Just say no

Frihet är möjligheten att säga nej. Frihet är väsentligen friheten att neka, friheten att motsätta sig. Så länge man inte förstår detta, förstår man överhuvudtaget inte friheten.

– Jukka Laajatinne, Mumin och tillvarons gåta, 2009.

Illa för Ostlänken

Skrivit i Corren 26/6:Corren.

Som H L Mencken, legendarisk amerikansk journalist, uttryckte det: ”För varje komplext problem finns en lösning som är klar, enkel, och fel”.

Regeringen har lovat att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och hur ska man fixa det? Ett knivigt spörsmål när samma regering, precis som den föregående, duckar för liberaliserande strukturreformer som skulle göra arbetsmarknaden mera marknadsmässig.

Den vägen – att försöka nå naturligt fungerande jämvikt mellan utbud och efterfrågan – har politikerna av flera skäl låtit vara stängd (det kostar för mycket att utmana mäktiga särintressen som LO, det är svettigt att ta debatten, det svär mot gamla ingrodda ideologiska positioner, etc).

Konsekvensen är problemkomplexet med många människor som har svårt att efter nuvarande förhållanden bli anställningsbara. Generellt är jobben i Sverige till icke ringa del specialiserade, kräver ofta omfattande utbildning, samt fordrar en produktivitet som matchar det genom löneskatter och kollektivavtal högt uppdrivna priset på arbete.

Men Stefan Löfvens ministär har kommit på en klar och enkel lösning: tvång.

Det offentliga gör upphandlingar för hundratals miljarder skattekronor varje år. Varför då inte stipulera att privata företag som lägger anbud på dessa kontrakt måste vara ”sociala” och ta arbetsmarknadspolitisk hänsyn?

Ett fiffigt sätt att skjuta den bittra ansvarskalken ifrån sig, inte sant? Ett aktuellt exempel är Ostlänken.

Aktörerna som vill delta i budgivningen på Sveriges maffigaste infrastrukturprojekt ska tvingas anställa, eller ge praktik åt, en viss mängd långtidsarbetslösa. Det är regeringens DDR-doftande order till Trafikverket (som sköter upphandlingen). Så varför är det fel?

Det belastar budgivarna med ett synbarligen välvilligt, men i sak irrelevant krav som ligger utanför den egentliga uppgiften. Om inte renodlat fokus ligger på bästa leverantör till bästa pris får vi mindre valuta för skattepengarna, sämre effektivitet, sannolikt lidande kvalitet och konkurrensen snedvrids.

Det riskerar att särskilt missgynna lokala små- och medelstora företag i Östergötland med mindre kassor och marginaler än de nationella jättarna (som har helt andra möjligheter att svälja politiskt motiverade extrakostnader).

Och blir det en värdig situation för någon part, om professionella företag ska piskas att omhänderta för dem okänd och på den reguljära arbetsmarknaden icke-attraktiv personal med tveksam yrkesmässig kompetens?

Mycket tyder på att det här är ett både ekonomiskt och socialt olyckligt experiment.

Varför straffas skapandet?

Skrivit i Corren 25/6:Corren.

Antag att skatten höjs på någon skapande verksamhet i samhället. Vad händer? Verksamheten blir mindre lönsam, förstås.

Aktören som drabbas kan i kompensationssyfte välja att ytterligare försöka öka produktiviteten (utöver vad det normala konkurrenstrycket på marknaden redan framtvingar). Eller så höjer aktören priset på sin verksamhet gentemot sina kunder.

Sväljer inte marknaden den fördyrade kostnaden faller efterfrågan. Den skapande aktören får inte lika mycket sålt, producerar mindre och kan i värsta fall se det som omöjligt att fortsätta.

Alternativen – beroende på verksamhetens art – är då att lägga ner, överträda gränsen till den svarta ekonomin eller flytta produktionen till ett skattemässigt gynnsammare territorium utomlands.

Det här är givetvis en schematisk bild, men beskriver förenklat vissa huvuddrag som inträffat i Sverige.

Det uppskruvade skattetrycket under efterkrigstiden – i kombination med stelbent arbetsmarknadslagstiftning och facklig övermakt på kollektivavtalssidan – har i hög utsträckning drivit bort de enklare jobben (exempelvis inom tekoindustrin som försvann till andra länder på 70-talet). Många hantverkare och städare började svartjobba för att överleva och så vidare.

Rot- och rutavdragen är inte skattefilosofiskt idealiska lösningar, men har bevisligen fungerat stimulerande för tillväxten inom bygg- och tjänstesektorn. Jobbskatteavdraget, heller inte idealiskt, har på ett liknande sätt gjort det något mera lönsamt att arbeta rent generellt (fast marginalskatterna är fortfarande ett stort problem).

Skattetrycket i förhållande till BNP har sänkts av både S- och M-ledda regeringar under 2000-talet, vilket sammantaget haft positiv inverkan på välståndsbildande krafterna och genererat större reala intäkter till det offentliga. Men dagens rödgröna regeringskonstellation går i motsatt riktning. Mönstret i politiken är illavarslande.

Ett tecken är försämringen av rotavdraget, vilket som Corren rapporterade om igår, väntas äventyra minst 310 arbetstillfällen bara i Östergötland och bidra till ökat svartjobbande igen.

En annan skapande verksamhet, kärnkraftsproduktionen av el, fördyras genom höjd effektskatt. Konsekvensen – tydligen helt avsiktlig – är att flera reaktorer i nuvarande lågprisläge på elmarknaden görs olönsamma och får stängas i förtid.

I längre perspektiv hotas därmed särskilt näringslivets behov av stabil energiförsörjning, en extremt viktig förutsättning för jobben, industrin och företagandet i Sverige.

Bra villkor för skapandet av värden är grunden till allas välfärd. Den läxan trodde denna ledarsida att Stefan Löfven kunde som ett rinnande vatten. Vi hade fel.

Mencken speaks out (1)

H L Mencken

Every government is a scoundrel. In its relations with other governments it resorts to frauds and barbarities that were prohibited to private men by the Common Law of civilization so long ago as the reign of Hammurabi, and in its dealings with its own people it not only steals and wastes their property and plays a brutal and witness game with their natural rights, but regularly gambles with their very lives.

Wars are seldom caused by spontaneous hatreds between people, for peoples in general are too ignorant of one another to have grievances and too indifferent to what goes on beyond their borders to plan conquests. They must be urged to the slaughter by politicians who know how to alarm them.

– H L Mencken (1880-1956). Läs mer om denne liberale fritänkare här.