Begrav Bejerot bums!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/3:

Psykiatern Nils Bejerots (1921-1988) första korståg var mot serietidningar, vilka han på 50-talet karaktäriserade som ett ”mentalhygieniskt och kulturellt samhällsproblem”. Stålmannen beskrevs exempelvis som ”ett av de vidrigaste magasinen med sin blandning av våld, brott, brutalitet, övermänniskodyrkan och kvasivetenskap”.

Därmed gav han ett tongivande bidrag till den långvarigt skeptiska, för att inte säga fördömande, synen på seriekulturen i Sverige. Barn och ungdomar fortsatte visserligen att konsumera serier ändå.

Men vi som växte upp på 70-talet kan vittna om hur det nästan ansågs lika farligt att läsa Fantomen och Agent X9 som att sniffa thinner eller köra moppe utan hjälm. Och Bejerot hade mage att tala om ”kvasivetenskap”…

Dock är han mest känd, eller snarare beryktad, för sitt andra stora och ännu mer inflytelserika korståg: mot narkotika. Dessa droger var och är förvisso ett reellt, allvarligt problem. Men Bejerot, som inte precis var lagd åt det nyanserade hållet, larmade undergångsartat om missbruket som en epidemi och krävde kompromisslösa hårda tag, fängelsestraff och nolltolerans för att skapa ett helt narkotikafritt samhälle.

Han kritiserades inledningsvis som extremistisk. Snart vände emellertid vindarna, den envetne Bejerot blev bönhörd av makthavarna.

Idag räknas han som ”den svenska narkotikapolitikens fader”. Fortfarande är uppslutningen kring hans idéer närmast kompakt inom riksdagspartierna – trots att Bejerots metoder att bekämpa narkotikan numera framstår lika charlatanmässiga som hans uppfattning om tecknade serier. Men med avsevärt värre konsekvenser, milt uttryckt.

Resultatet är en intellektuell, moralisk och framför allt mänsklig katastrof. EU:s narkotikabyrå har konstaterat att Sverige har näst högst dödlighet bland narkomaner i hela unionen och att de svenska dödsfallen tredubblats enbart under den senaste tioårsperioden.

FN har kritiserat Sveriges repressiva narkotikapolitik för att strida mot de mänskliga rättigheterna, eftersom missbrukare inte får vård på jämlika villkor och att vi hellre slår dem med batongen än erbjuder skadebegränsande insatser.

Internationellt har utvecklingen gått i motsatt riktning – till vad som faktiskt fungerar, grundat på seriös vetenskaplig forskning och beprövad erfarenhet. En rykande aktuell illustration på det är Norge, där regeringspartiet Høyre i helgen enhälligt beslutat att skrota sin gamla Bejerotpåverkade politik och anamma omvärldstrenden.

Det handlar inte om att legalisera knarket, utan att avkriminalisera missbrukarna och fokusera på hjälp, behandling och förebyggande åtgärder.

”Det är meningslöst att människor som har omfattande problem med droger – som varken har arbete, bostad eller en ordnad ekonomi – straffas med böter. Det är också meningslöst att ungdomar som befinner sig i en svår situation och grips med narkotika ska få en prick i brottsregistret och svårigheter med att skaffa jobb och en utbildning”, menar folkhälsoministern Bent Høie (SVT 13/3).

Hur länge måste det ta i Sverige innan även våra politiker vaknar upp till verkligheten och skickar Nils Bejerots vålnad på porten?

I vampyrernas värld

Publicerad den av
Svara

Återvänder till en gammal viktoriansk klassiker jag fann på bokrean, Bram Stokers Dracula. Plötsligt slog det mig; är inte denna roman egentligen ett allegoriskt förklätt debattinlägg mot skattesystemet och politikerväldet?
Men det är väl jag som börjar bli rubbad av att utsättas för det dagliga bråket i medieflödets purgatorium.

Behövs Stadshus AB?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/3:

Linköpings kommundirektör Paul Håkansson får ännu en fin titel på sitt färska visitkort: verkställande direktör i Stadshus AB. Det är alltså moderbolaget i Linköpings vidlyftiga kommunala bolagskoncern, som bland annat omfattar Tekniska verken, Stångåstaden, Sankt Kors Fastighets AB, Resecentrum Mark och Exploatering, med mera.

Syftet med Håkanssons båda stolar är, som han själv förklarar i Corren den 11/3, kommunledningens önskan om att öka samordningen och lättare lösa finansieringen av kommande investeringsbehov. Men, försäkrar dubbeldirektören om Linköpingspolitikens offentligt drivna företagsverksamheter, ”det finns ingen ambition att minska deras självständighet i de affärer de gör”. Varför inte det?

Inget ont om tjänstemannen Paul Håkansson. Dock synes det olyckligt att någon politisk ambition att minska de kommersiella bolagsaffärerna överhuvudtaget inte tycks finnas inom stadshusets väggar.

Ett basalt krav på ett sunt fungerande, fritt och öppet samhälle är klart markerade rågångar mellan dess olika sfärer. Som nyss belysts på denna sida är exempelvis det partipolitiserade nämndemannasystemet i domstolarna skadligt för rättssäkerheten (vilket konstaterats i såväl vetenskapliga undersökningar, som av den professionella domarkåren). Politiker ska helt enkelt inte syssla med rättsskipning.

Politiker bör heller inte utsträcka sina uppdragsrevir till att bygga bolagsimperier på marknaden. Det är till men för både demokratin och näringslivsklimatet att smälta samman ideologisk maktutövning, offentlig förvaltning och affärsdrivande verksamhet.

Ett kommunalt bolag är en slags skvader som snedvrider konkurrensförhållandena (alltid ytterst med insats av skattebetalarnas pengar som riskkapital), beskär utrymmet för privata näringslivsaktörer, samt gör oberoende insyn och granskning av den kommunala sektorn svårare.

Till detta kommer fenomenet med att politiker i de kommunala bolagsstyrelserna inte sällan tenderar att bli mindre representanter för sina partier och väljare, och mer en särintressekrets av företrädare för ”sitt” bolag.

Vore det inte bättre att börja avyttra affärsfloran i koncernen AB Linköping, förlåt Stadshus AB, och låta duktige Paul Håkansson koncentrera sig på den kommunala kärnverksamheten? Det kan väl åtminstone den borgerliga oppositionen fundera på som eventuell valfråga.

Moderater utan kompass

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/3:

Säg Yngve Holmberg och alla moderatmedlemmar skruvar generat på sig. Han var olycksalig ledare för Högerpartiet/Moderaterna 1965-1970, det sistnämnda året gjorde partiet sitt sämsta riksdagsval någonsin med blott 11,5 procent i väljarstöd. Holmberg tvingades avgå.

När han avled 2011 sammanfattade den politiske veteranreportern Lillemor Melsted i tidskriften Fokus hans partiordförandegärning enligt följande: ”Han föreföll spela en roll som var obekväm. Han hade säkert politiska övertygelser, men förkunnelsen ekade av utspelsmekanismer”.

Det är inte utan att man får intrycket av att beskrivningen även kunnat gälla den nuvarande M-ledaren Anna Kinberg Batra. Hon tycks varken helt trivsam i sin position eller har funnit någon klar formulerad idé om vad Moderaternas kurs ska vara.

Det klagas över otydlig kommunikation från vissa håll i partiet. Men det är väl snarare ett symptom på att ledningen inte riktigt vet vad som ska tydliggöras, med konsekvens av att budskapet fått en spretig, amöbaliknande karaktär.

Kommunikationen tycks dock gått fram på ett plan, vilket medfört att Anna Kinberg Batra även hamnat i ett läge som påminner om situationen för en annan av hennes mindre ärorika företrädare: Bo Lundgren.

I slutskedet av valrörelsen 2002 gick SVT:s Uppdrag granskning runt med en dold mikrofon bland partiernas valstugor och avslöjade främlingsfientliga sympatier hos en mängd kommunpolitiker av diverse kulörer.

Det var emellertid M som tog mest stryk i opinionen. Bo Lundgren fick en svårhanterad skandal på halsen, vilken ansågs ha starkt bidragit till partiets katastrofresultat det året: 15 procent. Därefter var Lundgrens saga all.

Skillnaden nu är att Moderaterna under Anna Kinberg Batra fullt öppet närmat sig främlingsfientlighetens marker och signalerat en medveten vilja till samarbete med dess organiserade företrädare i SD. Det har i alla fall väljarkåren tydligt hört och förstått.

Att döma av förra veckans Demoskop-mätning är reaktionen ett opinionsras till den Lundgrenartade nivån på 16,6 procent – ett dramatiskt bakslag med 7,7 procentenheter på två månader. Otvivelaktigt är att den främlingsfientliga beröringen kostat M dyrt, precis som det ofrivilligt och inte fullt rättvist gjorde partiet 2002 – men i vårt befintliga politiska landskap på ett värre sätt.

Att många liberala moderatsympatisörer tenderar att söka en ny hamn hos den mer frihetligt sinnade och rakryggade Annie Lööf är det bara att gratulera Centern till. Samtidigt ger dock Anna Kinberg Batras SD-invit en ökad legitimerande effekt av Jimmie Åkesson hos andra sorters väljare som fått lättare att kliva över hans tröskel, det gäller även inom S-leden som också tappat betydande skaror till SD.

2002 befann sig SD ännu i marginalen. Idag är SD etablerat som ett tredje block i Sveriges riksdag och i senaste Demoskop har SD till råga på allt övertagit M:s ställning som andra största parti med 18,2 procent.

Den psykologiska följdverkningen av detta bör inte underskattas, och hur en vettig regeringsbildning ska se ut efter nästa val står skrivet i stjärnorna. Onekligen en utmaning som prövar ledarskapsvalörerna och kräver en välutvecklad känsla i den högre skolan för politik som det möjligast konst.

Att ett viktigt, tongivande parti som M snubblat in i en förvirringens period, där både Yngve Holmberg och Bo Lundgren spökar kring Anna Kinberg Batra på kommandobryggan, kan därför inte komma olämpligare.

Skattesmäll i Linköping?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/3:

Låg skatt är en frihetsfråga. Därför är det viktigt att politikerna är försiktiga med skattebördan, respekterar att det alltid handlar om andra människors ihoparbetade pengar, använder dessa pengar så rationellt som möjligt i det allmännas intresse och noga prioriterar mellan utgiftsområdena.

Som det ser ut idag finns tyvärr en del övrigt att önska därvidlag.

Nuvarande regering har brutit mot den politik som inleddes vid millennieskiftet om att vara mer återhållsam med att ta av innehållet i svenska folkets plånböcker.

Mellan 2014 och 2016 har skattetrycket skruvats upp från 42,6 procent av BNP till 43,9 procent. Samtidigt har Sverige lyckats bli världsrekordhållare i högsta effektiva marginalskatt: 75 procent.

Och ändå förmår inte rikets styrande att lägga tillräckliga budgetmedel på statens kärnuppgifter som ett försvar att skydda nationen med.

Det bör ansvariga partier ställas till svars för när det stundar till val om drygt ett år. Även här lokalt i Linköping verkar det bli nödvändigt att hålla maktens män och kvinnor i stadshuset för räkning, om vi ska tro det kommunala oppositionsrådet Muharrem Demirok (C).

I Corren den 9/3 anklagar han S/L/MP-koalitionen för att ha ”fört en ansvarslös politik och låtit kostnaderna för skola och äldreomsorg dra iväg utan vi kunnat se någon kvalitetsförbättring”. Budgeten för 2018 kan innebära besk medicin för Linköpingsborna. ”Antingen en ganska dramatisk skattehöjning eller en lika dramatisk kostnadssänkning”, varnar Demirok.

Kommunalrådet Kristina Edlund (S) tillbakavisar hans utspel som mer eller mindre falskt alarm. Men flaggar för effektiviseringar och säger lite gåtfullt att skattehöjningar ”är inget vi diskuterar i koalitionen nu”. Låt oss hoppas den diskussionen heller inte blir aktuell framöver.

Illa vore om Linköpings ekonomi hamnar i utförsbacken och stadens invånare tvingas stå för notan i ett redan tuffare svenskt skatteklimat. Det finns skäl att erinra om att finanserna bara för några få år sedan var så goda att vi kunde anses överbeskattade. I en rapport från Svensk kommunrating 2013 konstaterades att ekonomin var mycket välskött och robust.

Linköpings starka siffror motiverade en satsning på ett årligt skattesänkningsprogram. ”Kalkylmässigt börjar argumenten för ett sådant nu bli så övertygande att de når närmast pinsamma nivåer”, hette det i rapporten.

Vad hände sedan dess om boksluten inför 2018 liknar motsatsen?

Politikerna måste bort

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/3:

Politiker ska stifta lagar, inte själva döma i domstolar. Principiellt borde det vara bortom diskussion i en upplyst rättsstat. Men traditionen i Sverige är olyckligtvis annorlunda.

Vid sidan av de professionella juristdomarna finns idag i våra rättssalar omkring 8000 nämndemän, samtliga är partipolitiskt rekryterade och utsedda.

Bara sammanblandningen mellan den politiska och juridiska makten, som givetvis ska hållas åtskild, kastar misstankar om att fru Justitia kan tjuvkika från sin ögonbindel och inte är fullt opartisk med vågskålarna. Domstolarnas uppgift är både att skipa rättvisa och att allmänt främja bilden av att domstolarna skipar rättvisa.

Blotta farhågan om en partiideologisk påverkad rättsskipning är därför skadlig. Och den som hyser dylika tvivel om domstolsväsendets tillförlitlighet saknar heller inte grund.

Enligt en enkätundersökning som SVT gjorde 2011 är juristdomarna mycket skeptiska till det nuvarande nämndemannasystemet. 6 av 10 domare ville få bort politikerna. Bland annat ansågs att nämndemännen lät sin politiserade verklighetssyn slå igenom och att de äventyrade rättssäkerheten.

Vetenskapliga studier från Handelshögskolan i Göteborg och Uppsala universitet, refererade i DN 8/8, har kommit att bekräfta detta. Exempelvis fälls oftare gärningsmän om brottsoffret är en kvinna då nämndemän från Vänsterpartiet sitter med i rätten.

Är nämndemännen medlemmar i Sverigedemokraterna fälls oftare åtalade med arabisk bakgrund. I migrationsdomstolarna minskar chansen att få asyl om SD är representerade vid domarskranket. Asylsökande drar däremot oftare en vinstlott om KD-nämndemän får hålla i klubban.

Det juridiska förfarandet får inte bli en politisk tombola. Bedrövligt nog finns en klar tendens till just detta, vilket avslöjar en för medborgarna oroväckande misskötsel av det statliga våldsmonopolet och rubbar rättsstatens legitimitet. Liberalernas förslag om att sätta stopp för politikernämndemän i domstolarna bör således varmt och skyndsamt välkomnas.

Partiet vill istället att Domstolsverket ska sköta rekryteringen av intresserade personer som kan befinnas lämpliga för uppdraget. I den förslagsdelen finns dock skäl att ge Liberalerna bakläxa. Varför ska vi alls ha några nämndemän?

Hela tanken bakom deras existens är felaktig och farlig. Syftet från början var ju att dessa ska vara folkets röst i rättssalen, som en slags balans av lekmannaförnuft gentemot proffsjuridiken.

Men är det något vi absolut måste kunna begära av en sann rättsstat är att inte folklighet, populism, känslor, amatörism, jäv, politiska åsikter och ideologiska modevindar tillåts färga processen – vilket är precis vad nämndemannasystemet bjuder in till, bevisligen.

Domarkåren ska vara fristående, kall och nykter i sina bedömningar, våga gå emot såväl partipolitikernas som folkmajoritetens och mediernas uppfattningar om så krävs, hur obekvämt det än kan vara i ett upphetsat opinionsläge. Gillas inte hur lagen tillämpas, då är det lagen som ska ändras.

Men den enskilde ska inte behöva riskera att statens juridiska maktutövning går honom eller henne emot därför att lagen tolkas utifrån ovidkommande hänsynstaganden och tyckanden.

Omänsklighetens idéer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/8:

Kriget är människans naturliga tillstånd. Det överlägsna germanska herrefolket är ödesbestämt att utkämpa en evig, förädlande strid om livsrummet på jorden och måste underkuva och förslava de mer primitiva raserna.

För judarna får inte någon pardon finnas. Varje problem är i grunden deras fel. Denna lömska, utsugande och söndrande ras drivs av ett programmerat brottsligt begär att förinta den ariska civilisationen och göra sig själva till parasiterande härskare över världen. Därför är det en oavvislig plikt att spåra upp och fysiskt utplåna varenda jude – män, kvinnor, barn.

Låter det komplett sinnessjukt? Onekligen. Detta är den ideologiska kärnan hos Adolf Hitler, skapare av nazismen. En träldomslära som är mer förryckt än både fascismen och kommunismen tillsammans. Egentligen är det väl bara den värsta formen av islamistisk fundamentalism, uttryckt hos dagens IS i Mellanöstern, som kan konkurrera med Hitler när det gäller apokalyptiskt, idédrivet våldsbarbari och berusad mordlust.

Men det var inte så länge sedan som Europas dåtida intellektuella supermakt, det kulturellt och bildningsmässigt högstående Tyskland, kom att falla för nazismen och betrakta Hitler likt en frälsare från himlen.

Det är en historiens varning om hur bräckligt också ett avancerat samhälle kan vara, om det vill sig illa. Fanatismens kollektiva berusning kan under vissa omständigheter även göra den bäste blind. Många, många blev det.

Och övriga världen reste inget motstånd, tvärtom – trots att inte Hitler på något sätt dolde vilka fasansfulla idéer som den tyska nationen gjordes till instrument för att förverkliga. Allt stod utförligt att läsa i Mein Kampf.

Först när naziväldet gick till väpnat angrepp mot sina grannar formerades av nödtvång ett försvar, som till sist efter sex ohyggliga års konflikt lyckades få slut på Hitler.

Men nazismens och antisemitismens tankegods fann en säker hamn i neutrala Sverige när dess strukturer rasat i andra delar av Europa. Här kunde högerextremismens företrädare omgruppera, återetablera sig och börja kolportera sin hatpropaganda över världen igen.

Av naivitet, okunskap, ovilja, nonchalans, ointresse – kalla det vad ni vill – brydde sig inte det svenska etablissemanget. Men det gjorde den amerikanska regeringen, som under efterkrigstiden krävde att Sverige måste ta itu med dessa internationella politiska giftspridare. Reaktionen blev dock lam.

Nya nazipåverkande generationer kunde sedan föra arvet vidare, på 90-talet blev exempelvis vårt land en världsledande producent av Vit makt-musik. Det är även från denna mylla som SD muterat. Antalet fullblodsnazister har alltid varit relativt få i Sverige. Men deras grupperingar är sega, mycket våldsbenägna och ska tas på allvar.

Väl bekant är hur IS rekryterat jihadister från Sverige till striderna i Mellanöstern. Mindre känt kanske är att svenska nazister låtit enrollera sig i det pågående Ukrainakriget, bland annat medlemmar ur Svenska Motståndsrörelsen som demonstrerade i Linköping under helgen och gav sig på regionpolitikern Martin Tollén (S) som hade modet att protestera. Tollén förtjänar tveklöst en eloge för sitt kurage.

Att stå ondskan emot, vägra låta den slå rot i vårt samhälle, att värna humanismen och toleransen – det engagemanget får aldrig slockna hos någon av oss.

Slutstationen närmar sig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:Corren.

Är det lönt att välja tåget? Svar ja! Det är predikotexten från Sverigeförhandlingen, som på regeringens uppdrag leds av HG Wessberg och Catharina Håkansson Bohman. Han har tidigare varit statssekreterare åt Moderaterna, hon har en bakgrund som kanslichef åt Centern.

De utsågs när Sverigeförhandlingen ännu hette Sverigebygget och var Alliansens stora infrastruktursatsning för att ha något rejält att bjuda väljarna på i förra valrörelsen. HG Wessberg och Catharina Håkansson Bohman är på ständig resande fot i landet med syfte att övertyga om höghastighetstågens välsignelser.

Det handlar mer om att ”bara” anlägga ett nytt futuristiskt järnvägsnät för minst 230 miljarder kronor mellan Sveriges tre storstadsregioner.

I förhandlingspaketet ingår även åtgärder för ökat lokalt bostadsbyggande, få fart på arbetsmarknaden, utveckla stadskärnorna med bättre möjligheter för kollektivpendling till stationerna, främja cyklingen förstås (alltid lika politiskt populärt), utreda utsikterna av ytterligare en fast förbindelse till Danmark, och så vidare. Mastiga grejer, alltså.

Sverigeförhandlingens kringkuskande duo ska vara klara vid detta års utgång. Sedan ska höghastighetsnätet vara fixat, färdigt och fullt åkbart 2035. Men det verkar mindre realistiskt, då stödet håller på att vittra bort i riksdagen och kritiken tilltar.

Är det lönt att välja tåget? Den frågan är också titeln på en färsk rapport av nationalekonomen Åsa Hansson, som skrivits på uppdrag av den gröna, liberala tankesmedjan Fores. Slutsatsen om det väldiga infrastrukturprojektet, det största som planerats i riket sedan de gamla stambanorna byggdes, är motsatt Sverigeförhandlingens.

Åsa Hansson pekar på att den återkommande tendensen av samhällsekonomiska glädjekalkyler från politiskt håll i dessa sammanhang slagit igenom även här. Trafikverkets egen dom att kostnaderna överskrider nyttan är till och med för mild beräknad.

Sannolikt är projektet mer samhällsekonomiskt olönsamt än vad tidigare siffror visat, bland annat därför att diskonteringsräntan (avkastningskravet på investerat kapital) satts för lågt i internationell jämförelse.

Höghastighetstågen är ett riskprojekt, vilket betyder att denna risk bör återspeglas i en högre räntesats för att man ska kunna göra en någorlunda korrekt värdering av satsningen. Nu har istället den framtida nyttoeffekten blivit i rosigaste laget och kostnaderna av investeringen underskattats.

Förnuftsmässigt är det dags att lysa frid över Sverigeförhandlingen och välja ett för skattebetalarna klokare spår genom att rusta upp det befintliga järnvägsnätet. Som Jessica Rosencrantz, Moderaternas trafikpolitiska talesperson, sagt: ”Det vi behöver är vanliga hederliga tåg som kommer och går i tid”. Fokusera på det i fortsättningen.