Med benen korslagda längsmed dagsljuset ser jag
de färgrika molnknytnävar som samlas över
de grova anletsdragen på min utsträckta ö.
Under tiden bevisar ångarna som klyver horisonter att
vi är bortglömda,
vi återfinns bara
i turistbroschyrer, i starka kikare,
vi är den blå speglingen i ögon
som har sett storstäder och tror att vi är lyckliga här.
– Derek Walcott (1930-2017), ur Vinterlampor: dikter i urval, 1991.
Kommentaren gällde denna utmärkta litteraturartikel av Ann Heberlein. Hon skriver bland annat: ”Det som gör mig deprimerad är synen på litteratur som med nödvändighet uppbygglig, inskränkningarna i författarens frihet, ängsligheten och den absurda idén att det är omöjligt att skriva om någon som är annorlunda än man själv. Låt oss för Guds skull slippa kravmärkt litteratur.”
Jag såg att de i USA hade en Hall of Fame för revisorer, vilket är otroligt men sant. Där skulle många svenska politiker platsa.
– Torgny Lindgren, författare och akademiledamot (1938-2017).
Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid.
Skrivit i Corren 16/3:
”Vill du lära dig att måla graffiti eller testa en ny teknik?” Så annonserar Folkuniversitetet i Linköping på sin hemsida gällande kursen ”Graffiti för nybörjare”, som börjar den 5 april.
Under tre veckor får hugade väggmålare praktisera med sprayburkar och inhämta kunskaper som ”grundläggande metoder i graffitins uppbyggnad”, och att ”skapa bokstäver från grunden med övningar som är enkla att komma igång med”.
I somras stod även Folkuniversitet, i samarbete med Östergötlands museum, bakom barn- och ungdomsaktiviteten ”Street Art”. Om denna kunde man läsa i kommunens egen folder ”På gång i Linköping”, riktad till de yngre åldrarna om sysselsättningstips under ferierna: ”Prova på graffiti på sommarlovet! Vi hoppas på fint väder så du kan få testa att spraymåla utomhus i Rosenträdgården. Annars håller vi till i Rutan”.
I samma veva förkunnade kommunens informationstidskrift Dialog (nr 2/2016): ”Veckorna 26-32 är det dags för Chilla på riktigt, med gratis sommaraktiviteter för unga mellan 13 och 16 år. Det blir bland annat ridläger, golfläger, graffiti… Linköpings kommun är en av arrangörerna bakom satsningen”.
Nu är det egentligen inget fel med graffitikonst i sig, en subkultur som växte fram i det tidiga 70-talets USA och utvecklades i samklang med den gryende hiphopscenen i New York några år senare. Problemet var att det låg i denna graffitirörelses själ att manifestera sig illegalt och utanför det etablerade samhällets ramar (vilket var både tjusningen och poängen).
Mycket populärt var exempelvis att nattetid spraymåla tunnelbanevagnar, inte sällan hela tåg, och sätta sin grandiosa ”tag” (signatur) på verket. Därmed var det fråga om skadegörelse, vilka talangfulla uttryck som otvivelaktigt än fanns hos vissa unga graffitikonstnärer – och i deras svans följde naturligtvis många som bara tyckte det var häftigt att vandalisera med färg.
Dessa, inte direkt helt okontroversiella inslag i graffikonstens bakgrund och natur, bör man ha klart för sig. Särskilt, när det som i Linköping från den officiella vuxenvärldens sida, sker en aktiv uppmuntran till utövande av graffiti bland unga. Utan att moralisera eller brännmärka graffitin som sådan, den lagliga alltså, går det ändå inte att blunda för att det finns en form av lek med elden i detta.
Åsa Forsman, verksamhetschef på Folkuniversitetet i Linköping, tycks tyvärr en smula naiv när hon slår fast: ”De ungdomar som lär sig graffitikonst lär sig också att använda ytor som är avsedda för det” (Corren 15/3).
Samtidigt har Linköping de facto drabbats av en stor, tilltagande våg av klotterskadegörelse – en nedbusning som förfular vår stad och kostar skattebetalarna dyrt att städa upp.
”Vi har märkt att klottret började öka sedan kultur- och fritidsnämnden har upprättat en vägg till graffitimålningar 2014. Och efter att kurser och utbildningar i graffiti började anordnas”, konstaterar Jan Johansson på saneringsföretaget Centric AB. Den erfarenheten av växande klottervandalism säger han sig också ha från andra graffitibejakande kommuner. Det borde inte förvåna.
Att tämja graffitin är knappast så lätt, den är ju ursprungligen menad att vara subversiv och otillåten. Därför ska nog Linköpings kommun ta det lite försiktigare med sin välvillighet att sätta sprayburkar i händerna på våra ungdomar.
Skrivit i Corren 15/3:
Psykiatern Nils Bejerots (1921-1988) första korståg var mot serietidningar, vilka han på 50-talet karaktäriserade som ett ”mentalhygieniskt och kulturellt samhällsproblem”. Stålmannen beskrevs exempelvis som ”ett av de vidrigaste magasinen med sin blandning av våld, brott, brutalitet, övermänniskodyrkan och kvasivetenskap”.
Därmed gav han ett tongivande bidrag till den långvarigt skeptiska, för att inte säga fördömande, synen på seriekulturen i Sverige. Barn och ungdomar fortsatte visserligen att konsumera serier ändå.
Men vi som växte upp på 70-talet kan vittna om hur det nästan ansågs lika farligt att läsa Fantomen och Agent X9 som att sniffa thinner eller köra moppe utan hjälm. Och Bejerot hade mage att tala om ”kvasivetenskap”…
Dock är han mest känd, eller snarare beryktad, för sitt andra stora och ännu mer inflytelserika korståg: mot narkotika. Dessa droger var och är förvisso ett reellt, allvarligt problem. Men Bejerot, som inte precis var lagd åt det nyanserade hållet, larmade undergångsartat om missbruket som en epidemi och krävde kompromisslösa hårda tag, fängelsestraff och nolltolerans för att skapa ett helt narkotikafritt samhälle.
Han kritiserades inledningsvis som extremistisk. Snart vände emellertid vindarna, den envetne Bejerot blev bönhörd av makthavarna.
Idag räknas han som ”den svenska narkotikapolitikens fader”. Fortfarande är uppslutningen kring hans idéer närmast kompakt inom riksdagspartierna – trots att Bejerots metoder att bekämpa narkotikan numera framstår lika charlatanmässiga som hans uppfattning om tecknade serier. Men med avsevärt värre konsekvenser, milt uttryckt.
Resultatet är en intellektuell, moralisk och framför allt mänsklig katastrof. EU:s narkotikabyrå har konstaterat att Sverige har näst högst dödlighet bland narkomaner i hela unionen och att de svenska dödsfallen tredubblats enbart under den senaste tioårsperioden.
FN har kritiserat Sveriges repressiva narkotikapolitik för att strida mot de mänskliga rättigheterna, eftersom missbrukare inte får vård på jämlika villkor och att vi hellre slår dem med batongen än erbjuder skadebegränsande insatser.
Internationellt har utvecklingen gått i motsatt riktning – till vad som faktiskt fungerar, grundat på seriös vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet. En rykande aktuell illustration på det är Norge, där regeringspartiet Høyre i helgen enhälligt beslutat att skrota sin gamla Bejerotpåverkade politik och anamma omvärldstrenden.
Det handlar inte om att legalisera knarket, utan att avkriminalisera missbrukarna och fokusera på hjälp, behandling och förebyggande åtgärder.
”Det är meningslöst att människor som har omfattande problem med droger – som varken har arbete, bostad eller en ordnad ekonomi – straffas med böter. Det är också meningslöst att ungdomar som befinner sig i en svår situation och grips med narkotika ska få en prick i brottsregistret och svårigheter med att skaffa jobb och en utbildning”, menar folkhälsoministern Bent Høie (SVT 13/3).
Hur länge måste det ta i Sverige innan även våra politiker vaknar upp till verkligheten och skickar Nils Bejerots vålnad på porten?
Återvänder till en gammal viktoriansk klassiker jag fann på bokrean, Bram Stokers Dracula. Plötsligt slog det mig; är inte denna roman egentligen ett allegoriskt förklätt debattinlägg mot skattesystemet och politikerväldet?
Men det är väl jag som börjar bli rubbad av att utsättas för det dagliga bråket i medieflödets purgatorium.
Skrivit i Corren 14/3:
Linköpings kommundirektör Paul Håkansson får ännu en fin titel på sitt färska visitkort: verkställande direktör i Stadshus AB. Det är alltså moderbolaget i Linköpings vidlyftiga kommunala bolagskoncern, som bland annat omfattar Tekniska verken, Stångåstaden, Sankt Kors Fastighets AB, Resecentrum Mark och Exploatering, med mera.
Syftet med Håkanssons båda stolar är, som han själv förklarar i Corren den 11/3, kommunledningens önskan om att öka samordningen och lättare lösa finansieringen av kommande investeringsbehov. Men, försäkrar dubbeldirektören om Linköpingspolitikens offentligt drivna företagsverksamheter, ”det finns ingen ambition att minska deras självständighet i de affärer de gör”. Varför inte det?
Inget ont om tjänstemannen Paul Håkansson. Dock synes det olyckligt att någon politisk ambition att minska de kommersiella bolagsaffärerna överhuvudtaget inte tycks finnas inom stadshusets väggar.
Ett basalt krav på ett sunt fungerande, fritt och öppet samhälle är klart markerade rågångar mellan dess olika sfärer. Som nyss belysts på denna sida är exempelvis det partipolitiserade nämndemannasystemet i domstolarna skadligt för rättssäkerheten (vilket konstaterats i såväl vetenskapliga undersökningar, som av den professionella domarkåren). Politiker ska helt enkelt inte syssla med rättsskipning.
Politiker bör heller inte utsträcka sina uppdragsrevir till att bygga bolagsimperier på marknaden. Det är till men för både demokratin och näringslivsklimatet att smälta samman ideologisk maktutövning, offentlig förvaltning och affärsdrivande verksamhet.
Ett kommunalt bolag är en slags skvader som snedvrider konkurrensförhållandena (alltid ytterst med insats av skattebetalarnas pengar som riskkapital), beskär utrymmet för privata näringslivsaktörer, samt gör oberoende insyn och granskning av den kommunala sektorn svårare.
Till detta kommer fenomenet med att politiker i de kommunala bolagsstyrelserna inte sällan tenderar att bli mindre representanter för sina partier och väljare, och mer en särintressekrets av företrädare för ”sitt” bolag.
Vore det inte bättre att börja avyttra affärsfloran i koncernen AB Linköping, förlåt Stadshus AB, och låta duktige Paul Håkansson koncentrera sig på den kommunala kärnverksamheten? Det kan väl åtminstone den borgerliga oppositionen fundera på som eventuell valfråga.
Skrivit i Corren 13/3:
Säg Yngve Holmberg och alla moderatmedlemmar skruvar generat på sig. Han var olycksalig ledare för Högerpartiet/Moderaterna 1965-1970, det sistnämnda året gjorde partiet sitt sämsta riksdagsval någonsin med blott 11,5 procent i väljarstöd. Holmberg tvingades avgå.
När han avled 2011 sammanfattade den politiske veteranreportern Lillemor Melsted i tidskriften Fokus hans partiordförandegärning enligt följande: ”Han föreföll spela en roll som var obekväm. Han hade säkert politiska övertygelser, men förkunnelsen ekade av utspelsmekanismer”.
Det är inte utan att man får intrycket av att beskrivningen även kunnat gälla den nuvarande M-ledaren Anna Kinberg Batra. Hon tycks varken helt trivsam i sin position eller har funnit någon klar formulerad idé om vad Moderaternas kurs ska vara.
Det klagas över otydlig kommunikation från vissa håll i partiet. Men det är väl snarare ett symptom på att ledningen inte riktigt vet vad som ska tydliggöras, med konsekvens av att budskapet fått en spretig, amöbaliknande karaktär.
Kommunikationen tycks dock gått fram på ett plan, vilket medfört att Anna Kinberg Batra även hamnat i ett läge som påminner om situationen för en annan av hennes mindre ärorika företrädare: Bo Lundgren.
I slutskedet av valrörelsen 2002 gick SVT:s Uppdrag granskning runt med en dold mikrofon bland partiernas valstugor och avslöjade främlingsfientliga sympatier hos en mängd kommunpolitiker av diverse kulörer.
Det var emellertid M som tog mest stryk i opinionen. Bo Lundgren fick en svårhanterad skandal på halsen, vilken ansågs ha starkt bidragit till partiets katastrofresultat det året: 15 procent. Därefter var Lundgrens saga all.
Skillnaden nu är att Moderaterna under Anna Kinberg Batra fullt öppet närmat sig främlingsfientlighetens marker och signalerat en medveten vilja till samarbete med dess organiserade företrädare i SD. Det har i alla fall väljarkåren tydligt hört och förstått.
Att döma av förra veckans Demoskop-mätning är reaktionen ett opinionsras till den Lundgrenartade nivån på 16,6 procent – ett dramatiskt bakslag med 7,7 procentenheter på två månader. Otvivelaktigt är att den främlingsfientliga beröringen kostat M dyrt, precis som det ofrivilligt och inte fullt rättvist gjorde partiet 2002 – men i vårt befintliga politiska landskap på ett värre sätt.
Att många liberala moderatsympatisörer tenderar att söka en ny hamn hos den mer frihetligt sinnade och rakryggade Annie Lööf är det bara att gratulera Centern till. Samtidigt ger dock Anna Kinberg Batras SD-invit en ökad legitimerande effekt av Jimmie Åkesson hos andra sorters väljare som fått lättare att kliva över hans tröskel, det gäller även inom S-leden som också tappat betydande skaror till SD.
2002 befann sig SD ännu i marginalen. Idag är SD etablerat som ett tredje block i Sveriges riksdag och i senaste Demoskop har SD till råga på allt övertagit M:s ställning som andra största parti med 18,2 procent.
Den psykologiska följdverkningen av detta bör inte underskattas, och hur en vettig regeringsbildning ska se ut efter nästa val står skrivet i stjärnorna. Onekligen en utmaning som prövar ledarskapsvalörerna och kräver en välutvecklad känsla i den högre skolan för politik som det möjligast konst.
Att ett viktigt, tongivande parti som M snubblat in i en förvirringens period, där både Yngve Holmberg och Bo Lundgren spökar kring Anna Kinberg Batra på kommandobryggan, kan därför inte komma olämpligare.
Skrivit i Corren 10/3:
Låg skatt är en frihetsfråga. Därför är det viktigt att politikerna är försiktiga med skattebördan, respekterar att det alltid handlar om andra människors ihoparbetade pengar, använder dessa pengar så rationellt som möjligt i det allmännas intresse och noga prioriterar mellan utgiftsområdena.
Som det ser ut idag finns tyvärr en del övrigt att önska därvidlag.
Nuvarande regering har brutit mot den politik som inleddes vid millennieskiftet om att vara mer återhållsam med att ta av innehållet i svenska folkets plånböcker.
Mellan 2014 och 2016 har skattetrycket skruvats upp från 42,6 procent av BNP till 43,9 procent. Samtidigt har Sverige lyckats bli världsrekordhållare i högsta effektiva marginalskatt: 75 procent.
Och ändå förmår inte rikets styrande att lägga tillräckliga budgetmedel på statens kärnuppgifter som ett försvar att skydda nationen med.
Det bör ansvariga partier ställas till svars för när det stundar till val om drygt ett år. Även här lokalt i Linköping verkar det bli nödvändigt att hålla maktens män och kvinnor i stadshuset för räkning, om vi ska tro det kommunala oppositionsrådet Muharrem Demirok (C).
I Corren den 9/3 anklagar han S/L/MP-koalitionen för att ha ”fört en ansvarslös politik och låtit kostnaderna för skola och äldreomsorg dra iväg utan vi kunnat se någon kvalitetsförbättring”. Budgeten för 2018 kan innebära besk medicin för Linköpingsborna. ”Antingen en ganska dramatisk skattehöjning eller en lika dramatisk kostnadssänkning”, varnar Demirok.
Kommunalrådet Kristina Edlund (S) tillbakavisar hans utspel som mer eller mindre falskt alarm. Men flaggar för effektiviseringar och säger lite gåtfullt att skattehöjningar ”är inget vi diskuterar i koalitionen nu”. Låt oss hoppas den diskussionen heller inte blir aktuell framöver.
Illa vore om Linköpings ekonomi hamnar i utförsbacken och stadens invånare tvingas stå för notan i ett redan tuffare svenskt skatteklimat. Det finns skäl att erinra om att finanserna bara för några få år sedan var så goda att vi kunde anses överbeskattade. I en rapport från Svensk kommunrating 2013 konstaterades att ekonomin var mycket välskött och robust.
Linköpings starka siffror motiverade en satsning på ett årligt skattesänkningsprogram. ”Kalkylmässigt börjar argumenten för ett sådant nu bli så övertygande att de når närmast pinsamma nivåer”, hette det i rapporten.
Vad hände sedan dess om boksluten inför 2018 liknar motsatsen?
