Värnplikt är feltänkt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/3:Corren.

Fredrik Reinfeldt ledde en nedrustningsregering och kallade försvaret för ett särintresse. Att Alliansen lade värnplikten i malpåse 2010 kan därför synas symptomatiskt, ännu ett oansvarigt politiskt beslut i den långa rad som svårt sargat försvarsmaktens förmåga att skydda nationens frihet och integritet.

Men nu ska det bli ordning på torpet igen. S/MP-regeringen har bestämt att värnplikten ska återaktiveras, vilket fått Vänsterpartiet att ropa ”Äntligen!” och beskedet välkomnas även av borgerligheten som i opposition ångrat sina tidigare synder.

Det har borgerligheten starka skäl till när det gäller försvarspolitiken i allmänhet under sina tidigare regeringsår, men knappast i det specifika fallet värnplikten. Det var både principiellt och sakligt rätt att lägga denna förlegade tvångsmodell för militär rekrytering på hyllan.

Där borde den fått stanna, som hemmahörande i ett annat tidevarv när slagfälten ansågs behöva väldiga arméer av mänsklig kanonmat. Utvecklingen har för länge sedan passerat detta stadium. Dagens försvar är högteknologiskt inriktat och kräver välmotiverat, yrkesutbildat folk med spetskompetens för uppgiften.

”Att återinföra värnplikten är en signal till omvärlden att nu utökar vi vårt militära försvar”, säger försvarsminister Peter Hultqvist. Nej, det är snarare en signal om att staten slarvat bort skötseln av personalförsörjningen och desperat försöker väga upp detta genom att tvinga nya årsklasser av ungdomar att fylla luckorna i leden.

Friheten måste försvaras, men är den kollektivistiska värnpliktens frihetsinskränkning av individen försvarbar? Tveksamt. Frivillig rekrytering är alltid att föredra om vi vill ha begåvande människor som gör sitt bästa – och det vill vi väl rimligen när det handlar om något så avgörande som att trygga vår nations säkerhet.

Men då måste en karriär inom militären anses som attraktiv och lockande, vilket knappast är förhållandet idag med tanke på den styvmoderligt behandlade spillra som försvaret blivit. Vem vill satsa sitt eget krut på en sådan krisbransch? Partipolitikerna bör således sluta budgetsnåla så att Sverige kan återskapa en militärmakt värd namnet.

Unga människor ska kunna känna att de har en framtid om de väljer att ställa sig i försvarets tjänst. Är utbildningen toppklassig, ersättningen bra och uppskattningen god lär nog bristen på soldater under moder Sveas fanor snart vara ett minne blott.

En politik för tiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/3:Corren.

Tuffare tag mot kriminaliteten. Begränsad invandring. Skärpta krav på att folk ska jobba och ta ökat individuellt ansvar för att bli anställningsbar. Förlängd skolplikt och större kunskapsfokus. Hårdare bandage mot tiggeriet.

Är det Moderaterna som samlas till kongress i Göteborg den 8-12 april? På en del förslag kan man nästan tro det. Men det är Socialdemokraterna som uppenbarligen siktar på att fylla sina segel inför nästa års valrörelse med tidens barskare vindar.

Såväl S som M känner trycket från SD och anpassar sina kursriktningar därefter. Sakligt sett torde snart inte mycket stå i vägen för en stor koalition av tysk modell mellan de bägge dominerande partierna. Kanske inte så fel.

Sverige är visserligen inget land i kris. Men vi brottas med flera allvarliga samhällsproblem och en allt djupare medborgerlig oro för vilken väg utvecklingen tar. Särskilt kritiskt vore det om medelklassens förtroende för det politiska systemet börjar erodera.

Det är den strävsamma, arbetande och skötsamma medelklassen som är – och alltid har varit – det västerländska samhällets kitt och civilisationsbärare. Därför vore det fara å färde om populistiska, främlingsfientliga och reaktionära krafter av SD:s snitt lyckas göra varaktiga inbrytningar i denna avgörande väljargrupp.

Tydliga tecken på detta finns redan idag, inte bara i Sverige, och historiska erfarenheter talar sitt bistra språk om vad konsekvenserna hotar att bli. Ett klassiskt varnande exempel är medelklassens urholkade tro på Weimarrepublikens käbblande och dilettantiska partier som gav Hitler en icke obekant karriär.

Men man bör heller inte hemfalla åt överdriven alarmism, utan se det nyktert. Vi befinner oss inte i 1930-talet, demokratins institutioner är väsentligt starkare än då, Sveriges ekonomi går hittills bra och ingen utbredd arbetslöshet råder.

Integrationens bekymmer ska inte nonchaleras, tvärtom, men nog vore det ett sorgligt nederlag om vi låser dörren för asylsökande människor i nöd och låter SD:s kulturkrigande katastrofbilder av verkligheten vinna mark på humanitetens bekostnad.

Att M öppnat för samverkan med dessa djupt komprometterade extremister med rottrådar i nazismens svarta dy är tragiskt och illavarslande. Hellre då ett närmande till det mera konservativa S som tycks tona fram. Ingendera, varken M eller S, lär göra underverk för den frihetliga liberalismen.

Men de utmaningar Sverige står inför kräver en stark, handlingskraftig majoritetsregering som kan åstadkomma seriösa resultat, återställa tilliten till politiken och på så vis rycka mattan undan populisterna.

Som opinionsläget är, och högst sannolikt lär förbli även under kommande mandatperiod, existerar det endast två partier som har möjlighet att bilda en sådan regering. Idealiskt? Nej.

Men betänk alternativet med fortsatta bräckliga minoritetskonstellationer som sitter i beroende av gläfsande ytterkantspartier och riksdagspolitiker som är upptagna med internt schackspelspositionerande och ett demoraliserande lurpassande på varandra. Är det någonting att ha?

Snarare vore det som att bädda för ett ännu potentare SD som kan peka finger åt etablissemangets vanmakt och göra sig till tolk för medelklassens förväntningar och intressen. Gud förbjude.

Löfvens vinstcharad

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/3:Corren.

”Det är en stöld från folket som måste stoppas”, slog civilminister Ardalan Shekarabi (S) rödglödgat fast i sin kompromisslösa uppbackning av partikamraten Illmar Reepalus utredning om den privata ”vinstjakten” i välfärden. Det var i november förra året.

Reepalus förslag innebar ett nytt, ogint regelsystem med ett vinsttak om 7 procent, som i praktiken skulle göra fortsatt verksamhet för Sveriges enskilda välfärdsföretagare mycket svår. Vad var det frågan om?

Avsåg verkligen regeringen göra slut på valfriheten, röka ut alla privata aktörer och återuppväcka 70-talets gråa socialstatsmonopolism? Socialdemokraterna måste ha blivit tokiga och drabbats av ett återfall i något som mest liknade gammal usel löntagarfondsradikalism.

Men så dum var förstås inte Stefan Löfven.

När remissrundan nyligen avslutades stod det klart att kritiken mot Reepalus utredning varit rättvist och överväldigade förintande. Och någon chans, eller snarare risk, att regeringen skulle kunna göra verkstad av Reepalus bakåtsträvande idéer har aldrig funnits. Riksdagens majoritet (Alliansen och SD) har ju hela tiden ställt sig avvisande.

Löfvens S/MP-ministär har nu också skickat Ilmar Reepalu ut i kylan och retirerat från utredningen. Moren har gjort sin plikt, moren kan gå. Kvar som ett sista dinglade köttben åt Vänsterpartiet i det politiska skyltfönstret hänger ”bara” hotet om endast friskolor ska omfattas av vinsttaket, övriga välfärdsaktörer slipper.

Ty det är naturligtvis Vänsterpartiet allt handlat om från början.

Jonas Sjöstedt satsade sitt socialistiska krut i valrörelsen 2014 på att förbjuda välfärdsvinster och Stefan Löfven behövde honom som stödhjul för att kunna bilda sin lilla minoritetsregering efteråt.

Reepalus utredning tillkom för att hålla Sjöstedt på hyggligt samarbetshumör, ett maktpolitiskt spel för galleriet. Problemet med detta är emellertid att det under processens gång sänts signaler som skapat betydande osäkerhet bland landets samlade välfärdsföretagare om framtida villkor, samt förlett många vanliga svenska medborgare att misstro legitimiteten i begreppet vinst.

Mot Ardalan Shekarabis skåderetorik om vinst som stöld bör man ställa den legendariske socialministern Gustav Möllers klassiska ord om att ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Vinst gör nämligen att skattekronorna till övervägande del nyttjas smartare än i den offentliga, byråkrati- och politikerstyrda välfärdssektorn.

Kjell-Olof Feldt, socialdemokratisk finansminister 1982-1990, har om vinst uttryckt det synnerligen pedagogiskt: ”Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt”.

Enskilda välfärdsföretag på en konkurrensutsatt marknad bidrar till att vi får bättre valuta för pengarna och att innovationstrycket hålls uppe. Vinsten är kvittot på att verksamheten sköts väl, att kunderna är nöjda, att det uppstår överskott som kan återinvesteras, ge avkastning åt ägarna och som dessutom kan beskattas.

Önskar vi både rationellare kostnadskontroll och högre kvalitet på välfärdstjänsterna är det ökat utbud av privata aktörer vi ska ha, inte minskat. Löfvenregeringens politiska charader har tyvärr på ett olyckligt och oansvarigt vis skapat ett snålare klimat för en sådan utveckling.

Nato pressas av Trump

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/2:Corren.

USA, Storbritannien, Polen, Estland – och faktiskt det ekonomiska moraset Grekland. Dessa fem länder är de enda av Natos 28 medlemsstater som beaktat organisationens finansieringsmål, nämligen att varje allierad nation ska satsa minst 2 procent av BNP på försvaret.

Supermakten USA har i decennier axlat huvudbördan för de europeiska demokratiernas militära skydd och tolererat att övriga medlemmar i Natofamiljen gärna tagit springnota från sina säkerhetsförpliktelser. Så icke fortsättningsvis.

Det inskärptes med besked under veckans Natomöte i Bryssel, där USA:s nye försvarsminister James ”Mad Dog” Mattis i bryska ordalag gjorde slut på all vidare diskussion: ”Amerikanska skattebetalare kan inte längre bära en oproportionerlig andel av försvaret av värderingar i väst” (SvD 16/2).

Få torde förvånas. Det är precis vad som varit budskapet från ”Mad Dogs” husse Donald Trump ända sedan denne äntrade den politiska arenan. I detta fall inget galen begäran. Trump har, för en gångs skull, rätt i sak.

Natoalliansens sammanhållande devis vid skarpt läge är ”en för alla, alla för en”. Då måste även alla ställa upp och bidra solidariskt till försäkringskostnaden. Det gäller också partnerlandet Sverige, som från Tage Erlanders dagar varit djupt involverat i Natos militära samarbete och förlitat sig på USA som räddaren i nöden.

När Donald Trump skickar ut sin attackhund för att dra åt tumskruvarna i Bryssels Natohögkvarter, kan därför heller inte vi undkomma pressen på ökande anslag i försvarsbudgeten – särskilt efter Stefan Löfvens egendomliga projekt att ”runda Nato” med en bilateral transatlantisk länk till Washington.

Problemet är vad som händer om ett Natoland inte lyder betalningskravet. Ska Trump använda sin favoritreplik från dokusåpan The Apprentice och ryta ”You’re fired!”? Har USA villkorat sina garantier för att upprätthålla den europeiska säkerhetsordningen eller hur ska vi tolka det?

Donald Trump har inte precis rosat USA:s traditionella vänner och allierade. Snarare har presidenten under sina första veckor i Vita huset närmast njutit av att läxa upp, förolämpa och stöta sig med i stort sett varenda en.

Om den aggressive Vladimir Putin däremot, som krigar i Ukraina och nyligen bestyckat Östersjöenklaven Kaliningrad med moderna kärnvapenmissiler, har Trump haft föga ont att säga – gammal beundrare som han är av Kremls envåldshärskare.

Det är inte fel att uppmana Natoländerna till större kostnadsansvar gällande försvaret. Men det är Trumps torpedaktiga sätt att slänga notan på bordet, och frågan om vilka intressen han egentligen värnar i Europa, som injagar oro.

Ett land i sönderfall?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/2:Corren.

Någonting håller på att gå sönder i Sverige, predikade Stefan Löfven ödesmättat i valrörelsen 2014. Syftet var givetvis att utmåla Alliansregeringens politik som rena döbelnsmedicinen för landet.

Men det tillhör ju spelets villkor att oppositionen (liksom deras motståndare vid makten) alltid ska framställa rivalerna som klantskalliga amatörer, vilka i obegriplig strid mot förnuft och bättre vetande bara sabbar för de stackarnas ständigt drabbade medborgarna.

Problemet denna gång var dock att Löfvens retorik ofrivilligt kom att tjäna likt bensin på elden för Jimmie Åkesson och känslomässigt bekräfta hans sagor om den gamla harmoniskt trygga sörgårdsidyllen som hela det sinistra etablissemanget driver mot undergången. Resultat: den enda egentliga valvinnaren blev SD.

Det är nu inte svårt att teckna bilden av ett Sverige i sönderfall, om man är på det humöret (vilket i rättvisans namn även ledarskribenter och andra debattörer i media kan vara på). Allvarliga bekymmer saknas inte att peka på: polisen, sjukvården, skolan, försvaret, bostadsmarknaden, integrationen.

Men varför skulle inte sådant gå att fixa? Nyktert sett finns inga skäl att hojta vilt som vore domedagen nära. Sverige står definitivt inte på randen till systemkollaps.

Ekonomin går i internationell jämförelse bra, jobbtillväxten är god, de flesta har det faktiskt ganska hyggligt med möjligheter som människor i många andra länder enbart kan drömma om. Vi har alla förutsättningar att rätta till det som behöver rättas till.

Ändå finns en tydlig trend av växande oro i opinionsmätningarna. En stor skara svenskar anser att samhällsutvecklingen är på väg utför. Häromdagen presenterade Novus en undersökning som indikerade en stark misstro bland väljarna mot sina valda representanter. Av de tillfrågade ansåg 80 procent att politikerna blivit alltmer avskärmade från väljarkåren. 75 procent hyste uppfattningen att samma politiker är mer intresserade av maktens köttgrytor än att lösa problem.

Som man frågar får man svar, kanske. Undersökningar som dessa ska måhända tas med en nypa salt. Men bör nog inte förringas heller.

En urholkning av förtroendet för det demokratiska partiväsendets förmåga till inkludering och handlingskraft är en draksådd med potentiellt mycket vådliga konsekvenser.

Upplever exempelvis invånarna i Östergötland att brandkåren är i upplösning därför att politikerna hanterar räddningstjänstens organisatoriska kris som ett enda långt partiinternt tjuv- och rackarspel, är det som att be om ytterligare en bekräftelse på dystopin om det sönderfallandet landet.

Och vem som vinner på det, vet vi ju.

Alla springer omkring och försöker jaga den stora kärleken…

Publicerad den av
Svara

musil

Ingen människa vet ju, vilken av de många kringirrande hälfterna som är den av henne själv saknade. Hon fastnar för en som förefaller henne vara den rätta och gör de mest fåfänga ansträngningar att bli ett med den, tills det slutligen visar sig att det hela var ett misstag.

Om ett barn blir följden av förbindelsen inbillar sig bägge hälfter under några ungdomsår att de åtminstone förenats i barnet; men detta är bara en tredje hälft som snart visar tecken till att vilja avlägsna sig så långt som möjligt från de båda andra för att söka efter en fjärde.

Så ”halverar” sig mänskligheten fysiologiskt vidare, och den verkliga föreningen står lika fjärran som månen utanför sovrumsfönstret.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-42.

”Sweden first”, ropar S och LO

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/2:Corren.

En öppen värld eller en stängd? Just nu blåser de politiska vindarna åt det senare hållet, trots att protektionism aldrig varit någon väg till välstånd. I USA sitter en president som med det isolationistiska budskapet ”America first” vill fälla ner gränsbommarna.

Den trista trenden återspeglas även i vårt land, där regeringspartiet Socialdemokraterna i sin gamla ingrodda särintressesamverkan med LO-facken nu blåser till strid i syfte att hindra arbetskraftsinvandrande människor utanför EU-murarna.

Okvalificerade jobb som bärplockare och liknande måste i första hand gå till hugade händer i Sverige, menar näringsminister Mikael Damberg och LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. Deras argument är att sådana arbeten ska reserveras för flyktingar som ett sätt att lösa integrationsproblemen. Det låter som ett fikonlöv att täcka den mindre altruistiska avsikten med.

LO har aldrig gillat utländsk konkurrens på arbetsmarknaden och SD har aldrig gillat utlänningar. Men många LO-medlemmar och traditionella S-väljare har börjat gilla SD. Försöker S och LO vinna tillbaka ”sitt folk” genom att demonstrera hårdare tag mot arbetskraftsinvandringen?

Det är heller knappast någon hemlighet att LO vill återfå vetomakten över tillståndsprövningarna och därigenom skydda den egna medlemskårens jobbvillkor.

Även i sak är Dambergs och Thorwaldssons idé värdelös. Den bygger på en statisk, kollektivistiskt fyrkantig och svårartad förlegad syn på ekonomin, arbetskraften och näringslivet. Att från ovan pekpinnemässigt kräva att en viss kategori jobb (enklare eller ej) ska utföras av en viss grupp är oförenligt med verkligheten, om vi vill bo i en framgångsrik och dynamisk tillväxtnation.

Människor är inte standardiserade muttrar och skruvar, simpelt utbytbara mot varandra som i maskiner. Människor är individer också på arbetsmarknaden, det är den enskilde företagaren som bäst kan bedöma deras lämplighet för en eventuell anställning. Detta är en kontraktsmässig relation mellan två parter som utomstående helst bör avstå från att lägga sig i.

Arbetskraftsinvandring är inte dåligt för Sverige, tvärtom bidrar den till en starkare, mer välfungerade samhällsekonomi och borde snarast öppnas upp i ökad utsträckning. Att vi sedan behöver många fler enklare jobb, icke minst för att underlätta flyktingars möjligheter till egen försörjning, är en annan femma.

Men vilka liberaliserande förändringar av vår överreglerade och dyrt prissatta svenska arbetsmarknad har LO och S förespråkat för att åstadkomma detta?

Fiktionen är nödvändig

Publicerad den av
Svara

Azar Nafisis

Nafisis lovtal till fantasins republik är smittsam. Fiktionen är ett mäktigt vapen i kampen mot diktaturer. I totalitära stater är litteraturen ett fönster mot friheten, i demokratier dränks den av ”intellektuell lättja”, när vi tar dess frihet för given. Våra skolor – menar hon – övar inte studenterna i att spåra och motstå lögner, illusioner, falska utopier.
Alltså: Läs, läs, som om ditt liv, din identitet och ditt medborgarskap hänger på det!

– Per Wästberg skriver i SvD (15/2) om Azar Nafisi, professor i engelsk litteratur och exiliranier i USA.