Svindlande affärer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/10:

Principiellt är kommunala bolag i grunden en styggelse. De utgör en skvaderaktig korsning av kommers, offentlig förvaltning och partipolitisk maktutövning som är tveksam såväl ur demokratiskt som marknadsekonomiskt perspektiv.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, tillhör dem som länge kritiserat kommunernas bolagiseringsiver. Hon menar att det ligger i kommunallagens utmarker att sätta ihop stora företagskonglomerat.

Den offentliga verksamheten är en rättsordning i folkets tjänst, inte en affärsdrivande butik med allt vad det riskerar att medföra i form av försvårad insyn, självsvåldigt fattade beslut, bristfällig dokumentation och osunda jävsförhållanden i kommunerna.

”När politiker sitter på flera stolar samtidigt, i exempelvis kommunstyrelsen, nämnder och kommunala bolagsstyrelser, säger det sig självt att detta nätverk av personer inte säkrar tillräcklig styrning, kontroll och ansvarsutkrävande som grund för medborgerligt förtroende”, skrev Ahlenius i Göteborgs-Posten för några år sedan med anledning av de uppmärksammade bolagsskandalerna i Göteborgs stad.

Så illa som där är det inte i Linköping, lyckligtvis. Vad man än kan hävda om vår kommunala bolagssfär, har den knappast gett generellt intryck av att vara misskött. Tvärtom. Att få Linköpingsbor finner det angeläget att privatisera måste ses som ett gott betyg på driften.

Men i det sammanhanget blir också Correns avslöjande om Tekniska verkens märkliga mångmiljonförsäljning av en begagnad generatoranläggning desto mer anmärkningsvärd.

Hade det inte varit för att affären utlöst en rättstvist i domstol skulle sannolikt aldrig allmänheten heller fått veta något, bara det är noterbart. Hur öppna för granskning än Tekniska verken annars vill vara, skyltar man nog inte gärna självmant med hur avyttringen av de nämnda generatorerna gått till.

Som Corren kunde rapportera i onsdagens tidning åsidosattes lagen om offentlig upphandling. Istället kom en påfallande dubiös figur, senare dömd ekobrottsling och med koppling till Hells Angels (!), att medverka till att ombesörja försäljningen.

Som inte detta är häpnadsväckande nog, bemödade sig inte Tekniska verken att försöka få ett maximerat marknadsmässigt pris för generatoranläggningen. Man meddelade endast önskan om ett spikat belopp (1,85 miljoner euro). Alla pengar därutöver som en köpare var villig att punga ut, fick försäljningsombuden fritt stoppa i fickan själva.

Varför inte låta dem utföra tjänsten med provisionsarvode enligt en viss procentsats istället? Det borde väl vara det gängse förfarandet när agenter anlitas.

Likheten med en uppgörelse i bilskojarbranschen förminskas inte direkt av att Tekniska verken undvek att fästa något avtal på papper, allt skedde muntligt.

Linköpings invånare har skäl till upprördhet över denna ljusskygga affär. Det är ju deras egendom som Tekniska verken handskats ovarsamt med. Remarkabelt i fallet är även hur Tekniska verken så lättsinnigt kunnat äventyra sitt goda varumärke.

Det ger oundvikligen upphov till frågan om det möjligen finns fler hundar begravna i Linköpings Stadshus AB:s dotterbolag.

Bokmässan har förtjänat sin kris

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:

Bokmässan i Göteborg brukar vara ett lockande vattenhål för oss som gillar bildning och kultur. Jag hade planer på att åka dit, men avstod och spenderade istället helgen på en utflykt till det vackra grevskapet Gränna/Visingsö. Det var trevligt och vederkvickande, precis som jag vill ha det på min fritid.

Stämningen kring årets Bokmässa kändes snarare som motsatsen.

En högerextremistisk blaska som givits plats på mässgolvet för att propagera för hatets och intoleransens idéer, bojkottande författare (jag förstår dom!), politiskt bråk, alternativa protestarrangemang och uppviglande nazister som skulle marschera genom stan på lördagen.

Nej, det där getingboet var inget för mig.

Tydligen var jag inte ensam om den uppfattningen. Publiktillströmningen minskade med 25 procent jämfört med fjolårets mässa. Och besöksflykten innebar naturligtvis att bokförsäljningen gick rejält back. Särskilt de mindre förlagen drabbades hårt ekonomiskt.

De enda som vann på Bokmässan 2017 var väl avgrundshögerns marginalexistenser, som lyckades inkassera enorm uppmärksamhet för sin vämjeliga sak.

Hur kunde det bli så här? Vad är det för tomtar i mässledningen som strulat till det så monumentalt?

Inte undra på att Svenska förläggarföreningens ordförande Eva Gedin ilsknat till: ”Det är väldigt angeläget att få veta hur mässan ska återupprätta det unika, årliga bokevenemang som det varit i 30 år” (DN 3/10).

Frågan är berättigad. Svaret kräver knappast en Einstein. Håll rent från ideologiska knäppskallar och politiska narcissister som bara är ute efter att mucka gräl och stjäla åt sig strålkastarljuset. Dom kan vara kvar på sin digitala lekplats Twitter.

Bokmässan får däremot hemskt gärna vara mer fokuserad på sin egentliga målgrupp – vi som är intresserade av litteratur och tycker det är kul att mötas för att snacka böcker.

Tänk om det hände här

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/10:

Yngve Gamlin (1926-1995) var på sin tid en av våra stora underhållningsprofiler. Bland annat samarbetade han med Povel Ramel, orsakade en legendarisk tittarstorm hösten 1963 med de satiriska ”Skäggen”-programmen i TV och – icke minst – utropade han sig till president för Republiken Jämtland. Det sistnämnda var ett plojprojekt till frihetsrörelse som fortfarande är högst levande (idag är trubaduren Ewert Ljusberg president).

Den inbitne lokalpatrioten Gamlin, född i Strömsund, tog initiativet i början av 60-talet och det var inte enbart på skoj, allvar fanns i botten. Gnistan till det hela kom ur ett reellt missnöje med den styvmoderliga behandlingen från överheten i Stockholm. Man oroade sig för hur flyttlasspolitiken avfolkade de gamla norrlandsbygderna

Och man gillade definitivt inte S-regeringens planer på att slå ihop Jämtlands och Västernorrlands län (efter en uppmärksammad protestkampanj fimpade sedan statsminister Erlander idén).

Lek nu med tanken att Republiken Jämtland började utveckla sig till separatism på riktigt. En folkomröstning utlyses i länet om att bryta sig loss från Sverige. Vore det acceptabelt? Hur skulle vi i övriga landet reagera? Vad blev motdraget från Stockholm?

Det smartaste kanske inte vore att göra som i det aktuella fallet Spanien, där regeringen i Madrid med kravallpolis brutalt försökte hindra Kataloniens invånare från att rösta om självständighet. Våldsamheterna under söndagens referendum påminde mer om den forna Francoregimens samvetslösa takter, och mindre om vad som är godtagbart i en västeuropeisk demokrati.

Folkomröstningen i Katalonien må ha varit dubiöst iscensatt och författningsvidrigt genomförd. Ännu finns inget som pekar på ett faktiskt majoritetsstöd för att lämna Spanien. Men opinionen lär nog svänga som centralmakten i Madrid hanterar frågan.

Hur ska man då principiellt ställa sig till idén om ett fritt Katalonien? Jämför med det hypotetiska exemplet Jämtland. Om det i verkligheten existerade en bevisligen överväldigande och orubbligt uttryckt folkvilja att öppna eget – hade det varit så lyckat i längden att tvunget hålla jämtarna kvar inom den svenska statens politiskt konstruerade gränser?

Skulle vi hota dem med krig annars? Vore det värt priset? Onekligen något att fundera på för alla anhängare av den liberala demokratin.

Monopolets baksmälla

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/9:

Med den politiska klassens goda minne har Systembolaget länge flitigt fyllt reklambyråernas konton med svenska folkets pengar, i syfte att övertyga samma folk om det förträffliga i att butiksförsäljning av alkoholdrycker ska vara evigt statligt monopoliserat.

Dessa påverkanskampanjer har varit framgångsrika, det måste erkännas. Systembolaget, som själva pejlar opinionen regelbundet, har lyckats uppbåda ett mycket stort gillande bland allmänheten.

Utan tvekan en bedrift, sett till det normala i övriga Europa där de flesta länder betraktar vuxna människor som vuxna nog att inte tvunget behöva hänvisas till någon statlig monopoljätte för inhandling av starkvaror.

En prestation är också, eller kanske snarare ett bevis på fattigdomen i vår alkoholkultur, att konsumenterna intalats att tro på Systembolagets skryt om det förment fenomenala sortimentet. Men så marknadsför man heller inte gärna att flera succésäljande viner tillverkats av importerat råblask som blandats, smaksatts och tappats på box i ett industriområde i Simrishamn (SvD 4/11 2013).

Emellertid tycks det till sist slagit slint i propagandamaskineriet.

Det är en sak att Systembolaget hökaktigt slår vakt om sin monopolställning i propagandakampanjer mot folket. En annan sak är att lobba direkt mot den lagstiftande makten. Då har uppenbarligen en gräns passerats för politikernas välvilja.

Nyligen, inför motionsperioden i riksdagen, köpte Systembolaget annonser i 56 svenska dagstidningar med budskapet att de förtroendevalda inte skulle tänka tanken att tillåta gårdsförsäljning av vin i Sverige. Systembolaget skickade även ett särskilt brev till alla riksdagsledamöter med samma krav. Ett statligt organ som försöker skriva demokratiskt tillsatta politiker på näsan och diktera sitt eget lagrum?

Då finns föga respekt för basala spelregler i ett civiliserat land. Att Systembolaget agerat som en stat i staten har fått åtskilliga centerpartister som nu är samlade till partistämma i Malmö att resa ragg och ifrågasätta monopolet. C-ledningens linje är fortsatt bevarande, men som partitoppen Anders W Jonsson säger: ”Vi kommer att få det tuffare på grund av detta, för det har verkligen retat upp många av våra företrädare” (Expressen 28/9).

Ser vi äntligen början till slutet för Systembolagets privilegium att slippa konkurrens? Vilken utomordentligt rättvis baksmälla för lådvinskrängaren i så fall.

Föredömet Demirok

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/9:

Beröm åt Muharrem Demirok. Centerns kommunalråd i Linköping har resningen att bland aktiva politiker göra något mycket ovanligt. Ett beslut fick dåliga konsekvenser. Det borde inte fattats. Han inser det, medger det öppet och tar sitt ansvar för det.

Intentionen var god. Genom att inrätta en bussfil på Hamngatan i centrala Linköping skulle kollektivåkandet underlättas. Vad hände? Demirok är karl för sin hatt och säger utan omsvep: ”Hela trafikapparaten har fått infarkt. Det blev inte rätt. Så är det. Beslutet har bidragit till att trafiksituationen i stan inte mår bra” (Corren 27/9).

Det är föredömligt rakryggat av Demirok. Hellre än att hålla fast vid en position som visat sig ohållbar, intar han en prövande och självkritisk hållning, är villig att i pragmatisk anda korrigera beslutet efter hur utfallet blivit i verkligheten. Så agerar en politiker som sätter medborgarnas bästa framför den egna prestigen.

Tänk om det bland riksdagspartierna fanns samma mognad att ta vuxenansvar för alla felgrepp som gjort att hela den svenska bostadsmarknaden drabbats av svårartad infarkt. I tidskriften Ekonomisk Debatt (7/2016) var domen från nationalekonomen Assar Lindbeck inte nådig: ”Mot bakgrund av de ekonomiska, sociala och psykiska skadeverkningarna av stor bostadsbrist är det inte någon överdrift att karaktärisera svensk bostadspolitik som en social katastrof, skapad av svenska politiker av alla färger”.

Här kan man tala om ett praktexempel på hur goda intentioner stenlagt vägen till eländets portar. Assar Lindbeck har i decennier försökt väcka politikerna om nödvändigheten av att avskaffa hyresregleringen, införd under andra världskriget, som förstört balansen mellan utbud och efterfrågan.

Resultatet är en hyresmarknad som påminner om den konkursade kommandoekonomin i de gamla öststaterna med oändliga köer, ruffel och svartkontrakt. Underskottet på hyresrätter i tillväxtkommunerna är en tungt bidragande orsak till dagens bostadsbubbla.

Följderna för normalinkomsttagare som gett sig in i detta prisrally riskerar att bli fatala, varnar Lindbeck: ”Bostadsbristen lockar också familjer med begränsade ekonomiska resurser till att dra på sig stora skulder för att finansiera köp av bostadsrätter eller småhus, vilket kan skapa oro hos många över att inte kunna klara av skulderna i framtiden”.

Situationen med extremlåga räntor som eldar på hushållens skuldsättning gör inte precis saken bättre. Varje parti skulle behöva en Muharrem Demirok som ser verkligheten i vitögat, resolut erkänner att bostadspolitiken lett åt skogen och inte hukar för att lösa problemet som man själv kokat ihop. Okej, vi ville väl. Det fungerade inte. Nu ska vi fixa det. Den attityden.

Det har börjat pratas om att avskaffa ränteavdragen för att kyla av skuldboomen. Utmärkt. Kompensera med sänkt skatt på arbete, och undvik att höja skatten på sparande. Fasa ut hyreskontrollen (vilket Socialdemokraterna ville göra redan 1967) och inled en övergång till sund marknadsmässighet, som får bort de artificiellt låga hyrorna i attraktiva områden, återställer balansen och sätter fart på flyttkedjorna så att människor i olika livsfaser får möjlighet att bo vettigare eller överhuvudtaget kan starta en bostadskarriär.

Förr eller senare synes en sådan reform ändå oundviklig. Är det inte lika gott att gripa tillfället nu?

Nej till tvångsavgift!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/9:

Nittioniotusen svenskar har statsmedias indrivningsbolag Radiotjänst skickat till Kronofogden för förfallna licensskulder. Det totala kravbeloppet är inte kattskit: 1,1 miljarder kronor. ”Just skulder som avser obetalda TV-avgifter är oerhört ofta förekommande. I princip alla måste ju betala den och kommer man efter med andra räkningar är det säkert så att den får vänta också”, säger Karl Stjerna, vd på kreditupplysningsföretaget Syna (Folkbladet 15/9).

Det är förstås tråkigt för dem som hamnar i Kronofogdens klor och får sina namn fläckade av betalningsanmärkningar. Men det är faktiskt inget tvång att hosta upp pengar till den svenska statsmaktens TV-organ. Licensavgiften är trots allt frivillig. Den som inte vill se på TV och äga en televisionsapparat kan hälsa Radiotjänsts snokande kontrollanter adjö.

Tiderna har dock förändrats sedan staten fortfarande kunde monopolisera etern. Teknik- och medieutvecklingen har sprungit förbi det gamla licenssystemet. I var mans hand finns numera nätuppkopplade mobiler, datorer och surfplattor som totalt revolutionerat utbudet. Ett dignande smörgåsbord av information, nyheter och underhållning från en hel värld är lika tillgänglig som vatten ur kranen. Gränslösheten gjorde Radiotjänsts uppgift svårare.

Vad var egentligen TV på 2000-talet och hur hantera det faktum att även statsmedierna expanderat ut på webben? Lösningen blev att kräva licens av all slags utrustning som kunde ta in SVT:s sändningar. Men drabbade medborgare trilskades och fick Radiotjänsts datorjakt underkänd i domstol.

Kvar låg dock problemet hur statsmedierna skulle få en mer hållbar finansiering. Regeringen tillsatte förra året en politisk kommitté i syfte att utreda frågan. Samtliga riksdagspartier lär idag ha enats om vad som komma skall. De anställda på Radiotjänst i Kiruna får söka sig annan sysselsättning. Deras jobb tas istället över av Skatteverket.

Licensavgiften omvandlas nämligen enligt partiernas förslag till en inkomstrelaterad skatt som ingen kommer undan. Det spelar alltså föga roll om du är komplett ointresserad av vad SVT erbjuder. Du måste ändå ovillkorligen böja dig för statens våldsmonopol och snällt betala för en tjänst du inte efterfrågat. Annars sparkas dörren in hos dig och du tvingas på knä av den politiska maktens knektar, rått uttryckt.

Är detta ett rimligt sätt att finansiera något media överhuvudtaget? Möjligen i det forna DDR. Men knappast i ett land som gäller för att vara fritt och demokratiskt.

Detta är ingen kritik mot innehållet som public service (SVT, SR, UR) svarar för. Mycket av journalistiken, nyhetsförmedlingen, kulturprogrammen och underhållningen håller utmärkt kvalitet. Många svenskar skulle säkert inte önska att alltihop gick i graven, även om man kan ifrågasätta lämpligheten i att staten ska bedriva egen medieverksamhet. Så varför inte behålla avgiftsmodellen?

Inte i Radiotjänsts antikverade och frånstötande licensskepnad, naturligtvis. Utan i form av att public service-utbudet kodas och läggs bakom en betalvägg, helt eller delvis. Det gör konkurrensen neutralare på mediemarknaden och TV-tittande konsumenter får bestämma själva om de vill öppna sina plånböcker för SVT eller inte. Liberalt och rättvist.

Bygga eller fridlysa?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/9:

Bostadsminister Peter Eriksson var imponerad. ”Det är roligt att se hur Vallastaden har utvecklats och blivit en plats där många vill bo”, sa han efter sitt besök i Linköpings uppmärksammade flaggprojekt på bostadsfronten. Ett föredömligt innovativt exempel för andra att ta efter, menade statsrådet: ”Öppnar vi upp för fantasi skapas en mångfald som saknas i de flesta svenska bostadsområden” (Corren 25/9).

Nog är det ett gott kvitto på hur idéer blir verklighet i vår kommun. Det kan vi vara stolta över.

Inte bara Vallastaden är en plats där många vill bo. Trycket på att överhuvudtaget bo i Linköping är starkt, vilket är mycket positivt. Här finns expansionskraft, dynamik, en löftesrik framtid. Linköping växer och behöver växa för att kunna nå sin fulla potential.

Vallastaden är ett utmärkt steg på den vägen, men det räcker förstås inte. Det måste byggas mer. Klarar vi inte att möta efterfrågan på bostäder hämmas våra möjligheter. Det är ett problem som Linköping sannerligen inte är ensamt om bland svenska tillväxtkommuner. Att lösa bristsituationen på bostadsmarknaden är definitivt en ”utmaning”, som det eufemistiskt brukar heta på dagens politikerspråk.

Problemet blir heller inte lättare av att statsmakterna krånglar till det som på Ekängen. Linköpings kommun vill köpa loss den statligt ägda marken vid den tidigare Roxtuna-anstalten och bygga en ny blomstrande stadsdel med 1200 bostäder. Men att öppna upp för den sortens skapande fantasi är centralmakten i Stockholm inte lika välvilligt inställd till. Det är dock ingalunda Peter Erikssons fel.

Projektet har hamnat i en lång malande byråkratistrid, eftersom Riksantikvarieämbetet slår vakt om den närliggande kungsgården Tuna. Den är byggnadsminnesförklarad, vilket förstås är rätt och riktigt. Stötesten är att samma myndighet även hävdar att hundratals hektar av kungsgårdens anslutande historiska odlingsmark också måste skyddas.

Alltså vill/kan inte Statens fastighetsverk släppa den till Linköpings kommun och där tycks förhandlingarna om bostadsplanerna på Ekängen kört fast, enligt vad Corren senast rapporterade om saken i måndags.

Det finns högt vettiga skäl till bevarande av äldre kulturlandskap (ämnets vikt förtjänar faktiskt sin egen ledare). Men hur rimligt är det i just detta specifika fall? Sverige är stort med massor av skyddsklassad mark, ibland närmast in i absurdum – ta bara konsekvenserna av nuvarande strandskyddslagstiftning – där ivern till konservering på ett fatalt sätt inte sällan tenderar att hindra resursutnyttjande och utveckling.

Ekängen är tyvärr illustrativt för denna rigiditet. Meningen kan väl knappast vara att vi ska göras till fångar i förflutenheten? Hur vore det med ett större inslag av pragmatism, flexibilitet och förståelse för nödvändigheten att prioritera bland olika mål?

Linköping har ett pockande behov av bostäder till nu levande människor. Väg detta mot statens deklarerade intresse av att fridlysa ett gammalt åkerområde i kommunen från byggande. Är det då förnuftigast att Linköping bör ge sig för staten, eller tvärtom?

Bergmans bästa!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:

”Vår andes dalahäst i världen” kallade Bo Widerberg ilsket Ingmar Bergman i 60-talets början. Giftigt och kul formulerat, inte osant heller. Bergmans betydelse för Sverigebilden utomlands går knappast att överskatta.

Nästa sommar är det prick ett sekel sedan han föddes, vilket uppmärksammas med otaliga event jorden runt. Det internationella intresset för Bergmanåret 2018, som redan dragit igång, är enormt. Man kan faktiskt tala om en global händelse.

Tydligen består även vår regering av entusiastiska Bergmandiggare. 13 miljoner skattekronor satsar cineasterna i Rosenbad på firandet av den gamle demonregissören. Att Stefan Löfven & Co var så hängivet arty, det kunde väl ingen tro. Laddar man möjligen rent av för att hotta upp det sammanfallande valåret med att utmana Alliansen på debatt om Bergmans främsta rullar? Det hade ju kunnat bli riktigt fängslande.

Nå, låt oss då ta den diskussionen! Härmed kastar jag handsken, håll till godo med följande tio-i-topp att okulärbesiktiga.

1) Nattvardsgästerna, 1963.
Bergman är tveklöst bäst i svartvitt! Jag vet ingen som med sådan självklar auktoritet behärskar och utnyttjar de visuella nyanser som detta format ger. Skådespelarna framträder som närmast skulpterade på filmduken. I detta asketiska drama gör Gunnar Björnstrand en ångestfylld landsortspräst som kämpar med Guds tystnad och har en komplicerad relation till lärarinnan Märta, lika oförglömligt gestaltad av Ingrid Thulin. Här snackar vi blytung söndag. Väl värd att se bara för känslan. Det lutherska Sverige i destillat.

2) Det sjunde inseglet, 1957.
”Jag är Döden! Jag har redan länge gått vid din sida”, säger den schackspelande liemannen till Max von Sydows medeltidsriddare. Ingmar Bergman var ängslig att filmpubliken skulle svara: ”Sällan! Du är ju bara Bengt Ekerot med vit färg i ansiktet”. Bergman hade inte behövt vara orolig, ingen har personifierat Döden så lysande varken förr eller senare. Det sjunde inseglet är en sällsam blandning mellan mörker och ljus, förtvivlan och hopp.

3) Persona, 1966.
Ett djärvt formexperiment, av kritiker ofta hyllad som Bergmans magnum opus. Ett starkt reducerat, psykologiskt kammarspel mellan två kvinnor (Liv Ullman och Bibi Andersson) vars identiteter glider över i varandra. Persona har analyserats sönder och samman, men filmen är precis som god lyrik eller bra konst överhuvudtaget. Man behöver inte förstå allt, det räcker med ett öppet sinne. Tål att ses åtskilliga gånger.

4) Smultronstället, 1957.
Sveriges första roadmovie! Den åldrige doktor Isak Borg (Victor Sjöström) bilar genom Sverige och sitt eget förflutna. Som sällskap bakom ratten har han Ingrid Thulin – och snart även andra mer eller mindre sympatiska reskamrater. Vacker och gripande. Även de som vanligtvis inte gillar Bergman brukar ofelbart trilla dit. Slutscenen är nog den finaste i svensk film.

5) Viskningar och rop, 1973.
Men den här är inget för ömtåliga själar! Gastkramande relationsdrama mellan tre systrar i herrgårdsmiljö vid förra sekelskiftet. Så psykologiskt tät och stark att man kan skära stämningen i kuber. Men med ett försoningens tröstande hopp inbakat. Särskilt Harriet Andersson imponerar i vad som måste vara hennes livs roll. Svindlande snyggt foto av Sven Nykvist (denna gång i färg).

6) Scener ur ett äktenskap, 1973.
Liv Ullman och Erland Josephson skildrar ett äktenskapligt förfall i sex avsnitt och inspirerade många äkta makar i verkliga livet att för första gången tala ut med varandra. Skilsmässofrekvensen lär ha ökat markant när TV-serien sändes första gången – något som Bergman var mycket belåten med. Blev förebild till ”Dallas”, tro’t eller ej.

7) Skammen, 1968.
Kriget kommer! Påverkad av Vietnamkonflikten gjorde Bergman detta drama om ett musikerpar (Max von Sydow och Liv Ullman) som försöker dra sig undan annalkande invasionstrupper på en ö i havsbandet (givetvis Gotland, var annars?). Bergman var missnöjd med det konstnärliga resultatet, fast strunta i honom. Det är suverän film om krigets grymhet och förvirring, sedd ur den ”lilla människans” perspektiv. En nedtonad Hasse Alfredson – javisst, klart att denne mångbegåvade underhållare även varit med i en Bergmanrulle – äger birollslistan som vinlangande antikvitetshandlare.

8) Sommaren med Monika, 1953.
Lars Ekborg och Harriet Andersson i en bitterljuv kärlekshistoria. Frihet, sommar, skärgård – men allt går i moln när höstens trista vardag tränger sig på.

9) Fanny och Alexander, 1982.
Bergmans grandiosa avsked till biofilmen. En storslagen, publikfriande släktkrönika som är Bergmans mest älskade verk i hård konkurrens med Smultronstället. Hela den svenska skådespelareliten medverkar. Men är det Jan Malmsjö som stjäl showen i rollen som biskopen från helvetet, Edvard Vergérus. Give him a big hand!

10) Ormens ägg, 1977.
Sorgligt underskattad film från Bergmans västtyska exilperiod. Liv Ullman och David Carradine försöker hanka sig fram i Weimarrepublikens kaos. Spännande historia med massor av tidsatmosfär. Fritz Lang kunde inte gjort det bättre.

Håll järnvägen igång

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/9:

Han har fått nog. Måttet är rågat. På DN Kultur häromdagen uttryckte journalisten och författaren Johan Hilton sin frustration över hur omöjligt det blivit att åka tåg i Sverige: ”Jag skissar just nu på ett plattitydbingo i pocketformat över de fel som ständigt drabbar tågtrafiken och Trafikverket och som jag tänker sälja i vagnarna. Det skulle göra toksuccé bland resenärerna i störtskuren av ursäkter från högtalarna: Nedriven kontaktledning, check. Kabelbrand, check. Signalfel, check. Mötande tåg, check. Vagnfel, BINGO för helvete!”.

Någon som inte känner igen sig? Till saken hör att Johan Hilton verkligen gillar att åka tåg, eller snarare, vill gilla. Han är knappast ensam om det. Tåg är ett populärt kommunikationsmedel bland svenska folket. Men tålamodet prövas onekligen av den bristande pålitligheten.

Hör min enkla bön, kära politiker som begär vårt förtroende att styra och ställa i samhället. Kan ni inte bara fokusera på ett enda mål för ett tag? Att grundläggande verksamheter ska funka. Som polisen. Som sjukvården. Som tågen. Ni måste inte nödvändigtvis bygga futuristiska höghastighetsbanor för en astronomisk summa skattemiljarder. Det finns redan befintligt dragna järnvägar som era väljare gärna använder, men som lider av svåra kapacitets- och underhållsproblem.

Är det inte kapitalförstöring att låta det existerande nätet falla i bitar? Tänk om det rustades upp, och vanliga tåg faktiskt gick som tåget, prickfritt och i tid. Det hade varit attraktivt nog. Ni talar gärna om att människor borde köra mindre bil, för miljöns skull. Ni talar gärna om att hela landet ska leva, för landsbygdens skull. Vill ni göra konkretion av orden? Ge Stångådalsbanan en chans!

Modernisera, helsvetsa spåren, elektrifiera. Med snabbare och tätare turer för person- och godstrafik mellan Linköping och Kalmar hade villkoren i den sydöstra delen av Sverige kunnat bli betydligt bättre. En öppning för regionförstoring med potential.

Må regeringen därför ompröva Trafikverkets beslut att vända ryggen åt Stångådalsbanan. Varken den, eller anslutande Tjustbanan till Västervik, är förklarad som aktuell för renovering i myndighetens senaste investeringsplan. Sotdöden nästa?

Vill man underblåsa avfolkningen av mindre orter är ett säkert sätt att lämna infrastrukturen till förfall. Skulle det bli Stångådalsbanans framtid drabbas även – nota bene – Linköping och Kalmar, riskerar att bli likt öar i allt ödsligare omkringliggande trakter. Hur skulle det gynna utvecklingen av våra respektive län? Urbanisering är positivt ur många aspekter, men utan ett syresättande samspel mellan stad och landsbygd går något väsentligt förlorat, vi blir fattigare.

Goda skäl finns alltså att värna Stångådalsbanan. Fast ska regeringen väckas till en satsning bör åtminstone berörda kommuner längs sträckan hålla ihop. Olyckligtvis har Linköping nu valt att överge samarbetsorganisationen Infrastrukturkansliet som lobbar för Stångådals- och Tjustbanan. Majoriteten i Linköpings kommunstyrelse vill hellre koncentrera sig på Ostlänken. Som om det fanns en motsättning!

Det tycker i vilket fall inte kommunalrådet Sara Skyttedal (KD) som är kritisk till avhoppet: ”Jag tror att man har lite av ett storstadskomplex och inte förstår att vi måste också se till att stärka landsbygden för att se till att både regionen ska fungera – men också att Linköping ska stärkas som stad” (P4 Östergötland 20/9).

Precis.