Kan det vara så, suckade han, att de starkaste och djärvaste idealisterna varit de värsta fienderna till det mänskliga framåtskridandet istället för dess största främjare? Att enkla människor med sin anspråkslösa vana att inte lägga sig i andras affärer kommer att stå högre inom den himmelska hierarkin än alla de övermodiga själar som armbågat sig in bland massorna och nödvändigt velat frälsa dem?
– Sinclair Lewis, Sånt händer inte här, 1935.
Skrivit i Corren 11/1:
I Hasse och Tages rapsodiska debutfilm Svenska bilder från 1964 (tillkommen på initativ av Ingmar Bergman!) finns en väldigt skojig sekvens som driver gäck med den inflyttade storstadsmänniskans nostalgiska längtan till sin idylliska lilla hemort. Men verkligheten där bakom de pittoreska fasaderna är allt annat än oskyldigt bedårande, får vi veta.
I rådhuset torteras misstänkta felparkerare, sybehörsaffären är egentligen en bordell, den fryntlige köpmannen i diversehandeln langar narkotika och tre förtjusande damer som i själva verket är samvetslösa gangstrar rånar honom brutalt. Ack, ingenting är vad det till synes vara.
Se filmen (finns på DVD) och ni kommer att känna igen er! I miljön, alltså.
Just detta avsnitt är nämligen inspelat i Gamla Linköping. Vilket i sig kan tolkas som en ironisk blinkning av den Linköpingsbördige regissören Tage Danielsson, ty han visste ju att denna vår vackra bebyggelseoas som minner om svunna tider i grunden också är ett fejk. Precis som motsvarigheten Skansen i Stockholm.
Och det bör vi hjärtligt tacka S-politikern Lennart Sjöberg för, som på 1940-talet – understödd av Correns chefredaktör Ebbe Johnsson – tog initiativet till att rädda en mängd äldre hus i centrum undan hotande rivning genom att sonika flytta dem till Vallaområdet. En förträfflig idé som bevarande, återskapade och levandegjorde det lokala historiska kulturarvet som annars riskerade att skatta åt förgängelsen i den framrusande modernismens spår.
Men vad ska nu hända med friluftsmuseet Gamla Linköping? Det kostar att hålla hela härligheten igång och det skattefinansierade underhållet är eftersatt. ”Vi måste börja prata på allvar om Gamla Linköping. Vi kan inte ha status quo mycket längre”, sa kultur- och fritidsnämndens vice ordförande Lars Vikinge (C) till SR Östergötland i måndags.
En utredning med olika framtidsmodeller har tagits fram av museichefen Tina Karlsson. Ett av hennes alternativ är att utveckla Gamla Linköping till en avgiftsbelagd nöjespark. Ett annat är att skrota museiverksamheten och låta Gamla Linköping bli en stadsdel i stil med Norrköpings Knäppingsborg.
Enligt kultur- och fritidsnämndens ordförande Cecilia Gyllenberg Bergfasth (MP) verkar emellertid stämningarna bland politikerna luta åt upprustning av det befintliga friluftsmuseet, eventuellt med satsning på fler publikdragande evenemang. Fast då krävs större löpande anslag ur kommunkassan, vilket obevekligen tar pengar från andra ändamål – som välfärden vars nota blir allt digrare. Är Linköpingsborna villiga till den prioriteringen? Eller skulle ett Knäppingsborgsscenario vara värt att överväga?
Politik är vilja, hävdade Olof Palme i ett klassiskt uttalande. Men det är snarare att välja, sluta otacksamt gråa kompromisser och motvilligt tvingas fatta obekväma beslut som gör det egna partiets anhängare besvikna och motståndarna topp tunnor rasande. Förståelsen för politikens villkor och avvägningar lämnar tyvärr en del övrigt att önska.
Kanske vore det just därför lämpligt att göra Gamla Linköping till en fråga i den lokala valrörelsen och prata allvar direkt med väljarna om alternativen som står till buds. Möjligen kan ur denna diskussion även födas en ännu bättre framtidsplan för Lennart Sjöbergs förnämliga pärla till skapelse.
William George Gillies, 1923.
Skrivit i Corren 10/1:
Här har partipolitikerna som till hösten siktar på att vinna väljarnas gunst något att bita i. Det är Riksrevisionens granskningsrapport som bär den sövande torra titeln Tillämpningen av det finanspolitiska ramverket, RIR 2017:32. Innehållet är dock desto explosivare.
”Den demografiska utvecklingen under 2020-talet kommer att innebära fortsatt växande utgifter för de välfärdstjänster som kommuner och landsting ansvarar för”, skriver Riksrevisionen i den sammanfattande inledningen och konstaterar:
”Om personaltätheten i välfärdstjänsterna ska vara oförändrad behöver statsbidragen i genomsnitt öka med drygt 20 mdkr per år under 2020-talet. Det motsvarar en ökning av statsbidragen på drygt 200 mdkr mellan 2020 och 2030 enligt de beräkningar som Riksrevisionen tagit del av men som inte uttryckligen redovisas i de ekonomiska propositionerna”.
Det sistnämnda betyder rakt ut sagt att regeringen försökt mörka den obekväma ”utmaningen”, som skitjobbiga problem att förtvivlat slita sitt hår över eufemistiskt brukar betecknas på politikerspråk.
Och det är klart, något skojigt budskap att trumpeta ut vitt och brett inför en valrörelse är det väl inte – varken för regeringen eller oppositionen. Men att låtsas som det regnar är naturligtvis heller inte särskilt ärligt mot väljarna.
Vi har alltså en situation där antalet äldre bara ökar och ökar, även barn i viss utsträckning, vilket skapar ett växande tryck på leverans från vården, omsorgen och skolan.
Som om inte den stigande mångmiljardnotan för detta vore nog, har Sverige svettigt dyra integrationsproblem. Stora grupper nyanlända får inte arbete på många år, utan hamnar i långvarigt och socialt destruktivt bidragsberoende.
Därtill lär nuvarande högkonjunktur vika nedåt under nästa mandatperiod, vilket gör att kostnadstsunamin som Riksrevisionen pekar på blir ännu kärvare att hantera för stackarna vid makten.
Hur skulle då lösningarna kunna se ut? Den enkla vägens politik är att höja skatterna, förstås.
Sveriges kommuner och landsting, SKL, har redan återkommande larmat om att detta krävs för att säkra välfärden, om inga andra åtgärder vidtas. Grejen är bara att skattetrycket i Sverige är väldigt högt som det är – 44,1 procent av BNP, tillsammans med Finland det fjärde högsta i OECD-ligan och nästan hela 10 procent över snittet bland konkurrande industriländer (Ekonomifakta, 27/11 2017).
Det medför att ännu högre skatter riskerar att skada produktiviteten i samhällsekonomin. Snarare vore det i vårt läge lämpligare om politikerna sänkte skatterna för att få mer pengar. Låter det paradoxalt?
Begrunda följande exempel från den svenska verkligheten. De tidigare S- och M-ledda regeringarna sänkte mellan 2000-2013 skattetryckets andel av BNP från 49 till 42,9 procent. Det gjorde att ekonomins hjul kunde snurra lite friare och generera mer, inte mindre, resurser till den offentliga sektorns utgiftsområden. Realt ökade skatteintäkterna med ungefär 260 miljarder kronor.
Men sådant är inte allena saliggörande. Samtidigt måste välfärdens kärna prioriteras hårdare och verksamheterna effektiviseras bättre, icke minst genom de möjligheter som digitaliseringen och robotiseringen ger.
Landstingsvårdens tungrodda organisation skriker efter reformering och inom kommunerna får det nog vara slut på att – som i Linköping – satsa skattebetalarnas pengar på lyxiga simhallar för 760 miljoner kronor, eller vad nu detta lokala prestigebygge väntas landa på.
Andra förslag? Fråga politikern som vill ha din röst.
Skrivit i Corren 9/1:
Demonstrationspolitik kostar. Det borde vid det har laget gått upp för regeringen, som i somras utifrån en blandning av blåögd aningslöshet och moralisk rättfärdighet lät Sverige bifalla FN:s konvention om globalt förbud mot kärnvapen.
En utopisk grej förstås. Tror någon att skurkregimer som Ryssland, Kina och Nordkorea skulle omvändas till snälla, fredliga lamm och frivilligt ge upp sina nukleära arsenaler?
Men bland gåsleverradikalerna på UD kändes fint markera progressivitet, inkassera några godhetspoäng och drömskt drapera sig i manteln från Olof Palmes fornstora dagar. Snabbt gjorde sig dock verklighetens trista realiteter påminda.
Från Nato höjdes det på ögonbrynen och harklades irriterat. Vad menade den annars så ivriga samarbetspartnern Sverige med detta? Kärnvapenavskräckning är ju grundbulten i västalliansens säkerhetsstrategi. Ville svenskarna skruva ur den?
Det blev plötsligt svettiga dagar i regeringen. Utrikesminister Margot Wallström bedyrade å ena sidan den svenska troheten till kampen för kärnvapennedrustning, medan försvarsminister Peter Hultqvist å andra sidan fick rycka ut med brandslangen och förklara att ”inget får ske som i någon mening rubbar våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten”.
Sprickan var ett faktum. Lösningen på det politiska dilemmat blev den klassiska. Frågan om huruvida riksdagen skulle ratificera den förargliga FN-konventionen begravdes i en utredning, som inte fick vara klar förrän efter valet – ett solklart försök att få bort den bittra kalken från dagordningen och i görligaste mån slippa jobbig debatt. Fast det slog slint.
I en nyårsintervju med SVT eldade Margot Wallström upp sig över att USA:s Natoambassadör Kay Bailey Hutchison påpekat att Sveriges FN-linje om kärnvapen äventyrade relationerna med västalliansen. ”Nato ska avstå från att säga saker som upplevs som press och hot mot Sverige”, dundrade utrikesministern som hon vore Palme reinkarnerad. Gnissel och brak igen i följetongen.
Nästa kapitel kommer på söndag, då den olycksaliga Wallström och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg ska tala ut med varandra i samband med årets Folk och försvarskonferens i Sälen. Vi får hoppas på det bästa.
Att kalla Nato för ett hot och signalera tvivel om Sveriges lojalitet med en organisation som har avgörande betydelse för skyddet av vår frihet och demokrati i en orolig tid är givetvis häpnadsväckande ansvarslöst.
Regeringen, i synnerhet Wallström, har uppenbart inte förstått konsekvenserna av sitt handlande. Säkerhetsläget i Östersjöregionen är mycket allvarligt. Sverige och Europa är, gilla det eller inte, nu som under kalla krigets epok beroende av trovärdigheten i Natos kärnvapendoktrin för att hålla Kreml stången.
Det är Putins gangstervälde som hotar oss och aggressivt skramlar med offensiva kärnvapenmissiler. Då har vi inte råd att leka världsfrånvända tredjeståndpunktare och spela Rysslands revanschistiska intressen i händerna.
Välgörande vore om statsminister Stefan Löfven satte ned foten till förmån för Hultqvist och visade det ledarskap som man har skäl att begära av en regeringschef.
Skrivit i Corren 8/1:
Osannolika omständigheter gjorde honom till president. Han var oförberedd och ovillig, klarar inte av ämbetets plikter och kontrolleras av sina rådgivare. Mesta tiden reser han desperat runt i landet, håller tal, skakar händer – allt för att undvika ansvaret i Vita huset. Att han kunnat nå den högsta makten i USA måste ses som ett dåligt skämt.
Det var kontentan i 1975 års skandalomsusade bok A Ford, Not a Lincoln, vars talande undertitel löd: The Decline of American Political Leadership. Författaren hette Richard Reeves, tidigare journalist på New York Times, som utmålade den sittande republikanske presidenten Gerald Ford som ett deprimerande lågvattenmärke. Bok kom som en bekräftelse på Lyndon B Johnsons ofta citerade elakhet om Ford: ”Han är en bra och trevlig karl, men har spelat för mycket fotboll utan hjälm”.
Vem var Gerald Ford vid sidan av sådana formidabla auktoriteter på posten som LBJ, Kennedy, Eisenhower, Roosevelt? Bara en vanlig, hygglig kille. En medioker kongressledamot som först utsetts till att ersätta Richard Nixons korruptionsfläckade vicepresident Spiro Agnew 1973, och sedan året efter Nixon själv när denne tvingades avgå för sina Watergatesynder.
Richard Reeves slog fast att Gerald Ford representerade USA:s politiska framtid. Den moderna amerikanska demokratin hade ej längre plats för kandidater som strävade efter att matcha Abraham Lincoln i storhet och ideal. Systemet hade istället börjat utveckla en ”kreativ försiktighet”, där enbart partiapparaternas medelmåttigaste figurer med minst anstötliga egenskaper och åsikter hos bredast möjliga befolkningslager kunde nå toppen i fortsättningen.
Det är intressant att idag läsa vilka slutsatser den ansedde Richard Reeves då drog utifrån den icke-valde presidenten Fords märkliga karriär – särskilt i ljuset av den färska skandalboken Fire and Fury: Inside the Trump White House av Michael Wolff. Innehållet där är egentligen inga nyheter, utan bestyrker snarare att Donald Trump är en farligt obalanserad och grovt illiterat narcissist som mentalt befinner sig på ett tioårigt barns nivå. Dessutom insyltad i en explosiv härva av skumma kontakter med Kreml som får Watergate att framstå som en mild junibris.
Richard Reeves bad sedermera Gerald Ford om ursäkt för sin bok och medgav att han varit för hård. Ford var förvisso varken någon briljant eller färgstark president. Men han var hederlig, öppen, tålmodig och respekterad som en ärlig, rejäl person. Tänk att denne man 1975 kunde porträtteras likt ett skräckscenario för framtidens ledare i Vita huset.
Vilket bitter ironi för oss som tvingas leva med en maniskt twittrande stolle som påstår att han är ett ”stabilt geni”, skryter med att han har en ”större kärnvapenknapp” än Nordkoreas diktator och ljuger värre än en oljig positivhalare på Kiviks marknad.
Sverges motorister är ett hårt prövat släkte. Och inte var det bättre förr heller, om man ska döma efter Hasse Ekmanfilmen Hjärter knekt från 1950.
Skrivit i Corren 3/1:
Tre år efter ayatolla Khomeinis maktövertagande hävdade Olof Palme i en debattväxling med Gösta Bohman: ”Iran har byggt upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet. Den åsikten delar alla” (TT 17/3 1982). Då hade prästväldet redan hunnit avrätta tusentals människor. Döda kroppar dinglade i Tehrans lyftkranar för att injaga skräck och underkastelse hos befolkningen.
Palmes ord framstår idag som komplett bisarra, endast begripliga i kontexten av den rosenröda revolutionsromantik och naiva syn på Tredje världens ”progressiva” befrielserörelser som präglade debattklimatet under vad Per Ahlmark kallat 68-vänsterns ”galna kvartssekel”.
Nu fanns det verkligen ett betydande, äkta progressivt och liberalt inslag i oppositionen som störtade den USA-allierade shahen av Iran och hans hatade Savak-knektar 1979. Men hoppet om frihet och demokrati krossades snabbt när Khomeini, inte olikt Lenins kommunistiska statskupp i Ryssland 1917, kidnappade revolutionen från folket och införde en brutal islamistisk teokrati.
Val hålls förvisso, dock får det endast röstas på godkända regimlojala kandidater och högsta makten är sedan Khomeinis död 1989 cementerad hos Ali Khamenei. Mullorna har på sista tiden haft stora utrikespolitiska framgångar, icke minst genom interventionen på slaktartyrannen Bashar al-Assads sida i Syrienkriget. Iran har expanderat sitt inflytande i hela regionen och tvingat sin islamistiska ärkerival Saudiarabien på defensiven.
Kärnavtalet med väst, som slöts medan Barack Obama satt i Vita huset, har hävt de hårda sanktionerna mot landet och tillåtit mullorna att fortsätta utveckla nukleär kompetens.
Men utrikesäventyren har kostat, ekonomin är fortsatt usel och inte sedan förintelseförnekaren Mahmoud Ahmadinejads fuskval till presidentposten 2009 har regimen varit så skakad av internt folkligt missnöje som nu.
Protester, demonstrationer och åratal av ackumulerad avsky hos invånarna har gjort situationen överraskande explosiv. Eller inte, ty den som känner Iran vet att mullornas styre alltid varit mycket illa tålt bland breda lager.
Det islamistiska förtryckarregementet är i grunden väsensfrämmande för den mångtusenåriga, sofistikerade, stolta persiska kulturnationen. Kanske blir 2018 äntligen det år när prästväldet faller sönder och Iran till sist kan börja bygga upp de demokratiska institutioner som Olof Palme talade om.
Skrivit i Corren 2/1:
”Lantbrukaren är förvisso inte bara en producent av mat, utan sköter också värdefulla miljöresurser och förvaltar viktig biologisk mångfald”. Det skriver ingen mindre än Carl XVI Gustaf i boken En värld i förändring. Kungliga miljökollokvier 25 år (Fri tanke, 2017), där han berättar om sitt långvariga engagemang i natur- och miljöfrågor.
Att kungen hyser ett positivt, uppskattande intresse för det svenska lantbruket och dess utveckling i allt hållbarare riktning är förstås glädjande. Detta särskilt som våra moderna bönder under senare tid fått något av ett suspekt rykte i opinionen.
Högröstade ekofantaster, inte sällan urbana medelklassradikaler, har framgångsrikt lyckats svartmåla det konventionella mineralgösselbruket och vunnit gehör hos trendkänsliga partipolitiker. Hundratals skattemiljoner plöjs varje år ner i subventioner åt framställning av ekoprodukter som påstås vara nyttigare, hälsosammare, godare och miljövänligare.
Men i forskningen finns knappast något stöd för detta. Snarare är ekovurmen uttryck för grön romantik och ett främlingskap inför dagens högteknologiska, dynamiska och kunskapsintensiva lantbruksnäring som inte längre går att känna igen från Astrid Lindgrens skildringar av bondesamhället i det tidiga 1900-talets Småland.
Till råga på allt räknar statsmakten officiellt nutidens bönder som en nära nog kriminell grupp. I den gällande Miljöbalken stämplas nämligen jordbruket som ”miljöfarlig verksamhet”, något som den sittande S/MP-regeringen håller fast vid.
Det är givetvis fullkomligt absurt och djupt kränkande mot en hel yrkeskår som på landsbygden försörjer oss med livsmedel i kvalitativ världsklass. Om det ska anses miljöfarligt att producera mat, får vi väl helt enkelt börja trolla fram det magen kräver ur tomma intet – alternativt sluta äta och ta konsekvenserna.
Allvarligt talat, mycket av den mindre smickrande bilden beror sannolikt på att de flesta svenskar inte som förr har någon levande kontakt med jordbruket. Många har Emil i Lönneberga på näthinnan och uppfattar denna äldre epok som normerande. En bredare förståelse saknas därför hur 2000-talets oändligt mer professionella och effektiva bransch egentligen fungerar.
Det är olyckligt och föder en ogrundad misstänksamhet som tyvärr färgar rådande politiska stämningar. Det bör vi försöka ändra på, ty säga vad man vill om Carl XVI Gustaf men i ett jordbrukslän som Östergötland är det nog inte svårt att instämma i dessa kungsord: ”Våra unga lantbrukare måste uppmuntras att stanna på sin jord och fortsätta sitt viktiga arbete – och därigenom bilda ryggraden i en modern och blomstrande landsbygd och i samhället som helhet”.
Skrivit i Corren 29/12:
Vad är ett vallöfte värt? Det har varje kritisk konsument på den politiska marknaden skäl att begrunda, särskilt nu när den intensiva tävlingen om att vinna svenska folkets förtroende i röstbåsen snart startar igen. Förra gången, i valrörelsen 2014, bedyrade de två stora statsbärande partierna att vi skulle slippa ytterligare en mandatperiod med ökade drivmedelsskatter.
”Jag tänker låta priserna vara. Det är dyrt nog för dem som bor i glesbygden”, lovade den dåvarande finansministern Anders Borg från det blåa politikerlaget. ”Det är jättedyrt att tanka bensin som det är. Vi ser inget behov av att höja bensinskatten”, lovade den kommande finansministern Magdalena Andersson från det röda politikerlaget.
När S och M är rörande överens i en fråga borde man ju kunna lita på vad som gäller. Men inte i detta bedrövliga fall. Istället blev det en fullständig blåsning. Det kan vi alla konkret konstatera vid pumpen efter årsskiftet till valkampens 2018.
Då höjs bensinskatten med 30 öre och dieselskatten med 26 öre (inklusive moms, alltså skatten som politikerkåren fiffigt lagt ovanpå drivmedelsskatten för att maximera sina intäkter). Sveket som S och M har gjort sig skyldiga till är dock mycket värre än så.
Riksdagen som valdes hösten 2014 har ju klubbat igenom en automatiserad höjning av drivmedelsskatten. Det betyder att skatten varje år räknas upp enligt konsumentprisindex, plus två procent – utan att riksdagsledamöterna behöver lyfta ett finger i fortsättningen. Det tickar alltså bara på utan att nya beslut måste fattas. Om det redan varit ”jättedyrt att tanka bensin” kommer det att svida rejält ondare i plånböckerna framöver.
Bertil Moldén, vd för BIL Sweden, skräder inte orden: ”Folk är grundlurade, för de har inte förstått vad det innebär på lång sikt och jag tror inte heller att de övriga politiska partierna har insett vad det innebär. Det blir en ränta-på-ränta-effekt och enligt våra beräkningar kommer vi om ett respektive två år ha diesel- och bensinskatter som är högst i världen” (Expressen 25/12).
Att som Moldén hävda att folk blivit grundlurade, det är hårt. Men vad ska man annars kalla det?
De flesta svenskar är beroende av bilen för att få vardagen att fungera. Bilen är också en frihetsmaskin. Ideologin att ständigt och allt kraftigare attackera människors bilåkande med skattevapnet är att försvåra deras livsvillkor och reducera deras frihet. Det räcker nu.
Christian Dahlgrens Blogg 