt sig Joe Hill till den lika fördomsfritt öppna, som anarkosocialistiskt radikala IWW, Industrial Workers of the World.

Som eldfängd agitator och outtröttlig fackföreningsorganisatör blev han snart dess mest prominente medlem. Joe Hills växande ryktbarhet till dagens legendstatus baserades främst på hans populära, slagkraftiga kampsånger som The Rebel Girl, Pie in the Sky och The Preacher and the Slave.

Sedermera ömt vårdade klenoder i den amerikanska folkviseskatten. Ofta lånade han tonerna från Frälsningsarméns klämmiga och välkända melodier. Ett fiffigt drag, ty varenda gång Hill mötte en ny publik kunde alla omedelbart hänga med i sångerna.

Bob Dylan, en stor beundrare av Joe Hill, kallar i sina memoarer honom för en ”messiasgestalt” och skriver:

”Joe älskades av alla arbetare över hela landet… Vilka de än var, så enade han dem och kämpade för deras rättigheter, riskerade sitt liv för att göra tillvaron drägligare för underklassen, för de icke-privilegierade, för de sämst betalda och sämst behandlade arbetarna”.

Detta var alltså på den tiden då det fanns ett genuint behov av en arbetarrörelse som menade allvar med att hjälpa mindre lyckligt lottade människor till bättre förhållanden.

Man kan ju undra vad Joe Hill hade sagt om Livsmedelsarbetarförbundets maktdemonstrativa mobilisering mot Ingeborgs bageri, drivet av Ahmed och Sema Mehdi som lämnat kaosets Irak för att skapa sig en ljusare framtid i Linköping.

Eller vad han tyckt om Byggnads famösa blockad i Vaxholm 2004-2005, då LO-fackets torpeder skrek ”Go home, go home!” till de lettiska snickarna från andra sidan Östersjön.

”Den fackliga aktionen i Vaxholm gick ut på att skydda de egna intressena. Den var inte en aktion för att visa solidaritet med de lettiska kollegorna”, menar forskaren Zeki Yalcin i sin doktorsavhandling Facklig gränspolitik. Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009.

Yalcins slutsats är att LO använt sin maktställning och de intima banden med Socialdemokraterna för att hålla invandringspolitiken restriktiv. LO såg invandrade arbetare som en problematisk oupplyst massa, vilka hotade ordningen på den svenska arbetsmarknaden.

När LO officiellt krävde lika villkor för utländsk arbetskraft med jämlikhetsargument, var det egentligen en protektionistisk strategi i syfte att förhindra konkurrens om sina medlemmars jobb och stoppa utvecklingen mot en friare lönebildning.

Onekligen en mindre smickrade sida av fackets värnande om nuvarande kollektivavtalsmodell, som i synnerhet tenderar exkludera den grupp av okvalificerade arbetskraftsinvandrare som Joe Hill tillhörde.

Dessvärre fick Joe Hills bana ett tragiskt slut. 1915 föll han offer för en exekutionspatrull i Salt Lake City, centralort i mormonstaten Utah (vilken för övrigt, som första delstat i USA, nyligen återinfört dödsstraff genom arkebusering, också ett sätt att hedra Joe Hills minne…).

Han hade rest dit från Kalifornien för att organisera gruvarbetare. Det gillades inte av den lokala företagseliten, som länge avskytt honom som en orosstiftare och samhällsomstörtare. Han arresterades av polisen och slängdes framför skranket, anklagad och dömd till döden för att ha skjutit ihjäl en affärsinnehavare.

Mycket talar för att Joe Hill utsattes för ett politiskt motiverat justitiemord. ”Allt i hans liv vittnar om heder och ärlighet… Joe hade ljuset i sina ögon”, hävdar Bob Dylan.

Indicierna för hans skuld var mer än lovligt vaga. Rättegången blev också en jätteskandal. I alla större amerikanska städer anordnades protestmöten. USA:s president Woodrow Wilson vädjade, liksom Sveriges borgerliga regering, att fallet skulle prövas på nytt (den svenska arbetarrörelsen teg emellertid skamligt nog).

Förgäves. Utahs korrumperade myndigheter visade ingen pardon. Men Joe Hill levde ändå vidare i det amerikanska medvetandet som martyr och inspiratör i den fortsatta kampen för medborgerliga rättigheter.

Som Joan Baez sjunger på Woodstockplattan: ”From San Diego up to Maine / in every mine and mill / where working-men defend their rights / it’s there you find Joe Hill”.

Det du, Karl-Petter Thorwaldsson!

Joe Hill

Joe Hill. Målning av M Baer 1918.