Frihetens demokrati

Publicerad den av
Svara

Historien om vår demokratis framväxt handlar om enskilda människor krav på handlingsfrihet gentemot överheten. Det har varit en kamp mellan dem som sökt frihet och de maktägande grupper i skilda tiders samhällen som velat förneka och förvägra dem denna.

Gösta BohmanGradvis har en politisk ideologi växt fram om hur det samhälle skall byggas som sätter människans frihet i centrum. Ur den processen har utgått övertygelsen om att människans frihet är det viktigaste i ett samhällsbygge.

Och från den övertygelsen har läran om demokratin fått sin utformning. Läran om hur friheten måste skyddas och garanteras av en statsmakt, som i sin tur är styrd och kontrollerad av folket självt…

Enligt vår mening förutsätter demokrati att människornas valfrihet skall prägla samhällsarbetet. Att deras livsmönster och deras miljö i vidsträckt mening skall utformas av dem själva och bero på deras egna avgöranden och deras eget ansvarstagande.

Att värna och garantera medborgarnas rätt till frihet, till privatliv och till självständighet, och att vidga möjligheterna för individuellt inflytande och personlig frihet för medborgarna.

– Gösta Bohman, riksdagstal om fri- och rättigheter, den 4 juni 1976.

Putin tar hem spelet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/2:Corren.

Det går inte att blunda för att den ryska energijätten Gazprom är ett maktinstrument i Putinregimens händer. Gasledningsprojekten Nord Stream 1 och 2 i Östersjön tjänar Kremls postsovjetiskt imperialistiska ambitioner. Västeuropa görs mer beroende av ryska energileveranser. EU blir därmed än sårbarare för Putins splittrings- och utpressarpolitik.

Samtidigt bidrar gasledningarna till att Ryssland kopplar ett starkare grepp om den strategiskt viktiga Östersjöregionen. Dessa pipelines är revirmarkörer i havet, ledningarna och dess underhållspersonal måste skyddas, väsentliga intressen bevakas. En förträfflig ursäkt för Ryssland att trappa upp sin redan mycket påtagliga, aggressiva militära närvaro.

Det var illa att Alliansregeringen 2009, i skuggan av Georgienkriget dessutom, lade sig platt för Kreml och motståndslöst accepterade bygget av Nord Stream 1. Det innebar bland annat att Gazprom tilläts utnyttja blekingehamnen i örlogsbasen Karlskrona för att bunkra upp 14 300 rörledningsdelar (varje rör var 12 meter långt och vägde 23 ton, det säger något om projektets omfång).

Marint känsligt område för svensk del? Herregud! Minns bara var den beryktade sovjetiska ubåten U137 gick på grund någonstans under kalla krigets åttiotal…

När skuggan nu fallit än tyngre och mörkare från Rysslands ockupation av Krim och krigande i östra Ukraina, har det blivit dags för Nord Stream 2. Ingen har undgått att säkerhetsläget drastiskt försämrats. Därför har heller inte Löfvenregeringen kunnat agera lika viljesvagt mot Putin som Alliansen gjorde förra gången.

Man lyckades nyligen övertala lokalpolitikerna på Gotland att inte sälja ut Slite hamn till ryssarna på samma sätt som blev fallet med Karlskrona några år tidigare. Eller övertala, förresten. Krasst handlade det snarare om att regeringen fick muta gotlänningarna med skattebidragspengar (”statlig kompensation”) för att de skulle förmås att backa.

Men regeringen har inte kunnat rubba makthavarna i den lilla landsorten Karlshamn från att för lockande rubelmiljoner låta Gazprom använda svenskt territorium för bygget av Nord Stream 2. Under tisdagen röstade kommunens majoritetskoalition – Socialdemokraterna, Liberalerna och Centern – precis som ryssarna önskat.

Inga försök till ansiktsräddande politikersnack kring detta kan dölja den faktiska konsekvensen: Kreml är enbart att gratulera som får ett potentiellt brohuvud mitt i Blekinge, nästgårds flottans Karlskrona.

Hur är det möjligt att en sådan situation kunnat uppstå?

Något måste vara allvarligt sjukt när vitala nationella säkerhetsintressen i orostider kan åsidosättas så här av en ansvarslös kommunstyrelse, medan regeringen fåraktigt tvingas skylta inför världen med neddragna brallor.

Vad sänder det för signal om Sverige? Inte lär respekten för statens förmåga att sköta sina kärnuppgifter och värna vårt konungarikes integritet öka direkt.

John Hurts bästa roll

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/1:Corren.

Tråkigt var beskedet häromdagen att den brittiske skådespelaren sir John Hurt lämnat oss, 77 år gammal. Hans insatser i filmer som Alien, Elefantmannen och Tinker Tailor Soldier Spy – bara för att nämna några – var magnifika.

Men för mig är han alltid först och främst Caligula i Jag, Claudius. Rollen blev Hurts stora och synnerligen välförtjänta genombrott.

Själv hade dock John Hurt ingen aning om att hans prestation skulle ta folk med sådan kioskvältande storm: ”Oh no. You’re just bowling along and then suddenly people like it. You think, ‘I’ve got a hit, man.’ You don’t realise that’s the public saying, ‘Welcome’”, sa han långt efteråt.

John Hurt svidar om för sin paradroll.Tolkningen av den romerske dårkejsaren måste anses som definitiv. Det svårt att ens tänka på Caligula utan att se John Hurts suveräna gestaltning framför sig.

BBC gjorde onekligen ett styvt jobb med att förvandla Robert Graves bägge tegelstensromaner om stackars Claudius och hans bisarra härskarfamilj till en miniserie i tretton avsnitt 1976. Engelsk TV-dramatik är med rätta välrenommerad och Jag, Claudius är fortfarande något av juvelen i kronan bland deras produktioner.

Trots att serien numera till förstående kan kännas mer som filmad teater – scenografin är uppenbart daterad – fångas man ändå kvickt av illusionen eftersom skådespeleriet genomgående håller yppersta kvalitet.

I den högoktaniga ensemblen gör Derek Jacobi ett gripande porträtt av huvudpersonen. Dock är det, i hård konkurrens med Livia – Siân Philips giftspindel till mor och drottning – John Hurt som glänser skarpast i rutan.

Under sina fem tilldelade avsnitt stjäl han hela showen med en formidabel uppvisning i hämningslös megalomanisk galenskap, bloddrypande maktfullkomlighet, vildsint paranoia och milt uttryckt sedeslöst leverne.

Bland annat äktar han sin syster, gör henne på smällen och äter upp fostret då han inte vill vara sämre än överguden Zevs. På meritlistan finns även bravader som utnämningen av en häst till senator och att låta romarriket gå i väpnad konflikt mot havets Neptunus (krigsbyte: snäckskal).

I dessa politikens sunkiga dagar är det en djup tröst att återvända till Jag, Claudius igen. Ty vad än Donald Trump och hans stolliga gelikar må hitta på som makthavare i våran värld, är det knappt nyhetsmässiga gäspningar i jämförelse med John Hurts plattan i botten-vanstyre som Caligula. Vi ska nog klara skivan.

”Här är Claes Dahlgren i New York”

Publicerad den av
Svara

claes-dahlgren

Skrivit i Corren 30/1:Corren.

Signaturmelodin var Woody Hermans Early Autumn. För många i den seniora generationen som var unga när det begav sig räcker det. Ni vet vilket program det gäller.

Early Autumn kommer alltid att vara förknippad med den efterföljande gladlynta, särpräglade skånsk-amerikanska stämman ur radioapparaten: ”Här är Claes Dahlgren i New York”.

Hans serie Jazzglimtar från den stora staden på andra sidan Atlanten under 1950- och 1960-talen – då USA låg mycket längre bort än idag – släppte in världen i folkhemmet. I den svenska monopolradions dominerande utbud av Lennart Hyland, Snoddas och knastertorra föredrag om jordbrukspolitik, måste dessa halvtimmeslånga program varit som befrielsens glittrande vattenhål i en kompakt grå vadmalsöken.

Claes Dahlgren hade örnkoll på den amerikanska jazzen, musikklubbarna där det hände (Birdland!) och tycktes känna varenda cool artist som hade vägarna förbi New Yorks nöjesdistrikt. Han spelade massor av svängiga låtar, sakkunnigt presenterade, och intervjuade legendarer stapelvis – Gerry Mulligan, Jimmy Giuffre, Dave Brubeck, Ornette Coleman, Art Blakey och allt vad de hette.

I ett program sitter Dahlgren framför mikrofonen med Miles Davis. Den ultrahippa, notoriskt kräsne trumpetaren börjar lovorda Bengt Hallberg, prisar honom som en fullkomligt suverän pianist och väser med sin låga, raspiga whiskeystämma: ”I wish he was over here”. Hur stort är inte det?

Claes Dahlgren var egentligen affärsman som emigrerat till USA 1949. Sedan tidig ungdom var han inbiten jazzdiggare, i Skåne ledde han på 30-talet sin egen orkester, och hade även skrivit en hel del om jazz i svensk press.

Åren strax efter andra världskriget var dystra i Europa med knackig ekonomi, hög dollarkurs och importrestriktioner på allt som var trevligt. Att åka till USA tog en vecka med båt (flyg kostade en förmögenhet). Tillgången på nya amerikanska jazzskivor i vårt arma land var därför skral.

Men någon på Sveriges Radio – fortfarande Radiotjänst – fick en ljus idé. Varför inte kontakta den där ivägflyttade skånske jazzkillen, be honom bistå med grammofonplattor och lite rapporter om det senaste på musikfronten over there?

Claes Dahlgren nappade naturligtvis. På sin fritid började han sända från New York 1950 och blev snabbt en av våra namnkunnigaste radioprofiler.

Med sina program knöt han Sverige och USA närmare. Claes Dahlgren var en jazzens ambassadör, som genom musiken också väckte större politisk medvetenhet. Det har inte minst regissören Stefan Jarl vittnat om:

”I hans program fick jag höra Billie Holiday sjunga Strange Fruit. Den egendomliga frukten i träden var skändade svarta kroppar, folk som hade hängts av vita rasister. Det var en tidig lektion. Dahlgren berättade också att en annan svart bluessångerska, Bessie Smith, dog för att inga sjukhus tog emot henne… Samtidigt dog Charlie Parker som narkoman 1955 med ett sår i magen stort som en apelsin. Dahlgren hade missionerat om Charlie Parkers enorma betydelse. Det tog jag till mig.”

Radio är ett flyktigt medium, lyckligtvis finns ett antal av hans program – rena skattkammaren för jazzälskaren – bevarade på nätet (kolla sajten Radiogodis). I år skulle han fyllt 100 år och visst är han värd en hyllning?

Grattis, Claes Dahlgren – för evigt i jazzens New York!

Att minnas är en plikt

Publicerad den av
Svara

espmark

Skrivit i Corren 27/1:Corren.

I sin nya diktsamling Skapelsen ger akademiledamoten Kjell Espmark röst åt mänsklighetens döda. På de avslutande sidorna är det Förintelsens offer som återsamlas på ett franskt hotell, för att göra ”motstånd mot historien” och ”hjälpa den hejdade Skapelsen”.

Miljoner människor som skiljts från livet, från varandra, som förbränts i nazisternas dödsfabriker, stiger fram genom utplåningen och möts försiktigt på nytt i den jordiska existens som berövats dem.

Sista strofen lyder: ”Efter ett ögonblicks tvekan / smeker ett svartnat fragment av en hand / en alltför länge saknad tinning. / Och rök som kan ha varit ett barn / kramas av rök med form av en mor”.

Det är en lika delar ömsint och stark känslomässig bild, en blixtbelysningens konkretion av tragedin som i sin monstruösa väldighet riskerar att övergå i en för oss svårgripbar, förfluten abstraktion.

Espmark är en briljant poet. Hela den refererade dikten ovan är väl värd att läsa, och läsa högt, just denna fredag, Förintelsens minnesdag.

Inga döda kan naturligtvis i verkligheten resa sig ur den enorma mängd aska som Hitlerväldet försökte förvandla samtliga Europas judar till (vilket var ohyggligt nära att lyckas). Men de som är inte glömda är aldrig fullständigt döda, utan hänger kvar vid livet så länge minnet finns. Och det ansvaret är vårt, vi som ännu är fysiskt levande och kan föra minnet vidare. Av offren, av brottet.

På så sätt gör vi faktiskt motstånd mot historien; i vägran att låta mörkret för evigt sluka Förintelsens mördade miljoner och i vägran att låta gärningsmännen som iscensatte ”den slutgiltiga lösningen” slippa undan i samma mörker.

Ty glömskan är Hitlers, antisemitismens och det ideologidrivna hatets främsta, mest servila tjänare – ett carte blanche för barbariet att ånyo våldföra sig på Skapelsen och hejda dess blomning.

Förintelsen har hänt. Det betyder att Förintelsen kan hända igen. Kanske inte som en exakt upprepning och kanske inte under fladdrande hakkorsfanor. Men med likadana mekanismer som släppts lös i ett kollektivt utbrott av anticivilisatoriskt, konspirationsberusat och medmänniskoföraktande vansinne.

Vilken tid har någonsin varit immun mot falska profeter som lovat frälsning genom undanröjande av förmenta syndabockar? Uppenbarligen inte ens vår egen. Minns vad de värsta konsekvenserna kan bli. Minns.

Matkonst och humanism

Publicerad den av
Svara

Charles Emil Hagdahl Kokkonsten

Skrivit i Corren 25/1:Corren.

Man förstår att Linköpingssonen Charles Emil Hagdahl gjorde avtryck när Verner von Heidenstam förkunnade: ”Vad Goethe är för tyskarnas diktkonst är Hagdahl för vår kokkonst”. Det är inga överord.

Kokböcker hade givits ut tidigare (den mest kända är Cajsa Wargs Hjelpreda i hushållningen för unga frutimber från 1755). Men Hagdahls Kokkonsten som vetenskap och konst, första upplaga 1879, var något annat. Den anses som ett pionjärverk som i ett slag revolutionerade svensk gastronomi.

Boken innehåller närmare 3000 insamlade recept, från såväl bordets supermakt Frankrike som från den burgna delen av vår egen inhemska bondekultur. Provlagat många av rätterna hade Hagdahl gjort också. Inte minst näringsriktigheten underströks.

Detta var nämligen en noggrann herre med ett starkt socialt engagemang. Han hade varit fattigläkare i Stockholm, ivrat för humanisering av fångvården, och förbättrad hygien inom mejerihanteringen. Så när Hagdahl gav sig uppdraget att reformera kosthållningen spelade hälso- och nyttighetsaspekterna stor roll, liksom betydelsen av ordning och reda i köket, användning av moderna hjälpmedel, med mera.

Stundtals framstår han som riktigt luthersk: ”Lätta, väl tillredda middagar gifva inbillningen kraft, förståndet skärpa och göra oss benägna för arbete”. Men samtidigt var Charles Emil Hagdahl ingalunda främmande för njutningens fröjder och svärmisk elegans.

Hans kokbok är en underbar förening mellan det praktiska och det romantiska, det instruerande och det konstnärliga. Självaste Oscar II kom att tillhöra Hagdahls hängivnaste beundrare och högläste gärna ur boken som avkoppling på kungliga slottet. Knappast underligt.

Smaka bara på följande hommage till sillen, så typiskt Hagdahl:

”Detta nordpolens barn, som både i lefvande och döda tillståndet ständigt är på resor, säges börja sin vandring vid midsommartiden och påstås sedan under sommaren och hösten passera förbi Norge, England, Holland och till och med Frankrike, i milslånga stim, så täta, att fiskarne förqväfva hvarandra, och ingen not mägtar lyfta bördan av sådana massor. Liksom den rörliga eldstoden för Israels barn vid deras vandring genom öknen, kan äfven genom natt och dag skönjas sillstimmens vankade tåg, genom glansen af det fosforescerande sken, som de om natten sprida, och om dagen af den otaliga mängd fiskätande fåglar, som begärligt föja dem och upphörligt dyka ned samt åter komma upp med en silfverglänsande stråle i munnen. Hvalar, tumlare etc. utgöra vidare den inställsamma uppvaktning, som med aldrig minskad uppskattning egnar dem sin glupska hyllning”.

Kokböcker går det numera tretton på dussinet av, men få kan ännu i denna dag konkurrera med Hagdahls när det gäller litterär kvalitet och vällustig inspirationsrikedom. Tack vare Hagdahlsakademin i Östergötland finns den i nytryck, ett måste hemma i köket hos varje sann gourmet (legendariske restauratören Tore Wretman byggde i princip sin karriär på den grund som Hagdahl lagt).

Akademin gör även en vacker insats genom att utse årets Hagdahlskock, som 2017 blivit Pelle Bring på Stadsmissionens populära restaurang von Dufva i Linköping. En synnerligen värdig pristagare. Ty vad är mer i Charles Emil Hagdahls anda än god, omsorgsfullt lagad mat i kombination med ett stort hjärta och humanistiskt patos?

”Människan har inte hittat något som ger mera lycka än ett bra värdshus”, hävdade gamle doktor Samuel Johnson. Inte omöjligt, vilket det värdshus som Linköpings Stadsmission bedriver på flera sätt indikerar.

Att vägra lögnens triumf

Publicerad den av
Svara

havel

Skrivit i Corren 23/1:Corren.

När Sovjetunionen undertecknade Helsingforsavtalet 1975 trodde härskarna i Kreml att de vunnit en storstilad seger. I syfte att minska kalla krigets spänningar erkände USA och väst resultatet av andra världskrigets gränsdragningar i Europa. Det legitimerade Röda arméns erövring av halva kontinenten som gjort öststaterna till sovjetiska vasaller.

Kremls dominans över länderna bakom järnridån garanterades i evigheter. Priset i utbyte var häpnadsväckande billigt: löftet att respektera universella mänskliga fri- och rättigheter. Haha, naiva väst!

Sovjetapparaten hade utvecklat fulländad expertis i orwellskt nyspråk, den marxist-leninistiska terminologin var ett perfekt instrument för att rutinmässigt vränga ord ut och in i tyranniets tjänst.

Men Helsingforsavtalet blev en trojansk häst i det röda imperiets Absurdistan. En dissidentrörelse formerade sig som insisterade på att diktaturen måste ta orden om universella mänskliga rättigheter på allvar, i sin faktiska betydelse att gälla oberoende av nationsgränser och ideologiska system.

I Tjeckoslovakien signerade 242 oppositionella aktivister, däribland dramatikern Václav Havel, ett dokument kallat Charta 77 med just denna begäran. Regimen svarade med förföljelse och terror. Dock hade en grundval för dess maktanspråk ohjälpligt skakats.

Havel och Charta 77-gruppen vägrade att acceptera den samhällsomfattande lögnen, begreppens tomhet, det nihilistiska bruket av orden.

Totalitärt förtryck kan inte bara bygga på våld och taggtråd, dess fortbestånd kräver att hela verkligheten ideologiimpregneras, att sanning och fakta ständigt förvrängas och relativiseras. Om makten gör allt till kvicksand finns ingen fast mark för kritik och motstånd att ta avstamp från.

Därför blev Helsingsforsavtalets människorättsdel så viktig, dissidenterna gavs den fasta marken att förskansa sig på. Václav Havels paroll om ”ett liv i sanning” slog hål på regimens murar av lögner och bidrog i slutänden till Sovjetkommunismens sammanbrott.

Denna januarimånad är det precis 40 år sedan Charta 77 tillkom. Men var står vi idag? USA har valt en president som gjort principlösheten och sanningsföraktet till sitt adelsmärke. Den liberala demokratins offentlighet är infekterad av tendenser till faktaresistens, åsiktsbubblor, desinformation, misstro mot den professionella journalistiken.

Havel menade att ”när sanningen inte ges full frihet, är friheten inte fullständig”. Frågan är om vi längre vill ha den.