Skrivit i Corren 1/4:

Första gången jag mötte Joe Hill var under min gymnasietid då jag fick soundtracket från Woodstockfestivalen 1969 i handen. På skivan sjöng Joan Baez med sin varma, innerliga stämma:

”I dreamed I saw Joe Hill last night / Alive as you and me / Says I, ‘But Joe you’re ten years dead’ / ‘I never died’, says he”.

Låten gick bara inte att få ur skallen. Men så är också hyllningsballaden Joe Hill, den odödlige, en brottarklassiker inom den amerikanska folkmusiken.

Enligt en mer konventionell historieskrivning är det dock detta år precis ett sekel sedan Joe Hill rent fysiskt lämnade jordelivet. 100-årsminnet uppmärksammas med en ambitiös utställning om honom på Länsmuseet i Gävle.

Det var nämligen där han föddes 1879, fast då som Joel Emanuel Hägglund. 1902 utvandrade han från fattigdomens Sverige till möjligheternas förlovade land, USA. Konfrontationen mellan dröm och verklighet blev tyvärr inte att leka.

Joe Hill, som han anglifierade sitt namn till, fick slita hårt och försörjde sig genom otaliga tillfälliga jobb i fabriker, gruvor och hamnar. Arbetsmarknadens tuffa villkor ledde till ett politiskt uppvaknade. Industribossarna kunde förvisso vara råbarkade typer, inte sällan hänsynslösa.

Men fackföreningarna var inte särskilt goda att tas med heller. De vägrade att släppa in vilka arbetare som helst, i synnerhet inte färgade och invandrare utan utbildning. Därför anslöt sig Joe Hill till den lika fördomsfritt öppna, som anarkosocialistiskt radikala IWW, Industrial Workers of the World.

Som eldfängd agitator och outtröttlig fackföreningsorganisatör blev han snart dess mest prominente medlem. Joe Hills växande ryktbarhet till dagens legendstatus baserades främst på hans populära, slagkraftiga kampsånger som The Rebel Girl, Pie in the Sky och The Preacher and the Slave.

Sedermera ömt vårdade klenoder i den amerikanska folkviseskatten. Ofta lånade han tonerna från Frälsningsarméns klämmiga och välkända melodier. Ett fiffigt drag, ty varenda gång Hill mötte en ny publik kunde alla omedelbart hänga med i sångerna.

Bob Dylan, en stor beundrare av Joe Hill, kallar i sina memoarer honom för en ”messiasgestalt” och skriver:

”Joe älskades av alla arbetare över hela landet… Vilka de än var, så enade han dem och kämpade för deras rättigheter, riskerade sitt liv för att göra tillvaron drägligare för underklassen, för de icke-privilegierade, för de sämst betalda och sämst behandlade arbetarna”.

Detta var alltså på den tiden då det fanns ett genuint behov av en arbetarrörelse som menade allvar med att hjälpa mindre lyckligt lottade människor till bättre förhållanden.

Man kan ju undra vad Joe Hill hade sagt om Livsmedelsarbetarförbundets maktdemonstrativa mobilisering mot Ingeborgs bageri, drivet av Ahmed och Sema Mehdi som lämnat kaosets Irak för att skapa sig en ljusare framtid i Linköping.

Eller vad han tyckt om Byggnads famösa blockad i Vaxholm 2004-2005, då LO-fackets torpeder skrek ”Go home, go home!” till de lettiska snickarna från andra sidan Östersjön.

”Den fackliga aktionen i Vaxholm gick ut på att skydda de egna intressena. Den var inte en aktion för att visa solidaritet med de lettiska kollegorna”, menar forskaren Zeki Yalcin i sin doktorsavhandling Facklig gränspolitik. Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009.

Yalcins slutsats är att LO använt sin maktställning och de intima banden med Socialdemokraterna för att hålla invandringspolitiken restriktiv. LO såg invandrade arbetare som en problematisk oupplyst massa, vilka hotade ordningen på den svenska arbetsmarknaden.

När LO officiellt krävde lika villkor för utländsk arbetskraft med jämlikhetsargument, var det egentligen en protektionistisk strategi i syfte att förhindra konkurrens om sina medlemmars jobb och stoppa utvecklingen mot en friare lönebildning.

Onekligen en mindre smickrade sida av fackets värnande om nuvarande kollektivavtalsmodell, som i synnerhet tenderar exkludera den grupp av okvalificerade arbetskraftsinvandrare som Joe Hill tillhörde.

Dessvärre fick Joe Hills bana ett tragiskt slut. 1915 föll han offer för en exekutionspatrull i Salt Lake City, centralort i mormonstaten Utah (vilken för övrigt, som första delstat i USA, nyligen återinfört dödsstraff genom arkebusering, också ett sätt att hedra Joe Hills minne…).

Han hade rest dit från Kalifornien för att organisera gruvarbetare. Det gillades inte av den lokala företagseliten, som länge avskytt honom som en orosstiftare och samhällsomstörtare. Han arresterades av polisen och slängdes framför skranket, anklagad och dömd till döden för att ha skjutit ihjäl en affärsinnehavare.

Mycket talar för att Joe Hill utsattes för ett politiskt motiverat justitiemord. ”Allt i hans liv vittnar om heder och ärlighet… Joe hade ljuset i sina ögon”, hävdar Bob Dylan.

Indicierna för hans skuld var mer än lovligt vaga. Rättegången blev också en jätteskandal. I alla större amerikanska städer anordnades protestmöten. USA:s president Woodrow Wilson vädjade, liksom Sveriges borgerliga regering, att fallet skulle prövas på nytt (den svenska arbetarrörelsen teg emellertid skamligt nog).

Förgäves. Utahs korrumperade myndigheter visade ingen pardon. Men Joe Hill levde ändå vidare i det amerikanska medvetandet som martyr och inspiratör i den fortsatta kampen för medborgerliga rättigheter.

Som Joan Baez sjunger på Woodstockplattan: ”From San Diego up to Maine / in every mine and mill / where working-men defend their rights / it’s there you find Joe Hill”.

Det du, Karl-Petter Thorwaldsson!

Joe Hill. Målning av M Baer 1918.