Apolitism är den verkliga motståndsrörelsen i en tid som vill politisera allt.
– Margit Richert, kulturkrönika i SvD 23/1.
Hellre odla den egna trädgården
Svara
Batra vaknade för sent
Skrivit i Corren 20/1:
Annat kan inte sägas än att den famösa Decemberöverenskommelsen mellan det blåa och det röda politikerlaget tjänat vårt land illa. Mycket illa.
Man har försökt låtsas som om SD inte existerar, och konstruerat en demokratisk tvivelaktig pseudomajoritet för ett grönvänsterblock att driva politiken åt ett håll som saknar egentligt folkligt mandat. Totalt styr den nuvarande regeringskonstellationen på samma klena väljarstöd från senaste valet som trion förlorade det förra valet på.
Den bisarra situationen har uppkommit att borgerligheten med vett och vilja uppmuntrat en dikeskörning av Sverige, genom att låsa fast S vid det civilisationskritiska MP och – ofattbart nog – det gamla kommunistpartiet.
Konsekvensen är en socialistdoftande gir av 70-talssnitt med skattehöjningar på allt som rör sig och vinstfientlig klappjakt på välfärdsföretag. Detta är direkt skadligt och ett oroande brott mot den liberaliserande reformagenda som både S- och M-ledda ministärer stått för sedan 80-talets mitt.
Effekten är också en demoralisering av främst den borgerliga väljarkåren, något som i rekylverkan befäster opinionsstyrkan för Jimmie Åkessons ytterkantspopulister. Därför synes det som ett steg i uppvaknande riktning när nu Anna Kinberg Batra efterlyser en gemensam borgerlig budget.
En sådan är Stefan Löfvens skräck. Hans regering hotar ju att rättmätigt falla om SD ansluter sig till Alliansen i riksdagsvoteringen. Blott detta hot i sig kan tvinga fram en dugligare lösning på det knepiga parlamentariska läget.
Inte för att någon form av borgerligt samarbete med SD skulle vara godtagbart, tvärtom. Det vore att sälja ut all anständighet, en ärelös och farlig kapitulation för frihetsfientliga krafter som framtida generationer garanterat kommer att döma hårt.
Men däremot kunde vägen öppnats för fruktbarare alternativ till rådande, sunkiga och ohälsosamt dåliga skämt till politisk ordning. Antingen att S får regera solo med hoppande majoriteter, att Alliansen gör det, att S och M tar över rodret tillsammans, eller något annat kreativt.
Huvudsaken är att MP, V och SD stängs ute, och politiken i nationens intresse skiftar kurs från missväxt till tillväxt. Men realistiskt? Glöm det.
Batras förslag kommer dels för sent i mandatperioden, dels vägrar C och L hörsamma hennes önskemål om en ihopsvetsad Alliansbudget. Den fortsatta tragedin får vi tydligen leva med.
Riksdagspunk
Klart att de svenska punkveteranerna Charta 77 måste spela om vi ska arrangera ett seminarium om Václav Havel och Charta 77 i riksdagen, tyckte Tjeckiens ambassad och Svensk-tjeckiska parlamentarikernätverket. Så kom det sig att det i onsdags otippat blev punkkonsert i ärevördiga förstakammarsalen. Som utsänd journalist på plats kan jag rapportera att bandet var i förträfflig form och applåderna mycket varma.
Väckarklockan Brexit?
Skrivit i Corren 18/1:
Det är snart 60-årsjubileum för Romfördraget, undertecknat i mars 1957 av Italien, Västtyskland, Frankrike och BeNeLux-länderna. Fördraget gäller enligt artikel 240 ”för obegränsad tid” och murade grunden för den europeiska gemenskapen, det som successivt växt till dagens union med 28 medlemsländer. Men viss sordin lär nog vila över 60-årsfirandet.
I mars väntas nämligen Storbritanniens premiärminister Theresa May formellt anmäla sin nations utträde ur EU. Det är ett klart bakslag för hela projektet, något som går på tvärs mot dess själva DNA – grundkoden i Romfördraget om att skapa ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”.
Särskilt folklig har dock aldrig sammanslutningen varit. Den har heller inte varit menad att vara det.
Medborgerligt demokratiskt inflytande har snarare setts som problematiska hinder mot de djärva visionerna. Sedan 50-talet har integrationsprocessen företrädesvis dikterats av byråkratiska kommittéer som, drivna av ständig expansionsvilja inåt och utåt, byggt en allt snårigare och oöverblickbarare maktapparat kring sig i Bryssel.
Regelverket som syftar till att styra och uniformera Europa i överstatlig riktning är ett sekreterarregementes våta dröm att förskansa sig bakom – en gigantisk dokumentmassa av direktiv, lagar och föreskrifter.
Vem kan egentligen navigera genom denna ocean av paragrafer förutom imperiets mandariner? Tacka Jean Monnet, den grå eminensen och franske EU-fadern, som konstruerade byråkratprocessen som den upplysta elitens väg för att nå verkligt enande. Det demokratiska underskottet fick man helt enkelt ta, enligt devisen om att ändamålet helgar medlen.
Den stora vinsten har varit freden. Men EU-centralismen svär samtidigt mot det som historiskt gjort vår kontinent framgångsrik och tidigare världsdominerande: den institutionella konkurrensen mellan länderna, den kulturella mångfalden, utveckling genom olikheternas möjligheter, rivaliteten inom en löslig europeisk familjeram (blott alltför krigisk också, tyvärr).
Det liberala Storbritanniens olust och missnöje med EU:s konformistiska ambitioner har i det perspektivet varit en sundhetens väckarklocka. Eller borde varit det.
Bryssel slog dövörat till när förre brittiske premiärministern David Cameron efterlyste en reformerad union med sikte på ökad ekonomisk tillväxtkraft, mindre byråkratiskt överhetsvälde, mer demokratiskt inflytande och en flexiblare integration med respekt för medlemsländernas särarter. I huvudsak en linje som harmonierade med vad flertalet av EU:s invånare faktiskt tycks ha önskat genom åren – bland breda väljargrupper har aldrig en hägrande federal superstat väckt någon vidare eufori.
Att programmera om EU:s DNA-kod ville sig emellertid inte, att behandla britterna som en unionens trilskande OBS-klass gick inte heller. Därav folkomröstningen som resulterade i Brexit. Theresa May förklarade under tisdagen sitt önskemål om innebörden av denna skilsmässa.
Storbritannien återtar sin fulla demokratiska suveränitet, globalt bejakande, välvillig mot EU som en jämlik partner och god granne, med ett avtal som ger maximal frihandel. Det synes som ett civiliserat och rimligt förhandlingsbud.
Men vad Bryssel lär av Brexitläxan framöver står skrivet i stjärnorna. Att bara blint tuta på i Romfördragets och Jean Monnets anda vore ett äventyrligt utslag av hybris som bär motreaktionens frö till sönderfall inom sig
Grattis Annika Falkengren!
Skrivit i Corren 17/1:
”Annika Falkengren lämnar SEB rik som ett troll. Vid sidan av lönen har bankens incitamentsprogram pumpat aktier för tiotalsmiljoner till hennes privata portfölj.”
Så skriver Dagens Industri om SEB:s avgående vd och koncernchef (hon slutar i sommar och flyttar till Schweiz). Totalt har Falkengren dragit in mer än 204 miljoner kronor under sina år i SEB-toppen.
Bankhöjdarna har inte bara rejält tilltagna löner. Som uppmuntran att prestera på jobbet ska det vara bonusar också. Ett problem?
Fråga ägarna. Hur det privata näringslivet väljer att sköta sin verksamhet är en sak för det privata näringslivet.
Banksektorn finns dock anledning för varenda kotte att hålla mycket kritiska ögon på – ty när det gäller denna bransch har Blå Tåget rätt: ”staten och kapitalet sitter i samma båt”.
Dagens ekonomi är driven av lån, spekulation, artificiella bottenräntor och sedelpressar på högvarv. En fulländad symbios mellan staten och finansmarknaden för att hålla konjunkturen i gång, kan den sangviniskt lagde säga. Men det är ett högt spel med växande skuldberg och ihåliga substansvärden.
Bankerna vinstmaximerar glatt i trygg förtröstan om att de gör storkovan i en för dem skyddad verkstad. Som de senaste finanskriserna visat har ju staterna gjort allt för att rädda den tätt sammankopplade banksektorn – samhällets finansiella blodomlopp – undan kollaps.
En storbank får inte gå omkull, minns Lehman Brothers, då hotar dominobrickorna att falla över hela fältet. Tro inte att Sverige är något undantag.
Osund konstruktion är bara förnamnet på detta system. Incitamenten förvrids, marknadsekonomins mekanismer perverteras, bubblor blåses upp, risken för omfattande krascher ökar.
Många kan råka väldigt illa ut, men bankerna har ju som privat näringslivsaktör den unika förmånen att deras förluster och misslyckanden i slutänden alltid tas hand om staten. Vem skulle inte vilja göra affärer på sådana privilegierade krockkuddevillkor?
Klädsamt vore kanske därför om Annika Falkengren sände en tacksamhetens tanke till oss vanliga skattebetalare. Det är vi som varit den yttersta garanten för pengarna hon tjänat in åt SEB och sig själv.
Inte mer än rätt med den där bankskatten som regeringen talar om, tycker nog någon nu. Men säkert som amen i kyrkan är att bankerna inte kommer att offra vinstmarginaler på att betala en sådan skatt.
Den notan får kunderna betala. Som vanligt.
Myndigheternas Titanic
Skrivit i Corren 16/1:
Räkna med att borgerligheten gör lag och ordning till en profilerad valfråga 2018. Polisens haveri är övertydligt, generande och mycket oroande. Statistiken talar sitt nattsvarta språk.
Samtidigt som brottsanmälningarna ökar, fortsätter polisens förmåga att lösa brotten minska. 2015 var antalet ärenden som redovisades till åklagare 161 505. Samma siffra 2016? 145 365.
Kräftgången i effektivitet går inte att dribbla bort. Ansvaret faller tungt på S/MP-regeringen och dess olyckligsaligt tillsatte rikspolischef Dan Eliasson.
Denna vecka är han kallad till krismöte hos inrikesminister Anders Ygeman (S) för att förklara sig och redovisa hur han tänkt att den långvarigt negativa utvecklingen ska vändas. Lycka till.
Ju närmare valet vi kommer, ju mer belastande blir Eliasson för regeringen. Missnöjet med honom inom kåren är stort, massor av poliser har slutat. Glasklart är att reformeringen av organisationen kapsejsat.
Konstigt vore det om inte Ygeman och hans statsrådskompisar svettas. En regering som fallerar i att sköta statens kärnuppgift – att skydda medborgarna från inre och yttre hot – förtjänar inget förtroende. Oppositionen gör helt rätt i att grilla de rödgröna makthavarna. Krafttag är nödvändiga.
Moderatledaren Anna Kinberg Batra har krävt att Eliasson sparkas. I fredags annonserade Liberalerna att en miljard skattekronor snabbt måste tillföras polisväsendet och att 2500 nya poliser anställs.
Men vänta lite… Har vi inte hört receptet med ökade resurser till polisen förr?
Inför maktskiftesvalet 2006 lovade Alliansen bättre lag och ordning än vad Göran Perssons S-regering hade mäktat med. Ökade resurser skulle det bli. Vilket det blev. 2006 fick polisen 17,2 miljarder kronor. Åtta år senare var siffran 21,1 miljarder. Men trots resurstillskott och fler anställda pekade effektivitetskurvan ohjälpligt nedåt.
Våren innan valet 2014 erkände Folkpartiets dåvarande rättspolitiske talesman Johan Pehrson: ”Vi har inte lyckats få tillräcklig kraftfull styrning… Vi utser polischefer och länspolischefer och de förväntas göra jobbet. Men vi har utsett fel personer”.
Förhoppningen sattes till den jättelika omorganiseringen av polismyndigheten i centralistisk riktning som Alliansen planerade och som sjösattes vid årsskiftet 2015. Fast vid det laget hette inte statsministern längre Fredrik Reinfeldt utan Stefan Löfven. Rikspolischefen Bengt Svenson ansågs förbrukad, missnöjet med honom kokade.
Istället utsågs Dan Eliasson till att implementera polisens omorganisering. Fel man på fel plats? Jovisst, uppenbart.
Men Alliansen hade tidigare själva inga problem med Eliassons ledaregenskaper. Under de borgerliga åren adlades han till chef för de svårskötta myndighetspastoraten Migrationsverket (2007) och Försäkringskassan (2011).
Ännu mera resurser? 2016 fick polisen 21,6 miljarder kronor av nuvarande regering. Ytterligare dryga 2 miljarder kronor har den utlovat för perioden 2017-2020. Nå, när får vi egentligen valuta för pengarna?
Den bittra sanningen är att poliskrisen beror på fundamentala missgrepp i förvaltningspolitiken samt djupa, inneboende systembrister.
Och partierna tycks ha förlorat kontrollen uppe på kommandobryggan. Åtgärder ropas ut till höger och vänster. Rodret lyder inte. Skeppet läcker. Isberget bara växer vid horisontlinjen. SOS?
Klart spår till Stockholm?
Skrivit i Corren 13/1:
Vilket är det säkraste sättet att resa från Linköping till Stockholm, eller tvärtom? Utan tvekan: att ta den egna bilen. Då har man bäst kontroll över situationen, i synnerhet när handlar om viktiga möten, exempelvis i jobbet.
Tåget borde vara ett smidigt alternativ som har attraktiva konkurrensfördelar. Man stiger på vid den ena stationen inne i stadens centrum och kan kliva av på den andra stationen mitt i city. Inget strulande med dyra parkeringsplatser. Restiden kan utnyttjas för arbete, samtal, läsande, avkoppling.
Problemet är att denna restid erfarenhetsmässigt kan utsträckas till att bli betydligt längre än beräknat. Det är besvärande ofta som det inte är raka spåret och tåget går som tåget. Förseningar, lok och vagnar som går sönder, krånglande växlar, turer som plötsligen ställs in, irrande mellan perronger på jakt efter nästa hänvisande tåg, svävande besked, irriterande väntan.
Många är vi som vill älska att åka tåg, men den kärleken ställs på hårda prov i dagens Sverige.
När infrastrukturminister Anna Johansson bevistade Transportforum i Linköping, som ägde rum i veckan, talade hon om vikten av förbättrad kvalitet och ökade satsningar på underhåll i det befintliga järnvägsnätet. Det är bra. Och definitivt på tiden.
Hon slog också fast att Ostlänken måste byggas. Jättebra! Fast behöver det sägas? Projektet har väl redan fått grönt ljus?
Kanske är det jag som är lite dum, men vad händer egentligen med Ostlänken?
Byggstarten skulle ju vara fastställd till 2017. Det är nu det. Men om spaden ska sättas i backen, vet någon vilken banstandard det blir? Är inte det ganska väsentligt att det är klara papper på vid det här laget?
Den tidigare idén om höghastighetståg genom Sverige för hundratals miljarder skattekronor är det väl endast Miljöpartiet som varmt och ivrigt omhuldar numera (pengar existerar ändå inte).
Rimligen vore det alltså ekonomiskt vansinne och helt poänglöst att anlägga höghastighetsspår på Ostlänkens blotta femton mil mellan Järna och Linköping, om fortsättningen löper ut i luft och intet?
Apropå Linköping så vore det också fint att veta vilken lösning man tänker sig för dragningen genom vår stad. Eller blir den utanför, både och? Tunneln ska vi tydligen glömma, ty den har infrastrukturministern avskrivit som för dyr. Så vad är det som gäller?
Själv är jag nöjd och glad bara vi får snabba, trygga, pålitliga tåg till Stockholm. Det vore faktiskt ganska skönt att slippa ta bilen varenda gång.
Varsel
jag är en öken
större än öknarna framför
och bakom er
skrek han till folkmassan
och ställde upp i valet
hälsades med jubel som en frälsare
vart han än drog fram
– Bruno K Öijer, ur Och natten viskade Annabel Lee, 2014.
Paris Street, Rainy Day
Gustave Caillebotte, 1877.
Tidiga betyg är rätt
Skrivit i Corren 11/1:
”Om betygen inte fanns, då kunde skolan bli en plats där man lär sig samarbeta och tänka själv och ta egna initiativ. Man kunde verkligen lära sig saker som man har glädje av hela livet, inte som nu lära in en massa saker för att få bra betyg… Gillar ni inte betyg i din klass, kan ni prata med läraren eller rektorn om att få bort dem”.
Detta förkunnade Kamratposten till sina unga läsare 1977. Så gick takterna då.
I grundskolans lägre årskurser försvann betygen snart helt – en process som började med läroplanen Lgr 69, signerad av en S-regering, och fortsatte med Lgr 80, signerad av en borgerlig regering. Var det klokt?
Den tanke som Kamratposten uttryckte var måhända vacker och typisk för tidsandan. Men naiv och förfelad.
Den snåla inställningen till betyg som morot för studier och mätare av kunskapsinhämtning var inte ”progressiv” – den bidrog till urholka utbildningskvaliteten, undergrävde skolans ställning som samhällets viktigaste jämlikhetsinstitution och utgjorde ett sabotage mot den meritokratiska idén.
Betyg är inte allena saliggörande förstås, och man kan diskutera hur optimala de egentligen är. Dock, när det kommer till kritan: vilket bättre och rättvisare instrument finns för att ge så många som möjligt – oavsett social bakgrund – ökade livschanser?
Vi bör vara tacksamma för att vindarna vänt igen. 2012 återförde Alliansregeringen betygen i årskurs 6 och nu kommer Skolverkets utvärdering. Föga förvånande har elevernas studiemotivation fått ett klart uppsving. Förvisso har stressen tilltagit. Det är å andra sidan naturligt.
Prestation kräver ansträngning, det finns inga gratisluncher – något som i sig är värdefullt att eleverna får insikt om och lär sig att hantera. Skolverket pekar även på att det blivit lättare att upptäcka elever som missar kunskapsmålen. Tyvärr får många av dessa sjätteklassare inte stödet de behöver.
Det är allvarligt, men det vore snurrigt att lasta betygen för det. Snarare visar det att skolans pedagogikansvariga också måste anstränga sig hårdare, så att svagare elever ges rätt till hjälp för att överkomma sina svårigheter. Allt annat är ett svek.
På försök ska betyg även återinföras i årskurs 4. Utmärkt. Ju tidigare, desto bättre.
När vi ännu hade en i huvudsak fungerande kunskapsskola, var det självklart med betyg redan från årskurs 1. Var det så himla knäppt?
Christian Dahlgrens Blogg 