När Östergötland var fritt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/3:

”Innan Sverige blev ett rike under en konung, bildade varje landskap ett litet rike för sig. Västergötland var ett land för sig och Östergötland ett land för sig. På samma sätt voro Sveriges övriga provinser mer eller mindre självständiga småstater. Varje provins hade sin egen lilla bonderiksdag, landskapstinget. Och varje provins hade sin egen landskapslag. Västgötarna hade sin Västgötalag, Östgötarna sin Östgötalag.

Det fanns en Uppsalalag, en Södermannalag o.s.v. Men dessa landskapslagar vore ej skrivna lagsamlingar. Deras kortfattade och enkla rättsregler kunde bönderna utantill. Sönerna fingo höra och lära dem av sina fäder. Och från släktled till släktled gingo de muntligen i arv, de där kärnfulla rättsbestämmelserna, som gåvo bönder rätt att konunga taka (=taga eller välja) och konung vraka (=rata eller avsätta)”.

Slutsats? Small is beautiful. Stycket är från det progressiva bildningsförbundet Verdandis småskrift Träldomen i Norden. Ett blad ur den svenska arbetarklassens äldsta historia, första gången utgiven 1902.

Den radikala tanken var att ställa denna gamla modell för Sverige som folkfrihetens land mot den befintliga centralmaktens enhetliga överhetsbygge, vilket Gustav Vasas tronbestigning (eller statskupp) 1523 markerade starten för.

Faktiskt pläderar den liberale filosofen Hans-Hermann Hoppe för en liknande småskalig samhällsorganisering, fast enligt schweiziskt mönster, sin lika intressanta som provokativa essäsamling Democracy – The God That Failed (2001).

Men författaren till de citerade raderna ovan är Emil Sommarin. Han var professor i nationalekonomi och finansrätt vid Lunds universitet, gav ut Adam Smith på svenska, var tidig anhängare av den österrikiska ekonomiska skolan – och organiserad socialdemokrat.

Åren 1911-1914 satt Sommarin som S-ledamot av Malmöhus läns landsting. Man kan ju fråga sig vart den frihetligt sinnade grenen av arbetarrörelsen tog vägen. Numera när den marxistiskt påverkade statssocialismen så uppenbart visat sig tillhöra historiens skräphög, vore det kanske inte så tokigt att plocka fram Emil Sommarin igen ur det förflutnas skattkammare.

Han skulle kunna ge Stefan Löfvens regeringsparti inspiration till förnyelse av exempelvis landsbygds- och Europapolitiken, två dagsaktuellt brännbara ämnen.

Vad det handlar om är att släppa på Gustav Vasas normerande arv av allstatlighet, likformighet och centraliserad kontroll. Den idémässiga lärdomen från Sommarin är att istället bejaka det positiva som finns att vinna i olikheten, skillnaderna och den spontana ordningen.

Brexit är i grunden en reaktion på EU-projektets tendenser till allt annat än detta, vilket lägger en hämsko på Europas främsta styrka: den institutionella konkurrensen mellan nationer, lösningar och modeller – varur historiskt bland annat kapitalismen, industrialismen samt den kulturella och intellektuella blomstringen på vår kontinent sprungit.

Centralismens tvångströja är också en starkt negativ faktor för det Sverige som ligger utanför storstadsregionerna. Inte för att vi bör återgå till ett Sverige av suveräna småstater, men traditionen av centralstyrd enhetlighet i politiken hindrar landsbygden från att utnyttja sina komparativa fördelar.

Kraven på likformig offentlig service fördyrar levnads- och näringslivskostnaderna i avfolkningskommunerna som kämpar med ett redan minskande skatteunderlag och ytterligare pålagor gör bara ont värre.

Kapital för många miljarder kronor som är bundet i skog och mark kan inte omsättas, eftersom orimligt mycket (ungefär en tredjedel av Sveriges yta) är klassat som riksintressanta naturvårdsområden. En rigid strandskyddslagstiftning omöjliggör exploatering av attraktiva lägen vid sjöar och vattendrag. Och så vidare. Samtidigt vet vi att statliga stöd- och bidragsprogram har liten eller noll hållbar effekt.

Ska hela landet verkligen leva, bör hela landet tillåtas göra det mer på sina egna villkor och staten tagga ner på Stockholmskonformismen, liksom EU bör ta det lugnare med sin Brysseldito.

Ökad frihet, mångfald och folklig egenmakt är inget att vara rädd för. Det är sånt som gör samhället rikare, starkare och trevligare. Emil Sommarin förtjänar en renässans.

Ur Kakaniens fatabur (2)

Publicerad den av
Svara

Ulrich var febrilt fängslad från första ögonblicket då han beträdde mekanikens lärosalar. Vad skall man med Apollo från Belvedere till när man har de nya modellerna till en turbindynamo för ögonen eller kolvens fram- och återgående rörelse på en ångmaskin! Vem kan längre intressera sig för den tusenåriga frågan om vad gott och ont är, när det har visat sig att detta inte är några ”konstanter” utan ”funktionsvärden”, så att det goda som ligga i gärningarna är beroende av de historiska förhållandena och människornas godhet av den psykotekniska skicklighet, med vilken man utnyttjar deras egenskaper!

Världen är helt enkelt komisk när man betraktar den ur teknisk synpunkt, opraktisk ifråga om alla relationer människor emellan, i högsta grad oekonomisk och inexakt i sina metoder, och för den som är van att klara av sina affärer med räknestickan är gott och väl hälften av alla mänskliga påståenden omöjliga att ta på allvar.

Räknestickan, det är två oerhört skarpsinnigt kombinerade system  av siffror och streck; det är två små vitlackerade stavar med plant trapetsformigt tvärsnitt som glider i varandra, ett hjälpmedel varmed man på ett ögonblick kan lösa de mest invecklade problem utan att slösa en tanke på dem i onödan. Räknestickan är en liten symbol som man bör i bröstfickan och känner som ett hårt vitt streck över hjärtat.

Om man är i besittning av en räknesticka och det kommer någon med tvärsäkra påståenden eller stora planer, så säger man: Ett ögonblick om jag får be! Vi skall först beräkna felgränsen och det aproximativa värdet av allt det där!

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Deja vu all over again

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/3:

”Vi vill bedriva en aktiv näringspolitik i bred bemärkelse. Inom det arbetet är det prioriterat att skapa enkla förutsättningar för att starta och driva företag”, säger näringsminister Mikael Damberg (S) i tidningen Entreprenör.

På det kan man svara med en sång av John Fogerty: ”I’ve seen this all before / It’s like deja vu all over again”.

De enklare förutsättningar som Damberg talar om är en ständig politikerrefräng. Minns ni Simplexgruppen? Den tillsattes för snart tjugo år sedan, 1998, när Dambergs föregångare Björn Rosengren och Mona Sahlin basade för näringsdepartementet. Simplexgruppen skulle visa att nu var det allvar med att lätta den byråkratiska regelbördan som stal tid, kraft och resurser från landets företagare.

Trots fagert tal hände tyvärr inte mycket. Bristen på resultat gjorde att Rosengren och Sahlin fick schavottera i offentligheten under det mindre smickrande epitetet ”pratministrar”.

Denna flopp blev ett av Alliansens trumfkort inför maktskiftesvalet 2006. Sverige fick en ny näringsminister i den frejdlige Maud Olofsson (C). Hon satte regelförenkling högt på agendan. Målet var att 25 procent av företagarnas politikertillverkade administrativa kostnader skulle bort före valet 2010. Hur det gick?

Illustrativt är det bistra bemötandet Maud Olofsson fick när hon framträdde på Företagarförbundets stämma våren 2010. En entreprenör i cateringbranschen gav uttryck åt den samlande besvikelsen: ”Jag röstade på Alliansen och jag röstade på dig, en charmerande kvinna som hade entusiasm. Jag trodde att jag skulle bli sedd och att det skulle bli lättare att driva mitt företag. Med all respekt Maud, jag känner mig lite blåst på konfekten”.

Trots blåsningen klarade Alliansen återvalet, året efter ersattes Maud Olofsson av Annie Lööf som C-ledare och näringsminister. Förnyade ansträngningar att reformera regelkrånglet annonserades.

”Jag vill att företagarna ska kunna lägga sin tid och sitt engagemang på att utveckla sina företag och sina produkter och tjänster och inte på onödiga administrativa uppgifter eller att fastna i myndigheters telefonköer”, deklarerade Annie Lööf. Men i konkretion blev det även med henne i stort sett inte mer än pratbubblor.

Att det inte är enkelt att förenkla torde stå klart. Försök klippa en regel i trasslet, så får det återverkningar på massor av andra ställen i den offentliga apparaten och utmanar diverse revirbevakare som värnar och gärna vill expandera sina intressesfärer. Det institutionella motståndet är oftast för starkt.

Någon djupare politisk förståelse för företagens villkor, som krävs för att tackla och övervinna denna problematik, ligger heller inte naturligt för partierna.

Situationen påminner om vad Rudyard Kipling skrev: ”Åh, öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”. Den politiska kulturen är väsensskild företagarnas, vilket nu med dagens näringsminister Mikael Damberg är tydligare än på länge. Trots att han påstår sig vilja prioritera förenklingar – som skulle göra företagarna mindre politiskt exponerade – väger det lätt mot alla samhällsinterventionistiska ambitioner som regering och riksdag har.

Konsekvensen? Björn Rudström, vd på företaget Pacwire, suckar i tidningen Entreprenör: ”Det är nästan omöjligt att hänga med i regelfloran. Det bara läggs på hela tiden”.

Ur Kakaniens fatabur (1)

Publicerad den av
Svara

Oerhört många människor känner sig i våra dagar stå i beklaglig motsats till oerhört många andra människor. Det är ett för kulturen utmärkande drag att människor hyser den djupaste misstro mot den som lever utanför hennes egen krets, så att inte bara germanen betraktar juden som en ofattbar och mindervärdig varelse, utan också fotbollsspelaren ser med samma ögon på den som spelar piano.

En sak existerar när allt kommer omkring endast i kraft av sina gränser och därmed i kraft av en så att säga fientlig akt gentemot sin omgivning; utan påven hade det inte funnits någon Luther och utan hedningarna ingen påve, därför är det obestridligt att en människans djupaste anknytning till sina medmänniskor ligger i hennes avståndstagande från dem.

– Robert Musil, Mannen utan egenskaper, 1930-1942.

Oförsvarbart att sakna allierade

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/3:

Varför inte bara skippa fluffet och rensa luften genom att säga rakt ut som det är? Henry Kissinger, USA:s förre utrikesminister, gjorde det en gång när han fick frågan om sin syn på svensk säkerhetspolitik.

Med maktrealistens illusionslösa blick avfärdade han alliansfriheten i två korta, rakbladsvassa meningar: ”Det finns inget land som Sverige kan föra ett separatkrig mot. Blir ni angripna är det av en stormakt och då behövs allierade”.

Egentligen har aldrig våra politiker haft någon annan uppfattning heller. Man har bara inte önskat tala högt om det. Särskilt inte under den period när Sveriges officiella linje var neutralitetens höga visa med Socialdemokraterna som främste försångare. Bakom skål och vägg var det dock annat ljud i skällan.

Från slutet av 40-talet till Sovjetunionens upplösning i början på 90-talet samverkade svensk militär intimt med Västalliansen. I praktiken utgjorde Sverige en integrerad del av Natos försvar mot Sovjetimperiet i norra Europa.

Statsminister Olof Palme var stenhårt kritiskt mot USA under Vietnamkriget, men bortom strålkastarljuset var han lika mån om de livsviktiga förbindelserna till Washington som sin företrädare Tage Erlander. ”Nu när jag bråkar med amerikanarna så se för Guds skull till att vi har goda relationer på det militära området”, löd Palmes order till dåvarande ÖB Stig Synnergren.

Idag är det hycklande neutralitetssnacket borta ur den politiska retoriken. Sverige är i full öppenhet ett partnerskapsland i Nato. Sedan Socialdemokraterna återvände i regeringsställning 2014 är vi det mer än någonsin.

Närmare Nato och USA än vad Stefan Löfven tagit oss går rimligen inte att komma, utan att ta det avgörande steget över tröskeln till formaliserat medlemskap och garanterat bistånd i händelse av skarp konflikt. Det ryggar ännu S för av någon dimmig anledning som är svår att bli klok på – i synnerhet vid detta oroliga omvärldsskede när Sverige måste stärka upp skyddet av nationen med allt som står till buds.

Men till slut händer det att även den svenska militären tröttnar på bullshiten och yttrar sig i klara verba.

Som SvD kunnat avslöja (15/3) har ÖB Micael Bydén och högkvarterets chef Dennis Gyllensporre i ett underlag till nästa försvarspolitiska beslut skrivit: ”Osäkerheterna i det internationella systemet gör att inga samarbeten med automatik bör ses som trovärdiga eller stabila. Samarbeten torde i allmänhet vara mer trovärdiga om de grundar sig på traktatsbundna försvarsförpliktelser”.

Innebörden kan inte missförstås. Sverige klarar sig inte utan allierade, punkt slut. Att springa som katten kring het gröt är lika onödigt som ohållbart.

Tiden för riktigt Natomedlemskap är nu.

Hälsning från Karibien

Publicerad den av
Svara

Med benen korslagda längsmed dagsljuset ser jag
de färgrika molnknytnävar som samlas över
de grova anletsdragen på min utsträckta ö.

Under tiden bevisar ångarna som klyver horisonter att
vi är bortglömda,
vi återfinns bara
i turistbroschyrer, i starka kikare,
vi är den blå speglingen i ögon
som har sett storstäder och tror att vi är lyckliga här.

– Derek Walcott (1930-2017), ur Vinterlampor: dikter i urval, 1991.

Citerad i Fokus, minsann

Publicerad den av
Svara

Kommentaren gällde denna utmärkta litteraturartikel av Ann Heberlein. Hon skriver bland annat: ”Det som gör mig deprimerad är synen på litteratur som med nödvändighet uppbygglig, inskränkningarna i författarens frihet, ängsligheten och den absurda idén att det är omöjligt att skriva om någon som är annorlunda än man själv. Låt oss för Guds skull slippa kravmärkt litteratur.”

Stoppa klottervandalismen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/3:

”Vill du lära dig att måla graffiti eller testa en ny teknik?” Så annonserar Folkuniversitetet i Linköping på sin hemsida gällande kursen ”Graffiti för nybörjare”, som börjar den 5 april.

Under tre veckor får hugade väggmålare praktisera med sprayburkar och inhämta kunskaper som ”grundläggande metoder i graffitins uppbyggnad”, och att ”skapa bokstäver från grunden med övningar som är enkla att komma igång med”.

I somras stod även Folkuniversitet, i samarbete med Östergötlands museum, bakom barn- och ungdomsaktiviteten ”Street Art”. Om denna kunde man läsa i kommunens egen folder ”På gång i Linköping”, riktad till de yngre åldrarna om sysselsättningstips under ferierna: ”Prova på graffiti på sommarlovet! Vi hoppas på fint väder så du kan få testa att spraymåla utomhus i Rosenträdgården. Annars håller vi till i Rutan”.

I samma veva förkunnade kommunens informationstidskrift Dialog (nr 2/2016): ”Veckorna 26-32 är det dags för Chilla på riktigt, med gratis sommaraktiviteter för unga mellan 13 och 16 år. Det blir bland annat ridläger, golfläger, graffiti… Linköpings kommun är en av arrangörerna bakom satsningen”.

Nu är det egentligen inget fel med graffitikonst i sig, en subkultur som växte fram i det tidiga 70-talets USA och utvecklades i samklang med den gryende hiphopscenen i New York några år senare. Problemet var att det låg i denna graffitirörelses själ att manifestera sig illegalt och utanför det etablerade samhällets ramar (vilket var både tjusningen och poängen).

Mycket populärt var exempelvis att nattetid spraymåla tunnelbanevagnar, inte sällan hela tåg, och sätta sin grandiosa ”tag” (signatur) på verket. Därmed var det fråga om skadegörelse, vilka talangfulla uttryck som otvivelaktigt än fanns hos vissa unga graffitikonstnärer – och i deras svans följde naturligtvis många som bara tyckte det var häftigt att vandalisera med färg.

Dessa, inte direkt helt okontroversiella inslag i graffikonstens bakgrund och natur, bör man ha klart för sig. Särskilt, när det som i Linköping från den officiella vuxenvärldens sida, sker en aktiv uppmuntran till utövande av graffiti bland unga. Utan att moralisera eller brännmärka graffitin som sådan, den lagliga alltså, går det ändå inte att blunda för att det finns en form av lek med elden i detta.

Åsa Forsman, verksamhetschef på Folkuniversitetet i Linköping, tycks tyvärr en smula naiv när hon slår fast: ”De ungdomar som lär sig graffitikonst lär sig också att använda ytor som är avsedda för det” (Corren 15/3).

Samtidigt har Linköping de facto drabbats av en stor, tilltagande våg av klotterskadegörelse – en nedbusning som förfular vår stad och kostar skattebetalarna dyrt att städa upp.

”Vi har märkt att klottret började öka sedan kultur- och fritidsnämnden har upprättat en vägg till graffitimålningar 2014. Och efter att kurser och utbildningar i graffiti började anordnas”, konstaterar Jan Johansson på saneringsföretaget Centric AB. Den erfarenheten av växande klottervandalism säger han sig också ha från andra graffitibejakande kommuner. Det borde inte förvåna.

Att tämja graffitin är knappast så lätt, den är ju ursprungligen menad att vara subversiv och otillåten. Därför ska nog Linköpings kommun ta det lite försiktigare med sin välvillighet att sätta sprayburkar i händerna på våra ungdomar.