En brittisk rysare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:Corren.

Idag går Storbritannien till val. Det borde se ljust ut för premiärminister David Cameron och hans liberalkonservativa koalition. Sedan Tories återkom till makten 2010, med Liberaldemokraterna som regeringspartner, har Storbritanniens ekonomi stadigt förbättrats och tillhör idag Europas starkaste.

Inte många trodde det var möjligt när Labour nesligen lämnade Downing Street för fem år sedan. Den globala finanskrisen hade slagit hårt och högljudda krav restes på att låta de offentliga budgetunderskotten skena i syfte att parera smällen. Cameron var klokare.

Receptet att vinna kortsiktiga lättnader till priset av att förstöra statsfinanserna har endast haft misär i släptåg. Tidigare experiment i den riktningen betalade Storbritannien svidande dyrt för på 70-talet.

Cameron visade att han lärt sig läxan. Med lika delar principiell ståndfasthet som pragmatisk skicklighet har Cameron vårdat landets ekonomiska trovärdighet. Budgetdisciplinen har hållits, upplåningen reducerats, skatterna har sänkts.

Fler jobb skapas nu i Storbritannien än i hela övriga Europa sammantaget. Sysselsättningsgraden är den högsta sedan 1971! Tjänstesektorn går som tåget. Även industrin visar fina siffror. Produktiviteten kunde dock vara högre och åtskilligt återstår att göra innan den offentliga ekonomin är i hälsosam balans.

Men den utstakade kursen är väldigt lovande. Varför riskera att återhämtningen förbyts i stagnation med Labours illröda Ed Miliband vid rodret? Han är inte ens vidare populär bland medlemmarna i sitt eget parti, utan är snarare fackföreningsbossarnas man, och har lovat tillväxthämmande skattehöjningar i parti och minut under valrörelsen.

Ändå ligger Tories och Labour nästan jämsides i opinionsundersökningarna. Att något parti längre skulle få egen majoritet i parlamentet förefaller utopiskt.

Den brittiska politiken går istället mot en historisk fragmentering. Väljarna är otrognare än förr och visar större skepsis mot det politiska etablissemanget som Tories och Labour representerar. Liberaldemokraterna i mitten har förlorat attraktionskraften från 2010 och lönas illa för sin regeringsmedverkan.

Till höger har migrations- och EU-fientliga UK Independence Party (UKIP) med den ölpimplande populisten Nigel Farage ätit sig in. Samtidigt är vänsternationalistiska Scottish National Party (SNP) på väg att pulverisera Labours dominans i Skottland och vädrar morgonluft efter den förlorade folkomröstningen förra året. Anhängarna av ett bevarat Storbritannien vann ju bara en knapp seger och SNP hoppas på en framgångsrik returmatch.

Cameron har i Thatchers anda efterlyst ett mer marknadsorienterat och mindre politiserat EU. För att få Brysseleliten att lyssna vill han ha ett reformerat brittiskt medlemsavtal, som ska ligga till grund för en folkomröstning (troligen 2017) om britterna ska stanna i EU eller ej.

Delvis är det också ett försök att blidka EU-kritikerna inom Tories och rycka undan mattan för UKIP (vilket inte lyckats). Blir resultatet ett brittiskt utträde, kommer SNP – som vill kvarstå i EU – att kassaskåpssäkert framtvinga ännu en omröstning om Skottlands självständighet.

Mycket står alltså på spel med dagens val. Konsekvenserna kan på flera sätt bli ödesdigra. Men det svårt att se någon annan som bättre kan klara utmaningarna som väntar än David Cameron.

Sluta lek med elden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/5:Corren.

Det är begripligt att missnöjet med decemberöverenskommelsen, gemenligen kallad DÖ, jäser i borgerliga kretsar. Vad annat var att vänta när konstruktionen öppnade för Stefan Löfvens lilla rödgröna minoritetsregering att dra politiken kraftigt åt vänster – utan att något klart vänstermandat finns från väljarkårens sida.

Löfvens ”samarbetsregering” är snarare att beteckna som en konfrontationsregering, vilket ytterligare förstärker bilden av statsministerns oskickliga handlag med politikens realiteter. Han bidrar ju i högsta grad själv till att undergräva det ömsesidiga förtroende över blockgränsen som krävs för inte DÖ ska förlora i legitimitet.

Kanske är Alliansens partiledare bakom skål och vägg skadeglatt nöjda med Löfvens skattehöjande 70-talsnostalgiska vänsterkurs. De tycker att han spelar dem i händerna, därför att ju mer ovarsamt Löfven rödfärgar Sverige, ju mer ökar chansen till att väljarna röstar fram en borgerlig majoritetsregering 2018.

Taktiken börjar faktiskt ge utdelning, av de senaste usla opinionssiffrorna för S att döma. Men det är ändå ett starkt dubiöst, ja föraktligt, spel av två anledningar.

För det första: medborgarna varken kan eller får behandlas som schackpjäser av den politiska klassens rivaliserande falanger. Utanför riksdag och regeringskansli finns en vardag där miljoner människor av kött och blod arbetar, skapar, bor och verkar. Är det rimligt att bidra till att försämra deras och företagens villkor med den kalkylerande baktanken att detta på sikt skulle gynna Alliansens egna maktintressen?

För det andra: DÖ har – i sin nuvarande funktion genom låsa blocken i harnesk mot varandra – fått effekten att många borgerliga sympatisörer ilsknat till över sakernas tillstånd. De upplever SD som ett mindre ont än den rödgröna regeringen och betraktar istället Jimmie Åkessons järnrörsgäng som en potentiell borgerlig partner.

Enligt en mätning som DN publicerade igår önskar en majoritet av väjarna i M, C och KD ett samarbete i frågor som inte skiljer SD och Alliansen åt. Det indikerar att DÖ blivit en tryckkokare som i förlängningen kan spränga den politiska elitens konsensus om att SD ska hållas isolerade. Orkar Alliansens ledarskikt stå emot ytterligare ett år eller två samtidigt som Löfven fortsätter vänsterut som hittills? Det är inte givet.

Men att omfamna och normalisera SD är något som särskilt alla liberalt sinnade borgerliga väljare borde sky som pesten. Det är ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen. Att räcka SD ens ett lillfinger är humanistiskt och moraliskt otänkbart.

Vidare ligger i den borgerliga idén att samhället ska ha zoner som är fria från politisk intervention. Skötsamma individer ska i princip lämnas i fred att söka lyckan och forma tillvaron efter eget huvud. SD:s ideologiska ambitioner går i rakt motsatt riktning. I grunden finns anspråk på att kollektivt likrikta och stänga samhället från omvärlden i enlighet med deras förryckta uppfattning om nationens, traditionens och kulturens överhöghet. Därför hotar SD samtliga medborgares frihet.

Så hur ska det exceptionella läget under denna mandatperiod lösas? S och Allianspartierna kan exempelvis ta vuxenansvar för landet på riktigt och inleda ett tillfälligt, konstruktivt reformsamarbete som håller skutan flytande till nästa val. Är sådan mognad verkligen för mycket begärt?

Smoking – coolare kan ingen vara

Publicerad den av
Svara

Paus: Välklädd i smoking

Skrivit i Corren 2/5:Corren.

Det är klart att man kan skrota omkring på stan i jeans, t-shirt och gympadojor. Det är ett fritt land och man gör som man vill. Fast varför inte möta våren på ett snitsigare vis? Stick ut en smula och profilera dig på klassiskt dandymanér.

Rädd att bli anklagad för snobbism? Än sen! Bry dig inte om vad snipiga bekanta i foppatofflor och säckiga mjukisbyxor tycker. Att vara välklädd är en dygd. En fråga om värdighet. Att visa respekt både mot sig själv och andra.

Men framför allt blir livet lite roligare, och världen lite vackrare, om man flanerar genom tillvaron i ett gentlemannamässigare fodral. Kort sagt, tjusiga plagg förhöjer den existentiella känslan och ger relief åt varandet.

Inte minst därför bör du investera i en smoking. Har en mer stilren manlig utstyrsel någonsin uppfunnits? Snyggare och elegantare än kostymen, ledigare och coolare än fracken. Det perfekta mellantinget som gör dig tidlöst sober och attraktiv.

Tacka den amerikanska tobaksarvingen Griswold ”Grizzy” Lorillard för det. Den 10 oktober 1886 dök han upp på The Tuxedo Club i New York och slog alla med häpnad genom att bära en ny slags frack utan svalskörtar. Den innovativa designen gjorde att Grizzy fick äran som smokingens fader. Åtminstone i USA.

SmokingBritterna har aldrig accepterat den historieskrivningen. De hävdar med viss bestämdhet att vi istället bör tacka drottning Viktorias äldste son ”Bertie”, prinsen av Wales som sedermera blev kung Edvard VII. Han ska redan 1865 bett skräddaren Henry Pool att sy upp en förfinad rökrock, ”smoking jacket”, till sina informellare middagsbjudningar på residenset Sandringham.

Den versionen fnyser dock många fransmän åt. Enligt deras uppfattning var det spelare i Monte Carlo som tröttande på kasinots stela kod med högtidsdräkter. 1880 gatecrashade de kasinot iförda den jämförelsevis grabbigare ”Le Smoking” och modet var fött.

Tja, ursprunget får lämnas vidare till fördjupad källforskning. En sanning är i vilket fall oomtvistlig. Dry martini smakar aldrig så bra som när du har smoking. Övertygad? Då så, dags att skaffa en.

Den traditionella looken är definitivt att föredra: svart kavaj och dito byxor. Undvik att lockas ut på äventyrligheter genom att välja andra färger, även om mörkblått anses godtagbart.

Vit smokingjacka sägs envetet höra hemma i tropikerna och hur ofta är du där? Övriga kulörer icke någonstans, såvida man inte vill göra ett nummer av att låtsas tillhöra excentrisk engelsk överklass och tror sig komma undan med det.

Under kavajen gäller vit smokingskjorta där bröstet är plisserat. Huruvida flugan ska sitta under eller över kragen är en smaksak, personligen gillar jag den senare kragmodellen.

Skjortan ska alltid ha dubbla manschetter och knapparna måste vara i silver alternativt guld. En detalj kan tyckas, men viktig. Fel sorts knappar skriker högt och riskerar att spoliera ditt propra intryck likt en blaffig såsfläck. Det är även vulgärvarning på allt annat än svart fluga och svart gördel (glöm inte att dess veck ska vara vända uppåt).

Bälte har man inte, däremot hängslen vid behov. Eftersom vi gör klokast att hålla oss kvar på den säkra och konservativa sidan, rekommenderar jag skor i svartlack. Vissa stilguider finner loafers med rosett acceptabelt. Ignorera det. Ärligt talat: jag skulle inte ens vilja bli hittad död i sådana skodon. Och strumporna? Svarta och trekvartslånga i tunn siden eller ull för guds skull!

Förlåt om jag låter sträng. Det är enbart av välvilja och omtanke. Inte ska vi väl lägga flera hårt beskattade tusenlappar på en smokingoutfit och sedan stupa på onödigt slarv som snorkiga människor älskar att begabba? Däremot är det okej, till och med eftersträvansvärt, att busa med kavajens bröstnäsduk.

Den är ju vit enligt den korrekta normen. Nonkonformisterna bland oss struntar förstås i det och varierar gärna med en effektfullt lysande röd näsduk. Vågat, men inte för mycket. Rebelliskt, fast med klass.

När ska man ha egentligen ha sin smoking? Det är en fråga som ofta återkommer från skeptiker till detta klädesplaggs evangelium. Svaret är mycket enkelt. Enda regeln är efter klockan 18 och vid festligare tillfällen. Det kan vara ett cocktailparty hemma, ett konsert- och restaurangbesök under helgen, eller en afterwork på en bättre bar.

Kom ihåg: du kan aldrig vara överklädd. Det är ditt sällskap som är underklätt.

1509749_10153034891249221_3034092442898820179_n

Dry Martini – en drink till smoking

Take five  med Dave Brubeck Quartet från 1959 är en superklassiker inom jazzmusiken. Brubecks saxofonist Paul Desmond ville att bandet skulle låta som en Dry Martini smakar. Och denna drink smakar alltid bäst i smoking.

Blanda 5 cl välkyld gin och 1 cl torr vermouth, garnera med någon oliv i glaset (citronskal funkar också). Mingla omkring till tonerna av den hippa USA-jazzen från skiftet mellan 50- och 60-tal; ditt smokingparty kan inte misslyckas.

Glaset du och dina gäster har i handen är förstås det sedvanliga triangelformade, som är en viktig del av drinkens mytomspunna identitet. En ”draja” signalerar flärd, världsvan urbanitet och ohöljd hedonism.

Dock kan en varning från författarinnan Dorothy Parker vara på sin plats: ”I like to have a Martini, but only two at the most, after three I’m under the table, after four I’m under the host.”

När Vietnam förlorades

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/4:Corren.

Denna torsdag är det precis 40 år sedan sovjettillverkade stridsvagnar rullade in i Saigon, huvudstad i Sydvietnam. Med Saigons fall den 30 april 1975 tog Vietnamkriget slut och USA betraktades allmänt som konfliktens stora förlorare. Men det verkliga nederlaget drabbade Indokinas befolkning.

Sydvietnam inkorporerades med nord under ohyggligt brutala former. Stadsinvånare föstes med våld ut på landsbygden enligt maoistiskt mönster. Omkring 500 000 människor deporterades till slavarbetsläger för ”politisk omskolning”. Tusentals avrättades. Tvångskollektivisering av jordbruket inleddes.

Den sydvietnamesiska ekonomin, som blommat upp i 70-talets början, slogs sönder fullständigt. Kommunisterna i Hanoi menade att folket i söder hade för hög levnadsstandard. I propagandan hette det deras konsumtionssamhälle var ”raka motsatsen till ett verkligt lyckligt och civiliserat liv”.

Denna uppfattning delade inte människorna som drabbades av kommunisternas omsorger. Sydkinesiska sjön fylldes av hundratusentals båtflyktingar som desperat försökte undkomma det ”befriade” landet. Hur många som omkom under den vådliga färden i bräckliga fartyg vet ingen.

I skalvet efter segern i Vietnam föll också grannländerna Laos och Kambodja i kommunisternas händer. I Kambodja upprättade röda khmerernas ledare Pol Pot ett av de grymmaste tyrannier som världen skådat. Mellan en till två miljoner av landets sju miljoner invånare mördades åren 1975-78.

Hade denna katastrof kunnat förhindras? Möjligen hade historien tagit ett annat förlopp om USA agerat klokare. Indokina (Vietnam, Laos och Kambodja) var en fransk koloni som ockuperades av Japan under andra världskriget. 1945 kom fransmännen tillbaka, för att denna gång mötas av en inhemsk kommunistisk gerilla; Vietminh (senare FNL).

Efter den franska djungelfästningen Dien Bien Phus kapitulation 1954 kroknade regeringen i Paris. Vietnam fick sin självständighet, men delades i två stater – en kommunistisk i norr och en västorienterad i söder. Enligt fredsöverenskommelsen skulle landets framtid avgöras i fria val 1956. Så blev det inte.

Valen ställdes in då Sydvietnam och dess västallierade befarade att Vietminh skulle stjäla föreställningen. Något annat mål än att göra hela Vietnam till en totalitär enpartistat hade ju Hanoi inte, varför de genast skickade förband över gränsen för att störta Saigonregimen.

Kina och Sovjet bidrog med massiv uppbackning; tunga vapen, militära rådgivare, underhållstrupper, etc. I kalla krigets polariserade klimat såg USA det i sin tur som nödvändigt att stödja Saigon, ekonomiskt och militärt.

Ett centralt misstag gjordes tyvärr av presidenterna Kennedy och (främst) Johnson, som ansvarade för 1960-talets storskaliga amerikanska intervention. Det visade sig föga lyckosamt att använda konventionell stridstaktik mot en fanatisk motståndare som likgiltig för egna förluster utkämpade ett icke-konventionellt krig.

Konflikten drog därför ut på tiden till priset av förvärrat mänskligt lidande och ständigt stigande dödssiffror. Oskyldiga civila blev särskilt hårt utsatta.

Världen förskräcktes när de amerikanska TV-bolagens bilder från den blodiga kampen i Vietnams djungler rullades upp i rutan. Det var första gången ett krig direktsänts, i princip ocensurerat, till människors vardagsrum och reaktionen blev stark (Pentagon skulle inte göra om den missen framöver).

Men det huvudsakligen satte fart på protesterna i USA var militärens utskrivning av studenter ur välbärgade medelklassfamiljer, något som bidrog till att det amerikanska värnpliktssystemet senare avskaffades.

I Sverige blev Vietnamkriget tändvätskan för 68-rörelsen och det bränsle som höll engagemanget brinnande (vänsterglöden falnade också när krig tog slut). Olof Palme gjorde sig känd som den regeringschef i väst som varmast och mest okritiskt solidariserade sig med diktaturen i Nordvietnam.

Berömt är hans uttalande julen 1972, då Palme liknade den amerikanska krigföringen med nazisternas brott under andra världskriget. Det skadade allvarligt Sveriges relationer med USA i många år. Egentligen var det först under Ingvar Carlssons statsministerperiod som umgänget fullt ut normaliserades.

1973 lyckades Richard Nixon tvinga Hanoi att avbryta stridshandlingarna. De amerikanska trupperna åkte hem. Men i USA fanns ingen politisk vilja kvar att upprätthålla fredsavtalet. Etablissemanget hade fått nog av Indokina. Det innebar att Nordvietnam ostraffat kunde fortsätta invasionskriget.

Utrustade med kolonner av ryskt pansar och artilleri inledde Hanoi en jätteoffensiv som beseglade Sydvietnams öde. President Nixon och hans efterträdare Gerald Ford (båda republikaner) vädjade till kongressen om hjälp till USA:s allierade. Men den demokratiska majoriteten var inte intresserad.

Demokraterna var det parti som dragit in USA i konflikten. Nu hade partiopinionen svängt i vänsterradikal riktning. Många prominenta företrädare (som senatorn och presidentkandidaten George McGovern) krävde ett snabbt slut på kriget, kosta vad det kosta ville.

Till det kom att Watergateskandalen bröt ner presidentämbetets auktoritet och skapade massor av inrikespolitiskt trassel som sög musten ur Republikanerna. Konsekvensen: Sydvietnam övergavs, en rejäl knäck för USA:s ställning som supermakt.

Istället började Sovjet allt aggressivare flytta fram sina positioner i världspolitiken. Det dröjde tills Ronald Reagan blev president som demoraliseringen bröts och USA kom in i matchen igen.

Förvisso var regimen i Saigon smutsig, auktoritär och korrupt. Men ändå vida uthärdligare än vad som komma skulle.

Om USA skyddat Sydvietnam på samma sätt som man gjorde med Sydkorea och Taiwan (vars dåvarande auktoritära högerregeringar knappast var mycket bättre), är det inte osannolikt att även det vietnamesiska folket fått dela dessa länders utveckling mot frihet, demokrati och välstånd.

Vill ni strypa city till döds, politiker?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/4:Corren.

”Vi hoppas att konsten ska göra att bilisterna verkligen tvekar om att åka in här”, säger Ulf Johansson Lorin som är kommunens stadsmiljöchef om Platensgatan. Konstnärliga utsmyckningar, gågata och uteserveringar mitt i vägen ska det bli.

Jo, bilisterna lär nog sannerligen tveka. Inte bara över att närma sig Platensgatan, utan att åka in till city alls om denna trend fortsätter. Linköpings politikerbyråkratiska makthavarkomplex har redan gjort centrum påfallande otillgängligt och svårkört för bilar. Visst kan det låta mysigt att fika och flanera i en stadsmiljö utan bullrande motorfordon.

Men motas bilarna bort, har man snart ingen levande stadsmiljö att fika och flanera i. Handeln, som är stadskärnans ekonomiska bas, är beroende av ett stort kundflöde. Och gilla det eller inte: människor som handlar föredrar att åka bil.

Butiker utan god biltillgänglighet får således problem med att locka kunder. Helst vill folk kunna – som en näringsidkare sagt – ”parkera direkt inne i affären”, eller åtminstone i omedelbar anslutning till den. Men försök att göra det i centrala Linköping!

Stadskärnans kommersiella potential står och faller med handeln och biltrafiken. Fler gågator och stoppskyltar för bilar är utmärkt – om man vill att Linköpings centrum ska utarmas ekonomiskt och förlora ytterligare marknadsandelar till externa handelsplatser som Tornby.

Ska city räddas undan risken att förvandlas till ett ödsligt fullskalemuseum vore det på tiden om någon lite mer insiktsfull lokalpolitiker höjde rösten nu. För någon sådan finns väl som vågar ta bladet från munnen?

Linköping

Linköpings centrum blir allt bilfientligare.

Saknas: lärandekultur

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/4:Corren.

Att den svenska skolan lider av ordningsproblem är ingen nyhet. Frågan har varit på tapeten i åratal. Få har talat så mycket, så länge och så ihärdigt om vikten av disciplin och studiero som Folkpartiets Jan Björklund.

Ändå: under hans tid som skol- och utbildningsminister blev inte situationen bättre. Flera undersökningar tyder på att stökigheten fortsatt i oförminskad styrka. Internationellt utmärker sig Sverige som en klassrummens värsting bland OECD-länderna.

Märkligt att kunskapsresultaten faller och faller, när ordning och reda inte upprätthålls? Vi börjar nästan bli blasé på politiker med bekymmersamma miner som kommenterar ännu en larmrapport om det föga hedrande tillståndet i vårt krackelerande utbildningsväsende. Löften om krafttag, åtgärder och reformer har nått inflatoriska nivåer.

Men Jennica Åströms debattartikel i måndagens Corren går bara inte att värja sig emot (läs den!) Hon är elevkårsordförande och niondeklassare på Folkungaskolan i Linköping. I ett skakande vittnesmål från sitt vardagliga elevperspektiv beskriver hon vad som i realiteten är vuxenvärldens kapitulation.

Lektionerna dränks i konstant buller. Eleverna kommer och vandrar iväg genom dörrarna som de vill. Respekt saknas för lärarna, vilka måste slösa dyrbar undervisningstid åt att försöka få tyst på bråkiga och stojande barn. Till råga på allt undergrävs lärarnas redan urholkade auktoritet av föräldrar som vägrar ge något stöd, utan istället bollar tillbaka disciplinproblematiken på skolan.

Jennica Åström kallar klimatet på Folkungaskolan ”fruktansvärt” och slår i en central mening fast: ”Det är orättvist att vi som är elever blir fråntagna vår rätt till en bra utbildning för att våra lärare måste agera dagismamma”.

Anklagelsen är svidande. Hennes debattartikel andas ilska och frustration över ett svek som är monumentalt. Något mindre dramatiskt ord är faktiskt svårt att använda.

Vad det ytterst handlar om är ju att eleverna berövas möjligheter, livschanser och horisonter som traditionellt varit skolans uppdrag att berika dem med. De vuxna har flytt sitt ansvar och en av samhällets viktigaste institutioner har infantiliserats. Det är den bittra, hårda sanningen.

Varför det blivit så har det diskuterats mycket kring. Behövs ökade resurser, fler regleringar? Politikerna öser på med floder av skattepengar och styrdirektiv. Men tycks stå maktlösa trots alla insatser och all god vilja. Vilket signalerar att skolans kris bottnar i ett värderingsproblem, att själva lärandekulturen eroderat. Den är inte lätt att återskapa med reguljära politiska verktyg.

Vi vet vad som fungerade förr: en auktoritativ och stolt lärarkår, flitiga och disciplinerade elever, stödjande och fostrande föräldrar. Antagligen skulle sånt fungera ganska hyggligt idag också, fast hur når vi dit? Det är en komplicerad process som mera kretsar kring andan i civilsamhället varur kulturen (eller okulturen) hämtar näring, växer och formas.

Men vad hjälper det svaret Jennica Åström och hennes kamrater på Folkungaskolan som behöver en näve i katedern här och nu? Grundläggande folkvett och vanligt basalt uppförande i deras studiemiljö kan knappast kräva en Einstein för att åstadkomma. Bara vuxna som vågar – och tillåts! – spela rollen som vuxna.

Sagan om den fackliga elefanten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/4:Corren.

Den fackliga elefanten stampar på den lilla företagsmyran. Livsmedelsarbetarförbundet kräver att Ingeborgs bageri i Linköping tecknar kollektivavtal för en anställd. Ägarsyskonen Ahmed och Sema Mehdi avböjer och förklarar att fackets löneanspråk inte är förenligt med företagets ekonomi.

Den fackliga elefanten stampar en gång till. Livsmedelsarbetarförbundet sätter Ingeborgs bageri i blockad och belägrar företaget med patrullerande fackliga funktionärer. Ägarna försöker överleva ändå, men inför hotet att deras bageri ska kvävas ekonomiskt tvingas de stryka flagg och skriver under kollektivavtalet. Den anställde sägs upp, eftersom bageriet inte har råd att betala Livsmedelsarbetarförbundets dikterade lön.

Den fackliga elefanten stampar ytterligare en gång så att marken skälver. Livsmedelsarbetarförbundet vägrar acceptera att bageriet inte har råd att betala den dikterade kollektivavtalslönen och kräver att uppsägningen tas tillbaka. Ägarnas redovisning av bageriets krassa ekonomiska verklighet viftas bort. Livsmedelsarbetarförbundet stämmer bageriet inför Arbetsdomstolen och vill att ägarna pungar ut med 650 000 kronor i skadestånd.

Myran ska veta hut, myran ska krossas ordentligt. Då blir det en mindre som drar ett strå till stacken i Linköping. Den fackliga elefanten trumpetar i maktfullkomlig triumf. Vilket vackert slut som artar sig på denna sedelärande saga om facklig kamp, solidaritet och hjältemod.