Värstingar ska veta hut

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/6:Corren.

Tvivlar du på EU? Ja, det finns många skäl att vara kritisk. Denna ledarsida har exempelvis gisslat unionens överbyråkratisering, bristen på marknadsreformer, Brysselapparatens maktfullkomliga tjänstemannaelit.

Men! Som ett balanserande korrektiv. Besök slagfältet i Verdun, Omaha Beach i Normandie, förintelselägret Auschwitz, Checkpoint Charlie i Berlin.

Mot bakgrund av vad som utspelats på vår kontinent sedan urkatastrofen 1914, framstår det europeiska integrationsprojektet som en saga. Idén om frihetens, demokratins, de mänskliga rättigheternas och den öppna marknadens Europa är tveklöst värd att värna.

Det minsta man kan begära är att EU själv visar det. Tyvärr finns där mycket övrigt att önska. Låter EU bli att kraftfullt reagera mot vissa medlemsländers värstingbeteenden vittrar de fundament varpå hela projektet vilar.

I efterhand framstår det som ett stort misstag att släppa in Rumänien i unionen 2007. Landet bryter på ett chockerande sätt mot EU:s grundläggande regelverk genom att notoriskt diskriminera sin minoritet av romer, vilka istället desperat tvingas tigga för brödfödan i Europas gathörn.

Samma år tilläts sorglöst Bulgarien att bli medlem. Det är ett land som bäst kan beskrivas som en enda härva av korruption, nepotism och politiskt förfall.

Ungern (medlem 2004) styrs av en trångsynt nationalistisk regim som ogenerat visar repressiva tendenser, hånar liberal demokrati, hyllar Putins Ryssland som förebild och tycks förakta det mesta som EU står för.

Hur kan detta fortgå och hur länge? Dessa värstingar bör på ren svenska läras att veta hut i ord som inte kan missförstås. Att år efter år vägra lyda gemenskapens viktigaste regler måste bestraffas. Det kan innebära förlorad rösträtt i EU:s institutioner, stopp för vidare bidragsflöden och i sista hand – om inte bot och bättring sker – uteslutning.

Samma sak gäller Greklands deltagande i eurozonen (som landet fräckt bluffade sig in i – samtidigt som övriga EU vände bort blicken).

Totalt 240 miljarder euro i stödpengar till en bankruttmässig stat utan reformvilja, regerad av en lika populistisk som verklighetsfrånvänd premiärminister på vänsterkanten som är en livs levande personifiering av Margaret Thatchers konstaterande: ”Socialist governments traditionally do make a financial mess. They always run out of other people’s money”…

Nej, det räcker nu!

Koppla bort Grekland från euron, läs lusen av syndarna i Östeuropa och demonstrera att EU tar sig själv på allvar. Annars riskerar vi en moralisk röta som angriper kärnan i unionens legitimitet.

Lika skatt för alla!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/6:Corren.

Förra veckan lanserade den republikanske presidentkandidaten Rand Paul sin reformplan för det snåriga amerikanska skattesystemet. Rubb som stubb ska bort. Istället ska ett helt nytt införas, där tanken är genialt busenkel: det ska bara finnas en skattesats, samma för alla.

Inkomsttagare och företag betalar 14,5 procent på vad de drar in, punkt slut. Djungeln av undantag, specialregler och skiftande skattenivåer försvinner. Den byråkratiska kontrollapparaten för skatteuppbörden kan skäras ned till ett minimum. Deklarationen behöver inte ta mer utrymme än baksidan av en servett.

Förenklingen blir som att sätta en turbo på drivkrafterna för arbete och företagande, vilket resulterar i högre BNP-tillväxt och fler produktiva jobb.

Idén med en proportionell, ”platt”, skatt är förstås inte ny. Flera östeuropeiska länder tillämpar ett sådant system och det har även debatterats relativt flitigt i Sverige.

Borgerliga partiledare som Lars Leijonborg och Maud Olofsson talade exempelvis varmt om platt skatt – innan Alliansen vann valet 2006. Sedan dog, typiskt nog, diskussionen i de högre partihierarkierna. Väl vid makten tog det gamla vanliga politikersyndromet att ratta, tricksa och laborera med diverse stimulanser över.

Manöverutrymmet att intervenera och demonstrera handlingsiver skulle ju radikalt begränsas om skattesystemet låstes till de fasta, enhetliga principer som den platta skatten innebär. Det är inget attraktivt scenario för offentliga makthavare i den svenska politiska kulturen. Hellre får den ekonomiska nyttan stryka på foten.

Det mesta tyder på platt skatt (inkluderat höjt grundavdrag) hade stärkt de välståndsbildande incitamenten betydligt. Men det moralfilosofiska argumentet i sammanhanget väger egentligen tyngre.

Ty var finns rättvisan i att statens representanter utan skrupler beskattar människor olika, och ofta godtyckligt ändrar skattesatserna hit och dit? Det indikerar att pengarna i första hand tillhör någon annan (kollektivet, staten, samhället i vid mening) och inte den individ som faktiskt jobbat ihop dem genom möda, flit och kreativitet.

Dagens skattesystem ruckar dels vådligt på äganderätten, dels på demokratins fundament om likabehandling. ”En person, en röst” gäller vid valurnan. Varför då inte också ”en person, en skattesats” när det gäller värdeskapandet?

Hurra för folkets nationaldag!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/6:Corren.

Det finns goda skäl att hissa flaggan på vår officiella nationaldag den 6 juni. Det ju datumet för Björn Borgs födelse 1956, tennisguden som de gyllene åren 1974-81 vann 11 Grand Slamsegrar (Wimbledon 5 gånger, Roland Garros 6 gånger) och som vid millennieskiftet korades till århundradets svenska idrottsman.

6 juni är även datumet för landstigningen i Normandie 1944, då general Eisenhowers styrkor slog hål på Hitlers ”fästning Europa” och befriade kontinenten från nazityranniet. Utan USA:s och Storbritanniens framgångsrika insatser i andra världskriget hade Sverige riskerat att bli en lydstat åt antingen Tredje riket eller Stalins Sovjetunionen.

Tack och lov att vi slapp det hemska ödet!

Men såklart, Björn Borg och Dwight D Eisenhower har inget att göra med anledningen till varför den politiska klassen upphöjt gamla svenska flaggans dag den 6 juni till nationaldag (1983) och låtit den bli röd i almanackan (2005).

Det är de sammanfallande datumen av den skattehungriga kulturbarbaren Gustav Vasas kungakupp 1523 och antagandet av 1809 års, numera sedan länge skrotade, grundlag som vi påbjudits att fira.

Låter det krystat och artificiellt? Det är det också. I avsaknad av grandiost glammiga händelser i den nationella mytologin, typ Frankrikes 14 juli (Bastiljens stormning) eller USA:s 4 juli (självständighetsförklaringen 1776), har överheten gjort som Cajsa Warg aldrig sa: Man tager vad man haver.

Resultatet är en blek och känslofattig kopia av andra länders nationaldagar, med en partystämning som aldrig riktigt vill infinna sig, trots tappra ansträngningar från både kungahus och den politiskbyråkratiska sektorn. Tja, trist för dem kanske.

Annat ljud i skällan är det nu, lite senare i juni. Genom civilsamhällets försorg fungerar redan midsommarafton, i allt utom till namnet, som den traditionella nationaldagen, folkets egen! Och det helt utan kopplingar till grälsjuk politik, blodiga krig, despotiska kungar och stökiga revolutioner.

Det är faktiskt världsunikt. Istället för att vara uttryck för en exkluderande statsnationalism, är midsommar raka motsatsen. Den inbjuder alla människor till att förenas i en livsbejakande fest som ärar sommaren, naturen, ljuset och värmen. Det är en stund av manifesterad lycka över att vi åter får njuta leende grönska efter månader i kylslaget nordiskt mörker.

Har någon fångat den känslan bättre än 1600-talsskalden Lars Wivallius? ”Ja, ljuvliga sol, du fattig mans vän, som ditt sken ingen vill spara, lys uppå vårt bo med sommar igen, låt köld och torka bortfara! Nu längta, nu trängta kvinnor och män att gå i solskenet klara”.

Fast i vanlig ordning är det nog säkrast att ha paraplyet i beredskap. Glad midsommar, kära läsare!

Anders Zorn: Midsommardans.NM 1603

Anders Zorn, Midsommardans, 1897.

På drift mot kärnvapenkrig?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/6:Corren.

Denna sommar är det 70 år sedan Little boy och Fat man singlade genom skyn. Så kallade den amerikanska militären de bägge atombomber som utplånade Hiroshima och Nagasaki i andra världskrigets slutskede.

Bomberna detonerade en halv kilometer över marken för att nå maximal destruktiv effekt. Ungefär 200 000 människor dog direkt. Många fler omkom av strålskador under decennierna som följde. Gjorde USA rätt som använde detta fruktansvärda vapen?

Landet förde ett försvarskrig mot en totalt hänsynslös, fanatisk militärdiktatur som i det längsta hårdnackat vägrade att ge upp. En markinvasion av den japanska huvudön hade antagligen kostat minst en miljon människoliv, enligt gängse beräkningar. Med Little boy och Fat man undveks detta, Japan tvingades inse det lönlösa i att kämpa vidare och kapitulerade.

Samtidigt går det inte att på något vis snacka bort det ohyggliga öde som civilbefolkningen i Hiroshima och Nagasaki drabbades av. Aldrig mer, måste vara lärdomen. Atombomben har heller inte använts i väpnade konflikter sedan dess.

Under kalla krigets epok kan man till och med säga att kärnvapnen var fredsbevarande. USA och Sovjetunionen begrep att det låg i deras gemensamma intresse att undvika ett kollektivt, radioaktivt självmord och höll varandra i schack genom global terrorbalans. Det var en bisarr, surrealistisk sorts ordning. Men den fungerade.

Ändå hängde det på håret flera gånger. Mest känd är Kubakrisen 1962, då världen var otäckt nära domedagen. Numera vet vi också att Sovjet under 70- och 80-talen var redo till massivt anfall mot Västeuropa, där den ryska militären helt utan skrupler planerade att i stor skala använda taktiska kärnvapen för att bomba sig fram till Atlantkusten.

Uppenbarligen har Putinregimen dammat av dessa nukleära planer, om inte annat i syfte att skrämma fredligt sinnade nationer till anpassning och undfallenhet. Mönstret är lika tydligt som oroande.

Under ”ryska påsken” 2013 simulerade bombplan från Ryssland kärnvapenattacker mot militära mål i Stockholmstrakten och i södra Sverige. Även Polen och Baltikum har utsattas för samma sorts övningar.

I våras hotade den ryske ambassadören i Danmark öppet och ogenerat vårt grannland med atomkrig, om danskarna utrustar sin flotta med luftförsvarsrobotar som är integrerade i Natos defensiva missilsköld.

Och nu annonserar Vladimir Putin med ett varggrin att Ryssland utökar sin domedagsarsenal. 40 nya, toppmoderna interkontinentala ballistiska missiler ska finnas klara att användas i år.

”Vi har sett att Ryssland generellt sett investerar mer i försvaret och särskilt i sin kärnvapenförmåga. Det här ryska kärnvapenskramlet är omotiverat, det är destabiliserande och farligt”, kommenterar Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg dystert.

Västalliansen, inklusive Sverige och Finland, har förstås inget annat val än att höja beredskapen och demonstrera viljan att vägra lägga sig för Putins aggressiva maktanspråk. Men risken att situationen urartar i en okontrollerad spiral kan inte negligeras.

Kalkylerar den ryska politiska och militära eliten på fullt allvar med möjligheten av ett ”begränsat” användande av kärnladdningar, vilket signalerna indikerar, utmanar man respektlöst helvetets portar.

Aldrig mer? 70 år efter Hiroshima och Nagasaki faller ännu svampmolnets skugga tung över oss.