Storebror längs vägen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/7:Corren.

Statsmakten bygger ut sin övervakningsapparat. Igen. Denna gång är det Trafikverket som storsatsar på att öka kontrollen av det bilåkande folket genom fler fartkameror.

Som Corren rapporterat om (1/7) ska närmare 300 nya spejande Storebrorsögon i plåt sättas upp längs de svenska vägarna, varav ytterligare 16 stycken tillkommer i vårt vackra Östergötland. Kostnaden för varje kamera ligger runt en halv miljon kronor, så det blir en hel pengar som skattebetalarna tvingas punga ut med.

”Vid slutet av nästa år kommer vi att omkring 1 600 kameror på plats”, summerar Trafikverkets nationella kameraövervakningssamordnare Eva Lundberg nöjt. Eftersom det är för vårt eget bästa (som det alltid heter i dessa sammanhang) borde vi väl acceptera omsorgen – även om den är en smula repressiv till sin natur?

Kamerorna räddar ändå uppåt 20 liv årligen, hävdar ju myndigheterna. Mot det väger integritetsaspekterna lätt.

Men bortsett från det principiellt olustiga i statens fartblinda kamerajakt på sina bilande medborgare, finns skäl att fråga sig om inte en slapp övertro etablerats kring effektiviteten i denna verksamhet.

De flesta hastighetssyndare som fotograferas slipper undan. Kvaliteten på bilderna är för dåliga, smuts på bilrutan gör att förarna inte går att identifiera, et cetera.

Endast en tredjedel av de syndande bilisterna som fastar på filmrullen straffas. Rutinerade fortkörare vet förstås sedan länge hur man enkelt lurar kamerorna genom varning via GPS, maskering av ansikte eller av fordonets registreringsskylt.

Risken är påtaglig att kamerorna blir en ursäkt för att undvika betydligt bättre, men dyrare, sätt att värna bilisternas liv och lem.

Nämligen att bygga om farliga vägar och generellt satsa mer på moderniserande underhåll av högfrekvent trafikerade sträckor (bensinskatten är trots allt ursprungligen menad att finansiera vägnätet, även om den politiska klassen har glömt det och använder intäkterna till annat).

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande (NTF) är heller inte särskilt förtjusta i Trafikverkets kameraiver.

”Fler fartkameror lär möjligtvis trafikanten att sänka hastigheten på vägsträckor där det finns en risk att åka fast. Det bidrar inte i någon högre utsträckning till ökad förståelse eller insikt kring hastighetens betydelse för en människas chanser att överleva vid en eventuell trafikolycka”, skrev NTF i Dagens Samhälle 8/3 2014 och menade att kamerapengarna hade gjort större nytta om de istället satsats på utbildning och långsiktigt påverkansarbete.

Men Trafikverket tycker tydligen det är enklare att plåta.

Dags att skiljas åt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/7:Corren.

Klockan passerade midnatt, juni blev till juli och Internationella valutafonden (IMF) fick vänta förgäves. Någon skuldbetalning på 1,5 miljarder euro kom aldrig från Grekland.

Därmed har den vänsterpopulistiske premiärministern Alexis Tsipras försatt sitt land i vad som lite eufemistiskt kallas ”teknisk bankrutt”. Historiskt sett är det närmast rutin.

Grekland en lång, lättsinnig tradition av hög skuldsättning och återkommande perioder av statsbankrutter (1826-1878, 1894-1897, 1932-1964). Fanns någon anledning att lita på att Grekland skulle förvandlats till den ekonomiska mönstergosse som eurointrädet 2002 fordrade?

Redan innan eurovalutan blev verklighet hade EU:s statistikbyrå Eurostat varnat för att den grekiska regeringens uppgifter om sin finansiella situation bara var ruffel och båg. Övriga EU-medlemmar valde att blunda, politiskt ansågs det viktigt att Grekland fick vara med ändå. Gissa om man flinade i Aten?

Ytterligare en moraliskt förödande signal kom 2004, när EU:s kärnländer Tyskland och Frankrike förklarade sig fria att bryta mot stabilitetspaktens krav på budgetbalans.

Sedan dess har varenda paragraf i EMU:s regelverk visat sig vara av tuggummi. Inte minst förbudet mot att medlemsländerna och centralbanken ECB ska kunna lösa ut eurosyndare utan ordning på statsfinanserna. Vilket Aten förstås noterat och agerat därefter.

EU har förvisso varit oansvarigt. Att låta grekerna byta sin drachma mot hårdvalutan euro var som att ge tonårspojkar fri tillgång till whisky och bilnycklar (för att travestera den amerikanske satirikern PJ O’Rourke). Men inget av detta fråntar naturligtvis den självständiga nationen Grekland skulden för sitt eget beteende.

Euron kunde varit en gyllene chans för grekerna. Om man investerat klokt, rustat upp ekonomin och gjort den mer konkurrenskraftig. Istället utlöste euron en offentlig konsumtionsfest som om det inte fanns någon morgondag och inga nödvändiga reformer skedde.

Kallt har tydligen den grekiska regeringen räknat med att långivarna ska fortsätta att betala partyt. Det har varit en slags utpressning där marknadens förtroende för ”den evigt oåterkalleliga” euron legat i andra vågskålen.

Stödpaket till svindlande belopp har skyfflats in i det grekiska svarta hålet och förhandlingarna har urartat till rena farsen (folkomröstningen som ska äga rum i Grekland på söndag är ett talande exempel).

Både euron och marknaden klarar nog rycken av att Grekland skickas på porten. Visst får grekerna det mycket tufft att komma ur krisen. Men flera tidigare kommunistländer i Östeuropa har ju framgångsrikt stålbadat sig genom det moderniserande systemskifte som Aten hittills vägrat.

Lovande från KD och C

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 1/7:

För första gången på tre år är Alliansen (40,9 procent) större än de rödgröna (39,5 procent). Det beskedet kom i måndags från Svensk väljaropinion, Novus sammanvägning av de olika större väljarmätningarna.

Men SD går samtidigt rekordbra (16,4 procent) och vore det val i denna stund hade Alliansen ändå sänkts av KD, som inte fixar riksdagsspärren med sina 3,7 procent. Är Ebba Busch Thor kvinnan att leda KD ur dödsskuggans dal?

Hon hade sin stund i Almedalens rampljus igår och gör för all del ett habilt intryck. Fast KD hade ju tidigare en personligen populär och retoriskt slagfärdig partiledare i Göran Hägglund, utan att partisympatierna fick något lyft för det.

Kanske kan Ebba Busch Thor ge KD en skarpare profil sakpolitiskt, men konservativt moralistiska utspel i stil med ”nollvision för aborter” lär väl knappast rosa väljarmarknaden. Däremot är hennes idé att förändra lagen om anställningsskydd (Las) ett gott steg i rätt riktning.

Hon vill att alla företag, oavsett storlek, ska få undanta fyra personer från regelverket (istället för två personer i företag med upp till tio anställda som gäller nu). I synnerhet är det en viktig stimulans för småföretagens vilja att våga anställa.

Kombinerat med Annie Lööfs förslag i söndags, om att egenföretagare bör ges slopad arbetsgivaravgift för sin förste anställde under två år, kan det bli en bra start för en ny borgerlig reformoffensiv inför nästa val. Det är i småföretagsamheten som den största potentialen finns för att råda bot på arbetslösheten.

De genom skatter och kollektivavtal högt uppdrivna priset på arbete, i ödesdiger förening med den stelbenta arbetsmarknadslagstiftningen, tenderar dock att slå särskilt hårt mot ungdomar, lågutbildade och invandrare.

Lättas kostnads- och regelbördorna lär företagen bli mycket mer villiga att ge dessa grupper chansen de förtjänar. Dessutom är möjligheten till jobb, helst så snabbt det bara går, den enskilt viktigaste integrationsfaktorn för våra nya svenskar.

Att låta många av dem gå sysslolösa i åratal är inte hållbart, varken mänskligt eller ekonomiskt. Det göder också SD och deras främlingsfientligt inskränkta världsbild. Men kommer invandrare och flyktingar i arbete fortare, får SD svårare att svartmåla dem som en belastning för Sverige (i själva verket är humankapitalet den främsta tillgången ett land kan ha).

De liberaliseringar av arbetsmarknaden som Ebba Busch Thor och Annie Lööf förespråkar kan bidra till att få slut på utanförskapet, öka företagens värdeskapande produktion och rycka undan mattan för SD. Inte dåligt.

Invasionen i Visby

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/6:Corren.

Nyhetssändningarna lämnar inget tvivel om saken: Gotland är invaderat! Inte av främmande makt, tack och lov. Men av våra egna makthavare, som under den pågående politikerveckan flockas i Almedalen.

Det är den svenska demokratins sommarfest, öppen och gemytlig, fylld av möten, seminarier, tal, mingel och diskussioner, allt medan rosévinet flödar på den vackra ön i Östersjön, fredens hav.

Fast särskilt fredlig är förstås inte Östersjön längre. Ledsen att förstöra den gemytliga stämningen. Men det är inte otänkbart att medierna tvingas rapportera om en invasion som är av ett betydligt mindre demokratiskt och festligt slag än den nuvarande.

Nyligen avslöjades att Ryssland, bara för några månader sedan, mobiliserade stridsplan, marinfartyg och 33 000 soldater i en väldig invasionsövning runt Kaliningrad. Målet var att besätta Gotland, Åland och Bornholm.

Igår var det statsminister Stefan Löfven som talade i Visby. Istället kunde det varit en hög rysk officer som röt ut order till sina ockupationstrupper. Ett skrattretande osannolikt scenario? Tyvärr inte.

Det är ingen slump att ryssarna övar som de gör, regelbundet kränker sina Östersjögrannars gränser i havet och i luften, ökar sin spionageverksamhet inte minst på vårt territorium (som Säpo meddelade förra året: ”en del av det här tolkar vi som förberedelser för krig, eller för hot om väpnat våld, mot Sverige”). Eller att Kreml ägnar sig åt ett chockerande aggressivt kärnvapensskrammel.

Uppenbart spelar Ryssland med optionen att genom militära medel kunna ta herraväldet i Östersjöområdet, vilket är nödvändigt om man siktar på att baltstaterna ska dela Ukrainas och Krims öde. Putinregimen är oberäknelig och lever i sin egen verklighet, inget kan uteslutas.

Kanske tror Putin att väst saknar vilja när det kommer till kritan att riskera ett europeiskt storkrig, inkluderat radioaktiva svampmoln, för tre små sårbara Natomedlemmars skull.

Kanske ser han det som en frestande möjlighet att dra brallorna av USA, splittra Nato och åter demonstrera västmakternas impotens inför fullbordat faktum á la Krim? Vi vet inte.

Däremot vet vi att nyckeln till kontrollen över Östersjön är Gotland och att denna strategiska kronjuvel praktiskt taget inbjuder till angrepp i ett skarpt läge. Sverige har enbart ett symboliskt försvar av ön och saknar dessutom militära allierade.

Det har politikerna som minglar omkring där i Almedalen bestämt. Hoppas rosévinet smakar i alla fall.

Tidsspegeln Hedebyborna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/6:Corren.

Är det regniga moln på din semesterhimmel? Häng inte läpp!

Man kan ju botanisera i SVT:s arkiv på nätet och återstifta bekantskapen med Hedebyborna, den älskade TV-serien som sändes in i tre omgångar 1978-82, baserad på Sven Deblancs 70-talsromaner om det fiktiva samhället Hedeby i Sörmland (inspelningarna skedde mestadels i Vagnhärad och Trosa, men vissa scener är filmade i Linghem!).

Uppbådet av skådespelare är magnifikt; Per Myrberg som desperationens baron Urse, Anders Nyström som slarven Svensson, Helena Brodin som dennes hårt prövade fru, handlarparet John och Peter Harryson, med flera.

Fast det är eleganten Ingvar Kjellson som lyser klarast i rollen som den nerdekade, men insiktsfulle adelsmannen Mon Cousin. ”Det finnas alltid en anledning att berusa sig,” utropar han godmodigt och uppmanar sin bankrutte släkting baron Urse på godset Valla att resignera inför den nya tidens prövningar.

När vi möter dem alla i rutan är året 1937. Det sörmländska sommarlandskapet är bedövande vackert. Det är dock en skenbar idyll under upplösning. Överklassen som styrt och ställt i generationer har förlorat makt, pengar och egendom. Arbetarna har börjat resa sig och insett sitt värde.

Socialdemokraterna är färska i regeringssadeln och har startat sitt grandiosa folkhemsbygge. Sverige är i färd att ömsa skinn från ett konservativt bondesamhälle till ett modernt industrikapitalistiskt land.

Delblancs avsikt är att låta Hedeby spegla denna omvälvande process i miniatyr. Den symboliska höjdpunkten är skildringen av ortens traditionella årensning, ett mandomsprov för ortens karlar.

Tre män väljs varje sommar ut av bystämman för att med flotte röja upp i traktens vattendrag. Detta år överraskar baron Urse genom att utse sig själv till hedersuppdraget som flottens försteman. Han gör det både som en sista maktdemonstration och som ett fåfängt försök att anpassa sig och verka folklig.

Årensningen under baronens kraftlösa ledning urartar till ett alkoholindränkt fiasko. Lika förbluffad som kränkt får han sparken av sina tidigare kuvade undersåtar i byn. ”Vem som går på flotten, det bestämmer vi!”, ryter karlarna i en nyckelreplik.

Besättningen byts ut, återstoden av ån rensas i triumf. Det är sista gången. Kommunens S-ledning bestämmer att ett mudderverk kan göra alltihop effektivare. Den slitsamma, men stolta traditionen går därmed i graven. Precis som baron Urse. Utblottad dränker han sig i samma å efter ett misslyckat försäkringsbedrägeri.

Men Hedebyborna handlar egentligen lika mycket om 70-talet. Även det var en brytningstid i Sverige. Urbaniseringen hade gått i racerfart efter andra världskriget, baksmällan efter folkhemsingenjörernas kollektivistiska samhällsprojekt satte in, det var som svenskarna kände alienation i betongen och famlade efter sina lantliga rötter bland byar, skogar och åkrar.

Politiskt får det uttryck i gröna vågen, miljörörelse, kärnkraftsmotstånd och en spirande liberal revolt mot de alltmer maktfullkomliga Socialdemokraterna. Efter 44 år i regeringsställning tvingas de bort av borgerliga uppstickare, det gamla folkhemmet krackelerar, en friare individualistisk men osäker epok randas.

Genom att blicka tillbaka fungerar Hedebyborn som en känslomässig bearbetning inför ett nytt samhälleligt avstamp – till det Sverige vi lever i nu.