Varför straffa flitigt folk?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/2:Corren.

”Skattebetalaren – det är någon som jobbar hårt åt staten men som inte behöver ha en examen i offentlig förvaltning”, skämtade en gång USA:s tidigare president Ronald Reagan. Men det kunde inte vara mer sant än i dagens Sverige.

Huvuddelen av pengarna som en löntagare arbetar ihop är inte ämnad för den egna hushållskassan. Utan tas hand om av det politikerkontrollerade offentliga maskineriet. Det är dess kugghjul som alla som går till jobbet först och främst smörjer genom att stämpla in på morgonen och arbeta hela dagen.

Det förhållandet tycks dock politikerna och myndigheterna inte gärna vilja tydligt skylta med för medborgarna, ty totalbeloppet av skatten är ”gömt” via diverse tricks som arbetsgivaravgifter och moms.

Får du sedan frågan om att jobba övertid? Eller meriterar dig till befordran uppåt i karriärstegen? Gratulerar, då ges staten tillfälle att ta ännu mer av din mödas frukt ifrån dig. Marginalskatten, alltså skatten på den sist intjänade hundralappen, är nämligen bingo för fogden men knappast för dig vid en löneökning.

När övriga befintliga pålagor räknats in, blir den högsta effektiva marginalskatten 75 procent! Detta enligt en färsk rapport från tankesmedjan Timbro, som konstaterar att Sveriges marginalskattenivå är värst i världen bland utvecklade industriländer (där ligger genomsnittet på 58 procent).

Hur har vi hamnat i ett sådant läge? Ingen kan rimligen på fullt allvar anse att det är moraliskt riktigt, rättvist och klokt att straffa människor som anstränger sig extra.

”Hälften kvar” hette det när Socialdemokraterna och Folkpartiet lanserade ”århundradets skattereform” 1990/91 och sänkte den högsta marginalskatten till 50 procent. Det gamla trassliga, konfiskatoriska skattesystemet dömdes ut av arbetarrörelsens frontfigurer Stig Malm (LO-ordförande) och Kjell-Olof Feldt (finansminister) som ”ruttet” och ”perverst”.

Men vad ska man då inte kalla det idag när intentionerna bakom ”århundradets skattereform” förfuskats genom massor av snedvridande och klåfingriga ingrepp? En av de bisarraste följderna är ju att utbildning, flitigt arbete och strävsamhet knappt är lönt för den enskilde.

Dessutom biter staten sig själv i svansen eftersom produktiviteten i samhällsekonomin sjunker, vilket gör att antalet beskattningsbara kronor till den offentliga apparaten blir färre än om skattesystemet vore vettigare utformat.

Det är som man vill ropa: Malm och Feldt, kom tillbaka!

garbo

Du jobbar och får behålla 25 kronor. Resten tar staten.

Upp till kamp för golfen!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/2:Corren.

Det är något speciellt med golf. Den som blivit biten visar inte sällan prov på en smittande hängivenhet som få andra idrotter kan matcha (möjligen undantaget tennis).

Golfen blir mer än en sport, det blir en livsstil, en kultur. Många spelar helt oförskräckt i ur och skur, en del vägrar låta sig ens hindras av snö och is under vintern.

Till och med på månen har det slagits golfbollar (det var Apollo 14-astronauten Alan Shepard som 1971 inte kunde låta bli att svinga sin järnsexa när han ändå var där).

Det kanske mest underbara uttrycket för golfutövarnas frimodiga entusiasm, oavsett förhållanden, svarade medlemmarna i Richmonds golfklubb för när andra världskriget rasade. Richmond ligger tio mil utanför centrala London och när tyskarna inledde sin bomboffensiv under blitzen 1940 införde klubben kompletterande krigstidsregler för att hantera situationen:

”Under tävling är det tillåtet för spelarna att söka skydd vid artillerield eller bombfällning utan att behöva plikta för uppehåll. Lägen för kända bomber med fördröjd utlösning är utmärkta med röda flaggor på rimligt, men ej garanterat säkert, avstånd… En boll som rubbas genom fientligt anfall får utan plikt flyttas till ursprunglig plats; om den gått förlorad eller förstörts får den ersättas av en annan boll, dock ej läggas närmare hålet. Spelare, vars slag påverkas av att en bomb exploderar samtidigt, får slå en ny boll från samma plats. Plikt: ett slag”.

I Sverige har golfen vuxit till en etablerad folksport, vem som helst kan spela, mot vem som helst, ung som gammal, skicklig eller mindre duktig.

En stilig grej med Linköping är att vi har en golfklubb som ligger väldigt nära citykärnan, vilket måste sägas vara tämligen unikt för en kommun av vår storlek. Denna ärevördiga Linköpings GK i Ryd har vi skäl att vara stolta över. Den invigdes av prins Bertil som en 9-hålsbana 1945, dryga decenniet senare blev banan fullbordad med 18 hål.

Det var här som legendaren Severiano ”Seve” Ballesteros (1957-2011) i juli 1981 triumferade som vinnare i den svenska europatourtävlingen Scandinavian Enterprise Open (idag Scandinavian Masters). Linköpings GK var även värd för samma tävling året därpå, då vann amerikanen Bob Byman.

Om något borde golfbanan snarast få ökat utrymme, så att den kan hålla Masters igen (det var andra regler på den tiden, numera är banan för kort).

Men vad är det för stolligheter som är på gång? Unisont måste vi uppenbarligen ropa ”fore!”, ty de styrande politikerna i stadshuset slår vilt omkring sig. Kommunens makthavare tycker nämligen det vore kalas att slakta den välrenommerade golfbanan när arrendeavtalet för Linköpings GK löper ut 2021 och använda marken till att bygga bostäder på.

Det är jättetoppen med politiker som visar handlingskraft gällande bostadsbyggandet. Det är viktigt och nödvändigt. Men kom igen!

Kommunen saknar inte direkt markområden att exploatera för bostäder. Varför ska just golfbanan offras, som både i sig själv och genom sitt fina läge bidrar till att göra fritids- och rekreationsutbudet i Linköping rikare och attraktivare?

Tänk om! Bejaka golfen istället för att bekämpa den och värna Linköpings GK!

En rökare i krysset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/2:Corren.

”Jag är Döden. Jag har redan länge gått vid din sida”, säger riksdagsspärrens lieman till Kristdemokraterna likt den berömda repliken i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet. Om man ska tro opinionsmätningarna alltså.

Men att idag skriva av partiet som en ödesbestämd förlorad kraft bör vi nog inte göra, ty Döden i KD:s fall kan när det kommer till kritan vara illusorisk – precis som han hos Bergman ju bara var Bengt Ekerot med vit färg i ansiktet.

Ebba Busch Thor må hittills haft det knackigt på partiledarfronten. Dock kanske hennes stormande sångsuccé i SVT:s Så ska det låta häromdagen markerar en vändpunkt. Ett ytligt underhållningsprogram kan man förvisso tycka. Men betydelsen av ett lyckat framträdande i sådana sammanhang ska inte underskattas.

Minns Göran Perssons ”kossan Doris-strategi” som förvandlade den offentliga bilden av honom från ansatt statsministerbuffel till en hygglig ”Trivsel-Torsten” (för att använda hans eget uttryck) i mångas ögon. Eller klassikern när Tage Erlander fick ett folkligt ansikte genom att berätta en rolig historia hos Lennart Hyland och närmast blev landsfader på kuppen.

Så vem vet? Ebba Busch Thor har måhända gjort ett medialt genombrott som väcker väljarna till ökat intresse för henne och KD även när det gäller sakpolitiken.

Att partiet har en begåvning av format i Sara Skyttedal gör knappast saken sämre. Vad hon kan använda plattformen som nybakat kommunalråd i Linköping till, har vi ivrigt väntat på. Och när Skyttedal väl levererar, då slår det gnistor.

Utspelet om att etablera en Nato-flygbas i Linköping är verkligen ett utropstecken. Debattmässigt är det faktiskt ett briljant sätt att pedagogiskt belysa vilket dåligt skämt vår försvars- och säkerhetspolitik blivit.

Om inte regeringen kan hindra Karlshamns kommun från att sälja ut territorium i militärt känsliga Blekinge till den aggressiva Putinregimens Gazprom, varför ska då inte Linköping kunna kontra med att stationera Nato-styrkor här? Är den nationella säkerheten prisgiven det kommunala självstyrets överhöghet så är den.

Och eftersom regeringen i det hotfulla omvärldsläget varken förmått ge vårt försvar rejälare muskler, eller vill stärka skyddet av Sverige genom Nato-medlemskap, då får vi väl själva göra det bästa av situationen för att åtminstone värna Linköping och Östergötland.

Poäng till Skyttedal för smart opinionsbildning som får oss alla att tänka till. Än är det prima liv i KD.

Kris i beredskapen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/2:Corren.

Linköpings kommun oroar sig för att vår individuella krisberedskap är dålig vid allvarliga samhällsstörningar. Därför uppmanas vi att bunkra förnödenheter hemmavid för att klara oss i tre dygn, om basala funktioner slås ut. Det är ett bra och lovvärt initiativ.

Hur skulle vi fixa en plötslig situation utan el i kontakten, vatten i kranen, värme i elementen eller möjlighet att köpa mat i butikerna? Till vardags brukar de flesta av oss sannolikt inte fundera djupare kring detta. Vi är ju vana vid att allt bara naturligt finns där i vår välordnade och trygga tillvaro. Varför skulle allt inte göra det imorgon också?

Det kan tyckas lättsinnigt, men är från den lilla horisonten samtidigt mänskligt.

Men i dessa mörkande tider vid den större horisonten kan det nog vara på sin plats se över hur säkra vi egentligen sitter i våra hus. Frågan är hur säkra vi sitter i Sverige om det börjar brinna i knutarna.

Staten som ska vara den gode herden är då inte mycket att hålla i handen, precis. Hur illa det står till med det rent militära försvaret är allom bekant vid det här laget. Lika välkänt är kanske inte att den civila beredskapen inom totalförsvaret är direkt katastrofal.

De offentliga makthavarna som har ansvaret att tänka längre och skydda samhället, har nämligen tänkt precis som du och jag: varför bekymra sig?

När kalla kriget tog slut, antogs helt enkelt att det aldrig skulle bli frostigt i omvärlden igen. Således behövdes inte försvarsmaktens eldkraft för att säkra nationens gränser i någon omfattning att tala om. Försvarsmaktens underhållslager behövdes inte alls, naturligtvis ej heller några lager till civilbefolkningen.

Här pratar vi inte nedrustning, utan snarare utplåning. Alla beredskapslager, kommunala som nationella, tömdes och stängdes. Det sparade många skattekronor som glatt spenderades på trevligare saker. Planeringen för försörjningen av samhället vid ett skarpt läge kunde kastas i papperskorgen och glömmas.

Ponera att transportlederna till havs, som svarar för nästan all import, äventyras i en konflikt alternativt i värsta fall skärs av. Om det existerar någon svensk politiker eller myndighetsperson som vet hur landet då ska hållas igång med mat och drivmedel, kan de väl vara vänliga att höra av sig.

Tre dygn vill Linköpings styrande alltså att vi kommuninvånare ska kunna klara oss för egen maskin. Är det ens vad riket skulle palla? Gå in i en livsmedelsaffär och kika på hyllorna. När de är tomma, är de tomma. Bättre än så är inte den kollektiva krisberedskapen numera.

bullens

Bra att ha hemma. Staten kan inte garantera dig något.

Skärp er, politiker!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/2:Corren.

Den stora skaran av vanliga, hederliga människor som jobbar i Sverige tvingas varje månad totalt avstå ungefär sju av tio ihoparbetade kronor i skatt till den politiska klassen. För denna summa är det ingen orimlig begäran att de som håvar in våra pengar i väldiga lass också levererar därefter.

Som det är nu vore en anmälan till Konsumentombudsmannen inte helt obefogad.

På en rad för oss centrala områden, som ligger under politisk intervention, är det vi får i utbyte för betalningen dyrt och dåligt. Skolan och sjukvården är två flagranta exempel. Inte ens det som är statens oavvisliga skyldigheter att garantera medborgarna – polis, försvar, rättsväsende – har de som gör anspråk på den offentliga makten i vårt samhälle skött tillfredsställande.

Det är allvarligt och sorgligt – särskilt mot bakgrund av att vi tidigare haft ett politiskt styre, inkluderade såväl S- som M-ledda regeringar, som faktiskt varit riktigt duktiga på att i pragmatisk anda renovera och förbättra systemet. Varför är det inte så längre?

Därför att SD sprängt sönder det gamla blockpolitiska spelet. Det har skapat en förvirringens vilsenhet bland de seriösa partierna, vars kapacitet att hantera situationen lämnar mycket i övrigt att önska.

Svenska folket har blivit likt passagerare som löst kostsamma biljetter på ett kryssningsfartyg, där besättningen ger undermålig service och kaptenen förlorat navigationsförmågan – till råga på allt medan pirater hotar i vattnet. Detta ska vi naturligtvis inte behöva acceptera.

Sverige måste åter sättas på kurs med stadigt befäl på kommandobryggan. Hur ska det gå till? Mikael Odenberg, den förre moderate försvarsministern och en av arkitekterna bakom Reinfeldtepokens förnyelseprocess, efterlyser på DN Debatt (6/2) samverkan mellan Alliansen och S för att få styrfart på landet.

Vi kan inte ha svaga minoritetsregeringar som är beroende av ett utopiskt grönt stolleparti, eller av ytterkantspopulisterna i V och SD, om det ska bli reformverkstad igen. En handlingskraftig majoritet krävs för att genomföra nödvändiga och liberaliserande strukturförändringar inom bland annat bostads-, arbetsmarknads- och skattepolitiken.

Odenberg är en förnuftets röst. Lyssna på honom, Löfven, Batra & Co. Annars får väl vi andra säga till er som Dario Fo: Vi betalar inte, vi betalar inte!

Sveket mot Gösta Bohman

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/2:Corren.

Liberaliseringens strategi. Det var ämnet när Gösta Bohman talade på Medborgarskolans jubileumsstämma den 30 maj 1980. Då som nu var det brytningstid i Sverige. 70-talets djupgående strukturkris hade fått det statscentralistiska folkhemmet att knaka i fogarna, politiken präglades av hårdnade ideologisk polarisering.

Vilka krafter skulle forma morgondagens samhälle? Bohman deklarerade:

”Vi måste lära oss att dra slutsatser av det förgångnas erfarenheter. Vi har inte råd att lära om. Inte råd att upprepa gårdagens missgrepp. Liksom ekonomisk utveckling i det förflutna ställde människor och nationer inför vägval, kommer dagens kriser att ställa oss vid nya skiljevägar. Än en gång kommer vi – det är min bestämda övertygelse – att ha att välja valet mellan kollektivism och frihet. Mellan framsteg och stagnation. Vår svenska vardag är i hög grad präglad just av sådana motsättningar. Såväl kollektivistiska som utvecklingsfientliga strömningar gör sig gällande”.

Orden kunde lika gärna sagts 2017, vilket blir klart när vi ser hur två riksdagspartier sprungna ur 1900-talets värsta kollektivistiska förtryckarideologier skär pipor i vassen. Det ena är Vänsterpartiet, massivt komprometterat som inbitna öststatslakejer ända tills omvändelsen under galgen vid Berlinmurens fall.

Dessa gamla kommunister har idag getts makt och inflytande över regeringspolitiken i Sverige, vilket är en konsekvens av den Decemberöverenskommelse som Moderaterna tills helt nyligen stod bakom.

Det andra är Sverigedemokraterna, det främlingsfientliga järnrörspartiet som seglar högt i opinionen trots ändlösa skandaler och trots sina rötter i den nazistiska myllan. Detta parti har Moderaternas Anna Kinberg Batra med ett lappkast börjat sända vänskapliga signaler till i syfte att försöka välta den V-backade Löfvenregeringen. Att säga upp den olycksaliga Decemberöverenskommelsen och arbeta för en gemensam AlIiansbudget är en sak, men detta?

Någon liberaliseringens strategi kan inte finnas på kartan om Batra verkligen menar sig vilja gå i armkrok med SD, en rörelse vars visioner omsatta i praktisk politik äventyrar våra medborgerliga rättigheter och gör våld på demokratins frihets- och jämlikhetsvärden.

Olof Palme kallade en gång Moderaterna för ”en liten betydelselös sekt på högerkanten”. Men det var innan Gösta Bohman tog över och förändrade spelplanen. Likt något av en svensk Barry Goldwater legerade han konservatism med liberalism och stod för ett tydligt frihetligt budskap. Det var ett framgångsrecept som gjorde Moderaterna till borgerlighetens största och tongivande parti.

Det hus som Bohman byggde, är det hus som Batra hotar att riva, om hon öppnar dörren för krafter som är direkta motståndare till ett liberalt, individorienterat, pluralistiskt och dynamiskt utvecklingsbejakande Sverige. Sådana krafter ska man inte flirta med, inte kompromissa med, inte samverka med. Sådana krafter ska man bekämpa.

Allt annat vore, precis som Bohman varnade för 1980, att upprepa dyrköpta misstag från tidigare vägval i historien och han förklarade: ”De reformer som vi behöver i dagsläget är sådana som öppnar samhället, där det är alltför slutet, och frigör människor, där de är alltför bundna”.

Bland annat tack vare Bohmans envisa strävan blev just sådana reformer bestämmande för den övergripande politiska kursen i vårt land från 80-talet och många år framåt. Det borde Batra dra vissa slutsatser och lärdomar av istället för att släppa SD över bron. Vilka frihetliga reformer är möjliga med dem?

Post på villovägar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/2:Corren.

Uttrycket ”kommer som ett brev på posten” går väl knappast att använda längre. I alla fall inte i sin ursprungliga betydelse, som återspeglade förtroendet för det gamla Postverkets leveranssäkerhet. Det var en myndighet som grundades av gamle Axel Oxenstierna, den svenska statsmaktens organisatoriska geni. Och Oxenstierna skojade man inte med.

Det var en herre som krävde ordning, reda och effektivitet. På hans dagar, vi pratar 1600-talet, må det varit postiljoner som fick rida till häst längs leriga vägar genom mörka skogar och slåss med värja mot överfallande stråtrövare. Men posten skulle fram, och posten skulle vara framme i tid. Basta!

Det var då det. Postverket finns ej mer, det blev bolagiserat 1994 och decenniet senare uppstod Postnord (till 60 procent ägt av svenska staten). Som det käckt förkunnas på koncernens hemsida: ”I en tid av globalisering ökar behovet av gränsöverskridande kommunikations- och logistiklösningar. Därför gick svenska Posten och Post Danmark samman 2009 för att möta de nya utmaningarna”.

Hur framgångsrikt Postnord lyckats möta dessa nya utmaningar indikeras av att det numera är svårt att säga ”kommer som ett brev på posten” utan att det uppfattas som ett ironiskt skämt. Det var inte bättre förr, men det är definitivt sämre med postgången nu.

Förvisso skickas det färre brev i vår digitaliserade värld. Men nog är det en klen ursäkt för att inte tillfredställande kunna leverera de fysiska försändelser som fortfarande läggs på lådan.

I onsdagens Corren berättades om Linköpingsbon Gunill Stromkvist som fick ett julpaket med posten från USA. Det anlände en månad försenat. Med innehållet förstört. Likt Pontius Pilatus tvår dock Postnord sina händer och flyr ansvaret för uselt utfört uppdrag. Att ersätta kunden? Glöm det.

Gunill Stromkvist är långt ifrån ensam om denna trista erfarenhet.

Klagomålen har tilltagit lavinartat över Postnords utmanande sätt att sköta sitt fögderi med brev som försvinner, försenas, fellevereras eller kommer fram i trasigt skick. Post- och telestyrelsen meddelade i höstas att det aldrig varit så massivt missnöje med posten som under 2016.

Den 11 oktober begärde näringsminister Mikael Damberg ”ägarsamtal” med Postnords VD Håkan Ericsson och styrelseordförande Jens Moberg. Efteråt förklarade statsrådet att Postnord fått sex månader att skärpa sig på. Håkan Ericsson å sin sida lovade att införa något som han kallade ”Postnord lyssnar”, detta i syfte att ”jobba mera lokalt” för att ”fånga upp synpunkter” från kunderna.

Nu är vi inne i februari. Ska vi döma utifrån vad Gunill Stromkvist varit med om, går det varken särskilt bra med lyssnandet eller skärpningen. Fast varför förvånas?

Om människorna som rattar staten inte ens kan sköta dess existentiella grunduppgifter som försvar och polis, vem kan då begära att statens makthavare ska kunna garantera medborgarna en tillförlitlig post? Men konstigt nog gick det ju på 1600-talet. Axel Oxenstiernas postiljoner – kom tillbaka!

Allvarligt talat, så här kan vi inte ha det. En fungerande post tillhör samhällets civilisatoriska infrastruktur. Alltså, fixa det som måste fixas innan förtroendet helt rasat ner i källaren.