Akademien är en hon

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/11:

Svenska Akademien står i särklass som kulturinstitution. Det kan vi sedan 1786 tacka Gustaf III för. Klokt och framsynt skapade monarken henne (ja, Akademien är en hon) som helt oberoende och självförsörjande – detta för att skydda den kulturfrämjande uppgiften från att korrumperas av staten, den politiska maktens nycker och lättflyktiga ideologiska eller kommersiella särintressen.

Ledamöterna har formellt enbart att rätta sig efter de av kungen skrivna stadgarna och devisen ”Snille och smak”. Men med frihet följer ansvar.

Veckans stora #metoo-relaterade avslöjande om Kulturprofilen, som under åratal ogenerat utnyttjat sin position i Akademiens omedelbara närhet till notorisk och systematisk sexjakt på kvinnor, ställer knappast denna upphöjda skara i särskilt ansvarsfull och smaklig dager.

Kulturprofilen har omhuldats och gynnats, trots att hans slemmigheter inte direkt varit okänt stoff på Stockholmsparnassen. Till och med jag, som endast rört mig där ytterst perifert och sporadiskt, visste.

Men vidden, grovheten! Offrens vittnesmål är fullkomligt chockerande. Hur har detta kunnat fortgå i decennier? Varför krävdes krigsrubriker i media innan De Aderton förmådde klippa banden till Kulturprofilen?

Akademien må vara en hon. Dock stinker det unken grabbklubb för neandertalare om denna bedrövliga historia.

Pressmeddelandet som Sara Danius släppte efter krismötet i torsdags tyder även på en rent tragiskt mellanmänsklig dysfunktionalitet i kretsen: ”det (har) under sammanträdet framkommit att ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling av vederbörande. Dessa erfarenheter hade ej kommit upp i ljuset utan den senaste tidens uppmärksamhet rörande dessa problem”.

Det är unikt blottande, närmast katharsiska ord från denna slutna olympiska församling. Jag tror aldrig det nakna offentliggörandet skett utan Sara Danius.

Jag tror heller aldrig det blivit något genomgripande beslut om internt räfst och rättarting kring Kulturprofilens skador på Akademien utan Sara Danius.

Hon valdes in 2013, blev ständig sekreterare 2015 – den första kvinnliga någonsin på detta mäktiga, tongivande ämbete. Vilket passande rendezvous med ödet. Ska Akademien kunna spela den positivt inflytelserika roll som Gustaf III avsåg för svenskt kulturliv, är uppryckning och förnyelse nödvändigt med jämna mellanrum.

Det hör till Akademiens styrka att hon också förmått det, trots flera nedgångsperioder och skandaler. Den ständige sekreteraren Carl David af Wirséns svårartat reaktionära litteratursyn höll på att göra henne till en irrelevant driftkucku vid förra sekelskiftet. Efterträdaren Erik Axel Karlfeldt räddade skivan så att den traditionstunga damen kom i takt med tiden igen.

På ett liknande vis blev Horace Engdahls ledarskap en friskhetens fläkt efter att föregångaren Sture Allén i Rushdieaffären skämt Akademiens namn och rykte. Nu har Sara Danius av allt att döma tagit ett fast, välbehövligt kommando. Fönster måste öppnas, den gamla sexistiska surdegen kastas ut.

Ty Svenska Akademien är ju faktiskt en hon. Och det förpliktigar.

Myten om politiken

Publicerad den av
Svara

Jag har inga politiska passioner, jag tycker det inte det är upprörande om den ena eller andra politiska kraften i Sverige styr, så länge det inte är vad som helst. Politiken är mer en komedi för mig.

Det finns en symbios mellan medier och politiker där politikerna är beroende av medierna för att dramatisera sina ingripanden och medierna är beroende av politikerna för att få material till sin politiska journalistik. 

Tillsammans bygger de upp en myt av att det är politikerna som handlar och förändrar samhället. Politikerna kan i ganska få situationer sätta stopp för katastrofförlopp eller ingripa mot uppenbart ofog, men samhället formas av andra krafter.

– Horace Engdahl, intervjuad i Expressen 16/11.

Ska lantbruket knäckas?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/11:

Måndag blir något av en ödesdag för svenskt lantbruk. Då ska medlemsländerna i EU försöka samla sig till ett nytt beslut om användningen av glyfosat. I annat fall löper tillståndet, enligt EU:s gällande regelverk, ut den 15 december. Konsekvenserna hotar att bli drakoniska.

Upptäckten av glyfosat gjordes 1970 av kemisten John E Franz. Han blev, med rätta, flerfaldigt prisbelönt. Det är nämligen ett av vår tids viktigaste genombrott. Glyfosat kom att ingå i Roundup, världens nu mest använda ogräsbekämpningsmedel, som har den fantastiska egenskapen att vara lika högeffektivt som det är låggiftigt.

Betydelsen för produktiviteten inom spannmålsodlingen går knappast att överskatta. Men bara ordet ”bekämpningsmedel” klingar illa i många lekmäns öron och glyfosat har blivit närmast synonymt med DDT bland högljudda grönromantiska ekoaktivister som av princip ogillar det moderna lantbruket.

Tyvärr har trendkänsliga politiker låtit sig påverkas. Frankrikes president Macron vill exempelvis helt förbjuda glyfosat. I Sverige, där regeringen inte precis utmärkt sig som de konventionella böndernas bästa vän, är rikets styrande inne på en liknande linje. ”Vi anser att glyfosat ska fasas ut. Det framgår av våra riksdagsmotioner, det är ingen hemlighet”, har miljöminister Karolina Skog (MP) slagit fast (Land Lantbruk 17/11).

Detta är politik som sämst, när fakta och verklighet underordnas ideologiskt kvacksalveri. Det påstås att glyfosat är cancerframkallande, vilket bygger på en omstridd studie av WHO. EU:s livsmedelsorgan och kemikaliemyndighet har emellertid kommit fram till raka motsatsen. Gifthalten medför sådan liten risk för människan att den praktiskt taget är försumbar.

Enbart ett glas vin är mycket farligare i jämförelse, vilket påpekats av molekylärbiologen Annika Svensson: ”När vi dricker alkoholhaltiga drycker utsätter vi oss för en mycket hög giftexponering, ungefär 170 000 gånger större än för bekämpningsmedlet glyfosat – men vi skulle aldrig dricka Roundup!” (Laholms Tidning 25/2 2016).

Men vad hjälper ett sådant argument mot att John E Franz arbetade åt det amerikanska kemibolaget Montesano? Det var samma företag som föresedde USA:s militär med Agent Orange under Vietnamkriget. Alltså måste glyfosat i jordbruket vara väldigt suspekt!

Guilt by association, förstås och utan saklig relevans. Snack i den stilen har ändå gjort att glyfosat fått ett orättvist stigma. Att EU-länderna misslyckats att nå fram till ett förlängt godkännande av glyfosat, beror i icke ringa grad på det fenomen som illustreras av den svenska regeringens hållning.

Å ena sidan säger man att det är viktigt att respektera vetenskapen. Å andra sidan förklarar man att människors oro måste tas på allvar. Enbart oron i sig har tenderat att väga tyngre för politikerna, hur ogrundad den än är. Ty ekolobbyn är påstridig i opinionen och oroliga människor är väljare som röstar. Då är det dessvärre lätt att det nyktrare vetenskapliga perspektivet tar stryk i den politiska kalkylen.

Men till vilket pris! Följderna av ett glyfosatförbud i EU kommer ofrånkomligen att ge fattigare skördar, ett mer arbetskrävande och miljöpåfrestande lantbruk till dramatiskt högre kostnader för bönderna. Spannmålsproducenterna i Sverige och övriga Europa får absurt sämre konkurrensvillkor på den internationella marknaden.

Vansinne, vansinne!

Att rymma, att fly, att återvända till livet

Publicerad den av
Svara

Vid det här laget fanns det bara ett ord som ännu betydde något: flykt. Man kunde fly. Det kändes som han varit borta från sitt liv i åratal, som om han levde en främlings liv. Någonstans väntade hans eget liv likt ett ombonat, med orätt övergivet hus. Att fly, att komma bort från den blygrå himlen, från det brödlösa bordet. Tanken svävar som en röd leksaksballong i luften.

– Joseph Roth, Den stumme profeten, 1927-1930.

Vårt behov av Nicolin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/11:

Så tvingades Leif Östling att kasta in handduken. ”Sveriges företagare måste med full kraft kunna argumentera för ett bättre företagsklimat, där skatter och avgifter är en viktig del, utan att störas av eventuella debatter om min person”, lät han hälsa i ett pressmeddelande om sin avgång.

Uppenbart är att Svenskt Näringsliv inte pallade att backa upp sin ordförande, utan istället hukande och skotträdda såg det bäst att vinka ut honom genom dörren. Patetiskt. Det är som ett återfall i det sena 60- och tidiga 70-talets ryggradslösa ängslighet, då både näringslivet och borgerligheten vek ner sig för den politiska vänsterns problemformuleringsprivilegium.

Mönstret i ”affären” Östling förskräcker på ett liknande sätt.

Han gjordes till måltavla av statstelevisionen som någon slags moraliskt dubiös person. På vilken grund? Han hade fullt lagligt värnat sin privata, förvärvade egendom genom skatteplanering utomlands. Han ifrågasatte i kärnfulla ordalag vad han egentligen fick för pengarna som betalats till den svenska fogden.

Därmed ställdes i blixtbelysning den problematiska kombinationen av vårt hårda skattetryck och hur de offentliga systemen brister i återleverans. På ett djupare plan handlande det om relationen mellan det kreativa och skapande Sverige kontra det kontrollerande och bevakande. Såväl sakligt som ideologiskt ingen helt bekväm diskussion för kollektivisterna på statsmaktens kommandohöjd. Direkt gick drevet igång.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson fördömde, likaså statsminister Stefan Löfven, finansminister Magdalena Andersson utmålade rent av Leif Östling som en samhällsfara. Något annat var knappast att vänta från det skattehungriga regeringspartiets folk. Men att ledande borgerliga företrädare som Jan Björklund, Annie Lööf och Ulf Kristersson svansade efter i mobben?

Symptomatiskt ekar även eftergivenhetens opportunistiska ynkedom bland Svenskt Näringslivs representanter.

”Hans uttalande provocerar väldigt många svenskar och skapar också en klang i samtalsklimatet som inte är önskvärd”, säger styrelseledamoten Maria Mattson Mähl om sin ordförandes sorti.

Men kanske var Leif Östlings provokation exakt vad som behövdes? Hade borgerligheten samlats bakom honom istället för att fly fältet kunde vi fått en spänstig, välbehövlig debatt om sånt som äganderättens fundamentala betydelse, vikten av ett rimligare skatteuttag, att staten inte implicit får betrakta alla medborgarnas ihoparbetade pengar som systemets, att politiker och förvaltning måste använda offentliga medel effektivare och med större respekt, och så vidare.

Den chansen försatte man. Kurage, kompass och självförtroende saknades. Möjligen inte förvånande med tanke på den bleka oppositionspolitik som Alliansen bedrivit under hela denna förlorade mandatperiod.

För Svenskt Näringslivs del kan man bara önska att organisationen, precis som blev fallet på den gamla SAF-tiden, rycks upp ur sin defaitism av någon opinionsbildande tuffing i stil med Curt Nicolin.

Han provocerade definitivt många och skapade en klang i samtalsklimatet som bidrog till att Sverige utvecklades i friare, liberalare och företagsvänligare riktning på 80-talet.

Vad hände med den kampglada nicolinska andan?

Dagens Rådström

Publicerad den av
Svara

En av följderna med att bli vuxen och sluta dricka sprit är att man tröttnar på sina egna monologer. Särskilt de föreställande. De, där man upplever sig själv i en annan situation än den man befinner sig i. O ljuvligheters ljuvlighet när man ägde tusen francs och kastade sig i en taxi vid Etoile och åkte nedåt Concorde tillbakavräkt och plötsligt var någon. Någon vem som helst. Det var bara att välja. Hela världen stod öppen. Sen kunde man ju betala och stiga ur.

– Pär Rådström, Den korta resan, 1963.

Rädda EU från vänsterns sociala ambitioner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:

Molnen hänger tunga över EU-samarbetet. Ungern och Polen är på glid mot en auktoritär utveckling. Spanien är skakat av Katalonienkrisen. Brexitförhandlingarna är en malande huvudvärk och Storbritanniens premiärminister Theresa May är så försvagad efter Tories katastrofval att hon knappast överlever året ut.

Även EU:s viktigaste ledare Angela Merkel är skadeskjuten av väljarna och har problem att få ihop en ny regering i Tyskland.

Och som grädde på moset är Frankrikes president Emmanuel Macron ivrig att sätta EU på snabbspåret mot ännu mer överstatlighet, ljuv musik i öronen på kommissionens ordförande Jean-Claude Junker och hans fartblinda kompisar i Brysselbyråkratin som nu ser chansen att flytta fram sina maktpositioner ordentligt när de äntligen slipper bromsas av britterna.

Naturligtvis är det fullkomligt huvudlöst och riskerar bara ytterligare att äventyra EU-projektets legitimitet. Det finns inget folkligt mandat för att göra unionen till en svällande, superstatsliknande federation där Bryssels ansiktslösa mandariner tar större kommando över medborgarnas vardagsvillkor.

Att spä på det redan bekymmersamma demokratiska underskottet hotar att skapa en motreaktion i form av ökad trångsynt nationalism, som kan ge EU en mycket allvarlig knäck. Vladimir Putin, vars mål är rysk dominans genom att söndra och härska, skulle förstås bli själaglad.

Inte minst därför måste man fråga sig om Stefan Löfven egentligen begriper vad han sysslar med. Helgens EU-toppmöte i Göteborg, som Löfven stod stolt och troskyldig värd för, blev en oroväckande seger i Macrons och Junkers favör. Undertecknandet av principdeklarationen för en ”social pelare” i EU är rena jackpotten för deras överstatliga ambitioner och öppnar dörren för Bryssel att kapa åt sig politikområden som hittills varit medlemsländernas sak att besluta om.

Ett EU med slagsida åt vänster som börjar intervenera också på det sociala planet leder ofrånkomligen till kraftigare centralism, förvärrat elitstyre och hårdare beskuren nationell handlingsfrihet.

Det är både farligt och sällsynt illa tajmat. När Löfven vandrar på socialt rättighetskorståg i armkrok med Emmanuel Macron och Jean-Claude Junker bidrar han i själva verket till att tända en splitens stubintråd i EU-bygget.

Unionen är värd ett bättre öde.

Maktens kulturanalfabeter

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/11:

När Ingrid Dahlberg var VD för Stiftelsen Ingmar Bergman försökte hon ragga privata sponsorpengar till bevarandet av den världsberömde filmskaparens konstnärliga arv. Resultat: noll kronor. ”Det svenska näringslivet verkar ointresserat av kultur. Många som vi pratat med säger dessutom att Bergman inte passar in i deras profil”, suckade hon.

En tragisk iakttagelse av företagssfärens begränsade bildningshorisont, men spelar det någon roll om börsbolagens högdjur skyr det kulturella fältets salonger?

För några år sedan noterade kulturjournalisten Jan Gradvall: ”I Paris drar affärsmän lott för att slippa äta lunch med svenskar. Ingen vill äta lunch med svenska affärsmän eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett nån konst och ingen har nån religion”.

Äldre stammens direktörer var annorlunda, ännu präglade av den klassiska borgerliga fostran som förr var självklar. Till dem hörde Handelsbankens legendariske chef Jan Wallander, som till skillnad från sina konkurrenter aldrig behövde tigga några statliga stödmiljarder när den övriga svenska banksektorn stod på ruinens brant i 90-talets början.

Publicisten Bo Strömstedt skrev: ”Att Svenska Handelsbanken i 80-talets spekulationsyra höll huvudet kallt berodde inte minst på att Jan Wallanders huvud var kallt. Kan det också ha berott på en banktradition där humanistisk läsning, humanistiskt intresse – hos Wallander liksom hans företrädare Tore Browaldh – skapat kunskap och fantasi om den mänskliga natur där också bankaffärer tar sin början?”.

Den som tvivlar på de sköna konsternas betydelse torde ha skäl att fundera ännu ett varv. Om det brister i dagens svenska näringsliv, är heller inte tillståndet inom den nuvarande politikerkåren så värst imponerande. Olof Palme var en briljant retoriker som hämtade mycket av sin inspiration ur litteraturens mästerverk. Samma sak med Göran Persson. När man hör Stefan Löfven är frågan om han någonsin öppnat en bok.

Det hade dock Fredrik Reinfeldt. Under sin statsministerperiod redovisade han Camilla Läckberg som sin favoritläsning på semestern, vilket i europeiska kulturländer som Frankrike eller Tyskland omedelbart skulle göra honom seriöst ifrågasatt som kvalificerad för högre ämbeten.

För att inte tala om vad konsekvenserna där skulle blivit om en partiledare klappat igenom som KD:s Ebba Busch Thor i torsdagens Aktuellt. Hon förordade en nationell litteraturkanon i skolan, inte minst för nyanlända barns skull. Men avslöjades själv inte kunna identifiera författarna till Gösta Berlings saga, Giftas och Gentlemen – samtliga epokgörande verk i svensk skönlitteratur.

Att varken ha koll på Selma Lagerlöf, August Strindberg eller Klas Östergren och samtidigt göra anspråk på att styra riket? Det är faktiskt ett problem.

Ett land med en offentlighet av makthavare utan djupare orientering i kultur och humaniora ger inte bara en sämre, ytligare och mindre insiktsfull samhällsdebatt. Det är som att befinna sig ombord på ett oceangående fartyg med en besättning av söndagsseglare som inte förstår elementens komplexitet. Hur välgrundade blir då besluten som tas om kursen, särskilt i hårdare väder?

Vår man i Harare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/11:

Enligt svensk politisk dogm ska en procent av BNI, bruttonationalinkomsten, gå till bistånd. Tack vare högkonjunkturens feberheta ekonomi kommer därför Sverige att nästa år slå rekord. I S/MP-regeringens budget för 2018 anslås hela 43 miljarder kronor till det internationella utvecklingsbiståndet.

Sida är att gratulera. Det är mer pengar än någonsin förr. En imponerande solidaritetsuppvisning, som vi väl har råd att kosta på oss till mindre lyckligt lottade människors fromma?

Problemet är att ett mekaniskt och godtyckligt satt utbetalningsmål inte garanterar att biståndsmedlen används effektivt och ansvarsfullt, snarare tvärtom. Det kan aldrig vara klokt att fokusera på mängden pengar, istället för vad som faktiskt görs med dem.

I den offentliga förvaltningen har biståndsbyråkratin sedan 70-talet i stort sett varit en skyddad verkstad. Den som dristar sig till att ifrågasätta dess prioriteringar och existensberättigande hamnar lätt i skurkfacket som en rå, hjärtlös och egoistisk högertyp. Bäst att tiga således, särskilt om man är en opinionskänslig politiker.

Men vad har flera decenniers ackumulerad mångmiljardrullning i statligt bistånd åstadkommit för att bekämpa fattigdomen och få världen att bli bättre? Deprimerande lite. Välstånd skapas inte genom allmosor. Beprövad erfarenhet visar att fri internationell handel och rörlighet har enormt större betydelse.

Allt bistånd är förvisso inte bortkastat och även Sida gör värdefulla insatser. Chockerade mycket skattepengar har dock under årens lopp försvunnit i projekt som varit direkt kontraproduktiva, för att inte säga skamligt orättfärdiga.

Ett av de värsta exemplen är hur Sverige medverkat till att bygga upp Robert Mugabes socialistiska, skendemokratiska skurkvälde i Zimbabwe. Den nu 93-årige despoten tycks i skrivande stund vara på väg att avsättas efter en intern maktkamp i hans parti Zanu-PF. Men minns att Mugabe länge betraktades som vår man i Harare, gödd med bistånd som hjälpte honom att befästa det vanstyre han inledde 1980.

Folket i den tidigare brittiska kolonin Rhodesia nekades möjligheten till en framtid i frihet. Det har aldrig förekommit ett enda val sedan Zimbabwes självständighet som inte den Mao Zedong-dyrkande marxist-leninisten Robert Mugabe stulit.

Oppositionella rensades ut, tystades, mördades. Ökänd är massakern 1983 i Matabeleland, en del av Zimbabwe där omkring 15 000 verkliga eller påstådda anhängare till Mugabes politiska rival Joshua Nkomo brutalt slaktades. Nkomo klarade livhanken, men gick i landsflykt. Terrorn pågick under hela 80-talet, vilket både Sida och svenska UD kunde konstatera.

Ändå var det inget tal om att avbryta biståndsflödet. 1989 gjorde statsminister Ingvar Carlsson (S) ett officiellt statsbesök hos Mugabe, höll honom kärvänligt i handen och förkunnade att ”Sverige och Zimbabwe allmänt står nära varandra”. Moralisk kollaps är bara förnamnet.

Fortfarande ges bistånd till Zimbabwe. Sida bedyrar numera att pengarna slussas förbi den kleptokratiska våldsregimens giriga fingrar. Fast vem vågar lita på det i ett av de mest korrumperade, eländigaste länderna som går att hitta kartan?

Zimbabwe kallades en gång ”Afrikas kornbod” och hade goda ekonomiska förutsättningar. Det som Mugabe lämnar efter sig är ett genomruttet, urfattigt ruckel. Så kan bistånd från svenska skattebetalare också användas.

Ingvar Carlsson och Robert Mugabe, februari 1989.