Vägra livet som ett pussel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/2:

Livet anländer i form av en låda, fylld med små taggiga bitar. Häll ut dessa i en stor hög på köksbordet. Titta noga på lådans lock. Där finns en glansig, kolorerad bild av hur din situation ska gestalta sig. Försök sedan få bitarna att bilda just detta motiv. Trixigt? Givetvis.

Alltsammans andas – eller snarast skriker – ångest, skuldbeläggning och fåfäng jakt efter en hägrande idealtillvaro. Men vad annat är att vänta om du köpt livet som ett pussel? Ett råd: reklamera!

Livspussel är ett hemskt uttryck, en fördärvlig metafor. I samhällsdebatten är termen nästan uteslutande använd när villkoren för samhällskategorin ”välbeställd medelklassfamilj” avses. Båda föräldrar är självfallet i full fart med sina respektive yrkeskarriärer.

Och sedan är det ju villan, bilen, gräsmattan, segelbåten, sommarstugan, shoppandet, semesterresorna, matlagningen, instagrammandet, facebookandet, hemmasnickrandet, föreningarna, vännerna, festmiddagarna, senaste Netflix-serien, golfen och bridgekvällarna som ska hinnas med.

Och ungarna! Vi får inte glömma ungarna! Dagishämtningar, samtal med lärare, läxläsning, förkylningar, nya leksaker, skjuts till hockeyträningen, till ridklubben, och…

Bitarna är många, alltför många, de måste läggas under stress och press. Kan ingen hjälpa dessa stackars människor? (Övriga får pussla så gott de kan.)

”Jag försöker hela tiden få ihop det så kallade livspusslet så bra som möjligt. Det är en daglig kamp”, suckade artisten och fembarnspappan Petter Askergren i förra veckans avsnitt av TV4-programmet ”Renées brygga”.

Medverkade gjorde även kulturministern och trebarnsmamman Alice Bah Kuhnke. Hon ilsknade till: ”Det där med livspussel, det tycker jag är skitsnack. Jag tror inte på det, jag vägrar acceptera att det ska vara ’ett pussel’ som man ska få ihop. Det finns saker som behöver ta tid och barnen är en sån sak”.

Vanligtvis tillhör jag inte Alice Bah Kuhnkes varmaste beundrare. Men detta är tveklöst något av det vettigaste och mest befriande jag hört från en politiker, oavsett parti, på väldigt länge. Heja Alice!

Barn är viktiga, det viktigaste du har, prioritera. Ge katten i alla krav och måsten som spökar i din hjärna. Det är rätt att göra uppror! Barnen är inga tidstjuvar. Utan allt det andra runt omkring. Var aktsam om din stund på jorden och avkomman du satt till världen.

Livspussel, usch! Det finns mycket att invända mot detta vämjeliga ord. Jag undrar vem som hittade på det. Förmodligen någon riktigt läskig typ.

Som vore existensen reducerad till blott en ekvation, en modell för problemlösning, vilken vi slavar under. Knappast konstigt om vardagen känns som en enda lång grå och tröttsam kamp, där uppgivenheten ständigt lurar. Föreställningen om livet som ett pussel är att sätta sig själv i fängelse.

Man kan ju inte bara spontanpussla lite hur som helst, plötsligt såga ut egna fantasifulla bitar och börja lattja med andra sorters motiv än det som finns på lådans lock. Omöjligt. Otillåtet. Du är fången i den struktur som pusslet tvingar in dig i.

Nå, anta att du äntligen får ordning på samtliga bitar. De passar harmoniskt samman och pusslet ligger där. Färdigt! Avklarat!

Betyder inte det att livet är över då?

Privat går det ju inte

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/2:

Om verksamheter som ligger under partipolitikens välde fungerar illa, kan den drabbade medborgaren för det mesta hitta andra lösningar. Är skolan dålig och sjukvården opålitlig? Bättre utbildning och vård går att ordna på egen hand genom kontakter och pengar. Är polisen oförmögen att garantera tryggheten i ditt område? Anlita privata väktare.

Problemet är förstås att du tvingas betala två gånger för samma tjänster. Först via skattsedeln för det som kommunen, landstinget eller staten sviker att leverera. Sedan av återstående slantar i plånboken till aktörerna på marknaden som kan leverera.

Naturligtvis hjälper det att vara kapitalstark, helst snuskigt rik, om man ska klara sig i Sverige den här vägen. Orättvist? Javisst. Den som inte har råd att köpa sig förbi bekymren får ta skeden i vacker hand och hoppas att politikerna får ordning på torpet. Lägg din röst på ett annat parti i nästa val och håll tummarna.

Vi skulle givetvis kunna organisera en hel del tunga samhällsverksamheter annorlunda, så att exempelvis alla kan få möjlighet till en bra skola och en god sjukvård utan att partierna måste ha särskilt mycket med saken att göra. Modeller för detta finns och borde nog övervägas, eftersom dessa centrala välfärdsområden inte visat sig direkt lämpliga för politisk styrning, ideologisering, kontroll och maktkamp.

Men när det gäller en allmännyttig kärnuppgift som försvaret existerar inga alternativ bortom vad staten erbjuder. Teoretiskt kan man väl tänka sig privata militära styrkor till skydd mot yttre hot. I praktiken faller det på sin verklighetsfrämmande orimlighet.

Därför är det helt avgörande att regering och riksdag fokuserar skarpare på värnet av nationens säkerhet.

En måttlig upprustning har börjat, men enligt försvarsmaterielutredningens Ingemar Wahlberg är det senaste försvarsbeslutet underfinansierat med 6 miljarder kronor. Ett kvalificerat, fullt fungerande modernt försvar med avskräckande tänder och bett kräver 168 miljarder kronor i extra anslag fram till 2030, menar han. Det blir dyrt.

Men då ska man samtidigt minnas att svenskarna är ett av de tuffast beskattade folken i världen. Bara år 2016 betalade vi totalt in närmare 2000 miljarder kronor i skatt. När politikerna förfogar över en sådan enorm offentlig kassa, borde de kunna prioritera pengar till vad det faktiskt kostar att försvara Sveriges frihet och oberoende. Vad är egentligen viktigare?

Arvsfonden har gjort sitt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/2:

Den svenska modellen innebär inte bara att överheten hårdbeskattar dig livet ut. Även vid ditt frånfälle är statsmaktens herrar lystet framme och försöker lägga rabarber på dina efterlämnade ägodelar. Denna möjlighet är systematiskt utnyttjad eftersom politikerna genom ett fiffigt riksdagsbeslut hösten 1928 införde en snudd på världsunik konstruktion.

Kusiners arvsrätt fimpades. Endast den närmaste familjekretsen skulle i fortsättningen få ärva. I annat fall blev dödsboet per automatik statens egendom, såvida inte den avlidne varit förutseende att skydda sin kvarlåtenskap från konfiskation med ett giltigt testamente.

Socialism in i döden kan man säga, men Sverige hade vid beslutstillfället en borgerlig regering.

Allmänna arvsfonden instiftades nu för att ta hand om den nya intäktskällan och under statens kontroll dela ut pengarna till diverse behjärtansvärda ändamål, som att göra tillvaron drägligare för utsatta barn och handikappade. Okej, det var väl trots allt rimligt i en tid av omfattande social nöd.

Men 90 år senare är Allmänna arvsfondens bågnande pengabinge värd över 7 miljarder kronor och har blivit ett ymnighetshorn för finansieringen av allsköns tveksamma projekt.

Vill du ha en rejäl summa till att bilda en lesbisk förening, bygga ut en golfbana, åka mera vattenskidor, sjunga gospel med pensionärer, eller kanske hänge dig åt antidemokratisk islamism? Grattis, det är bara några exempel på vilka slags bidragsansökningar som Allmänna arvsfonden idag beviljar.

”Ett hån mot döda människors livsgärning”, skriver den borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell i Expressen (20/2) om den slappa mångmiljonrullningen och kräver att fonden läggs ner.

Jo, men är det inte typiskt staten att roffa folkets pengar med ena handen och lättsinnigt slösa bort dem med den andra? Om detta är den svenska modellen borde den verkligen – för att vända på Socialdemokraternas tjatiga slogan – avvecklas, inte utvecklas.

Back to Kerouac!

Publicerad den av
Svara

Läser om min absoluta favoritroman, lyssnar på The Doors och tycker det är hög tid att återerövra den romantiska livskänslan. Som Kerouac formulerade credot:

The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yamn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes Awww!

Ja, det är väl inte så tokigt som utgångspunkt?

Till fantasins försvar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/2:

”Jag har en återkommande föreställning om att ännu en artikel har fogats till grundlagens uppräkning av individens rättigheter: rätten till fri tillgång till fantasin. Jag har kommit att tro att verklig demokrati inte kan existera utan friheten att använda fantasin och rätten att obehindrat använda verk av den skapande fantasin”.

Det skriver Azar Nafisi i sin självbiografiska bok Att läsa Lolita i Teheran: liv genom böcker (2005). Hon skildrar där tiden som universitetslärare i engelsk litteratur när mullorna grep makten efter revolutionen i Iran 1979. Det teokratiska tyranniet som ersatte shahens envälde krävde att hela samhället, in i minsta vrå och detalj, skulle underkastas den islamistiska statsläran. Allt blev därmed politik och måste tolkas i enfaldigt svartvita ideologiska termer.

Våldet, rättslösheten och avrättningarna är egentligen inte förtryckets värsta sida. Utan regimens kvävande klimat av torftighet och andefattigdom som berövar människornas liv på must och sav, värde och värdighet, får deras själar att skrumpna och krymper tillvarons horisontlinjer.

Med några kvinnliga studenter bildar Azar Nafisi en motståndsficka i form av en hemlig bokcirkel. De läser och diskuterar verk av Vladimir Nabokov, F Scott Fitzgerald, Jane Austen och Henry James – samtliga förbannade av den islamistiska diktaturens knektar som smittsamma giftspridare av dekadent västerländsk imperialism.

För Nafisi och hennes studenter blir skönlitteraturen vägen till en befrielse från ayatollornas annektering av deras existens; en läsning för den rena njutningens skull, för nå större självkännedom och inmuta en hoppets oas av egenmakt, obefläckad av politiska dogmer och ideologiska diktat.

Azar Nafisi skriver i sin hyllning till den obundna fiktionens anarkistiska republik: ”För att leva ett fullödigt liv måste man ha möjlighet att offentligt gestalta och formulera privata världar, drömmar, tankar och begär, att ständigt ha tillgång till en dialog mellan den offentliga och den privata världen. Hur vet vi annars att vi har existerat, upplevt, åtrått, hatat, fruktat?”.

Iran är ett extremt, men inte ovanligt, exempel på hur kulturen kidnappas och korrumperas i syfte att tjäna någon proklamerad frälsningsdisciplin, likrikta samhället och förvandla dess invånare till överhetens lojalt rättänkande robotar. Sådant fördöms som avskyvärt i vårt demokratiska Sverige.

Vi ser nu med förfäran på hur de nationalkonservativa regeringarna i EU-länderna Ungern och Polen distanserar sig från det liberala folkstyrets ideal, ideologiserar media- och kultursfären, sätter fantasin i politikens tvångströja. Men vilket skydd har vi från att inte hamna i en liknande situation?

Mycket av det svenska kulturlivet står och faller med offentliga skattebidrag. Rent konstnärliga kvalitetsaspekter är inte nog när statens myndighetsorgan för utbetalning av kulturstöd gör sina bedömningar. Ideologiskt motiverade kriterier tenderar att spela en allt större roll i sammanhanget.

I dessa identitetspolitiskt populära dagar handlar maktens beställningslistor om att kulturen ska främja mångfald, genus, jämställdhet, normkreativitet. Imorgon kan politikens vindar blåsa annorlunda och mindre välvilligt. Det svenska systemet är tyvärr som gjort för att dressera kulturlivet till ängslig anpasslighet och gör det i viss mån redan.

Rätten till den fria fantasin är, som Azar Nafisi konstaterar, livsavgörande. Vi borde värna den bättre från politiseringens faror.

Faust i KD-tappning

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/2:

Faust tillhör den västerländska kulturtraditionens centrala myter och behandlar ärelystnadens pris; hur en ambitiös människa offrar sin moraliska integritet för att nå världslig makt och framgång genom att ingå förbund med mörkrets krafter. Historien har sitt ursprung i den tyska folksagan, tematiken har traderats vidare i otal versioner, som i klassiska verk av Johann Wolfgang von Goethe och Thomas Mann.

Nu ska vi tydligen också få en rykande aktuell modern svensk variant, detta i form av en turnerande scenuppsättning signerad Kristdemokraterna.

Partiets opinionssiffror har länge synts oroväckande låga, risken att på valdagen möta riksdagsspärrens lieman är överhängande. Men så räcker ingen mindre än Bert Karlsson plötsligt ut sin hjälpande hand.

Det annonseras att han ska engagera sig i KD som kringresande dragplåster åt partiledaren Ebba Busch Thor på väljarmöten landet runt. ”De ska ha 10 procent och inte fyra. Jag är bara intresserad av att de ska lyckas”, förklarar Bert Karlsson sin comeback i rikspolitiken (Skaraborgs Läns Tidning 15/2).

Men hur kan ett seriöst parti som KD vara intresserat att sälja sig till en figur som honom? Förra gången han agerade politisk parhäst var det åt Ian Wachtmeister i spetsen för deras gemensamma skapelse Ny Demokrati. Som riksdagsledamot för detta främlingsfientliga populistparti förkunnade Bert Karlsson ett budskap i följande stil:

”Zigenare står för nittio procent av alla brott mot svenska pensionärer” (Almedalen 12/7 1992). ”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter hiv-smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i de gettona som de skapar” (Expressen 16/8 1992).

”Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går” (Expressen 16/8 1992). ”Ta kosovoalbanerna till exempel. Jag tycker vi ska kasta ut varenda en. De är inga flyktingar. Många av dem organiserar stölder i Sverige för att få pengar till vapen till det krig de vill ha igång i Kosovo” (Expressen 26/12 1992).

I samma veva passade även Bert Karlsson på att lansera Ultima Thule, ett rockband hemmahörande i sfären av den högerextrema svenska vitmakt-musiken. Tilläggas bör – som ett inte helt oväsentligt faktum – att John Ausonius tyckte att han fått carte blanche av Bert Karlsson och Ny Demokrati för att skjuta invandrare, vilket Gellert Tamas skriver om i sin skakande bok Lasermannen (2002).

Allt detta hindrade dock inte cynikern Bert Karlsson från att själv göra sig en förmögenhet på asylboenden åt flyktingar.

Att han bidrog till att piska fram de iskalla vindar av främlingsfientlighet och rasism som plågade Sverige i 90-talets början, och som åter sätter sin prägel på dagens politiska klimat, är inget som KD:s valledare Peter Kullgren finner det minsta problematiskt: ”Vi är inte oroliga över hans tidigare karriär i Ny Demokrati… Bert Karlsson har gjort mycket. Vi ser det som en fördel att han suttit riksdagen” (SVT 14/2).

Fördel? En gång talade Kristdemokraterna mycket om betydelsen av moral och etik. Partiet borde rimligen veta bättre än att omdömeslöst och desperat liera sig med gamle Ny Demokrati-Bert för att få drag under Ebba Busch Thors galoscher.

Minns hur berättelsen om Faust slutade. Avtal där själen står på spel som betalning ska man bara undvika.

En del kvar att jobba på

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/2:

Arbetsförmedlingen försvårar för nyanlända att få jobb. Den salvan levereras i färsk avhandling från Linköpings universitet, som Corren uppmärksammade häromdagen (”Readiness or resistance? Newly arrived adult migrants’ experiences, meaning making, and learning in Sweden” av Afrah Abdulla).

Bland annat redovisas vittnesmål om att etableringsprogrammets handläggare tenderar att nonchalera de arbetssökandes erfarenheter, tidigare utbildning och yrkesintressen – något som knappast lär underlätta hjälpen till att finna egen försörjning.

Man kan förvisso inte dra alltför tvärsäkra slutsatser av en enskild studie. Men även Riksrevisionen är kritisk.

I en rapport från slutet av november (RiR 2017:26) konstaterades att Arbetsförmedlingens matchningsresultat stadigt försämrats, beroende på bristfälliga analyser av arbetssökande grupper och arbetsmarknadens utveckling. Det leder till felprioriteringar som gör insatserna dyra och ineffektiva. Inte bara nyanlända och andra i kategorin socialt utsatta drabbas av detta. Också relativt väletablerade personer får risigare jobbchanser.

Betyget är heller inte högt i Svenskt Näringslivs senaste rekryteringsenkät (2016). Enligt företagen finns ingen uslare väg att få tag på folk än den som Arbetsförmedlingen erbjuder. Handläggarna lägger för mycket tid på byråkrati och för lite på kontakter med arbetsgivarna, klagas det.

Att förtroendet för Arbetsmedlingen lämnar åtskilligt övrigt att önska visar även en rykande aktuell attitydundersökning som myndigheten själv står bakom. Missnöjet dominerar hos såväl arbetsgivare, arbetssökande som bland allmänheten. Arbetsmedlingen anses stelbent och långsam, gör föga nytta och sköter sitt uppdrag dåligt. Detta alltså trots brinnande högkonjunktur.

Man kan väl lugnt säga att de borgerliga partierna, som med jämna mellanrum brukar förorda att Arbetsförmedlingen borde läggas ner, har fått ytterligare grund för sin uppfattning. Blir det maktskifte till hösten vore det i vilket fall konstigt om inte hårdare krav ställs på myndighetens generaldirektör Mikael Sjöberg att reformera verksamheten.

Han har redan sedan några år tillbaka satt igång en förnyelseprocess som uppges vara starkt förankrad i organisationen. En hel del tycks dock vara kvar att jobba på, om Arbetsförmedlingen med sina drygt 14 000 anställda och runt 80 miljarder kronor i årligt anslag ska lyckas försvara ett fortsatt existensberättigande.

Nog nu av slapphet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/2:

Rakhmat Akilov borde aldrig fått uppehålla sig här. Han kom från Uzbekistan, flyttande runt i en rad europeiska länder innan han kom till Sverige hösten 2014 och begärde politisk asyl. Migrationsverket fann inga sådana skäl. Det gjorde inte heller Migrationsdomstolen efter att Akilov överklagat beslutet. Utvisning nästa?

Ja, egentligen. Men utvisningen verkställdes aldrig. Akilov kunde istället driva vind för våg. Under 2016 hamnar han på Säpos radarskärm. Säkerhetspolisen noterar att Akilov lockas av islamisk extremism och dödskulten IS, men i det fallet är han en bland många. Säpo kan inte punktbevaka dem alla. Akilov bedöms inte vara i färd med att planera terror och slinker igenom.

Fredagen den 7 april 2017 stjäl han en lastbil i Stockholm, kör in bland folkvimlet på Drottninggatan. Fem människor dödas, tio skadas svårt.

I den nu pågående rättegången framkommer hur Akilov i sin mobil samlat på sig filmer av bestialiska IS-avrättningar, hur han svär trohet mot IS, hur han förbereder sitt vidriga terrorattentat på svensk mark med hjälp, stöd och uppmuntran från personer kopplade till IS. Rakhmat Akilov skulle aldrig fått gå lös, det är lätt att konstatera idag.

Ändå kunde han i över två år flyta omkring i det växande skuggsamhälle som etablerat sig i migrationsströmmarnas kölvatten. Så kan vi inte ha det. Med ett ansvarsfullare och bättre fungerade system borde Akilov hållits i förvar tills han skickats ut – i synnerhet sedan Säpo fått ögonen på honom.

Islamiska statens självutnämnda kalifat i Syrien och Irak är besegrat och snart helt utraderat. Men deras terrorideologi finns kvar som ett allvarligt hot. I denna stund beräknas Sverige hysa omkring 2000 farliga våldsbejakande jihadextremister. ”Tillväxten ökar ju hela tiden”, varnande avgående Säpochefen Anders Thornberg på årets Folk- och försvarskonferens i Sälen.

Som om inte problemet med återvändande IS-rekryter vore illa nog, handlar det om ”personer som blir självradikaliserade, personer som stannar i vårt land och kan få för sig att begå ett terrorattentat med enkla medel som en kniv eller ett fordon” (Aftonbladet 17/1). Thornberg medgav att Säpo inte ensamt klarar uppgiften att hålla dem i schack.

Utan en kraftfull, sammanhållen och brett verkande strategi för att kväsa den islamistiska extremismen, är risken av fler terrordåd i Sverige liknande Rakhmat Akilovs dessvärre allt annat än försumbar.

Akilov. Fick gå lös tills det var för sent.

Vänsterns skallmätare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/2:

Skallmätning var populärt kring förra sekelskiftet. Ett särskilt index uppfanns för att dela in människor i långskallar och kortskallar. Denna kategorisering ansågs viktig för att kartlägga och värdera rikets invånare avseende härkomst, rasrenhet och sociala anlag.

I politiska och akademiska kretsar fanns en stark oro över degenerationsfaran, vilken på sikt hotade att bryta ner nationen. Det gällde att skydda folkmaterialet från inflytande av dåligt blod och undvika att samhällskroppen förgiftades av mindervärdiga element (av såväl inhemsk som utländsk art). Den vetenskapliga forskningen måste intensifieras så att erforderliga åtgärder kunde sättas in.

1922 beslöt därför riksdagen i bred enighet att inrätta ett statligt rasbiologiskt institut vid Uppsala universitet, med den sedermera herostratiskt ryktbare Herman Lundborg som förste chef.

Detta mörka kapitel i svensk historia kunde man ju hoppas vara för evigt diskrediterat, skambelagt och djupt begravt i förflutenhetens avskrädeshög. Men icke. Skallmätarna är tillbaka.

Rasbiologin har gjort comeback i inverterad form genom vår tids modeideologi: identitetspolitiken med dess rasifieringsteorier. Åter flammar besattheten kring människors kollektiva egenskaper som indelningsgrund för att nå ett bättre samhälle.

Denna gång är det inte den radikala högern som driver på, utan den radikala vänstern. Avsikten är nu inte som förr att diskriminera sig fram till lyckans land. Tvärtom är siktet inställt på att bekämpa det föregivet allomfattande strukturella diskrimineringsförtrycket av olika minoriteter, som anses vara den stora lömska förgiftningsfaran i dagens västerländska samhällskropp.

Metoden för att synliggöra problemet och kunna sätta in åtgärder är isande bekant.

På Vänsterpartiets kongress i helgen röstade ombuden för att svenska staten, via SCB, måste börja klarlägga rikets invånare avseende hudfärg, etnisk tillhörighet, nationellt ursprung och trosuppfattning. Att SCB meddelar att sådan insamling av statistiska ”jämlikhetsdata” råkar strida mot gällande lagstiftning spelar tydligen ingen roll.

Ändamålet helgar medlen, ty det är ju en ”god” variant av statlig lång- och kortskallemätning det är frågan om. Så möter den urspårade antirasismen och den gamla traditionella rasismen varandra. Människans unika individualitet erkänns inte, eller har i vart fall underordnad betydelse.

Istället ska hon främst identifieras och bedömas utifrån en fastlagd ideologisk mall för grupptillhörighet – som det avgörande för hennes väsen var pigmentet, könet, den sexuella preferensen, gudstron, blodets härstamning…

En sådan uppfattning är naturligtvis motbjudande, falsk, primitiv, ocivilisatorisk och öppnar – som 1900-talets dyrköpta erfarenheter visat – vägen till helvetets portar.

Motsatsen, den liberala jämlikhetssynen, kan sammanfattas i en enda mening som yttrades vid Lincolnmonumentet i Washington DC sommaren 1963: ”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character”.

Uppenbarligen har Vänsterpartiets medlemmar – i likhet med extremhögerns vulgärnationalister – andra drömmar än Martin Luther King.

Cykelbidrag tar priset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/2:

När cykeln hade premiär i Sverige 1867 kostade det nya transportmedlet bokstavligt talat skjortan. Många skjortor! Ännu vid förra sekelskiftet var normalpriset för en cykel runt 250 kronor, vilket för en vanlig knegare motsvarade en halv årslön.

Men då ryckte politikerna in och började skattesubventionera cyklarna, så att alla skulle få råd att trampa och slippa slita ut skorna, eller använda hästar som fyllde gatorna med illaluktande avföring.

Nej, naturligtvis inte. Politikerna höll sig klokt nog borta från cykelmarknaden, där istället driftiga entreprenörer såg gyllene möjligheter. En av dem var Karl August Pettersson, ”K A Pelle”. Han var en tidigare smedlärling som i Linköping 1899 grundade Östergötlands Velocipedfabrik, vars cykelmärke Vega snart blev mäkta populärt.

En annan var bondsonen Birger Svensson i Varberg. 1908 startade han en egen verkstad, kallad Svenska Cykeldepoten. 1917 bytte rörelsen namn till Monark, som vid Svenssons död 1944 expanderat till landets dominerande cykeltillverkare med 2000 anställda.

Från att främst vara ett nöje för överklassen hade cykeln nu fått en stabil position som ett folkligt bruksfordon, tack vare att företagare likt K A Pelle och Birger Svensson kom på fiffigare sätt att montera ihop velocipeder som kunde säljas till humanare priser. Det, kombinerat med den allmänna välståndsökningen, gjorde cyklarna ekonomiskt överkomliga för alla och envar.

Inga skattebidragsrusiga politiker behövdes som lade sig i utvecklingen. Men när det gäller innovationen med eldriva cyklar är det tydligen annorlunda. Varför?

I höstas jublade cykelbranschen. Försäljningen av elcyklar slog rekord, 67 500 stycken hade lämnat butikerna – en ökning med 50 procent bara på ett enda år. ”Det innebär att elcyklar utgör tolv procent av hela cykelmarknaden, och Sverige börjar därmed att närma sig nivåer vi ser i flera europeiska länder där elcyklar utgör mellan 15-20 procent av marknaden”, förkunnade Klas Elm, VD i lobbyorganisationen Svensk Cykling, i ett pressmeddelande (28/9 2017).

Låg några skattebidrag bakom den succéartade försäljningstrenden? Icke! Trots detta har Miljöpartiet ändå drivit igenom att elcyklar måste subventioneras av klimatskäl. I Linköping beslutade kommunstyrelsen nyligen att införa ett hyrsystem med 200 elcyklar för 35 miljoner skattekronor.

I regeringens senaste budgetproposition fick Miljöpartiet glädjen att dela ut 350 miljoner skattekronor per år fram till 2020 i elcykelbidrag till svenska folket. Sedan 1 februari är det bara att skicka in en blankett till Naturvårdsverket, som generöst bjuder på 25 procent av kostnaden (maximalt 10 000 kronor) för varje inköpt elektrifierad tvåhjuling.

Intresset har förstås varit stort, redan ligger 5200 ansökningar på myndighetens bord. ”Det är först till kvarn som gäller. Vad som händer om pengarna skulle ta slut är en fråga för politikerna”, säger den ansvarige bidragsbyråkraten Tomas Hallqvist hurtigt (Aftonbladet 7/2).

Det frågan borde handla om är vilken egentlig klimatnytta som denna mångmiljonrullning med skattemedel har. Särskilt som elcyklarna bevisligen säljer förträffligt utan statliga omsorger och bara lär bli billigare med tiden. Precis som var fallet med de traditionella trampcyklarna.