Så hade alltså tiden förändrats, likt en dag som börjar strålande blå och långsamt beslöjas, och den hade inte haft vänligheten att vänta på Ulrich. Han lät sig tid umgälla det genom att betrakta denna mystiska sjukdom, som vållade förändringarna i det den förtärde det geniala, som ett utslag av dumhet rätt och slätt. Inte alls i sårande mening.

Ty om inte dumheten inifrån sett vore så förvillande lik talangen, om den inte utifrån sett kunde tas för framsteg, snille, löfte, förbättring skulle väl ingen vilja vara dum och det skulle inte finnas någon dumhet. Eller åtminstone skulle det vara ytterst lätt att bekämpa den. Men tyvärr har den något utomordentligt tilldragande och naturligt över sig.

När man till exempel tycker att ett oljetryck är en mera konstfull prestation än en oljemålning, så ligger det en viss sanning i det, och den är lättare att bevisa än att van Gogh var en stor konstnär. Likaså är det mycket lätt och lönande att vara en kraftfullare dramatiker än Shakespeare eller en jämnare berättare än Goehte, och en utnött banalitet rymmer under alla förhållanden mer mänsklighet än en ny upptäckt.

Det finns helt enkelt inga betydande idéer som dumheten inte skulle förstå att använda sig av, ty den besitter en allsidig rörlighet och kan iföra sig alla sanningars klädnader. Sanningen däremot har vid varje tillfälle bara en klädnad och en väg och befinner sig alltid i ogynnsam position.

Men efter en liten stund fick Ulrich ett sällsamt infall, förknippat med dessa funderingar. Han föreställde sig den store kyrkofilosofen Tomas av Aquino, som avled 1274 sedan han med outsäglig möda hade bragt sin tids tankar i bästa ordning, därvidlag gått ännu grundligare till verket och först blivit färdig just nu. Genom en särskild nåd hade han förblivit ung och trädde nu ut ur sin rundbågiga portal med en trave folianter under armen, varvid en elektrisk spårvagn susade förbi mitt för näsan på honom.

Den oförställda häpnad som grep den berömde Tomas, doctor universalis, som de kallade honom förr i tiden, roade Ulrich.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Och en dag tröttnade Ulrich på att vara ett löfte. Den tiden hade redan kommit när man började tala om det eller det geniet på fotbollsplanen eller i boxningsringen, men ännu gick det åtminstone tio geniala upptäckare, tenorer eller författare på var genial centerhalv eller tennisstjärna som figurerade i tidningarna.

Den nya tidsandan hade ännu inte helt slagit igenom. Men just då läste Ulrich plötsligt någonstans uttrycket ”den geniala kapplöpningshästen” och kände det som en för tidig fläkt av sommarens mognad. Det stod i skildringen av en uppseendeväckande framgång på kapplöpningsbanan, och förmodligen fattade skribenten själv inte hela räckvidden av det infall som i ögonblickets upplyfta stämning hade flutit ur hans penna.

Men Ulrich insåg med ens vilket ofrånkomligt samband det fanns mellan hans egen karriär och detta geni till kapplöpningshäst. Ty hästen hade ju i alla tider varit kavalleriets heliga djur, och under kaserntjänsten i sin ungdom hade Ulrich knappast hört tals om något annat än hästar och kvinnor. Det var detta han velat fly ifrån för att bli en betydande man, och när han nu efter mångfaldiga ansträngningar kanske kunde ha känt sig nalkas höjdpunkten för sina strävanden, hälsades han där uppifrån av hästen som hade förekommit honom.

Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Hans far skulle uttryckt det ungefär så här: Låter man en människa göra vad hon vill, så ränner hon snart huvudet i väggen av ren förvirring. Eller kanske så här: En människa som kan uppfylla alla sina önskningar vet snart inte vad hon ska önska sig. Ulrich upprepade detta för sig själv med en viss njutning.

Denna nedärvda visdom tycktes honom vara en utomordentlig modern tanke. Människan måste först genom fördomar, traditioner, svårigheter och inskränkningar av de alla slag se sig stängd i sina möjligheter, planer och känslor som en dåre i en tvångströja, och först då äger det som hon förmår frambringa kanske värde och växtkraft och blir bestående.

Vad denna tanke innebär står i själva verket knappast att överblicka! Nå, mannen utan egenskaper, som hade återvänt till hemlandet, tog nu också det andra steget för att låta sig formas och utvecklas genom de yttre omständigheterna i livet. När han hunnit så långt i sina funderingar överlämnade han helt enkelt inredningen av sitt hem till leverantörernas geni, i den säkra övertygelsen att du nog skulle sörja för traditioner, fördomar och inskränkthet.

Själv nöjde han sig med att friska upp de gamla linjerna som fanns där förut, de mörka hornkronorna under de vita valven i den lilla hallen eller det stela taket i salongen, och anskaffade i övrigt allt som tycktes honom ändamålsenligt och bekvämt.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Men i Österrike var det lite mera invecklat. Ty österrikarna hade visserligen också segrat i alla krig i sin historia, men efter de flesta av dessa krig hade de måst avträda ett eller annat. Det ger en något att tänka på, och i sin uppsats om fosterlandskärleken skrev Ulrich, att en sann fosterlandsvän aldrig får betrakta sitt eget fosterland som det bästa.

Ja, med en plötslig ingivelse om tycktes honom lysande, fast han mera bländades av dess glans än såg vad den innebar, hade han efter denna misstänkta sats ytterligare tillfogat, att Gud med all sannolikhet också helst talade om sin värld i coniuncitvus potentialis (hic dixerit quispiam = här kunde man invända…), ty Gud skapar världen och tänker därvid att det kunde precis lika gärna göras annorlunda. – Han hade varit mycket stolt över denna sats, men han kanske inte uttryckt sig tillräckligt klart, ty den vållade stor uppståndelse och han hade så när blivit reglerad från skolan.

Man kom bara inte till något beslut, därför att man inte kunde avgöra huruvida hans förmätna anmärkning var att uppfatta som en skymf mot fosterlandet eller en hädelse mot Gud. Han fick vid den tiden sin uppfostran i Theresianska riddarakademiens förnämliga gymnasium, där statens förnämsta stöttepelare rekryterades, och fadern blev djupt förbittrad över den smälek han måste lida för detta äpple, som hade fallit så långt från trädet, och skicka i väg Ulrich utomlands, till en liten belgisk internatskola i en stad som ingen hade hört talas om.

Anstalten sköttes med klok företagsamhet rent affärsmässigt och hade – mot billiga avgifter – en stor omsättning av urspårade elever. Där lärde sig Ulrich att internationellt att utvidga sitt förakt för andras ideal.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Det är verkligheten som skapar möjligheterna, och ingenting kunde vara mer felaktigt än att förneka detta. Det oaktat skall det i totalsumman eller genomsnittet alltid förbli samma möjligheter som upprepar sig ända tills det kommer någon, för vilken en verklig sak inte betyder mer än en tänkt. Det är han som först ger de nya möjligheterna deras mening och bestämmelse. Han skapar dem.

En sådan man är emellertid ingalunda någon särskilt entydig företeelse. Då hans idéer, såvitt det inte rör sig om rena fantasifoster, inte är något annat än tills vidare ofödda verkligheter, har naturligtvis även han ett verklighetssinne; men det är ett sinne för den möjliga verkligheten och kommer mycket långsammare till målet än de flesta människors sinne för deras verkliga möjligheter.

Han siktar liksom på skogen och de andra på träden, och skog, det är ett något svävande begrepp, medan träd däremot betyder så och så många kubikmeter av en viss kvalitet. Mannen med det vanliga verklighetssinnet är lik en fisk som hugger efter metkroken och inte ser reven, under det att mannen med detta verklighetssinne som man också kan kalla möjlighetssinne drar en stor metrev genom vattnet och inte har en aning om huruvida det finns något bete på kroken. En utomordentlig likgiltighet för det liv som nappar på betet ställer honom inför faran att utföra de mest excentriska saker.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.