Invasionen i Visby

Skrivit i Corren 30/6:Corren.

Nyhetssändningarna lämnar inget tvivel om saken: Gotland är invaderat! Inte av främmande makt, tack och lov. Men av våra egna makthavare, som under den pågående politikerveckan flockas i Almedalen.

Det är den svenska demokratins sommarfest, öppen och gemytlig, fylld av möten, seminarier, tal, mingel och diskussioner, allt medan rosévinet flödar på den vackra ön i Östersjön, fredens hav.

Fast särskilt fredlig är förstås inte Östersjön längre. Ledsen att förstöra den gemytliga stämningen. Men det är inte otänkbart att medierna tvingas rapportera om en invasion som är av ett betydligt mindre demokratiskt och festligt slag än den nuvarande.

Nyligen avslöjades att Ryssland, bara för några månader sedan, mobiliserade stridsplan, marinfartyg och 33 000 soldater i en väldig invasionsövning runt Kaliningrad. Målet var att besätta Gotland, Åland och Bornholm.

Igår var det statsminister Stefan Löfven som talade i Visby. Istället kunde det varit en hög rysk officer som röt ut order till sina ockupationstrupper. Ett skrattretande osannolikt scenario? Tyvärr inte.

Det är ingen slump att ryssarna övar som de gör, regelbundet kränker sina Östersjögrannars gränser i havet och i luften, ökar sin spionageverksamhet inte minst på vårt territorium (som Säpo meddelade förra året: ”en del av det här tolkar vi som förberedelser för krig, eller för hot om väpnat våld, mot Sverige”). Eller att Kreml ägnar sig åt ett chockerande aggressivt kärnvapensskrammel.

Uppenbart spelar Ryssland med optionen att genom militära medel kunna ta herraväldet i Östersjöområdet, vilket är nödvändigt om man siktar på att baltstaterna ska dela Ukrainas och Krims öde. Putinregimen är oberäknelig och lever i sin egen verklighet, inget kan uteslutas.

Kanske tror Putin att väst saknar vilja när det kommer till kritan att riskera ett europeiskt storkrig, inkluderat radioaktiva svampmoln, för tre små sårbara Natomedlemmars skull.

Kanske ser han det som en frestande möjlighet att dra brallorna av USA, splittra Nato och åter demonstrera västmakternas impotens inför fullbordat faktum á la Krim? Vi vet inte.

Däremot vet vi att nyckeln till kontrollen över Östersjön är Gotland och att denna strategiska kronjuvel praktiskt taget inbjuder till angrepp i ett skarpt läge. Sverige har enbart ett symboliskt försvar av ön och saknar dessutom militära allierade.

Det har politikerna som minglar omkring där i Almedalen bestämt. Hoppas rosévinet smakar i alla fall.

Tidsspegeln Hedebyborna

Skrivit i Corren 29/6:Corren.

Är det regniga moln på din semesterhimmel? Häng inte läpp!

Man kan ju botanisera i SVT:s arkiv på nätet och återstifta bekantskapen med Hedebyborna, den älskade TV-serien som sändes in i tre omgångar 1978-82, baserad på Sven Deblancs 70-talsromaner om det fiktiva samhället Hedeby i Sörmland (inspelningarna skedde mestadels i Vagnhärad och Trosa, men vissa scener är filmade i Linghem!).

Uppbådet av skådespelare är magnifikt; Per Myrberg som desperationens baron Urse, Anders Nyström som slarven Svensson, Helena Brodin som dennes hårt prövade fru, handlarparet John och Peter Harryson, med flera.

Fast det är eleganten Ingvar Kjellson som lyser klarast i rollen som den nerdekade, men insiktsfulle adelsmannen Mon Cousin. ”Det finnas alltid en anledning att berusa sig,” utropar han godmodigt och uppmanar sin bankrutte släkting baron Urse på godset Valla att resignera inför den nya tidens prövningar.

När vi möter dem alla i rutan är året 1937. Det sörmländska sommarlandskapet är bedövande vackert. Det är dock en skenbar idyll under upplösning. Överklassen som styrt och ställt i generationer har förlorat makt, pengar och egendom. Arbetarna har börjat resa sig och insett sitt värde.

Socialdemokraterna är färska i regeringssadeln och har startat sitt grandiosa folkhemsbygge. Sverige är i färd att ömsa skinn från ett konservativt bondesamhälle till ett modernt industrikapitalistiskt land.

Delblancs avsikt är att låta Hedeby spegla denna omvälvande process i miniatyr. Den symboliska höjdpunkten är skildringen av ortens traditionella årensning, ett mandomsprov för ortens karlar.

Tre män väljs varje sommar ut av bystämman för att med flotte röja upp i traktens vattendrag. Detta år överraskar baron Urse genom att utse sig själv till hedersuppdraget som flottens försteman. Han gör det både som en sista maktdemonstration och som ett fåfängt försök att anpassa sig och verka folklig.

Årensningen under baronens kraftlösa ledning urartar till ett alkoholindränkt fiasko. Lika förbluffad som kränkt får han sparken av sina tidigare kuvade undersåtar i byn. ”Vem som går på flotten, det bestämmer vi!”, ryter karlarna i en nyckelreplik.

Besättningen byts ut, återstoden av ån rensas i triumf. Det är sista gången. Kommunens S-ledning bestämmer att ett mudderverk kan göra alltihop effektivare. Den slitsamma, men stolta traditionen går därmed i graven. Precis som baron Urse. Utblottad dränker han sig i samma å efter ett misslyckat försäkringsbedrägeri.

Men Hedebyborna handlar egentligen lika mycket om 70-talet. Även det var en brytningstid i Sverige. Urbaniseringen hade gått i racerfart efter andra världskriget, baksmällan efter folkhemsingenjörernas kollektivistiska samhällsprojekt satte in, det var som svenskarna kände alienation i betongen och famlade efter sina lantliga rötter bland byar, skogar och åkrar.

Politiskt får det uttryck i gröna vågen, miljörörelse, kärnkraftsmotstånd och en spirande liberal revolt mot de alltmer maktfullkomliga Socialdemokraterna. Efter 44 år i regeringsställning tvingas de bort av borgerliga uppstickare, det gamla folkhemmet krackelerar, en friare individualistisk men osäker epok randas.

Genom att blicka tillbaka fungerar Hedebyborn som en känslomässig bearbetning inför ett nytt samhälleligt avstamp – till det Sverige vi lever i nu.

Just say no

Frihet är möjligheten att säga nej. Frihet är väsentligen friheten att neka, friheten att motsätta sig. Så länge man inte förstår detta, förstår man överhuvudtaget inte friheten.

– Jukka Laajatinne, Mumin och tillvarons gåta, 2009.