Varför får vi inte vila som Robert Louis Stevenson?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/10:

Som Benjamin Franklin uttryckte det: ”Det finns bara två saker som är säkra i livet, skatterna och döden”. Nivån på skatten kan vi förvisso påverka politiskt, men fogden går sällan eller aldrig att helt undvika. Liemannen kan vi definitivt inte smita från. ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta”, skaldar Tomas Tranströmer.

Inga uppskov må lämnas, det enda inflytande vi har i sammanhanget är formen för vår eviga vila. Den valfriheten till ett sista personligt uttryck bör slås vakt om, av respekt för individens värde och värdighet.

Som Corren rapporterat om är det också allt fler som önskar andra alternativ än traditionella kyrkogårdsbegravningar med kista och gravsten. Kremering tenderar att bli vanligare. Många åstundar att få sin aska spridd bortom gängse minneslundar på någon särskilt plats som betytt mycket för dem.

Men då krävs tillstånd från länsstyrelsen och reglerna är kanske i strängaste laget. I dagens Sverige hade knappast en ansökan från Robert Louis Stevenson godkänts.

I Sjöresa på landbacken (1878) skriver han: ”Heine ville vila som Merlin under Broceliandes ekar. Själv skulle jag inte nöja mig med ett enda träd, men om skogen vore sammanvuxen som en banyanlund då ville jag bli jordad under själva pålroten, så att mitt blod kunde cirkulera fritt från ek till ek och mitt medvetande spridas över hela skogen och skänka de grönskande spirorna ett gemensamt hjärta och låta dem själva glädjas åt sin egen härlighet och styrka. Och tusende ekorrar skulle svinga sig från gren till gren i mitt vidsträckta mausoleum, och fåglarna och vinden muntert segla över lövhavets böljande vålmar!”

Inget dåligt sätt att kila vidare på, inte sant? Begravningsbyrån Fenix säger sig i Corren den 23/10 kunna erbjuda något liknande genom att exempelvis placera askan under en hugad kunds favoritträd. Glöm det!

Enligt länsstyrelsen är det utanför anvisade begravningsplatser förbjudet att strö askan hur som helst, bland annat får den uttryckligen inte grävas ner i jorden. En stilla undran. Varför? Vilken skada kan lite mänsklig aska rimligen göra naturen?

Av pietetsskäl är det absolut befogat med vissa förhållningsregler. Men en större grad av begravningsliberalism borde nog staten kunna tillåta sina medborgare när vi ändå betalat skatt livet ut.

Vad gör KD relevant?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/10:

”Vi måste ju se till att strypa det mesta”, säger den indignerade partimedlemmen Malte Lindeman när han i Hasse&Tages revy Gula Hund 1964 förklarar vad KDS vill. Det är krav på censur och förbud mot i stort sett allt. ”Jag får så sura uppstötningar jämt. Usch! Fy!”, kvider Lindeman i Hasse Alfredsons drift med den typiske KDS:aren.

Partiet hade då just bildats med pingstkyrkans nestor Lewi Pethrus som drivande kraft. På kristen grund ville han skapa en politisk front mot kulturradikalismens vindar. KDS, Kristen demokratisk samling, betraktades länge som udda och apart, med endast svårsmälta moralkakor att erbjuda väljarna.

Vad har det parti som utvecklats till våra dagars KD att ge? Ebba Busch Thor har kämpat i opinionsmässig snålblåst sedan hon tog över rodret i Kristdemokraterna våren 2015. Efter helgens riksting i Uppsala hoppas man att en skarpare profil i välfärdspolitiken, där krutet huvudsakligen satsas på sjukvård och äldre, ska bli det räddande budskapet.

Men inför valåret saknas knappast konkurrerande partier som skjuter in sig på samma frågor. Det är egentligen förvånande att KD inte bättre förmått hävda sin särart som ett konservativt komplement i det svenska politiska landskapet. Beror det möjligen på en rädsla att åter utmålas som ett reaktionärt och trångsynt Malte Lindemanparti?

Konservatism, i dess vettigaste form, är något annat och utgör ingen fullfjädrad ideologi. Snarare en attitydriktning, framvaskad ur människans historiska erfarenhetsbank om vad som konstituerar en fungerande, organiskt framväxt samhällsgemenskap.

Man bör vara hel och ren, uppföra sig väl, arbeta strävsamt, respektera familjen och dess värden, hylla bildning och kultur, vara barmhärtig mot de svaga, hålla på traditionella ritualer (jul, påsk, etc) som kollektivt meningsskapande band, sky utopier.

Uppenbarligen finns problem i Sverige som kan identifieras i termer av bristande normer: sexuella trakasserier, stökiga skolor, bråk på biblioteken, förråad ton i debatten på nätet, barn och ungdomar som i utsatta miljöer riskerar att fastna i drogberoende och kriminalitet.

Ett humanistiskt konservativt parti, förankrat i den judisk-kristna etiken, som frimodigt tar strid för de goda normernas och det personliga ansvarets betydelse borde rimligen ha en intressant nisch att exploatera – ungefär likt en slags politikens motsvarighet till Magdalena Ribbing. Vore inte det en spännande grej?

Buset ska hållas kort!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/10:

På natten till onsdagen eldhärjades fyra bilar i Ryd. Förra veckan totalförstördes tre bilar i Skäggetorp. Linköpingspolisen misstänker anlagda bränder i bägge fall. Välkommen till vardagen i samtidens Sverige. Från socialt utsatta områden landet runt har rapporterna duggat tätt om laglöshetens triumfer.

Vandalism, bilbränder, kriminella gäng, skottlossning, butiksrån, ogenerad narkotikahandel, stenkastning mot blåljuspersonal, hedersmord, ideologisk och religiös extremism – inte ens på biblioteken är det lugnt längre. Samtidigt som bilarna brann i Ryd, skedde en sprängattack mot polishuset i Helsingborg. Ett vidrigt dåd, en direkt utmaning mot rättssamhället och demokratin. Hur kan det vara möjligt?

När brottsligheten breder ut sig, blir grövre, samvetslösare, gör att hela stadsdelar får epitet som ”no-go-zoner” och vittnen skräms till tystnad i våra domstolar, då är det ett allvarligt tecken på att våldsmonopolet krackelerat i Sverige.

Det är bara att se kalla fakta i vitögat. Staten har misslyckats med vad som är dess raison d’etre – att upprätthålla ordning så att hederligt folk, var de än bor och verkar, kan känna sig säkra, trygga och fria.

Brister den tilliten är det outtalade samhällskontraktet i upplösning och demokratin förlorar legitimitet.

”För det svenska samhället är trenden att vi sakta men säkert går emot en av de djupaste sociala kriserna i vår historia”, skriver Tomas Ries, forskare vid Försvarshögskolan, i oktobernumret av tidskriften ”Vårt försvar”.

Han pekar på en rad oroande externa och interna faktorer som Rysslands militära aggressivitet och destabiliserande påverkansoperationer, frågetecknen kring USA:s traditionella roll som skyddsmakt åt Europa, flyktingströmmarna från Nordafrika och Mellanöstern, haveriet i den svenska integrationspolitiken, försämrade offentliga tjänster, växande spänningar och risken för ökat väljarmissnöje med etablissemanget.

Det är en dyster bild han tecknar av ett Sverige som är satt under allt hårdare tryck, såväl utifrån som inifrån. Brinnande bilar och bomber mot polisstationer blir i det sammanhanget symptomatiska illustrationer av den sluttande vägen ner i en hotande systemkollaps.

Men utan att förringa problemen bör det nog sparas på den värsta alarmismen. När det gäller satsningar på polis och försvar råder nu endast gradskillnader mellan partierna. S och M tävlar om att ha den tuffaste politiken. Till och med Jonas Sjöstedt understryker vikten av lag och ordning. Utrymmet för ideologiskt flummande och verklighetsfrånvända idéer har beskurits rejält. Det är mycket lovande.

Politikerna tycks förstått att det väljarmajoriteten vill ha är förnuftsstyrd pragmatism och skärpt fokus på statens kärnuppgifter. Hela fältet från vänster till höger har tvingats bli blåare, skulle man kunna säga.

Kommer det till kritan har uppslutningen kring det grundläggande alltid varit väldigt stark i Sverige. Fosterlandet ska försvaras, skurkar ska sitta bakom lås och bom, människor ska arbeta och sköta sig, inga konstigheter. En nation som vår knäcks inte så lätt.

Diplomati då och nu

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/10:

I flera synnerligen läsvärda memoarböcker berättar Gunnar Hägglöf (1904-94) om sitt fascinerande liv i toppolitikens salonger. Hägglöf tillhörde den gamla stammen av högklassiga svenska diplomater som med finess och bravur värnade vårt lands intressen under många oroliga 1900-talsdecennier. Som chef för UD:s handelsavdelning 1939-44 lyckades han ro hem handelsavtal med såväl Tyskland som Storbritannien, vilket säkrade försörjningen till det av kriget isolerade Sverige.

Hägglöf var sedan ambassadör i London och Paris, där han utvecklade förtroliga kontakter med storheter som Winston Churchill, Anthony Eden och Charles de Gaulle. Flera av Hägglöfs samtida kolleger gick heller inte av för hackor, som Erik Boheman (1895-1979).

Bland mycket annat spelade han en viktig roll för att dra Finland ur fortsättningskriget mot Sovjetunionen de kritiska åren 1943-44. Gunnar Jarring (1907-2002) var ytterligare en lysande begåvning, ständigt i händelsernas centrum i Washington, Moskva, FN och Mellanöstern. Av luttrade journalister kallades han ”the clam” (musslan) för sin förmåga att aldrig yppa något avslöjande.

Den briljante Wilhelm Wachtmeister (1923-2012) måste också nämnas. Epoken Palme tärde hårt på relationerna med USA. Men som långvarig Washingtonambassadör 1973-89 bidrog Wachtmeister genom sin smartness, kunnighet och allmänt respekterade person att återställa Sveriges anseende i den amerikanska supermaktens styrande kretsar.

Yrkesdiplomatiska stjärnor som dessa har haft oskattbar betydelse för vårt land på den internationella scenen. Tiderna förändras förvisso, men inte alltid till det bättre.

Som medborgare och skattebetalare finns skäl att ifrågasätta tendensen att numera göra ambassadörsposter till födkrokar för avsuttna partipolitiker, som inte sällan är mindre kvalificerade och lämpade än skolade karriärdiplomater. Tjänar detta verkligen nationens bästa?

Regeringen är enligt grundlagen ålagd att enbart ta hänsyn till förtjänst och skicklighet när den gör statliga utnämningar.

Det vore därför väldigt intressant att få veta på vilken grund meriterade företrädare av den professionella diplomatkåren ställdes åt sidan när inbitna S-politruker som Carl Tham blev ambassadör i Tyskland (2002-06) eller när Margareta Winberg blev ambassadör i Brasilien (2003-2007). Winberg kunde inte ens språket och Tham visade sina diplomatiska talanger genom att självsvåldigt kräva bojkott av Israel.

För lång och trogen S-tjänst avtackades Pierre Schori med posten som svensk FN-ambassadör i New York (2000-04). Där utmärkte han sig genom att offentligt jämföra USA:s dåvarande president George W Bush med Mugabes tyranni i Zimbabwe och lät världen förstå att Vita huset stank av McCartyism.

Lärdomarna av detta? Inga, uppenbarligen. Regeringen har adlat den förre olycksalige S-ledaren Håkan Juholt till ambassadör på Island. Som nyinstallerad diplomatisk representant för vårt blågula konungarike har han från sitt isländska residens trumpetat ut att han vägrar sätta sin fot i fosterlandet de närmaste åren och att Sverige hotar att bli en diktatur (SvD 15/10).

Att vår svenska ”le corps diplomatique” devalverats en del sedan Hägglöfs, Bohemans, Jarrings och Wachtmeisters dagar är knappast ett djärvt konstaterande.

Håkan Juholt. För sin förtjänst och skicklighet utsedd till vår man i Reykjavik.

Bohman gör entré igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/10:

Länge framstod Sverige som något av ett unikum. Medan etablissemanget i våra nordiska grannländer på 70-talet utmanades av högerpopulistiska missnöjespartier, fick sådana rörelser inget fäste i opinionen här. Den lika korta som kaotiska parentesen Ny Demokrati i 90-talets början var undantaget som bekräftade regeln. Till stor del var det Gösta Bohmans förtjänst och de som bar arvet vidare efter honom.

Bohman svetsade ihop konservatism med liberalism i slagkraftig form, kanaliserade den växande otrivseln med socialstatens avigsidor – förmynderi, överbyråkratisering, högt skattetryck, etc – och fann en äkthet i uttrycket som väckte folklig anklang. Det blev genaste svårare att utmåla Moderaterna som en kverulantisk intresseförening för priviligierade som drömde om att återvända till det gamla klassamhället före demokratins genombrott.

Partiet blev borgerlighetens ledande därför att partiet tog position som borgerlighetens rejälaste och saluförde sig effektivt som den socialdemokratiska maktmaskinens pigga antites. Ut med kollektivism, tröga system och flummig 68-radikalism! In med individualism, valfrihet och ordning på torpet!

Moderaterna tog ett stadigt grepp om politikens högerflank, breddade den väljarmässigt, fångade upp liberaliseringens moderniseringsvindar som låg i tiden med Reagan och Thatcher, samt – och detta är poängen – kvävde utrymmet för svenska motsvarigheter till stökiga uppstickare likt Danmarks Mogens Glistrup, Norges Anders Lange och annat i den tangentens riktning.

Både utifrån självbevarelsedrift och av demokratiska anständighetsskäl hade Moderaterna en uttalad taktik att ”hålla rent till höger”, vilken sköttes mycket framgångsrikt.

Det gjorde att man aldrig heller hamnade i den problematiska situation som Socialdemokraterna hade i förhållande till sina extremistiska problembarn vänsterut. Dels bekämpades kommunisterna, dels behövdes kommunisterna i regeringsunderlaget.

Bohmanlinjen fungerade i allt väsentligt tills Fredrik Reinfeldt skapade ”Nya Moderaterna” och ledde Alliansen till två valsegrar genom att triangulera sig till herraväldet över mittfältet och sno valda delar av ärkerivalen Socialdemokraternas kläder. Reinfeldts maktvinnande koncept innehöll dock en draksådd.

På sikt blev partiet vilset när dess kärnidéer vattnades ur. Och en rejäl bit av det högerutrymmet lämnades övergivet och obevakat. Marginalpartiet Sverigedemokraterna fick en grogrund att exploatera och har med sin blandning av vulgärnationalistiskt flaggviftande, främlingsfientlighet, välfärdschauvinism och Per Albin-nostalgi gått fram som en ångvält i det politiska landskapet. De flesta väljare fattar att SD är suspekta.

Men den roll som Bohman och hans ”Moderaterna Classic” intog likt en systemkritisk säkerhetsventil har ju varit vakant. Decemberöverenskommelsen 2014, när hela borgerligheten kapitulerade som opposition, gjorde knappast saken bättre. Vilka andra än Jimmie Åkesson & Co fanns att vända sig till för att tydligt signalera oro när gängkriminaliteten breder ut sig, polisen inte kommer, sjukvården är otrygg, integrationen av nyanlända ter sig likt en fråga utan trovärdiga svar, och så vidare?

Den nyligen avslutade M-stämman visar att Ulf Kristersson vill återta förlorad mark och glömma Reinfeldt. Skärpt politik med tuffare tag gäller. Bohman är tillbaka, sent omsider. Av Sifos oktobermätning att döma, där M går framåt på SD:s bekostnad, tycks det börjat bli match om högerflanken igen.

Äntligen skymtar slutet för oljan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/10:

Någon som minns Romklubben? Den grundades under värsta vänstervågen 1968 av den italienske Fiat-direktören Aurelio Peccei som en slags exklusivare motsvarighet till välgörenhetslunchätarna i Rotary. Där samlades en självutnämnd elit av världsfrälsare inom vetenskap, politik och näringsliv i syfte att räcka de förtrampade massorna en räddande hand.

Romklubben existerar fortfarande, men för en tämligen undanskymd tillvaro. Annat var det 1972, när rapporten Tillväxtens gränser presenterades. Genomslaget blev enormt. Länge skulle Romklubbens opus åberopas i den politiska debatten som vore det stentavlorna Moses bar ned från Sinai. Den moderna utvecklingen ledde i racerfart mot avgrunden, löd budskapet.

Överbefolkning och rovdrift på livsviktiga resurser innebar att en civilisatorisk kollaps väntade runt hörnet. Det skulle inte dröja länge innan jordens reserver av bly, zink och koppar var uttömda. Lika illa var det med olja, kol och naturgas. Hade Romklubbens spådomar slagit in skulle vi numera befinna oss i en dystopisk Mad Max-tillvaro.

Som vanligt med undergångspredikningar blev verklighetens facit ett annat. Den svåraste fattigdomen minskar radikalt, svältkatastrofer blir allt ovanligare, överbefolkningens gissel visade sig vara en myt. Lika ogrundad var varslet om att tillgångarna på mineraler som bly och koppar skulle försvinna.

Ett grundfel som Romklubben gjorde var att man rent statiskt drog ut på kurvor om ökad förbrukning, utan att räkna med vilka korrigeringar som teknologiska och marknadsekonomiska faktorer kunde medföra i kalkylen. Det har inte hindrat senare alarmister från att trampa i samma fälla. Som en repris på Romklubbens katastrofprofetior snackades det för några år sedan vitt och brett om ”peak oil”. Idag talas det tystare om att oljan vore på väg att sina.

Den fria prisbildningens mekanismer för utbud och efterfrågan stimulerande dels en snålare och effektivare energianvändning, dels vassare metoder för utvinning av det svarta guldet (fracking). Resultatet är att det finns mer olja att exploatera än aldrig förr. Ändliga naturtillgångar har en viss förmåga att ständigt överleva sin ändlighet, skulle man kunna säga.

Ändå skymtar ”peak oil” vid horisonten. Inte i den gängse, diskrediterade betydelsen av begreppet. Utan i meningen att vårt beroende av olja sannolikt kommer att minska drastiskt inom de närmaste decennierna. Det aktuella oljepriset är drygt 50 dollar per fat. Om tjugo år ungefär, kan priset rasa till blott 15 dollar.

Detta om vi ska tro Internationella valutafondens spåkula (Fokus nr 39/2017). Vanskligt är det förstås att sia om framtiden, fråga Romklubben… Men IMF:s prognos bygger på den reella konsekvensen av det revolutionerande drivmedelsskifte i transportsektorn som av allt att döma snart är ett faktum. Adjö fossilbränslen, hej elektrifiering!

Vi behöver inte olja för att hålla oss rullande längre. Strålande nyheter för miljön. Jättegoda nyheter för den internationella ekonomin och politiken. Inte så få skurkregimer i världen har stora oljefyndigheter som finansiell bas. Exempelvis Saudiarabien och Ryssland är snarast bensinmackar förklädda till länder, vars kriminella härskare lever högt på pengarna vi tankar deras fickor fulla med.

En marginaliserad roll för oljan och den ekonomiska grunden för många förtryckarapparater vittrar bort. Således finns goda skäl till hopp om ljusare, friare, grönare tider.

Biblioteksfrid nu!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/10:

Biblioteken är en gemensam oas för umgänge med litteraturen och dikten, ett för oss alla välkomnande rum som stimulerar till tankeflykt, fantasi och bildning. Här bjuds en frihetens öppna port mot nya insikter, vidgade möjligheter, andra världar och horisonter.

Jorge Luis Borges har en i berömd novell liknat universum vid ett oändligt, magnifikt bibliotek i vars labyrintiska boksalar hela existensen ryms, från tidens början till dess ände. En vacker, svindlande dröm om det definitiva, ideala biblioteket. Det må bara finnas som ett gäckande sken på väggen i Platons grotta, men är ingen dum bild av bibliotekets idé som kunskapens och vishetens bastion.

De senaste åren har det dock larmats om att de offentliga biblioteken på många håll i Sverige börjat bli något annat; en fritidsgård och värmestuga för bråkiga ungdomsgäng, kriminella, drogmissbrukare, människor med psykiska och sociala problem.

Dessutom märks ett ökat tryck från diverse hetsigt politiskt besatta element att försöka diktera villkoren för gallring och inköp på biblioteken i syfte att främja sin egen ideologiska särintresseriktning. ”För allt fler bibliotekarier har hot och hat blivit en del av vardagen”, skrev Anna Troberg i Expressen den 19/9. Hon är ordförande i DIK, fackförbundet för kultur och kommunikation.

I två arbetsmiljöundersökningar har DIK konstaterat ett förvärrat klimat av stök, trakasserier och våld. Självklart förskräckligt, självklart borde bedövande demokratisk enighet råda om att få slut på detta elände och återställa friden på dessa institutioner som utgör en omistlig del av vårt samhälles intellektuella infrastruktur. Men icke!

Bisarrt nog har bibliotekstumultet utvecklats till en infekterad stridsfråga mellan höger och vänster i debatten. Eftersom den förra sidan fordrat ordning och lugn, har man på den senare sidan uppenbarligen vädrat något konfliktsökande lurt i sammanhanget.

Ett illustrativt exempel är Roger Mogert (S), kultur- och stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm, som i torsdagens SvD slår fast: ”Ofta är kraven på det tysta biblioteket kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt”. Herregud. Vilka grupper drabbas hårdast när läsningens och bildningens tempel inte längre försvaras som en fredad zon?

Arma Sverige. Något har hänt med nivån på den politiska diskussionen som inte lovar oss väl.

Fullt fart mot isberget

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/10:

”Det började som en skakning på nedre däck”, sjunger Mikael Wiehe i sin berömda låt ”Titanic”. En dagsaktuell allegori över svensk bostadsmarknad? Håll i hatten.

Ett tecken på inledande skakningar är beskedet från fastighetsbolaget Wallenstam som står med 90 nyproducerade bostadsrätter i Stockholmsregionen. Plötsligt har de blivit olönsamma att sälja och bolaget omvandlar istället lägenheterna till hyresrätter. ”Vi noterar att bostadsrättsmarknaden svalat av”, meddelar vd:n Hans Wallenstam (Dagens Industri 10/10).

Om febertoppen är passerad i huvudstaden, där priserna slagit vartenda rekord, vad väntar då inte i övriga landet? I bästa fall pyser luften sakta ur bubblan. I värsta fall smäller den. Risken för det senare scenariot är tyvärr ganska stor.

Kombinationen av högkonjunktur, minusräntor och den fartblint expansiva finanspolitiken har gjort ekonomin våghalsigt obalanserad. Finansminister Magdalena Andersson påminner om Titanic-kapten Edward Smith som ignorerar isbergsvarningarna och ångar på för fullt. Inte konstigt att Konjunkturinstitutet kritiserar hennes smällfeta valårsbudget, bland annat med påpekandet att nödvändiga strukturreformer saknas.

Drivhusekonomin har stimulerat ett omfattande byggande, företrädesvis av dyra bostadsrätter som medelklassen har skuldsatt sig över taknocken i billiga lån för att kunna köpa. Men nu kommer alltså signaler om ett överutbud i den hittills stekheta byggbranschen.

Samtidigt råder bostadsbrist som slår hårt mot nyanlända och unga, mindre bemedlade grupper som lider av underskottet på den sedan åratal sönderreglerade och trögrörliga hyresmarknaden.

Rasar priserna på fastigheter och räntorna stiger som vid tvärniten efter 80-talets sorglösa kasinofest, lär de högbelånade hushållen tvingas dra åt svångremmen ordentligt. Konsumtionen minskar, arbetslösheten ökar. Inte minst kommer alla lågutbildade flyktingar, som redan idag har oroande svårt med både bostad och jobb, att få det väldigt krävt.

Men regeringen agerar som krasch och kris är utsuddade från ordboken. Trots att den extrema situationen skvallrar – likt tryckande hetta inför ett åskoväder – om annalkande fara, ligger beredskapen nere och inga framåtsyftande reformer görs.

”Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!”, för att citera slutorden i Wiehes klassiker.

En vuxen man i rummet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/10:

Som FN:s generalsekreterare levde och verkade Dag Hammarskjöld i toppolitikens centrum. Det är en adrenalinstinn, hård, kampfixerad, oförlåtande miljö. Hammarsköljd kunde också vara en riktig tuffing när det gällde. Det är betecknande att stormakterna efter honom aldrig igen godtagit en FN-ledare av samma starka och självständiga kaliber.

Hammarskjöld var en ovanlig person på sin position. En maktmänniska, samtidigt djupt mänsklig, intellektuell, reflekterande – ljusår från skräniga figurer likt Donald Trump. När Hammarskjölds flygplan dödsstörtade i Nordrhodesia 1961 var han, typiskt nog, i färd med att översätta den judiske filosofen Martin Bubers briljant insiktsfulla verk ”Ich und Du”.

Hammarskjöld hade tagit stort intryck av Bubers tes om det goda samtalets och den öppet prövande diskussionens brobyggande betydelse. Han delade även Bubers kritik av det politiska språket, som med sin konfrontativa oförsonlighet tenderar att trasa sönder den mellanmänskliga förståelsen och få en avhumaniserande effekt. ”Jag tror i princip han har rätt”, noterade Hammarskjöld bekymrat.

Jag vet inte vilket förhållande Ulf Kristersson har till varken Dag Hammarskjöld eller Martin Buber. Kanske inget alls. Men med det tonläge som Kristersson inlett sitt nya uppdrag som Moderaternas partiordförande gissar jag på en viss influens ändå.

Hans jungfrutal vid partiets extrastämma innehöll några lovande nyckelord: ”Jag tror att Sverige behöver värderingsbunden pragmatism, det är ett vuxet förhållningssätt till politik och samhälle”. Sannerligen, vilken kontrast vore inte det till den omogna vulgarisering som tyvärr förgiftar mycket av vårt politiska klimat och tävlingen om maktens köttgrytor.

”Detta spel är ett ovärdigt spel”, för att tala med Herbert Tingsten – och i förlängningen farligt som Martin Buber konstaterade. Marineras det offentliga meningsutbytet i billig plakatretorik, medvetna missförstånd och förintande personangrepp brutaliseras vi som människor och samhällsutvecklingen med oss. Det tycks Ulf Kristersson förstått.

Under söndagskvällens partiledardebatt i SVT avvek han positivt från sina konkurrenter genom en lugn, resonerade, saklig stil. Bland bråkiga tonåringar var han den vuxne mannen i rummet. Tittarnas reaktion? Enligt Demoskops mätning blev Kristersson vinnaren med högst betyg av alla. Det är hoppfullt. Inte i första hand för Moderaterna.

Utan för demokratin. Den måste inte vara prisgiven åt trumpifieringens drängslagsmål.

Bilen utmanar makten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/10:

Med modernismen kom bilen. Men när den blev var mans egendom anmälde sig ett problem hos folkhemselitens sociala ingenjörer. Förr hade vanligt folk levt tämligen stationärt, då medlen till individuell rörelse i rummet inte medgav någon större vardaglig aktionsradie. Utvecklingen av massbilism under 1900-talets senare hälft sprängde begränsningarna på ett direkt revolutionerande sätt.

Hos överheten har det i alla tider funnits en tendens till ogillande av fria rörelsemönster bland populasen. Sådant är en existentiell utmaning mot maktens behov av kontroll och styrning. De som i paternalistisk anda vill forma och ordna samhället efter en bestämd ideologisk vision, kan av nödvändighet inte godta en alltför tillåtande grad av spontanitet och gränsöverskridande i systemet.

Frihetspotentialen som fanns i den växande bilismen kunde rubba det kollektivistiska politiska projektets ramar i Sverige.

Författaren Lena Andersson har skrivit om hur folkhemsingenjörerna medvetet strävade efter att bygga miljonprogrammets förorter så att bilen skulle slås ur sinnet på invånarna: ”Den planlagda frånvaron av biltrafik motiverades med att det var hälsosamt. Men egentligen handlade det om privatbilismen som omoralisk, irrationell och egoistisk” (DN Kultur 6/7).

Den attityden till individuellt folkligt bilåkande präglar ännu politiken, trots att Sverige rent allmänt blivit mycket liberalare idag – eller kanske just därför. Praktiskt taget råder konsensus i partipolitiken om att försvåra, fördyra och hindra privatbilism. Att moderna bilar blivit allt säkrare, miljövänligare och bränslesnålare spelar ingen roll.

I städerna ska bilarna motas bort, folket ska cykla eller åka buss. Beskattningen hårdnar ständigt, riksdagen har till och med uppfunnit en automatiskt beslutad årlig höjning av pålagorna på drivmedel.

Nu skymtar dock slutet på bensin- och dieselepoken, en fullskalig elektrifiering väntar runt hörnet. Det kan man tycka är enbart utmärkt, men symptomatiskt nog oroar det makthavarna i statsapparaten.

Ett skäl är, föga förvånade, pengar. Det blir ett skattebortfall på många, många miljarder om medborgarna upphör att tanka fossilbränsle vid macken. Energimyndigheten laddar därför med att undersöka införandet av en kilometerskatt på personbilar som ny kassako. IVL Svenska Miljöinstitutet och Chalmers tekniska högskola har fått uppdraget skissa på ett förslag.

I ett pressmeddelande förkunnar Anders Roth, projektledare och expert på hållbar mobilitet vid IVL Svenska Miljöinstitutet, följande intressanta ord: ”Vi går mot en allt mer automatiserad och elektrifierad fordonsflotta, vilket i grunden är positivt, men när den fossildrivna biltrafiken minskar och vi tankar mindre bensin och diesel kan skatteintäkterna minska. Samtidigt finns också en risk att körsträckorna ökar, i takt med att självkörande fordon blir lättillgängliga och billiga”.

Läs den sista meningen en gång till. Ni ser, ränderna går aldrig ur. En framtid där vi vanliga dödliga susar omkring kors och tvärs i billiga, lättgängliga och självkörande elektriska bilar – vilken mardröm!

Fri folklig rörlighet har alltid uppfattas som något subversivt.