De som påstår att inte lycka kan köpas för pengar, har aldrig köpt JFK Collection i kristall från Newport Home Interiors.
Nyshoppat
Svara
Politisk talang
Bill var grundligt uttråkad. Skolan tråkade alltid ut honom. Han tyckte illa om kunskaper och han tyckte illa om att tvingas gå in på detaljer. Och han tyckte illa om att svara på frågor. Som politiker kunde han haft en lysande framtid.
– Richmal Crompton, ur Bill tar hämnd, 1924.
En TV-tablå berättar
Skrivit i Corren 16/5:
Vi har en regering som tycks vilja dra tillbaka Sverige in i 70-talet med skattehöjningar, företagsfientlighet, kärnkraftsmotstånd, Palmenostalgisk utrikespolitik – ja ni hajar.
Fattas bara att regeringen försöker återuppliva decenniets utbud i statstelevisionen också. Det vore verkligen droppen.
Häromdagen hittade jag ett exemplar av tidningen Röster i Radio/TV från december 1975. En varm, harmonisk känsla fyllde mig omedelbart när jag upptäckte att Beppe Wolgers (min största idol alla kategorier) svarade för julkalendern det året. Långtradarchaufförens berättelser, någon som minns?
Men i övrigt. Herregud! Ta bara tablån för måndagen den 8/12. TV1 går loss hårt redan tidigt på eftermiddagen med programmet Ångest – ingenting att vara rädd för. Onekligen en passande uppvärmning för folk i TV-soffan, särskilt de yngre.
Ty ett par timmar senare visar TV2 första delen i Malmöredaktionens färska barnsatsning: Vilse i pannkakan, signerad den psykologiske häxmästaren Staffan Westerberg. Den som inte redan börjar treva efter valiumburken får snart chansen igen.
Först lugnas dock de stackars tittarna av det vänliga familjeprogrammet Sveriges Magasin, som alla i min ålder minns för Drutten och Krokodilen. Fast precis när publiken invaggats i trygghet, tar TV2 fram det tunga artilleriet på bästa sändningstid klockan 20.00 med dokumentären Jobbar du ihjäl dig?.
Nu är det rena benknäckningen som gäller. Bland annat larmas det så här i förhandsinformationen: ”Ditt jobb är farligare än du tror… Vi tillåter faktiskt gifthalter på arbetet som skulle döda växer och djur i naturen!… Din arbetsmiljö är full av ämnen vi idag anser oskyldiga men som imorgon kanske visar sig livsfarliga”.
Som kronan på verket avrundas TV-kvällen med långfilmen Kaktus. Originaltitel för de som behärskar senegalesiska: Garga M´Bosse. Den rafflande handlingen: ”Birama, en bonde, och hans fru Penda och deras son Sliou lever med sina getter och höns i en by i Senegal. Torkan härjar svårt och de beslutar sig för att fly in till den stora staden”.
En sak är klar. Utan Beppe hade jag aldrig överlevt 70-talet med förståndet i behåll.
Varför hör vi aldrig nån politiker säga detta i Sverige?
The very imposition of heavy taxes is a limit on a man’s freedom.
– Barry Goldwater.
Försvarsdebatt med Peter Hultqvist
På Corren hade vi ett försvarsseminarium i tisdags med försvarsminister Peter Hultqvist (S). Jag och Widar Andersson var i panelen. Lokalen var fullsatt till sista plats. Det blev en skojig debatt i ett angeläget ämne.
Fredrik Quist rapporterade i Corren den 12/5:
”Christian Dahlgren höjde temperaturen genom att påstå att den nuvarande svenska regeringen är den sämsta sedan folkpartiledaren Ola Ullstens regering i slutet av 70-talet. Men i samma andetag lyckades han ge försvarsministern en komplimang.
– Äntligen har vi någon som förstår försvaret. En stabil, gammaldags gråsosse när det hettar till i vår omvärld, det är inte fel, sade ledarskribenten och fick medhåll av Widar Andersson.
– Det vore väldigt svårt att invända mot detta.
Peter Hultqvist såg road ut, även om han inte delade Dahlgrens uppfattning om regeringen.”
Widar Andersson kommenterade i Folkbladet den 13/5:
”Det är något märkligt med Peter Hultqvists dragningskraft. Christian Dahlgren på Correns ledarsida är en utpräglat, konsekvent och klassiskt blåborgerlig person. Dahlgren äter normalt sossar till frukost i sina ofta flyhänta och litterärt bestyckade ledartexter.
I går var försvarsminister Peter Hultqvist i Linköping. Bland annat medverkade han på ett fullsatt lunchmöte som Folkbladets och Correns ledarsidor arrangerade i tidningens stora mötessal. Dahlgren ombads att kommentera Hultqvists anförande.
Ledarskribenten slog inledningsvis fast att Sverige nu har den ”sämsta regeringen sedan Ola Ullsten” men konstaterade i samma andetag att Peter Hultqvist är det lysande undantaget. Enligt Dahlgren ”överglänser dagens försvarsminister de moderater som har företrätt honom på posten”.
Som sagt; Hultqvist har förmågan att nå fram till andra än de genom modersmjölken indoktrinerade meningsfränderna i partiet.
Vilket är en gudabenådad och Dalasänd tillgång för dagens socialdemokrati som annars har uppenbara svårigheter att frigöra sig från den vänsterfälla som Alliansen har gillrat.”
Mental hygien
Sluta upp att ordna världen, luta dig mot slumpen och låt frågan bli sitt eget svar när andra svar har tystnat.
Per Wästbergs nya bok rekommenderas varmt.
Allstatlighetens faror
Skrivit i Corren 12/5:
”Bortser man från det liberala skedet från franska revolutionen till slutet av 1800-talet… kan man i hela nyare tidens historia spåra en tilltagande centralisering av statsmakten. Den totalitära staten är blott den logiska slutprodukten på denna utveckling”, varnade Alf Ahlberg (1892-1979), filosof och bildningshumanist, i många år rektor för arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik.
Waldemar Svensson (1897-1984), frisinnad vänsterliberal och vice partiordförande i FP under Bertil Ohlin, var av samma åsikt. ”I vår tid ligger den största faran obestridligen i den statliga makttillväxten”, skrev han i boken Politiska tankelinjer (1954) och slog fast att ”allstatligheten måste bekämpas”.
Den tilltagande politiska och byråkratiska interventionen i samhällslivet resulterar i ”att den nutida statsverksamheten genom sin massa får en ekonomisk och psykologisk dragningskraft, som befordrar dess tillväxt, även när de sakliga motiven härför kan sättas i fråga. Därmed får samhällets civila sektor efterhand minskade ekonomiska och personella resurser, med vilka motstånd kan bjudas mot den svällande statsverksamheten”.
Det var alltså inte bara klassiska högerliberaler, likt den kände österrikisk-brittiske ekonomen Friedrich von Hayek, som i mitten av 1900-talet oroade sig vad expansionen av den statliga sfären skulle betyda för demokratins, ekonomins och de medborgerliga friheternas hälsotillstånd.
Även i Sverige fanns det framträdande debattörer vilka från progressivt vänsterhåll såg med djup skepsis på den fartblindhet som rådde i uppbygganden av folkhemmets socialstat. Trots de godaste intentioner fanns en överhängande risk att civilsamhället kvävdes och människor på sikt blev systemets fångar, utelämnade åt och kontrollerade av en maktfullkomlig Storebror.
Var Hayek, Ahlberg och Svensson dystopiska alarmister? Vi har numera vant oss vid betraktandet av staten som en huvudsakligen välvillig herde, som ger oss trygghet, välfärd och omsorg – till priset av höga skatter och allt större ingrepp i vår personliga integritet.
Nyligen har avslöjats att myndigheterna i ökande omfattning kräver mobiloperatörerna på känsliga uppgifter om svenska folkets telekommunikationer, kartlagda i enlighet med EU:s famösa datalagringsdirektiv – ursprungligen tillkommet i syfte att bekämpa terrorism och riktigt grov brottslighet. Det var då det.
”Vi har en skenande utveckling på antal förfrågningar om våra kunder. Svenska myndigheter frågar urskillningslöst om var våra kunder har varit, vart de har ringt, vem som tar emot samtalet och så vidare”, säger Tele2:s vd Thomas Ekman (SR 4/5).
Ett exempel på missbruket är Skatteverket som utnyttjar datalagringen i syfte att jaga fuskare, även i relativt banala taxeringsärenden! Den moderna tekniken ger staten skrämmande möjligheter att i detalj tråla information om våra privatliv. Och uppenbarligen har myndigheterna inga skrupler mot att låta ändamålen helga medlen.
”I dag äger inte medborgarna myndigheterna. Det är myndigheterna som äger medborgarna”, hävdade Datainspektionens legendariske generaldirektör Jan Freese 2006. Vi sprattlar i allstatlighetens garn. Vem bjuder motstånd?
Tankar i en kajuta
Dagdrömmer om att leva fri på sjön och i princip aldrig gå i land. Folk bits där ju. Och kräver skatt.
Barry Goldwater – USA:s framgångsrikaste förlorare
Skrivit i Corren 11/5:
”Det är en ingen skam att vara extrem till frihetens försvar! Och i strävan efter rättvisa är måttlighet ingen dygd!”, dundrade Barry Goldwater från talarstolen i Cow Palace, San Francisco.
Det var där Republikanerna höll sitt konvent sommaren 1964. Deras nyss utsedde presidentkandidat blåste till strid mot den vänsterliberala, statsinterventionistiska politik som präglat USA sedan Franklin D Roosevelts New Deal-program på 1930-talet.
Nu var timmen slagen för en liberalkonservativ revolution; ett återvändande till pionjärtidens frihetsideal, baserat på den ”kärva individualism” och gudsfruktande patriotism som Goldwateranhängarna såg som USA:s själ.
Roosevelts ledarskap genom depressionen och andra världskriget hade gett Demokraterna ett övertag som påminde om Socialdemokraternas herravälde i det svenska politiska landskapet. Trots åtta år med den republikanske presidenten Dwight D Eisenhower (1953-1961) hade inte mycket förändrats.
Partiet dominerades av moderata, pragmatiska företrädare. Men det fanns en oppositionell falang som var rädda att Rooseveltparadigment steg för steg skulle innebära en väg mot socialism i Amerika. Ständigt svällande statsbyråkrati och ökande skatter? Nej tack!
Under intryck av högerliberala ekonomiska filosofer som Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises (vars marknadsorienterade, Keyneskritiska idéer började få intellektuellt genomslag efter krigsslutet) ville de republikanska dissidenterna vända utvecklingen i frihetligare riktning.
På utrikespolitikens område gällde massiv misstänksamhet mot FN och kompromisslös antikommunism. Det kunde aldrig bli fråga om eftergivenhet mot banditerna i Kreml. Överlägsen amerikansk vapenmakt var det enda verkningsfulla medlet för att inte bara hålla ryssarna i schack – utan helst knäcka Sovjetunionen och vinna kalla kriget snarast möjligt.
Barry Goldwater, senator från Arizona sedan 1953, seglade upp som den republikanska högerfalangens banérförare. Boken Conscience of a Conservative (1960) samlade hans tankar och blev en bestseller med 3,5 miljoner sålda exemplar, den är fortfarande mycket läsvärd:
”Individen kan inte vara ekonomiskt fri, eller ens ekonomiskt effektiv, om han är politiskt förslavad. Omvänt är människans politiska frihet illusorisk om hon är ekonomiskt beroende av staten… Varje person är för sitt eget och samhällets bästa ansvarig för sin egen utveckling. De val som styr hans liv är val som han själv måste göra, de kan inte avgöras av någon annan eller kollektivt”.
När Eisenhowers vicepresident och kronprins Richard Nixon förlorade valet till John F Kennedy 1960 kopplade Goldwater och hans supportrar greppet om partiet. De moderata krafterna, anförda av mjukisen Nelson Rockefeller, förmådde inte att hindra Goldwateranhängarnas beslutsamma manövrerande för att ta kontrollen över partiapparaten och därmed konventet i San Francisco.
Men presidentkampanjen blev en katastrof. Goldwater stämplades mer eller mindre unisont i medierna som en farlig demagog, som hotade att eliminera medborgarrättslagarna, förinta det sociala välfärdssystemet och kasta världen in i ett kärnvapenkrig.
Den sittande presidenten Lyndon B Johnson vann en jordskredsseger. Goldwater fick endast 36 procent av rösterna och vann bara sex delstater i södern. Demokraten Johnson sjösatte sedan sitt ambitiösa välfärdsprogram ”The Great Society”. En enig kör av politiska förståsigpåare förklarade att den liberalkonservativa revolutionen kvävts i sin linda.
De skulle missta sig. Grovt. Vid Barry Goldwaters död 1998 hyllades han som en föregångsman, vars kandidatur till Vita huset utgjorde starten på senare decenniers högerförskjutning av det politiska fältet. En krönikör i Wall Street Journal kallade Goldwater för ”den mest framgångsrike förloraren i amerikansk historia”.
Visserligen var det Nixon som återtog Vita huset från Demokraterna 1968, dock gjorde Watergateskandalen att de moderata republikanerna hamnade på fallrepet. Det var Goldwater som drog undan det sista stödet som Nixon hade i kongressen och krävde att han måste avgå (vilket Nixon gjorde redan dagen efter Goldwaters misstroendeförklaring).
Fast viktigare: det var Goldwater som gav Ronald Reagan en politisk karriär och Republikanerna en superstjärna. Den förre skådespelaren och demokraten kom ut som Goldwateranhängare i kampanjen mot Lyndon B Johnson med ett TV-sänt tal (A time for choosing) som blev en kioskvältarsuccé:
”Man kan inte kontrollera ekonomin utan att kontrollera människorna. Så nu är tid att välja. Antingen tar vi ansvar för vårt eget öde eller så överger vi den amerikanska revolutionen och bekänner oss till en intellektuell tro på att en avlägsen huvudstad bättre kan planera våra liv än vi själva”.
Talet räckte inte för vända snålblåsten för Republikerna då. Men markerade Reagans genombrott som Goldwaters allt mer populäre arvtagare. Den rollen spelade han bättre än någon annan och den tog honom först till guvernörsposten i Kalifornien 1966, sedan till segern över Jimmy Carter i presidentvalet 1980.
Idémässigt var det Barry Goldwaters stora triumf. Det var hans tjurskalligt principfasta hållning som lade den inspirerande grunden till Reaganepoken. Goldwaters historiska insats var även att etablera Republikanerna som ett parti i sydstaterna, där konservativa väljare fram till 1964 av tradition föredragit Demokraterna.
Goldwater fick leva tillräckligt länge för att se hur Roosevelts gamla parti gjorde anpassningsrörelser i hans riktning. Demokraten Bill Clinton tvingades högerut för att överleva sitt återval 1996 och förklarade i Goldwateras anda att eran av ”Big Government” var över i Amerika.
Och om Hillary Clinton vinner presidentvalet nästa höst, betyder det faktiskt att en gammal Goldwatersupporter flyttar in i Vita huset igen. Som ung arbetade nämligen Hillary Clinton i Goldwaterkampanjen.
”Jag gillade senator Goldwater därför att han var en kärv individualist som gick på tvärs mot den politiska strömmen”, skriver hon i sina memoarer. Sämre inspirationskällor för den som vill åstadkomma politisk förändring kan man ju ha, inte sant?
Kompisar i krig
Skrivit i Corren 8/5:
Imorgon den 9 maj firar Putinregimen 70-årsminnet av Sovjetunionens seger över Nazityskland. Men jubileet går knappast i fredens tecken. På Röda torget i Moskva planeras en jättelik uppvisning av Rysslands militära muskler, en maktdemonstration ämnad att injaga respekt och fruktan.
Varken Stefan Löfven eller några andra västliga ledare kommer att delta. Ryssland bedriver ju åter anfallskrig i Europa, precis som Putins företrädare Josef Stalin gjorde. Det kan vara värt att påminna om att andra världskriget startades av Nazityskland och Sovjetunionen tillsammans.
Det var genom Molotov-Ribbentroppakten, sluten bara någon vecka innan nazisternas överfall på Polen i september 1939, som Hitler fick möjlighet att skicka iväg sina invasionsarméer. Det polska bytet delades sedan broderligt mellan Sovjet och Tyskland. Stalin gavs även fria händer att angripa Finland och Baltikum av sin diktatorskollega i Berlin.
Det är en vanligt förekommande tes att Molotov-Ribbentroppakten var ett sätt för Stalin att köpa tid. Han behövde rusta upp krigsmakten efter sina förödande utrensningar i Röda armén tidigare under 30-talet. Sedan skulle Hitler minsann få. Historiken John Lukacs har i sin bok Juni 1941. Hitler och Stalin (2007) visat att detta inte stämmer.
Stalin hade uppriktiga intentioner att hålla sig vän med nazisterna. Han följde obrottsligt pakten till punkt och pricka. Sovjet levererade bland annat olja som höll Wehrmachts pansarvagnar igång när det var Frankrikes och Beneluxländernas tur att nedkämpas.
Bokstavligen intill sista minuterna innan Operation Barbarossa sattes i verket morgonen den 22 juli 1941 rullade sovjetiska tåg med förnödenheter över den tyska gränsen. Stalin hade satsat så hårt på att vinna Hitlers förtroende att han i det längsta vägrade acceptera naziledarens svek. Stalin hamnade faktiskt i djup kris, det skulle dröja tills han förmådde återta fullt kommando i Kreml.
Trots att deras bägge totalitära stater bedrev utrotningskrig mot varandra i flera år därefter, behöll Hitler och Stalin en stor – närmast varm – aktning sinsemellan ända till slutet. Fiendskap på det personliga planet är det svårt att finna belägg för. Hitler uttryckte sig ofta i beundrande ordalag om Stalin, däremot kunde han reta upp sig till vansinne över Winston Churchill.
Och vad betydde Stalins seger över Hitler? Att han kunde utöka sitt rov från krigets början med hela Östeuropa. Värt att fira? För Putin kanske.
