Osund politisk sekterism

Publicerad den av
Svara

I dag handlar partianknytning för många inte om vilket politiskt parti som driver den bästa politiken som det var på, låt oss säga, Eisenhowers och Kennedys tid. Det handlar inte ens om vilket parti som har den bästa grundfilosofin, som det var under Reagans tid.

Nu för tiden är partitillhörighet ofta allomfattande. Folk använder partiidentiteten för att fylla det tomrum som uppstått när deras andra anknytningar vissnat bort – religionen, etniciteten, lokalsamhället, familjen.

– David Brooks, DN 5/11.

Det blodröda arvet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/11:

Det är mars 1913. Den förgrämde testuggaren Lenin sitter i marginalen och deppar över bolsjevikernas hopplösa utsikter. I ett brev till författaren Maxim Gorkij skriver han: ”Ett krig mellan Österrike och Ryssland skulle vara till stort gagn för revolutionen i Västeuropa. Visserligen är det svårt att föreställa sig att Franz-Josef och Nikolaus skulle göra oss den tjänsten”.

Samma månad äger en galamiddag rum på kejsardömet Tysklands ambassad i London. Efteråt noterar den tyske greven och jetsettaren Harry Graf Kessler i sin dagbok: ”Under ett och ett halvt år har det europeiska läget fullständigt förändrats. Ryssarna och fransmännen är tvungna att vara fredliga eftersom de inte längre kan räkna med stöd från England”.

Världen kan snurra vidare på sin dynamiska och frihetliga kurs. Varför skulle den inte det? Tills Lenin blir glatt överraskad dryga året senare.

Utan att någon egentligen förstått hur det kunnat hända och varför, har Europas stormakter störtat civilisationen i avgrunden. Första världskrigets blodbad är Lenins karriärbiljett. Ryssarnas motgångar på slagfältet tvingar tsaren att abdikera i början av 1917. En historisk chans till utveckling av en fullvärdig demokrati öppnar sig i detta väldiga land. För snart exakt 100 år sedan, den 7 november, tar ödet en annan väg.

Lenin och hans bolsjeviker kidnappar den ryska revolutionen genom att kuppa till sig makten. Vad som sedan ska drabba folket saknar all tidigare motsvarighet, någonstans. Karl Marx kommunistiska frälsningsevangelium kommer nu att omsättas i praktiken.

Hur det tar sig uttryck är Lenins telegram till några underhuggare den 10 augusti 1918 ett talande exempel på: ”Häng minst hundra rika och som blodsugare bekanta bönder (och häng dem så att folk ser det), offentliggör deras namn och beslagta all deras säd. Identifiera gisslan som jag angav i gårdagens telegram. Gör det på sådant sätt, att folk i en vid omkrets ser det, darrar, vet och säger att man dödar och fortsätter att döda de blodtörstiga kulakerna. Telegrafera att ni har fått anvisningarna och effektuerat dem. PS Finn de mest hårdföra männen”.

Detta är Lenins blodröda arv. Han skapade Sovjetunionen och därmed mänsklighetens värsta helvetesuppfinning: den totalitära staten, med dess iskallt fungerande mekanik av likriktning, terror, förtryck, slavarbetsläger och massmördande. Stalin, Mussolini, Hitler, Mao, Pol Pot och rader av andra efterföljande diktatorer har byggt sina gangstervälden på Lenins modell. Varhelst kommunism blivit styrande lära har det heller aldrig slutat på annat sätt än i massivt elände och bottenlös mänsklig förnedring.

Ännu i denna dag kastar Lenin sin långa, ondskefulla skugga över oss. Hur många offer och hur mycket lidande kan inte skrivas – direkt eller indirekt – på denne avskyvärde figurs konto!

Det järnhårda elitstyret, dyrkandet av våldet som medel att förverkliga utopier, synen att politik måste omfatta allt och alla i samhället, den totala respektlösheten för individen och äganderätten, det systematiskt militanta och avhumaniserande språkbruket – Lenin var pionjären att kunna leva ut rubbet på ruinerna av den värld som gick under i krutröken 1914-18.

Tragiskt bortom ord att Franz-Josef och Nikolaus ändå gjorde honom den tjänsten istället för att slå vakt om freden.

Polisen som försvann

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/11:

Inför valet kommer frågan om lag och ordning utan tvivel vara ett hett debattämne i den partipolitiska maktkampen. Kriminaliteten fräter hårdare på samhällsgemenskapen och den medborgerliga tilliten. Vanligt hederligt folk känner en djupare oro för säkerheten på gator och torg, särskilt i socialt utsatta bostadsområden där våldsmonopolet praktiskt taget är brutet.

I grunden är det ett symptom på att statens kärnuppgifter missköts, nonchalerats eller lågprioriterats av dem som burit ansvaret men slumrat vid ratten. Nu, när den allt bistrare verkligheten kräver uppryckning, är det annat ljud i skällan.

Både den yttre och inre hotbilden har ju påtagligt mörknat. Från vänster till höger märks ett ökat intresse för såväl det nästintill nedlagda militära försvaret som det dysfunktionella polisväsendet.

Det är bra, men det gäller att vara en kritisk konsument på den politiska marknadsplatsen när partierna saluför strängare straff och mer skattepengar till polisen. Blott sådan retorik är oseriös, om inte det samtidigt ges förslag på hur den polisiära organisationen bör reformeras. Nej, det räcker inte med billigt snack om att sparka rikspolischefen Dan Eliasson (vilket i och för sig vore välkommet).

Ska brottsligheten stävjas på allvar, måste det gås till botten med systemfelen som gjort att vi fått en skandalöst ineffektiv och dåligt ledd poliskår, som i åratal bara kommit längre och längre bort från medborgarna. Detta är grundligt belagt av den internationellt välrenommerade polisforskaren Stefan Holgersson. Läs honom!

Läs gärna också journalisten Hanne Kjöllers skakande bok En svensk tiger. Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån (2016), en svidande vidräkning med den unkna kulturen på en av våra viktigaste myndigheter. Framför allt – insistera på att dom som söker vårt förtroende till politiska uppdrag läst och förstått. Annars kan det hojtas om straffskärpningar och större penningpåsar tills alla är blåa i ansiktet – det hjälper föga om polisorganisationen fortsätter att vara kroniskt kass och resistent mot konstruktiv kritik (vilket icke minst Stefan Holgersson fått erfara).

Ett avgörande misstag har mer än 50 år på nacken och det var när hela polisväsendet förstatligades 1965. Innan dess var polisen av hävd kommunal och verkade i vardaglig, nära kontakt med lokalsamhället.

Äldre svenskar minns nog den respektingivande fotpatrullerande kvarterspolisen som hade koll på buset och var garant för ordningen i grannskapet. Han blev offer för centraliseringsvågen och försvann. Staten försökte senare kompensera med närpoliser. De försvann också. Uniformerad fotpatrullering ger bevisat goda resultat i brottsfrekventa områden. Sånt ägnas idag ingen tid.

Polisen har aldrig haft så mycket pengar – och aldrig löst så få brott, om man synar den ofriserade statistiken (enligt polisens kreativa sätt att bokföra är exempelvis mordet på Olof Palme uppklarat!).

När staten fallerat, är bollen tillbaka hos kommunerna. I Linköping vill den styrande koalitionen (S, MP, L) anställa trygghetsväktare i stadsdelar som Ryd och Skäggetorp. ”Människor upplever inte trygghet och därför ser vi att vi måste stärka upp där”, säger kommunalrådet Kristina Edlund (Corren 1/11). Initiativet är utmärkt och riktigt, dock trist att det blivit nödvändigt.

Rädda Museihuset!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/10:

Det blev en kulturutflykt de luxe jag aldrig glömmer. Förra sommaren, en solvarm julidag, var jag i Vadstena för att se den fina utställningen om prins Eugens Östergötland. På slottet hängde ett trettiotal verk, några inlånade från Waldemarsudde, vilka samtliga skildrade vårt intagande östgötska landskap som denne kunglige konstnär älskade så mycket.

Att i verkligheten få närstudera berömda målningar som Jagande skyar (1930-35) och Det regnar på Omberg (1925) var en sann njutning. Upplevelsen skulle dock strax få vass konkurrens.

På väg åter till Linköping, en bit bortom Motala och Borensberg, råkade jag köra förbi en stor lada intill Göta kanal. ”Museihuset” stod det skyltat på väggarna.

Inte hört talas om innan. Nyfiken som jag är, kunde jag förstås inte låta bli att vända bilen, parkera och kolla.

Oj, oj. Målarprinsen i all ära. Men detta! Det var som att stiga in i Aladdins grotta. Var ska man börja? Mina ögon blev stora som tefat när jag inledningsvis förevisades en samling ultracoola veteranbåtar.

Juvelen i kronan var en högteknologisk motorraritet anno 1929: Sterling Coast Guard Special, 6 cylindrar, 4 separata tändsystem, 300 hästkrafter. Tidigare ägare? Den mytiske finansfursten Ivar Kreuger himself. Motorn hade suttit i hans salongsjakt Loris.

Och sedan, i andra delen av byggnaden, öppnades en väldig skimrande skattkammare av leksaker för mig att gå på upptäcktsfärd i. Jag har inte skådat maken.

Där fanns mängder av dockor. Där fanns oändliga rader av läckra bilar från Dinky Toys, Corgi, Lemeco och allt vad fabrikanterna hette. Där fanns en överväldigade dröm till modelljärnväg, anrikt Märklin, ett helt 1900-tal av olika lok och vagnar som rullade runt på de små spåren. Exempelvis ett komplett lasarettåg för sårade tyska soldater, tillverkat under första världskriget.

Jag fångade upp ett ursnyggt gammalt svart lokomotiv, lyfte det försiktigt och höll i handen vad som på 1930-talet motsvarade en årslön för vanliga knegare. Inga billiga grejer att leka med, precis.

Museihuset i Ljung gjorde mig lyrisk, det erkänner jag utan omsvep. Vilken fantastisk och otippad attraktion mitt på östgötaslätten!

Museihuset är en privat skapelse med Hans Vaernéus som drivande kraft. Han är nu 75 år och vill, vilket Corren berättade igår, dra sig tillbaka. Förgäves har han försökt finna någon att lämna över sitt unika livsverk till.

Intresset Vaernéus mött från Linköpings kommun, länsmuseet och liknande instanser att bistå honom har tyvärr varit svalt. Troligen därför att förståelsen för samlingarnas kulturhistoriska värde och betydelse är ringa. Båtar, motorer, leksaker?

Visst, kanske småkul, men är det verkligen någonting viktigt när allt kommer omkring? Man kan lika gärna fråga sig om det är viktigt med konst och poesi. Vi dör inte utan det.

Men vilken fattig, trist och själlös tillvaro! Med en öppen kultursyn är det inte heller svårt att förnimma poesin i en Sterling Coast Guard Special eller i en tidig, välvårdad Märklinmodell – alls ej väsensskild känslan som ryms i en målning av prins Eugen. Faktiskt!

Tragiskt vore om Museihuset försvann och dess underbara innehåll skingrades. Östergötland skulle förlora en pärla, sällsynt i sitt slag.

Kennedymordet ingen gåta – men hur dog Hammarskjöld?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/10:

Hade John F Kennedy fått leva lika länge som sin mor, Rose Fitzgerald Kennedy, skulle han i våras fyllt 100 år – och fortfarande varit bland oss de kommande fyra åren. Det är svindlande att tänka sig JFK som en ännu närvarande åldrig senior. För att inte tala om vilken gestalt historien då kunnat ta sig från 60-talet och framåt.

Men skotten i Dallas den 22 november 1963 ryckte bort Kennedy mitt i hans gärning och världens öden skiftade abrupt. Och detta därför att en förvirrad vänsterradikal och obetydlig nolla som Lee Harvey Oswald klev in på scenen med ett billigt gevär som han köpt via postorder.

Orimligt, anser massor av amerikaner än i denna dag. Mäktiga skuggfigurer och välorganiserade krafter måste dragit i trådarna.

Myten om Den Stora Konspirationen lär tyvärr knappast hejdas av att Donald Trump förra veckan offentliggjorde tusentals hemligstämplade dokument kring Kennedymordet. Nya detaljer har förstås intresse. Men saftiga avslöjanden till stöd för någon rafflande konspirationsteori tycks inte existera i dokumenten och det bör heller inte förvåna.

I allt väsentligt slog Warrenkommissionen fast sanningen redan i september 1964. Bevisen är överväldigande och bortom diskussion. Oswald, enbart Oswald, var mördaren.

Men om Kennedy inte 1963 föll offer för en komplott i parallell till mordet på Julius Caesar, är det svårare att säga något lika bestämt om Dag Hammarskjölds död två år tidigare. Låg det ett pilotfel bakom flygkraschen i Ndola natten till den 18 september 1961 som tog den svenske FN-chefens liv? Eller sköts planet ner?

I mer än fem decennier har det vilat en dimma av besvärande oklarheter över vad som egentligen hände. Hammarskjöld hade engagerat sig hårt för att skapa fred i den tidigare belgiska kolonin Kongo, vilket ogillades av stormakterna i väst som hade ekonomiska intressen i den mineralrika utbrytarprovinsen Katanga.

En ny FN-rapport som granskat omständigheterna kring dödskraschen utesluter inte att Hammarskjölds flygplan faktiskt blev attackerat. Svenska regeringen ser allvarligt på saken. ”Vi uppmanar alla medlemsstater att tillgängliggöra all relevant dokumentation gällande ärendet och upphäva eventuell sekretess eller på annat sätt möjliggöra tillgång till hemligstämplad information”, skrev utrikesminister Margot Wallström i ett pressmeddelande den 26/10.

Enligt ihärdiga uppgifter sitter USA på hemliga bandinspelningar av känslig radiotrafik från den ödesdigra septembernatten 1961 som kan bidra till mysteriets lösning. Materialet som de amerikanska myndigheterna har om Hammarskjöld – och som man hittills vägrat släppa – vore givetvis mycket angelägnare att offentliggöra än vad som finns kvar i arkiven om icke-gåtan Kennedymordet.

Men sannolikheten att Donald Trump skulle hörsamma Margot Wallström och FN:s utredare? Desto viktigare att öka pressen och inte ge upp.

Dag Hammarskjöld var en av 1900-talets stora statsmän. Han arbetade i mänsklighetens tjänst för en bättre, rättvisare, humanare värld och stupade på sin post. Om det var en olycka eller ett attentat är vår förbaskade skyldighet att utröna. Allt annat vore ett svek mot såväl honom som de ideal han representerade.

Måste vi bygga lådor?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/10:

Sedan 1962 delar den svenska arkitektbranschen ut Kasper Salin-priset till årets bästa nyproducerad byggnad. Vilket verk som får hedersbetygelsen 2017 avslöjas på Arkitekturgalan i Stockholm den 28 november, men det kommer inte att bli Magasinet 2 i Vallastaden.

Detta stramt modernistiska bostadshus i sex våningar är istället nominerat till Kasper Kalkon-priset för årets fulaste byggnad. I motiveringen heter det bland annat: ”Betongbrutalism är sedan länge totalt avfärdat som uttrycksform, och att i detta årtusende uppföra ett bostadshus inspirerat av sunkiga parkeringshus från 1970-talet måste vara höjden av fantasilöshet”.

Om Linköping får Kasper Kalkon-priset för denna tveksamma bedrift avslöjas händelsevis också den 28 november. Inte på Arkitekturgalan dock. Den skämmiga kalkonutmärkelsen är ett påfund av föreningen Arkitekturupproret, som vill väcka opinion mot byggsvängens fallenhet för den typ av skapelser som Vallastadens Magasinet 2 representerar.

Vår uppfattning om smak och stil skiftar naturligtvis. Själv tycker jag att Magasinet 2 är ganska fräck. Men jag har inte svårt att förstå Arkitekturupprorets bevekelsegrunder.

Man är less på fyrkantigheten, lådorna, de räta vinklarnas tyranni – som vore svensk byggnadskonst sedan Stockholmsutställningen 1930 kidnappad av ingenjör Planertz. Det var då modernismen fick sitt genombrott i vårt blågula konungarike och dominansen har hållit i sig till denna dag som är.

De tristaste uttrycken manifesterades i det folkhemska miljonprogrammets ”Erlanderkaserner” och ivern att riva äldre stadskärnor till Domusladornas förmån under vulgärfunkisens värsta period på 60- och 70-talet. Att vanliga människor tenderar att vurma för gamla tiders vackra, traditionella byggnader har märkligt nog mött föga gensvar hos dem som dikterar estetiken: arkitektbyråerna, byggherrarna, kommunsektorns politiker och tjänstemän.

I kulturländerna på kontinenten går det utmärkt att projektera hus med tydlig inspiration från förra sekelskiftets klassiska stilideal. Här är det anatema med sådana ”pastischer”, samtidigt som man fastnat i ett ständigt repriserande av den numera inte direkt purunga modernismen. Det Sven Markelius stod för kan varieras hur många gånger som helst, överallt. Men försök inte andas om Ferdinand Boberg! Då ger etablissemangets smakdomare dig en propp.

Varför denna enögdhet? Att släppa fram mer pluralism, fantasi och skönhet i arkitekturen kan väl inte vara så himla fel.

Sven Markelius 1954.

Politikens bedräglighet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/10:

Genomslaget för uppropet #metoo har varit massivt, milt uttryckt. Det är som en tryckkokare exploderat och gett den svenska självbilden en rejäl törn. Vi som gärna slår oss för bröstet och påstår oss leva i det kanske mest jämställda landet i världen.

All denna lagstiftning som syftar till rättvisa mellan könen, alla dessa tjusiga jämställdhetsplaner i företag och organisationer, predikningarna i oändlighet om genusmedvetenhet, ordandet från vänster till höger om feminism.

Vad har den politiken, bedövande i sin enighet, egentligen åstadkommit? Under ytan i samhället är det som grottbjörnens folk ännu drar fram, opåverkat stenåldersmässigt. Någon annan slutsats är faktiskt svår att landa i efter den veritabla tsunamin av vittnesmål, främst från kvinnor men även från män, om en tillvaro där hela skalan av sexuella trakasserier är mer eller mindre vardagligt förekommande.

Det som nu blottats är djupt allvarligt och mycket upprörande. Men när det stormar på sociala medier och känslorna svallar, är det även viktigt med sans och balans i hur problemet ska angripas.

Att regeringen vill visa handlingskraft är naturligt och begripligt. Under intryck av #metoo-kampanjen har jämställdhetsminister Åsa Regnér lovat att ett skarpt förslag om en samtyckeslag ska presenteras innan årsskiftet.

Frågan är dock vad en sådan lag, som stipulerar frivillighet vid alla former av sexuellt umgänge, betyder i praktiken. Den stora stötesten är att i domstol verkligen kunna bevisa att något otillbörligt skett i en intim situation, där varje moment måste kartläggas efteråt av polis och åklagare.

Ofta är det tyvärr bara målsägarens ord står mot den anklagades. Anne Ramberg, generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, är nyktert kritisk och varnar för ett lagstiftande i panik: ”Vi kan inte sänka beviskraven och gå mot ett gatans parlament” (SvD 24/10).

Å andra sidan skulle lagen kunna ha ett angeläget signalvärde. Emellertid är risken för ett besvikelsens slag i luften överhängande och att staten enbart demonstrerar sin handfallenhet i att med lagparagrafer försöka reglera något så intrikat som mellanmänskliga relationer. Vad #metoo i grunden är ett symptom på, är ett haveri i normbildningen.

Ansvaret för att behandla varandra med respekt, att uppföra sig vettigt och anständigt, att ha hygglig inre moralisk kompass, vilar till syvende och sist på oss själva och måste inskärpas redan i tidig ålder.

Det är det enkla och komplexa svaret.