Skrivit i Corren 18/7:
”Så du tror att pengar är roten till allt ont? sade Franscisco d’Anconia. Har du någonsin frågat dig vad som är roten till pengar? Det är ett bytesmedel som inte kan existera om det inte produceras varor och inte finns människor som är kapabla att producera dem…
De pappersbitarna, som borde varit i guld, är ärbarhetens signum – tecken på din hederlighet – ditt anspråk på deras energi som producerar. Din plånbok är uttrycket för hoppet att det någonstans i världen finns människor som inte sviker den moraliska princip som är upphovet till pengar…
Pengar måste förtjänas – innan de kan stjälas eller tiggas – förtjänas genom insatser från varje hederlig människa, var och en i förhållande till sin förmåga”.
Raderna ovan är från ett längre, centralt avsnitt i den rysk-amerikanska liberala filosofen Ayn Rands idéroman Och världen skälvde från 1957.
Budskapet är fortfarande lika aktuellt. Du arbetar, du gör hederliga insatser, du producerar. Pengarna är belöningen, kvittot på ditt skapande som bidrar till ökat välstånd, till att driva utvecklingen framåt.
Ställ dig nu frågan: vem har i första hand rätten till frukten av din möda? Du själv? Någon annan? Eftersom vi bor i Sverige blir svaret: huvudsakligen någon annan. Nämligen den politiska klassen.
I normalfallet tar denna grupp, som kontrollerar den offentliga apparaten inklusive våldsmonopolet, ungefär 70 kronor av varje hundralapp som du tjänat ihop. Detta sker månad efter månad, år efter år, vilken nominell kulör regeringen än har.
Politikerna producerar inget, till skillnad från dig. Ändå låter dom dig endast disponera 30 procent av din egen lön. Resten tillfaller det politiskbyråkratiska systemet, som medborgarnas flertal gjorts helt beroende av då deras inkomster de facto socialiseras.
”Man kan inte utsträcka statsmaktens välde över ett folks dagliga arbetsliv utan att samtidigt göra staten till herre över människornas själar och tankar”, menade Herbert Hoover, republikansk president i USA 1929-33. Ayn Rands roman utforskar de vidare konsekvenserna av Hoovers tes.
Den allmänna förståelsen för skapandets, arbetets och marknadskapitalismens betydelse har tynat bort. Välståndet tas för givet. Fokus är ensidigt inriktat på kollektivistisk fördelning.
En moralistisk självrättfärdigande plundrarmentalitet råder (ja, Rand brukar det polemiska epitetet ”plundrare” frekvent) som drabbar den närande sektorn hårdare och hårdare. Men! Skapande nyckelpersoner börjar gå i strejk.
De överger abrupt sina verksamheter och försvinner i spårlös exil. Revolten sprider sig som ett gradvis uppvaknande, tills allt ställs på sin oundvikliga spets.
Fast något liknande kan väl aldrig hända här. Eller?
