Skrivit i Corren 14/4:
”Vår försvarsbudget är angripen, förtalad och urholkad av människor som hävdar att ekologiska rosenträdgårdar och kurser i estetiskt självförverkligande för sluminvånare måste ges ekonomisk förtur.”
Den liberala filosofen Ayn Rand sparade inte på krutet när hon våren 1974 talande inför den amerikanska militärakademin West Point. Hon skulle knappast uttryckt sig mindre giftigt häcklande om hur den svenska försvarsbudgeten hanterats i våra dagar.
Politik är att vilja, sa Olof Palme. Men det är i än högre grad att välja, att prioritera. Katalogen av olika behov och önskemål som den politiska sfären tagit på sig (och energiskt uppmuntrat!) att tillfredsställa är ständigt svällande. Resurserna är alltid begränsade.
Sedan kalla kriget tog slut har försvaret ansetts om inte överflödigt, så nära nog. Ett lika förföriskt som bedrägligt fredsparadigm inträdde. Stora belopp som försvaret kostat, styrdes om till diverse välfärdsgodis.
Den inledningsvis befogade neddragningen av militär kapacitet övergick till ett sorglöst brutalbantande mot anorektiska nivåer, som fortsatte i blint oförnuft även när omvärldsläget uppenbart slagit om. Varningar klingade ohörda.
För detta bär Alliansregeringen 2006-2014, och mest Moderaterna, ett tungt ansvar. Nu står vi där med ett fredsparadigm som har krossats av verkligheten.
Ryssland satsar till den ekonomiska bristningsgränsen på massiv upprustning, skramlar demonstrativt med kärnvapen, övar aggressivt sina trupper i vårt närområde, kränker våra och våra grannländers territorium, bedriver anfallskrig mot Ukraina och har ockuperat Krim.
Det sänder dramatiska signaler om vad den kriminella Putinregimen är kapabel till och villig att göra. Spänningsläget, som Ryssland helt och hållet själv oprovocerat drivit fram, liknar ett kokande preludium till något vi hoppats aldrig mer skulle inträffa i Europa.
Den nyss förklarade fördjupade nordiska försvarssamordningen är ett logiskt, nödvändigt och riktigt svar. Genom Danmark och Norge närmar vi oss Nato ytterligare ett steg, det höjer tröskel något och visar en gemensam beredskap att inte falla undan för Kremls maktspråk.
Men att reparera skadorna av Sveriges sedan åratal urholkade och tidigare förtalade försvarsbudget är svårare. Regerings- och oppositionspartierna försöker under galgen enas om ökade anslag. Risken är en risig kompromiss av typen för lite, för sent. Av statens budget på långt över 800 miljarder får försvaret idag 40.
Försvarsexperten Johan Wiktorin menar en rimlig förstärkning handlar om 10-30 miljarder årligen (Dagens Industri 10/4). I bästa fall kanske politikerna orkar skjuta till 4 miljarder.
Antag att vi vaknar upp med rysk militär på Gotland, del i en operation för ta kontroll över Östersjön och besätta Baltikum. Det är, tyvärr, inget otänkbart scenario. Vad är då mest värt?
Ograverade välfärdsambitioner i nuvarande skala? Eller vi skruvar ner dessa krav på det offentliga något och ger större budgetutrymme åt värnet av vårt lands integritet och självbestämmande?
”En fri nations självförsvar”, menade Ayn Rand på West Point, ”betyder försvaret av människans individuella rättigheter”. Det är vad allt i grunden handlar om. Tvingas vi leva i Putins dominerande skugga är din och min rättslöshet ett faktum.
