Putins nyttiga idioter

Skrivit i Corren 17/6:Corren.

Nyligen avslutades den stora flygövningen Arctic Challenge i norra delarna av Sverige, Finland och Norge. Kort efteråt startade den nu pågående marinövningen Baltops i Östersjön, samtidigt som flyg- och och markstridsövningen Saber strike äger rum i Baltikum.

Det är USA- och Natoledda operationer med Sverige som deltagare (utom i Saber Strike, där å andra sidan vår icke-Natoansluta militära samarbetspartner Finland är med).

Övningarna är logiska, nödvändiga och självklara när Ryssland bedriver anfallskrig i Ukraina och uppträder notoriskt aggressivt mot alla Östersjöstater. Då gäller det för fria demokratiska länder att visa enighet, beredskap och muskler i försvaret av vår suveränitet.

Fast V och MP skyr tydligen USA mer än Ryssland och försöker offentligt undergräva det legitima i att Sverige medverkar i Natoövningarna.

Ingen kan väl vara förvånad över att dessa partier agerar som Putins nyttiga idioter. Men hur kan S låta sådana oansvariga skojare delta i styret av Sverige? Kreml är säkert inte missnöjt. Vi andra borde ha dubier.

Ingen uppgift är staten främmande

Skrivit i Corren 17/6:Corren.

Söker du jobb? Då finns chansen att bli kommunikatör på Nämnden för hemslöjdsfrågor, NFH.

Enligt platsannonsen är det en ”myndighet under Kulturdepartementet med Tillväxtverket som värdmyndighet. NFH:s syfte är att stärka hemslöjd i hela Sverige genom att planera, driva och följa upp aktiviteter med såväl kulturella, närings-, mångfalds- och hållbarhetsperspektiv. NFH fördelar statligt stöd inom hemslöjdsområdet.”

Varför är det nödvändigt att ha en myndighet för sånt? Vad ligger bakom idén att just hemslöjd ska vara en statlig angelägenhet? Kan inte de som är intresserade av att virka, väva och göra näverkorgar klara sig utan hjälp av skattefinansierade byråkrater?

Inte undra på att NFH behöver anställa en kommunikatör för att förklara det.

Det största äventyret

Rymddröm.

Skrivit i Corren 16/6:Corren.

Ett tips till alla sommarlovslediga elever och deras föräldrar: passa på att besöka vandringsutställningen Nasa – A Human Adventure som just nu visas i Norrköping. Till stor del kretsar den kring Nasas spektakulära månfärder under Apolloprogrammets dagar och är definitivt en upplevelse utöver det vanliga.

Rymdfeberns 60-tal drevs fram av kalla krigets rivalitet mellan USA och Sovjetunionen, men var också en manifestation av människans uråldriga, aldrig falnande dröm att upptäcka vad som finns bortom den kollektiva vagga vi kallar jorden. Fascinationen vid stjärnorna är lika gammal som människosläktet och hungern efter mera kunskap lär knappast någonsin stillas.

Rymden är vårt största äventyr som öppnar svindlande perspektiv och enorma, oanade möjligheter. Det var många år sedan den hittills sista astronauten lämnade månytan (Eugen Cernan på Apollo 17 i december 1972). Den fortsatta utvecklingen har inte varit mindre spännande för det.

Ta bara rymdteleskopet Hubble som förmedlat fantastiska vyer. Eller alla obemannade farkoster som utforskat och kartlagt planeten Mars. I juli kommer vi att få den första närmare kontakten med Pluto i solsystemets yttre regioner när Nasas sond New Horizons flyger förbi. Den europeiska rymdorganisationen ESA:s bedrift att jaga ikapp och premiärlanda på en komet är också enastående.

Det finns massor av rafflande projekt för den som är sugen på att delta i rymdforskningen. Samtidigt håller rymden på att bli allt kommersiellt intressantare för privata entreprenörer och riskkapitalister.

Rymdindustrin är redan en växande tillväxtbransch. Linköping är med i matchen genom Ruag Space AB, ett företag som levererar världsledande separationssystem till satellituppskjutningar.

Den som är ung idag har chanser som inga tidigare generationer haft att flytta gränserna framåt, uppåt och utåt. Vet svenska skolelever vad de går miste om, när de tenderar att vända sig bort från naturvetenskap, matematik och teknik?

I takt med att motivationen bleknat och studieresultaten fallit, riskerar Sveriges starka tradition inom dessa ämnesområden att urholkas på ett mycket oroande sätt. Men om vi försöker få fler att känna lockelsen av att sikta mot stjärnorna kan måhända situationen ändras.

Så varför inte göra en horisontutvidgande rymdtripp till Norrköping? Nasa-utställningen pågår till 31 augusti.

Mr Goldwater goes to Washington

Barry Goldwater

I will not attempt to discover whether legislation is ”needed” before I have first determined whether it is constitutionally permissible. And if I should later be attacked for neglecting my constituents’ ”interests,” I shall reply that I was informed that their main interest is liberty and that in that cause I am doing the very best I can.

– Barry Goldwater

Döden straffar ut sig

Skrivit i Corren 15/6:Corren.

Minst ett dussin människor väntade på avrättning i Estland 1997. Det yttersta straffet utdömdes då fortfarande i Östeuropa, trots befrielsen från Sovjetkommunismen. Men Bryssel var obevekligt: vill Estland och övriga länder som aspirerar på EU-medlemskap komma in i unionen, måste denna barbariska rättsskipning slopas.

Så blev det. Det var faktiskt en svensk – Hadar Cars, FP:s första Europaparlamentariker – som drev fram kravet. Ett lysande exempel på att rätt person på rätt plats kan göra imponerande skillnad.

”Respekt för livet är en grundsten för mänskliga rättigheter. Dödsstraff innebär att staten rättfärdigar dödande. Och det finner jag orättfärdigt”, sa Cars nyligen om sin insats i FP-tidningen NU (7/5).

EU-förbudet var en stor humanitär seger, ett viktigt steg på vägen mot målet om ett globalt avskaffande. En utopi? Nej. Historiskt har alla kända samhällen haft döden på den straffrättsliga menyn, i Sverige till så sent som juni 1921.

Ännu på 70-talet var det endast ett 15-tal länder som hade tagit bort dödsstraffet. 2015 är det över 100. En uppseendeväckande civilisatorisk framgång, vilket tyder på ett mycket lovande värderingsskifte bort från gamla råare attityder.

”Världen har blivit mindre våldsam. Jag tror att marginaliseringen av dödsstraffet kommer att fortsätta. Ju mer vi – tack vare den globala kommunikationen – delar normer, ju mindre anledning finns det att avrätta dem som bryter mot dessa”, menar Maria Wallenberg Bondesson, verksam vid Centrum för evolutionär kulturforskning på Stockholms universitet (Forskning & Framsteg 3/2013).

Än är dock inte bödlarna arbetslösa. Värst är Kina, som låter döda tusentals människor varje år. Även i Iran och Saudiarabien förekommer deprimerande många avrättningar. Men folken i dessa länder hålls som gisslan av tyranniska regimer som till sina naturer är kriminella och samvetslösa.

Den ursäkten, om man kalla det så, har emellertid inte USA. En fullvärdig demokrati, frihetens viktigaste nation, som ändå tillämpar dödsstraff och förra året lät föra 35 människor till avrättning. Denna stinkande fläck på stjärnbaneret kan lyckligtvis vara på väg att bli historia.

Enligt tidskriften The Economist (30/5) har befolkningens stöd för dödsstraffet minskat från 80 procent 1994 till 56 procent idag. Nebraska är nu, som den 19:e delstaten i raden, i färd med att förbjuda det. Vilket är extra intressant, eftersom Nebraska är konservativt styrt.

Traditionellt har Republikanerna varit de ivrigaste dödsstraffanhängarna, men en växande opinion inom partiet tycker annorlunda. Skälen är främst tre.

Dödsstraffet avskräcker bevisligen inte från grova våldsbrott. Det är dyrare att administrera än livslånga fängelsestraff på grund av utdragna rättsprocesser och överklaganden. Det strider mot kristen moral.

Lobbygruppen ”Conservatives Concerned about the Death Penalty” pekar i The Economist även på en annan faktor bakom dödsstraffets tilltagande impopularitet i folkdjupet: Amerikanernas skepsis till statsmakten ökar. Och det finns inget tydligare uttryck för statens maktfullkomlighet än legaliserat dödande av egna medborgare.

I ljuset av den ideologiska utvecklingen kanske det, något överraskande, blir en republikansk motsvarighet till Hadar Cars som kliver fram och slutligen fäller bilan över dödsstraffet i USA.

Alla måste cykla

Cykling runt 1895

Skrivit i Corren 13/6:Corren.

”Ingenting går upp mot det enkla nöjet av en cykeltur”, lär självaste John F Kennedy ha sagt. Åtminstone så här års ligger det en hel del i det.

En strålande sommardag på cykelsadeln kan vara en rogivande, nästan meditativ upplevelse. Man rullar trivsamt fram i maklig takt genom tillvaron på sina två hjul, känner marken och grönskan dofta, hör fåglarna sjunga, världen blir liksom öppnare och mer påtaglig.

”Cykling är det bästa sättet att ta in ett landskaps former, eftersom du får svettas upp för kullar och susa ner för dem. Det är då du kommer ihåg hur terrängen faktiskt är, men om du åker bil är det endast ett högt berg som imponerar på dig, och inget minne av en trakt blir så exakt som när du har cyklat genom den”, menade den globetrottande författaren Ernest Hemingway.

USA:s utrikesminister John Kerry tycks följa Papa Hemingways råd. Under sina flitiga tjänsteresor har han gärna en cykel polletterad i bagaget för att bekanta sig närmare med fjärran länder och bygder.

Diktaren Hjalmar Gullberg ägde en cykel som hette Apollo. Uppkallad efter poesins, ljusets och klokhetens gud. Är inte det ganska talande för vad cykling kan vara? Albert Einstein hävdade att han fick den banbrytande idén om relativitetsteorin medan han cyklade. Bara en sån sak.

Du mår bra av att cykla. Det är motion för kropp, själ och intellekt.

Så visst är det förträffligt att Linköping har en sådan generös och välkomnande inställning till cyklandet. Kommunen har satsat massor av skattemiljoner på cykelvägar och information om pedaltrampandets fördelar.

Målet är inte dåligt: att Linköping ska stoltsera på kartan som Europas främsta cykelstad. Det finns till och med en särskilt kommunal cykelsamordnare anställd som lystrar till namnet Per Erik Hahn. Men han är oroad.

Linköpingsborna gör nämligen inte riktigt som kommunens politiker och tjänstemän vill. Som Correns excellente Johan Sievers rapporterade om i onsdagens tidning, så trilskas de bångstyriga invånarna med att köra för mycket bil och åka för lite cykel.

En aktuell lokal undersökning visar att antalet cykelresor procentuellt minskat medan bilresorna ökat. Det kan ju verka otacksamt när kommunen lagt ner så stor möda. Folket borde veta bättre.

”Jag tror vi måste arbeta med påverkanskampanjer för att få människor som slentrianmässigt tar bilen till jobbet att inse att de faktiskt kan ta cykeln och få frisk luft och motion på köpet”, säger cykelsamordnare Hahn förnumstigt.

Elias Aguirre (S), ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, hötter med pekpinnen: ”Det är lätt att bli bekväm och ta bilen av gammal vana”. Aguirres nämndkollega Muharrem Demirok (C) är också bekymrad: ”Nu måste vi stanna upp och reflektera. Har vi gjort rätt saker? Hur fortsätter vi?” (Corren 10/6).

Demirok är, som så ofta, en klok man. Reflektion och eftertanke är aldrig dumt. Man kan till exempel fundera på om det riktigt att kommunen ska inta den paternalistiska rollen att uppfostra myndiga medborgare, sätta sig till doms över deras beteenden och använda politikens styrinstrument till att försöka göra Linköpings befolkning till hurtiga ur-och-skurfrälsta cykelentusiaster.

Det kanske finns goda, rimliga och fullt begripliga skäl till att folket föredrar bilen som huvudsakligt färdmedel. Privatbilism tenderar märkligt nog att ses ned på av politiker, trots att deras väljare och uppdragsgivare till förkrossande del måste ha bil för att klara vardag, arbete, inköp och fritid. Vilket också gäller på relativt korta avstånd.

Massbilismen är inget ont, utan tvärtom en oumbärlig förutsättning för den moderna samhällsutvecklingen, tillväxten och välståndet. Varken Linköping, övriga Sverige eller resten av den industrialiserade världen skulle fungera utan bilar.

Som transportmedel blir bilarna bara mindre bullriga och mer trafiksäkrare, miljövänligare och bränslesnålare för varje årsmodell som kommer. Så varför klaga?

Bejaka istället bilens överlägsna möjligheter till större mobilitet, frihet och flexibilitet för enskilda människor. Vad är det förresten för fel på bekvämlighet?

Bilen gör det enklare att få livspusslet att gå ihop och icke att förglömma: det finns även en lustfylld glädje i bilkörandet. Som den brittiska rockgruppen Queen uttrycker det i en låt på sitt klassiska album A Night at the Opera (1975): ”I’m in love with my car / Gotta feel for my automobile / Get a grip on my boy racer rollbar / Such a thrill when your radials squeal”. Gör det till en sång för Linköping.

Ty varför kan vi inte även satsa på att bli om inte Europas, så i alla fall Sveriges bilvänligaste stad? Det hade varit en häftig manifestation av urbanitet, modernism och storstadsmässighet som både stärkt attraktionskraften och bekvämligheten.

Inget av detta utesluter att vi samtidigt kan ha ett kärleksfullt förhållningssätt till cyklandet. Precis som Queen.

Bandet har en annan skön låt där Freddie Mercury klart och tydligt deklarerar: ”I want to ride my bicycle / I want to ride my bike / I want to ride my bicycle / I want to ride it where I like!” (Bicycle Race från Jazz, 1978). Det kan bli en sång för Linköping – också.

Vi har nu ett fint och välutbyggt nät av cykelbanor. Infrastrukturen finns tillgänglig för alla Linköpingsbor som önskar utnyttja den, det är jättebra. Men kommunen bör inte ägna sig åt att peka finger mot dem som av olika skäl inte anammar cykelns evangelium och tycker det är buskul att trampa vareviga dag.

Cykel OldDesignShop_May1919BoysOnBikes

Politisk osäkerhet knäcker skapandet

Skrivit i Corren 12/6:Corren.

Entreprenörer är människor som har en idé om att skapa värden och tar en risk. Risken är att idén inte håller. Tid, möda och kapital som investerats går förlorade. Marknaden har avvisat idén.

Entreprenören hoppas naturligtvis att kalkylen bakom idén är så bra att marknaden istället belönar risktagaren (vinst uppstår). Entreprenören har då skapat ett värde åt sig själv, och ett värde åt aktörerna på marknaden som uppskattar den tjänst eller produkt som erbjuds.

Som alltid är det ett vågspel. Ingen kan vara säker på vad resultatet blir, succé eller fiasko. Men välstånd, tillväxt, ekonomisk och samhällelig utveckling i stort, är beroende av att det ständigt finns hugade entreprenörer som vågar ta dessa risker.

Det bästa politiken kan bidra med är ett gynnsamt klimat, som underlättar för risktagaren att ta språnget in i den ovissa framtiden. Viktigast är fasta och rimliga spelregler som reducerar osäkerhetsfaktorn.

Plötsliga ändringar kan bli fatala och ändra marknadssituationen så att entreprenörens kalkyler spricker. Kan aktiva eller potentiella risktagare inte väsentligen lita på att politikernas lagda kort ligger, vissnar förutsättningarna för produktivt skapande och som konsekvens: mindre värden till allas gagn.

Det är vad som hotar att hända nu. Som ytterligare ett tecken på att de senaste decenniernas liberala reformepok i svensk politik nått sitt slut, har ett negativt trendbrott skett inom nyföretagandet.

Sedan 2007 fördubblades entreprenörernas skara i Sverige. Men mellan 2013-14 minskade andelen entreprenörer från 8,2 procent till 6,7.

Tappet är särskilt dramatiskt gällande kvinnliga entreprenörer, under samma period föll deras andel från 6,2 procent till 3,8! Detta enligt den färska rapporten Global Entrepreneurship monitor.

Det är effekten av politiska orossignaler om att stoppa vinster i välfärdsbranschen och försämra villkoren för hushållsnära tjänster. Många kvinnor är verksamma inom denna sektor och föga förvånande vill färre av dem ta risker längre när lagda kort kan ryckas bort. Dessutom av en regeringskonstellation som påstår sig vara ”feministisk”! Sorgligt.